VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

torsdag 17 december 2009

Ännu en sådan där listjävel du kan leva utan

Det är bara idioter som som gör listor med »årets bästa skivor«. Varför? För hur stor bråkdel är »årets skivor« av det som man lyssnar på under året? Keith Jarrets »The Köln Concert« från 1975 som jag lyssnat en hel del på under året får således inte finnas med på 2009-listan. Sjuka regler. Ej heller Pig Destroyer, Bobo Stenson Trio, Taake, Kvist, Khold, Wyrd och Kalmarproggarna Ragnarrök. Ej heller The First Band from Outer Space och Magnolia från Åmål. Ingen av dem har släppt någe nytt 2009. Men att skriva listor med »årets bästa skivor« är just vad idioterna i landets samlade tidningar gör just nu. Jag vet inte hur många bajsiga listor jag läst hitintills. Den ena sämre än den andra, och alla svämmar de över med fisig pop från kväkande träskpaddor. Om man smygbortser från Kalle Malmstedts lista i Gp har jag nog inte sett en enda objektiv lista. Allt är skit. Sveriges samlade idiotindiepopbrats ger mig inget val: här kommer Smakfascistens skapares lista:

1) VREID »Milorg«
Den skiva jag spelat mest under hela året är utan konkurrens norska Vreids fjärde och mest komplexa skiva; »Milorg«. En extremt välproducerad black metal-skiva från en grupp som tar sig själva på oerhört stort allvar – och därmed oss lyssnare. Innehållet till musiken blir lika viktigt i den här konceptskivan om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget som själva musiken. Vemodiga norska folktoner i ett landskap av hardcorepunk och black metal.
Användningsområde: Vær gang!
Bästa spår: »Disciplined«

2) DARK FUNERAL »Angelus Exuro Pro Eternus«
En teatraliskt tragedi. Den här skivan talar till mina inre demoner. Det är fullständigt omöjligt att inte ryckas med i tongångarna. Det här är djävulskt bra true black metal!
Användningsområde: Det här får mig att vilja supa mig skitfull, måla mig med corpse paint, snöra på mig kängorna och klättra upp på taket. Stompa sönder takpannorna och vrålandes störta ned i underjorden
Bästa spår: »My Funeral«

3) MASTODON »Crack the Skye«
Skivan som fick mig att våga komma ut offentligt som proggare! Mastodon är ett gäng nördar som inte slutar utvecklas bara för att det går bra för dem. Det blir aldrig slätstruket eller monotomt. Varför ta den enkla vägen när man kan välja den svåra? Mastodon har upptäckt Bo Hansson, bara en sådan sak. En skiva som är enormt givmild med positiva och kraftfulla känslor.
Användningsområde: Förfest, fest och efterfest!
Bästa spår: »The Czar«

4) AHAB »The Divinity of the Oceans«
Doom metal. Funeral doom metal för att vara exakt. Det är tragiskt, tungt, vemodigt och underbart vackert. När den tyska gruppen gör något så oväntat som att plocka in gregoriansk sång i låten »Redemption Lost« tvingas man ta itu med sina fördomar och erkänna att det är ett lysande drag. Långa progressiva låtar som är mycket stämningsfulla. Det här är musik.
Användningsområde: Göteborg har skandinaviens sämsta väder. Men när det gråregnar ger jag mig ut i förorten med det här i lurarna – och allt blir vackert.
Bästa spår: »Yet Another Raft of the Medusa (Pollard’s Weakness)

5) MY DYING BRIDE »The Lies I Sire«
Brittisk goth metal. En riktigt snygg produktion från ett band som hållit på sedan tidigt 1990-tal. Deras tionde skiva är den mest emotionella. Goth är normalt inget som tilltalar mig, men produktionen är så logiskt enkelt och avskalad, men aldrig monotomt. Känslor ges stort utrymme.
Användningsområde: Perfekt när jag tar ett varmt bad med öppna vener.
Bästa spår: »A Chapter in Loathing«

6) GORGOROTH »Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt«
Originalmedlemmen Infernus var nära att kuppas ut ur sin egna grupp av bland annat den förre sångaren Gaahl. Detta blev en nytändning. Gorgoroths bästa skiva. True norwegian black metal!
Användningsområde: Hjälper till att uthärda vardagen. Har du en chef, får detta dig att inse att han måste dö. Själv ber jag mina kunder fara och flyga.
Bästa spår: »Rebirth«

7) WOODEN SHJIPS »Dos«
Om jag har gett er intrycket att jag inte gillar monotomi, har ni fattat mig fel. Wooden Shjips är monotoma spacerockare i Hawkwindskolan. När man lyssnar på det här är det omöjligt att vara arg eller vemodig. Jag blir glad, vill dansa, dricka billig bourbon, ta en cigarett – trots att jag slutat röka – dansa lite till och dansa hela natten lång tills jag sitter nedkissad i en fåtölj och kvider: »groovy!«
Användningsområde: Knarkfest! Knullfest!
Bästa spår: Allt låter likadant. Vem bryr sig.

8) IMMORTAL »All Shall Fall«
Den här skivan når inte upp i samma klass som exempelvis »Sons of Northern Darkness«, men det är Immortal och det är jävligt bra! Karga fjäll, kalla vindar. Smala vindpinade björkar som lider sig upp mot himlen. Snön yr, blottar den mörka jorden. Odens korpar följer din väg.
Användningsområde: Immortal har nödvändigtvis inget med kyrkbränder att göra. Men det skiter la ja i; för det här lyssnar jag på när jag bränner kyrkor. Hälsad vare Oden!
Bästa spår: »Unearthly Kingdom«

9) BARONESS »Blue Record«
Det amerikanska rockbandet tog världen med storm. I vart fall alla oss som ville ha mer Mastodon. Deras första och andra miniskivor innan debuten med »Red Album« var helt exceptionellt bra. Nu känns det verkligen som de börjar frigöra sig och hitta något nytt. De kan bättre, men det är ändå fan så bra!
Användningsområde: I iPhonen dygnet runt.
Bästa spår: »Steel That Sleeps the Eye«

10) DÄLEK »Gutter Tactics«
Om man älskar My Bloody Valentines oljudsmusik blir det svårt att värja sig mot Hip Hopduon Däleks ljudmattor. Elakt, aggressivt och »groovy«.
Användningsområde: När jag tecknar i studion.
Bästa Spår: »Armed with Krylon«

11) ISIS »Wavering Radiant«
Tunggung. Monotomt malande gitarrmattor från Bostonbandet som tar Neurosis postmetal till en helt ny nivå. Ödesmättat och kraftfullt samtidigt som det är sårbart och ångestladdat. Aaron Turners growlsång är underbar!
Användningsområde: Vardagsdagskvällar. Det här njutter jag plågsamt högt i stereon med en maltvisky och ett pipstopp laktavia.
Bästa spår: »Hall of the Dead«

12) OTEP »Smasch the Control Machine« Riktigt white trash metal. Upprorisk och punkigt. Går i samma skola som Rage Against The Machine och My Ruin. Överstyrt med stor inlevelse och utlevelse.
Användningsområde: När jag Get-a-Grip-sparkar in ansiktet på Nina i Cardigans.
Bästa spår: »Your a WNM Now«

13) ZOMBI »Spirit Animal«
Syntmusik som för tankarna till det italienska bandet Goblin och deras filmmusik till Dario Argentos filmer. Vackert atmosfärsikt malande monotomi. Finns det någon musik som kan göra mig galen och övertygad om att jag är Messiahs, så är det den här.
Användningsområde: När jag cyklar hem från studion.
Bästa spår: »Spirit Warrior«

14) ABRAMIS BRAMA »När tystanden lagt sig«
Heligt tunggung av den gamla skolan. 70-talsrock, boogie, Black Sabbath och koklocka kan aldrig bli fel! Eller? Jo, klart som fan det kan. Det kan bli hur äckligt dåligt som helst. Men Abramis Brama gör det så jävla bra. Och precis som Åmålrockarna Magnolia gör de det med fucking bravur! »More Cow Bell!«
Användningsområde: Det här sjunger jag till!
Bästa spår: »Sista morgonljuset«

15) A PLACE TO BURY STRANGERS »Exploding Head«
Jag skäms lite, men ibland går det inte att bortse från indiemusik. När det blir oljudsrock och skostrirrning med stoboskop och folkölsfylla finns jag där. Bara så där. Pinsam Jesus and Mary Chain-stöld, men ... jag tänker inte stämma dem.
Användningsområde: Det här har jag i lurarna när jag går över Järntorget bort till spritan på Linnégatan.
Bästa spår: »Ego Death«

16) FLORENCE AND THE MACHINE »Lungs«
Det här är så otrendigt det bara kan bli. Tantigt, brittiskt och storblommigt. Såg Florence Welch på Way out West och drabbades av hennes divafasoner. Hon dansar lika lojt som Elaine i teveserien Seinfeld – så hur kan man inte låta sig förföras av det. Hur jävla bisarrt det än kan låta – så är detta sketbra; även att Melody Maker också tycker det.
Användningsområde: När jag är berusad av rödvin på någon folkhögskolefest.
Bästa spår: »Kiss with a Fist«

17) INDUKTI »Idmen«
Det polska alternativa metalbandets andra skiva. En mörkare och mer komplex uppföljare som det tar tid att ge sig in i. Mycket oljud. Kanske skulle den ligga högre upp på listan? Lite förnedrande att placera den under två indieband. Chansen är stor att jag gnager in den här ännu mer under 2010.
Användningsområde: När jag styckar och flår djur i köket, dricker rödvin, bryner vitlök och retar mig på att kärestan kräver att jag stänger av.
Bästa spår: »Ninth Wave«

18) DINOSAUR JR »Farm«
Okej, det här är allt annat än objektivt. Antagligen är den här skivan skrattretande dålig. Antagligen är det så. Men, jag blev bara så där charmad över att mina gamla idoler bara vägrar dö. Detta är deras femte bästa skiva, eller tredje sämsta. Vilket som känns bäst.
Användningsområde: När jag läser mina gamla dagböcker.
Sämsta spår: »Imagination Blind« – Lou Barlow, ska du aldrig dö!?

fredag 4 december 2009

Grislös spelning och värmländska Hitler Jugend.

Mayhem på Musikens Hus. Det som skulle bli årets bästa konsert! Jag lämnade den svarta ullkostymen hemma och istället snörade jag kängorna ända upp, tog på mig oömma kläder som jag utan att tveka skulle kunna offra i ett hällregn av grisblod. Det hade jag inget för skulle det visa sig. Mayhem vågade dyka upp på Musikens Hus utan vare sig getahuvuden eller grisknoar. Inte så mycket som ett litet undelathuvud på en tandpetare kunde de bjuda på.

– Besviken?

Ja, jo faktiskt. Till detta hör att sedan Blasphemer lämnade Mayhem tycker jag gruppen är rätt ointressant. Rent musikaliskt. De kan inte rucka liv i »Freezing Moon«, »Deathcrush« eller ens komma nära känslan på det klassiska proggalbumet »Grand Declaration of War«. Visst bär det emot att skriva det. Men så är det.
(Fotograferade av denna bild från min »Den store Ronny Haugeland-boka«, JIPPI Forlag 2003)

Kvällens antiklimax blir hemfärden. Jag står utanför och diskuterar med Max – som inte delar min upplevelse, utan är helt lyrisk – när en lång vit limousin med mörka rutor sakta glider förbi entrén.

– Åkte Mayhem limousin?

Jag hoppas fan inte det. Darin åker limousin. Jag har till och med sett honom i exakt samma bil när han lämnade av en lycklig liten fjortis i Majorna. Antagligen hade denne vunnit tävlingen »En dag med Darin«. Sådana dagar slutar rätt tidigt på dagen förresten.

Att ett blackmetalband skulle kunna komma på tanken att sätta sig i en limousin som Darin åkt med känns … väldigt mycket unblack metal. Den vita limousinen lyckades passera mig ännu en gång på vägen hem. Jag tog det som ett tecken. Ett hån.

Roligare hade jag tidigare på den dagen, då jag sket i att jobba och istället slank in på Konsthallen och studerade Ivar Arosenius-utställningen. En helt fantastisk utställning, med mycket mer material än vad som kunde beskådas på akvarellmuseet i Skärhamn. Jag blev mäkta imponerad och betagen. Jag kunde inte annat än att – i ren inspiration – traska ned till spritan på Avenyn och köpa på mig ett par julöl och en liten halvpava.

– Fest?

Jag satt och skrev i studion. Hittade en Karl och Conny-novell jag börjat på. Det är en speciell känsla när man hittar något man inte inte minns man skrivit. Man tycker det är fan så bra och tänker: precis så här känner jag också. Det är fördelen med att skriva när man dricker, man minns det inte dagen efter.

Under den gångna helgen hann jag med ett besök på Florence Academy of Art i Mölndal där min förre detta studiokamrat numera studerar. Det började hemma med lammkalops och akvavit och slutade på Kråkan där jag drack alldeles för mycket öl.

Dagen efter körde jag till Sjöaremossen och tittade på bandy. Frillesås tog emot Jönköping. Tveksamt om jag skulle ha kört bil överhuvudtaget den dagen. Men Gais bandymatch på Arena Heden blev inställd och man är ju inte den som bommar en chans att få uppleva lite äkta skogshuggarbandy. Och jag blev inte besviken. Frillesås såg riktigt farliga ut. De anföll ibland med så mycket som fyra gubbar. Mycket snyggt och beslutsamt spel och de satte skotten på mål. Årets match hitintills!

Den inställda Gaismatchen blev av under gårdagen. Vädret har varit ypperligt de senaste dagarna. Till och med jag själv har hunnit med att skrinna ett par gånger, men, det finns alltid ett »men« i smogghålan Göteborg. Mildluft lyckades leta sig in från havet bara ett par timmar innan matchen. Snöprognosen blev till hällregn. Och det så efterlängtade hällregnet var inte grisblod under en Mayhemkonsert när det väl kom. (Med Yoda-röst:) Sabbade isen på bandymatch det gjorde. Riktigt pissväder det var.

Bandymatchen mellan Gais och Karlstad Boltic bjöd på nya upplevelser: bandyhulliganer. Jag trodde inte sådana fanns. Men i Värmland finns ju alldeles för mycket skit. Inte bara Bofors. Så med facit i hand förvånar det mig inte att de kom just därifrån. Kärestan har berättat om ett värmländskt lag i division 1 vars följeslagare tydligen har dåligt rykte.

Innan gårdagen har jag som mest sett en polis på en bandymatch. Igår kom både en patrullbil och piketen. Sju poliser räknade jag det till, utöver alla vakter. Stämningen var usel. Vakterna beslagtog öl. Man undrar ju vad det ska leda till. Och inte blev det roligare när Gaisklacken – som består till övervägande delar av 50-plussare – hånades av en mycket berusad skinnskalle. Denne värmlänning bjöd oss åskådare på en hel del könsord, obscena gester, lite hata-Gais-bröl och avslutningsvis lite Hitler-heilande innan polisen drog ut honom. Tydligen var han inte den ända i den tillresta klacken som Hitler-heilade. Fy fan vilket pack!

(Håller på Boltic?)
– Och matchen?


Suck. Någon vinst blev det ju tyvärr inte. Och om man jämför med matchen på Sjöaremossen så var det inte mycket till bandymatch heller. Om det berodde på isen och vädret är inget jag vågar sia om, men båda lagen ägnade sig åt långa-bollar-på-Bengt-spel. Gais bandy körde det spelet när de höll till på Ruddalen. Mycket tråkigt att titta på när det inte fungerar. Vilket det sällan gör. Elitserielaget Sandviken klarar av det. Men Gais och Boltic gör det inte. Kanske har det fungerat bra på träningen den sista tiden. Det är ju onekligen ett livsfarligt spel om man lyckas sätta det. Istället fick vi se ett ganska blekt och oorganiserat spel från båda lagen. Mycket jämnstarka och likvärdiga i sin spelstil tog det helt enkelt ut varandra. Boltics anfallare var mycket hungriga och ettriga, de utnyttjade väl det faktum att de låg mycket högt och störde. Tre rena slarvspel från Gaisförsvarare gjorde att Boltic lätt kunde plocka till bollen i mer eller mindre frilägen. Gais lyckades med detta bara en gång, men var inte tillräckligt pigga i psyket för att kunna fullfölja. Matchens enda spelmål lyckades man dock få till. Och det tackar jag för.

Det blir att trösta sig med svenska Dark Funerals senaste album »Angelus Exuro Pro Eternus«. Här pratar vi om äkta black metal med rötterna i manodepression. Bandysmäcken av!

tisdag 17 november 2009

Hata, hata, hata Göteborg!

Så blev det den stora dagen, med både bandypremiär och porterfestival. Jag vaknade lite för sent, lite för dimmigt. Jag var inte direkt sugen på någon sillafrukost. Och någon pyttipanna, med ovänt ägg och rödbetor med ett välskummat dubbelbock till hann jag varken laga eller duka fram. Jag drack visst lite för mycket bourbon dagen innan … men samtidigt var det ju en del av planen som jag så listigt smidde ihop innan; »Operation vingklippning«.

Efter det att jag fått på mig kläder, som jag eventuellt själv lagt prydligt på sängen, var det bara att packa portföljen full av öl och sprit. Ett par Golden Pride och en uppsättning av Snälleröds små akvavitar, där jag redan paxat besken; som mera är söt än besk om man jämför med mamman till alla beskar: Bäska Droppar; den uteblivna frukosten som stod och frös tillsammans med en kasse öl på balkongen. Jag knöt kängorna samtidigt som kaffet rann ned i termosen.

Jag cyklade i kärringtempo ned till stan, allt för att inte bli svettig och kall som min löjtnant varnat mig för att bli.
– Tänk på tyskjävlarna – de dog bokstavligen talat med brallorna neddragna, hade han högljutt skrockat.
–Kylan är er fiende!
En förtiofem minuter innan matchstart hann jag med en korvbricka med mos vid en av Sibyllakoncernens mojjar. Inge gott mos och ingen riktig Wienerkorv. De där svenska husmanskostdetaljerna och finesserna försvinner så lätt när entreprenörer som inte tar dem på allvar ska göra affärer av dem. Det smakade bukfylla.

Så råkade jag ut för favoriter i repris. Testosteronmän kom marscherandes en bit därifrån jag stod. Flockdjuren som skanderade i kör. Det var vrålet av värsta fotbollsklacken. Jag höll fan på att sätta industrikorven i halsen. Inte fan kunde det vara Gaisklacken? Vad hade hänt? Låg jag fortfarande kvar hemma i sängens spritångor. Red maran min penis?
– Hata, hata, hata Göteborg, tyckte jag mig kunna urskilja i brölet och drog en lättnadens suck. Att det skulle kunna vara Tranåsklacken, var inte en realistisk tanke, så den uppstod aldrig.

Jag fattade varför det var så mycket poliser kring Avenyn. Men vilka var detta? Fotbollssäsongen var väl över? Jag lyssnade och lyssnade, men hade svårt att höra vad de brölade. Jag tyckte mig kunna höra »Björklöven« mitt i apsorlet, men vad skulle Björklövens klack – om någon sådan existerade – göra i Göteborg? Det var säkert något annat man skrek. Snart försvann de upp för trappan till Valand och det där vackra konsumtionslugnet jag läst om på kultursidorna, det som inte fanns i Ullared, det infann sig istället i längs Avenyn i Göteborg.

Jag kunde inte låta bli att fundera. Om de nu hatade Göteborg så mycket, vad gjorde de då här? Och hur skulle det kännas att jobba inne på Valand, att tvingas servera några som skanderar att de hatar staden man bor i? Chefen på Valand, var han eller hon där och lät sig hånas, eller var chefen ute och lördagsshoppade med familjen samtidigt som de anställda tvingades fullfölja chefens åtagande? Hur fan kunde man sjunka så lågt som människa att man nedvärderade sig och sin verksamhet till nivån under packet?

Hade det funnits en gaskammare där på Avenyn så hade jag nog med gott samvete kunnat utdela den spark som förflyttade den ansvarige över tröskeln till denna. Jag såg mig själv mumsa på det sista av mitt pulvermos, med blicken fäst på den jäveln som dog i en pöl av sitt eget piss och bajs.
– Nej, men fy fan vad mosbrickan smakade skit helt plötsligt!

Jag hivade det som var kvar i närmsta sopkärl och mötte upp med en vän innan vi gled in till Arena Heden. Där inne, serverades tack och lov äkta bandykorv i dubbel bemärkelse. Riktig Wienerkorv! Inte åsnepitt från Sibylla. Jag njöt och svalde ned mitt dåliga humör.

Vi tog plats, och det tog inte lång tid innan Gais bandy gjorde det första målet. Min vän skrattade elakt och applåderade.
– Det var nog första gången jag sett Gais göra mål, bet han sarkastiskt till.
Det här var inte första gången han följt med på en Gaismatch – första bandymatchen var det – i detta låg alltså en stor portion kritik hur uselt fotbollslaget var. Jag kunde inget säga. Gais fotbollslag hade varit utomordentligt usla de gånger jag bjudit med min vän.

Efter ett par mål till vågade jag föreslå en skål. Men min vän ville ta det försiktigt och inte döda alla smaklökar inför Porterfestivalen. Någonstans för mitt inre kunde jag se mig själv sitta på en stol i en terapiring.
– Hej, jag heter Nickan Jonasson och jag är alkoholist.
Jag drack en kopp kaffe.

Så av någon anledning, tappade en Gaisspelare humöret ute på isen och utdelade en käftsmäll på en Tranåsspelare. En pinsam och evighetslång tystnad infann sig.
– Man tycker ju dom skulle ägna sig åt att spela bandy och inte åt att bråka, sa min vän. Helvete! 2–0 till honom. Jag gav efter för suget och bet av besken.

När Gais vunnit med 9–3 hade vi trots allt mer eller mindre tömt min bandyportfölj. Vi for vidare på våra cyklar, genom höstmörkret passerade vi min arbetslokal vid Järntorget där det lös. Någon satt där och slavade. En lördag. Båtarna låg förtöjda, stora och tysta på vår vänstersida.

Porterfestivalen fanns på tredje våningen i Novotel, hotellkomplexet nere vid Klippan där man en gång i tiden bryggde Carnegie Porter (eller?). I entrén ingick ett glas som man skulle använda vid provningarna och en förteckning av samtliga porter och stout som var representerade. Otåligt skred jag till verket. Jag kastade mig direkt över bordet där flaskorna från Närkes Kulturbryggeri fanns. Det är det bryggeriet jag personligen håller som – inte bara Sveriges – utan hela jävla världens bästa. Valet föll på Black Golding (tyvärr var det också den enda av bryggeriets öl som fanns kvar. Festivalen började någon timma innan bandypremiären och Närke-törstiga hade de övriga besökarna varit), ett öl som har en oerhört djup. Att dricka är som att simma ned i en mörk magisk tunnel. En komplex porter med mycket att upptäcka.

Efter ytterligare ett par provningar började smaklökarna kännas bedövade. Vi gjorde vårt bästa för att skölja både mun och glas mellan varven, men det märktes rätt snabbt att det som framträdde mer än önskvärt av de milda portersorterna var sötman. Portern från Göteborgs Nya Bryggeri var spännande att prova. Klart var att Carnegie Porter var deras förebild, även om man låg snäppet under i klass. Jag har läst någonstans att de haft problem med att komma över sina vanliga ingredienser till flaggskeppet Prippens Starkpilsner. Kanske saknades även det där lilla extra till portern? Åbro fanns också representerade med en försöksporter. En rätt misslyckad historia, trots att den lagrats ett år. Men förhoppningsvis kommer de tillbaka sporrade med en ny brygd.

Klassen kallad »Indianporter« kunde innehålla en hel del sorter som i mitt tycke placerats i fel fack. Likaså tyckte jag att det var en hel del hermeliner i klassen »Imperial Porter«. Fast att försöka sig på klassindelning av porter och stout är ett omöjligt projekt. Jag lämnar det därhän, och applåderar istället tilltaget att försöka bringa ordning i kaos.

Jag hittade några nya favoriter. Tror jag. Jag måste smaka dem igen. Men ett par öl från ett kanadensiskt bryggeri (Brasserie Dieu Du Ciel) gav sug efter mersmak, likaså en isländsk porter vid namn Lava.

Klockan halv åtta på kvällen satt jag på cykeln i hällande ösregn på väg tillbaka till hemmet. Jag räknade ut att mängden porter jag fått i mig understeg två pint. Operation vingklippning hade lyckats.

fredag 13 november 2009

Morgonstund har akvavit i mun.

Idag är det dan före doppardagen för oss bandyälskare i Göteborg. I morgon börjar nämligen säsongen hemmavid. Det är premiär på Hedens isbana. Gais bandy tar emot smålänningarna Tranås, ett lag som ryktesvis ska ha ett par vassa ryssar i sitt stall. Vilket i och för sig stämmer in på mer än vart annat lag. Jag har sett Tranås ett par gånger innan. Mot Gais och Frillesås. Mycket kan givetvis ha hänt sedan dess, men tillsammans med Nässjö minns jag dem som det mest skönspelande laget i Allsvenskan. Stil och finess! Som bandyåskådare betyder det mer än vinst för det egna laget.

Vädret ska inte bli det bästa. Prognosen igår var duggregn och 5 plusgrader. Men Heden ska ha ett mycket kraftigt aggregat som klarar detta. Så isen ska det inte vara något fel på. Jag har förresten själv redan provat den. Hedens is. Jag och min dotter var där och skrinnade förra helgen.

Att klä sig för bandy är ju en hel vetenskap. Förra året var det lugnt, eftersom jag då åkte spårvagn ned till Heden. Men i år, sedan fittorna i Västtrafik har inför ett cp-system med pant och skit som vi pensionärer inte begriper, bojkottar jag de asen. Fast egentligen bojkottar jag dem inte alls. Och systemet begriper jag visst (jag har ju tjugofem år kvar tills dess jag inte gör det). Egentligen är jag överviktig för att jag dricker för mycket öl och sprit. Men vem vill erkänna det? Och alla andra hatar ju Västtrafik. Så … poängen ska bli att jag cyklar i år. Och att man då inte kan klä sig hur som helst. Man måste tänka och kombinera material. Ull, bomull och syntet och sånt skit som jag fan inte orkar älta här. Risken är väl dessutom att ni som läser den här bloggen ändå inte bryr sig om bandy. Obildade jävlar!

Har ni gjort lumpen? Jag har. Och där hade jag en sådan där jävla fallskärmsjägare som löjtnant. En stridis. För det mesta ville jag utdela en spark i arslet på den satan. Men så här i efterhand, har man haft nytta av att slava under den ärrade typen. Han fick mig, typ, att tänka en hel del på hur man klär sig. Och det gick ju inte skita i vad han sa, på samma sätt som man reflexmässigt kunde göra åt farmors eller föräldrarnas tjat. Jag var ju för harig för att strunta i vad löjtnanten sa. För det mesta bet jag bara ihop och tänkte: »du har lärt mig hur man gör en jägarbomb, spränger den och flyr utan att åka dit. Var det särskilt smart?«

Nu kommer lite utbildning: bandyportföljen är det viktigaste. Eller kanske snarare innehållet. En termos med antingen kaffe eller varm glögg (och vad jag anser om varm glögg kan du läsa här) och så givetvis en liten flaska sprit så man ska spetsa kaffet eller glöggen med. Ett par muggar, sockerbitar till kasken och kanske några skedar. Fast det är nästan överkurs med sked. Man har ju fingrar.

Det börjar tyvärr bli andra tongångar när det gäller bandy. Som bekant finns det illvetna gubber o tjärringer som vill förbjyda portföljer på arenorna runt om i landet. Och inomhushallarna som byggts är drogfria och folktomma som följd. Bättre var det förr. Heden är väl allt annat än ett skräckexempel när det gäller fylleri. Men under premiären och annandagen är det ju inte drogfritt precis. Men medelåldern är så pass hög att det inte är många som minns vad testosteron är för något. Och så är det ju kallt att se på bandy. Man MÅSTE ju ha en sup.

Det finns också ju de som anser att bandy är ett svepskäl för att ta sig en konrad. Precis som de kallar den lagrade akvaviten till sillfrukosten för »återställare«. Men jag är blåkonservativ när det gäller gamla hednatraditioner. Mayhem och grisblod inte minst! Fast jag har ju högt blodtryck och ska dö snart, så vem bryr sig vad jag tycker.

Samma dagjävel som det är bandypremiär är det dessutom Porterfestival. Ikväll gäller det att hårdträna med akvavit och dubbelbock för att det ska vara någon ordning på torpet. Och imonn så blir det tidig morgonmad. Bäska droppar. Och en saaaaaatans huvudvärk på söndag.

Vi hörs. Motherfuckers.

tisdag 3 november 2009

ISIS + förband Dälek, 2 november Parken, Göteborg.

Den senaste tiden har det kommit en uppsjö med nya musiktitlar från band i den mera alternativa metalfloran. Inte minst från den amerikanska supergruppen Shrinebuilder, med medlemmar från Neurosis, Om, Sleep och Melvins, som släppt sitt efterlängtade självbetitlade alster. Media har fokuserat väldigt unisont på Pelican, men den kanske mest intressanta titeln kommer från tyska doomgruppen Ahab.

När amerikanarna Isis, som är ett av fundamenten i denna lite mera pretentiösa delen av metal, igår gästade Parken i Göteborg, en vanlig sketen måndagskväll, var uppslutningen förhållandevis god. Det märks tydligt att genren växer.

Parken var för mig en ny bekantskap. Betydligt mindre konsertställe än Sticky Fingers. Efter en snabb koll i baren, där det inte fanns öl värt namnet, bestämde jag mig istället för att lägga en slant på en tröja. Vid bordet med de olika bandens handelsvaror stod en engelsktalande man som jag talade om för – på knackig engelska – att jag ville ha den svarta tröjan med det blåa trycket. Trycket på tröjan visade sig dagen efter i dagsljus vara lila. Men det går ju det med, tänkte jag, även om det var Tinky Winky-nyans.

Med min nyinköpta t-tröja i näven ställer jag mig på scengolvet och upptäcker att bakgrundsmusiken kommer från ett förband. De spelar lite introvert och stämningsfullt, men inte mycket mer.

Det riktiga förbandet är oljudshipp-hopparna Dälek, också de ifrån USA. Detta var deras andra besök i staden. De var här och gästade tidningen Göteborgs Frias fest för ungefär ett år sedan. Jag känner givetvis till dem och är en stor beundrare av duons två senaste skivor »Abandoned Language« och »Gutter Tactics«. De låter väldigt mycket tidig hip-hop à la Public Enemy. Enkel och avskalad rapsodi till inspelade My Bloody Valentine-pålägg.

McDälek, som den överviktiga rapsoden kallar sig, försöker förgäves få igång publiken. Det blir rätt pinsamt när han visar sig förvänta sig att vi ska måndagsropa »yeah!« Efter spelningen tackar han bara en person i publiken. Vi andra sög.

När Isis äntligen går på, känner jag av min ålder. Jag är inte 20 längre. Mina fötter är redan ömma och jag kan inte hjälpa att kapitalistfantisera om de där skosulorna för 500 kronor jag såg på Naturkompaniet förrförra veckan. Fan, vad gott om jag hade haft dem i kängorna, tänker jag.

Ljudet är riktigt bra. Riktigt, riktigt bra, och jag glömmer snabbt värken i fötter och leder. Tillsammans men Wooden Shjips besök på Nefertiti visar sig Isis spelning vara årets höjdare. Hitills. De levererar. Men låtvalet är något lugnare än jag förväntat mig.

Det är inte mycket man får se av bandmedlemmarna. Det är mycket huvuden i vägen. Men då och då får jag se en glimt av sångaren Aaron Turner gunga i takt med sin egen musik ovanför alla huvuden. Han har lagt sig till med en riktig kalufs. Han ser ut som ett sådant där penntroll med risigt hår som fanns när jag var liten och gick i skolan. Och det slår mig att han också vrålar som om han hade haft en HB uppkörd i rektum. Jag kan inte låta bli att flina för mig själv. Åt min egen liknelse.

Strupen är bra torr och jag saknar verkligen en öl. Men min placering på scengolvet är alltför bra för att jag ska överge den. Efter midnatt, när jag kommer hem, rejält uppe i varv, häller jag upp det sista ur en flaska rye, öppnar en god öl och varvar ned med ett par egenhändigt bakade surdegsmackor framför dumburken. En timme senare somnar jag på spikmattan.

Kvar av årets musikaliska utbud i Göteborg är Mayhems novemberspelning på Musikens Hus. Och det är inte så lite.

onsdag 21 oktober 2009

Jag erkänner: jag stal mina vänners sista pengar.

Jag har stängt ned mitt Facebook-konto. Det var ett stort steg att ta. Kan inte hjälpa det, men jag känner mig lite som en förrädare. Jag var nämligen en ihärdig anhängare av detta sätt att hålla kontakten med vänner och folk. I början. Och dessutom har jag övertalat flera stycken att gå med, däribland min käresta. Och sedan, när de jag tjatat in, väl är där – då sticker jag. Bara sådär.

(Om du – som läser detta – är en av de som jag lurat till att gå med: förlåt. Det var dumt av mig.*)

Jag kände inte att jag kunde trappa ned. Modset i mig gastar alltid »All or nothing«. Antingen hänger man sig åt något till hundra procent, eller så skiter man i det. Jag är en kontrollmänniska. Jag måste hela tiden ha kontroll. Och jag hade inte full kontroll över Facebook. Då blev det till att hytta iväg skiten.

Statusuppdateringarna var nog det som fick mig att överge Facebook. De är så begränsade. Var begränsade. Och så kom jag nog på att jag saknade den här bloggen. Att kunna skriva längre. Försöka analysera sig själv lite. Föra dagbok och samtidigt tänka efter ett par gånger vad det är jag skriver. Räkna svordomarna. Ifrågasätta. Måste det stå »jävla fitta« här. Och här. Och här. Kanske låter »sumphål« bättre?! Vad hade Sture Allén skrivit om han var ... mig. Eller skriver man »... var jag«?

När jag tågluffade med två vänner i början på 1990-talet någon gång, lämnade jag medvetet plastfilmskameran hemma. Istället tog jag med mig en dagbok. På den tiden var dessa gjorda av papper. Jag tänkte som så, att om tio-tjugo år sådär, så kommer det att vara jävligt rolig att läsa den. Särskilt om man jämför med vad jag skulle få ut av ett par platta fyllekort.

Det togs inte en enda bild på den där resan. Om man bortser från ett tillfälle då vi alla tre klämde in oss i en fotoautomat. Och jag hade rätt. Vågar jag lova. Det är förbannat roligt att ha den där resedagboken idag. Och lite tragiskt. Jag mår lite dåligt när ångesten bubblar fram på ett par sidor. Att läsa den där längtan jag hade tecknat ned med min handstil. Detta att jag ville något annat hela tiden. Jag fanns aldrig där på något sätt. Men sedan blir jag givetvis glad när jag inser att jag nu uppnått allt jag ville då. Och att jag inte har den där »längtan« kvar inom mig.

Det är ju också fantastiskt intressant att läsa om en händelse som är nedtecknat på plats, just då, för att sedan jämföra det med mitt minne av händelsen. Mycket glömmer man. Förstår jag. Och det jävliga är, att om jag skulle visa mina vänner boken, skulle de utbrista:
– Nej, så där var det inte alls! Fan, vad du ljuger!
För det var ju vid ett par tillfällen då vi rök ihop under den där resan. Jag har ju fördelen av att kunna köra upp en bok under näsan på dem och visa hur det verkligen var. Om så skulle behövas. De har inget att visa. De jävlarna hatar mig fortfarande för att jag vid ett tillfälle tog våra sista mynt, varav väldigt få av dessa var mina, och köpte en Cherry Coke i en läskautomat. En läsk som jag var mycket medveten om att det bara var jag som tyckte om.

Det var mitt i natten. Vi väntade på ett tåg på en öde station. Vi frös. Och mina vänners skrik när jag tryckte på »Cherry Coke«-knappen istället för på »Coca-Cola«-knappen ekar fortfarande. Att jag så medvetet svek dem glömmer de aldrig. Och min tafatta ursäkt om att jag »råkade trycka fel« gjorde det bara värre.

He, he, he. Det är ett ljuvt minne. Jag skulle betala rätt mycket för att kunna lura dem igen. Jävla förlorare.

*) Ha, ha. Jävla förlorare.

Max Andersson-intervju i Sömn.

En intressant Max Andersson-intervju, från början publicerad i fansinet Sömn:

http://transcenders.wordpress.com

Kul läsning. Tråkigt dock att förutsättningarna för en serietecknare inte förändrats ett skit sedan Max skrev sina svar. Inte mer än att man numera kan förkovra sig i musik när innehållet i plånboken sinar ...

Och vad vackert det är med skrivmaskinsstil!

Guldägget till Socialistiska Partiet.

måndag 19 oktober 2009

Kvist, »For Kunsten Maa Vi Evig Vike«, 1995.


Ibland fylls man av eufori av att ha upptäckt en förbannat bra skiva, och man vill inget hellre än att springa trappuppgång upp och ned, likt ett Jehovas vittne, banka på alla dörrar och vråla ut att man blivit upplyft. Upplyft i David Brin-anda. För det är så det känns. Som om musiken öppnat en stängd dörr i hjärnan och ledsagar en in till ett rum med känslor man inte visste man hade. Det är inte ofta man upplever den känslan. Men det sker. Och då inte bara med musik.

För det mesta nöter jag envist in musik. Jag vet – eller kanske mera på något sätt anar att det ska vara bra. Man låter musiken gång efter gång äta sig in längre i kroppen. Så efter kanske femton genomlyssningar upptäcker man gradvis nyanserna i musiken. Efter det kan insikten om att man älskar det på något sätt upplevas som om det kom plötsligt. Omedelbar insikt på något sätt.

Den där långsamma upptäckten har jag på senare tid haft med det norska black metal-bandet Kvist; vars enda skiva från 1995 »For Kunsten Maa Vi Evig Vike« letat sig in i mitt allra innersta.

Ljudbilden är till en början kompakt och mycket svårgenomtränglig. Sången, som döljer sig inunder den välproducerade mattan av gitarrer, syntar och malande trummor är varken gutter eller growl, utan mera ondskefulla mörka viskningar.

Varg Vikernes enmansgrupp Burzum har antagligen med sin melankoliska monotomi varit en stor inspirationskälla för Kvist. Året innan »For Kunsten Maa Vi Evig Vike« – 1995 – kom Burzums milstolpe »Hvis lyset tar oss«. Vikernes har i ett flertal intervjuer sagt att han har sina musikaliska rötter i tysk syntmusik, och det är nog ingen tillfällighet att Hallvard Wennersberg Hagen (gitarr och synt) efter Kvists upplösning har bildat syntgruppen Xploding Plastix.

Kvist bör i sin tur ha varit inspirationskälla till Dimmu Borgir, vars musik har många referenspunkter gemensamt med Kvist; bland annat de små sirliga Johann Sebastian Bach-melodier man hör i »Forbannet Vaere Jorden Jeg Gar«. En låt som innehåller dessa fraser:
Kan du skimte den nakne bjørken.
Svart mot vinterens snø.
Kan du se dem danse.
Og har du hørt dem synge.

Og har du hørt dem synge.
Sin bitre, fortvilte sang.
Lik en storslått symfoni.
Onekligen kommer man att tänka på Immortal och deras mörka skogs- och fjordromantik.

Längst fram i ljudbilden ligger trummorna, progressivt hardcoreslammer, vilket är lite ovanligt. Gitarrerna rör sig i ett område som ligger närmre punk och noise än klassisk death eller black metal. Alltså mer Sonic Youth än Mayhem. Det påminner en hel del om Vreid, men även senare Khold. Populärt brukar man omnämna denna form av musik som »Pagan-« eller »Viking Black Metal«. Men personligen tycker jag »Symfonic Angst Black Romantic Metal« fungerar bättre.

(Ifall ni nu undrar: jo, det där sista var en sarkasm.)

måndag 5 oktober 2009

Det norska kulturundret bearbetar det öde landet.


T.S. Eliot diktade om det öde landskap första världskrigets skyttegravar lämnade efter sig. Ett öppet sår i landskapet som det gjorde ont att bearbeta. I den norska zombiefilmen Død snø (2009) är det inte syrener som drivs upp ur marken. Det är nazister.

Strax efter midnatt den 9:e april 1940 anföll Nazityskland Norge. »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«, var den norska regeringens svar. Inledningsvis förlorade den tyska krigsmakten ett av sina modernaste skepp i invasionen, kryssaren »Blücher«. Men det norska motståndet var inte vad det borde vara. Trots ett visst stöd från de allierade, tvingades Norge kapitulera den 10 juni – efter bara två månader. Norge gav upp. Alldeles för lätt. Det stolta Norge förnedrades under Nazitysklands svarta skinnstövlar.

Efter kriget anklagades i Norge 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 000 personer fick böter, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 personer avrättades. Quisling blev ett ord synonymt med förrädare. Bröder blev till fiender. Nazitysklands ockupation skapade ett trauma.

64 år senare är Norge ett rikt land. Inte bara på olja, utan kanske framförallt på kultur. Man har också kommit in i en fas där man kan se på sina forna folkefiender med ett mer nyanserat perspektiv. Ett exempel är 150-årsfirandet av den norske författaren och nationalskalden Knut Hamsun födelse. Detta firades med ett stort jubileum, något som har kritiserats av Israels utrikesminister Lieberman, eftersom Hamsun varit uttalad nazistsympatisör. Men norska företrädare kunde avslappnat avföra den kritiken och samtidigt påpeka Hamsuns storhet. Det öde landet som tidigare var Norges öppna krigssår håller på att läka. Ur den tidigare döda marken gror kulturen fram.

Ett annat exempel är de båda norska serietecknarna Lars Fiske och Steffen Kverneland’s konstverk, seriealbumet Olaf G (utgivet på svenska Optimal Press 2007) om den norska illustratören Olaf Gulbransson som 1902 flyttade till Tyskland. Seriealbumet är berättelsen om hur de båda serietecknarna tillsammans beger sig till Tyskland för att återerövra och befästa Gunnlagsons storhet, detta trots att denne kunde med att motta ett statligt kulturpris från en nationalsocialist 1944.

Det som är intressant är att Fiske och Kverneland gör det så oklanderligt bra att man inser att det inte finns nog kraftiga superlativ i det svenska språket för att beskriva deras unika bedrift. Kraften som befrias genom deras verk, är kraften från ett hav av blomstrande maskrosor som drivit sig upp ur jorden. Inget kan stoppa det. Inget.


Black metal har blivit en musikgenre som nyanserat bilden av Norge. Kanske mycket på grund av att genren i sig blivit så rik och nyanserad. I oktober 2008 släppte Vreid, den norska black metalgenrens mest intessanta band sitt fjärde album; Milorg, uppkallat efter den norska motståndsrörelsen.

Vreid bildades ur spillrorna av Windir efter att bandets grundare Valfar mötte sitt slutliga öde i den bittra kylan på väg till sin stuga i Søgnadal. Vreid stod länge i skuggan av Windir, vars musik hämtade inspiration ur den norska naturen och folksjälen. Men i och med Vreids helt och hållet engelskspråkiga mästerverk Milorg, tar de steget fram i ljuset. I Milorg följer vi med tillbaka till begynnelsen. När Europa brinner hör vi ljudet av sirenerna den 9:e april. Vi möter den norska kvinnan som straffas som tyskhora. Vi följer med på Blücher när hon går till botten. Vi tvingas till att tortera det norska folket.

I will never lay at your feet
my lips are sealed

My will you cannot defeat
God dammit
I will not speak!

Att ett svenskt band på liknande sätt skulle kunna få lov att romantisera det egna landet utan att i Close-Up riskeras att jämföras med Ultima Thule har jag svårt att tänka mig. Även om den jämförelsen är fullständigt absurd. Vår svenska bild av det norska musikaliska undret är under all kritik. I Sverige får man inte älska sig själv och det egna landet. Inte efter det vi gjorde under kriget. Vi ska känna skam. Hos oss finns endast en historia som tillåts hyllas; det är den statligt finansierade och återberättande historien om vår egen psykos, om dagen vi borde tagit livet av oss. Bilden av Sverige är densamma som en Anna Odell balanserandes på räcket. Det är skammen som så när driver oss över räcket. För övrigt en tydlig bild över det kulturella tillståndet i vårt land, Sverige. Vårt järnrika land som exporterade till – och därmed stödde Nazityskland – håller 64 år efter krigsslutet på att rosta sönder.


I de snötäckta Narviksbergen ligger den tyska ockupationsmakten i träda. I filmen Død snø stiger de bokstavligen upp ur jorden. Bilden av hur tyska soldater som tinat fram och tagit sig formen av vår tids populärkulturella zombies är lika talande och tydlig som vacker när Tommy Wirkola gestaltar dem uppställda på ett berg sökandes efter byte. Denna bild kan också ses som en visualisering av det det norska traumat. En bild över rädslan som döljer sig i det öde landet.

Vintern höll oss varma, svepte
jorden i glömska och snö, gömde
en droppe liv i torra lökar.

Kristdemokraterna tar makten i nya Stargate Universe.

Amerikansk teve har precis visat premiären av den nya siencefiction-serien Stargate Universe. Väntan har för många varit lång och snacket en hel del. Jag har sett det första dubbelavsnittet.

Något som är intressant med framför allt zombiefilmer, är skildringen av katastrofens efterverkningar. Till en början råder det alltid anarki. Samhället måste stabiliseras och byggas upp igen. Det som är intressant är inte bara vad som uppstår efter – utan också vad de överlevande anser om det samhälle som fanns innan och vad de anser bör göras.

Det är så klart ett smörgåsbord för en författare att bygga om världen igen. Mycket att tänka på. Lätt att göra fel. Fel är bland annat alla zombiefilmer där skräck och actionscener blir det primära. Rätt är givetvis när George Romero lägger ribban i sin samhällskritiska film Night of the Living Dead från 1968. En film vars manus för övrigt mycket väl skulle kunna ligga till grund för en uppsättning av ett naturalistiskt drama på teatern.

I Stargate Universe finns inga levande döda. Hotet kommer istället från utomjordingar. I premiäravsnittet lyckas ett 80-tal individer fly undan ett anfall iscensatt av utomjordingar. Inte bara deras bas förintas, utan hela den planet där den låg. Stjärnporten blir deras utväg och räddning. Men den tar dem inte hem till jorden som planerat, utan till ett herrelöst rymdskepp. Ett Aniara på väg till sin undergång. Men tack och lov finns det alltså en stjärnport ombord …
I det nya samhälle som uppstår i den nya (tillfälliga?) världen är kvinnan ett hot. Detta blir mycket tydligt när Dr. Rush (Robert Carlyle) meddelar att han tagit makten och talar sig varm för ett starkt ledarskap och vikten av att alla sluter upp bakom honom och samarbetar. Hans auktoritet ifrågasätts. Av kvinnor. Det blir hotfullt och en beväpnad militär känner sig tvingad att deklarera att istället han har makten – och – att han stöder Dr. Rush. Eftersom den beväpnade militären som sagt är beväpnad, blir det som han säger. Det är militären som med våld, eller hot om våld, upprätthåller ledarskapets makt.

Kvinnans roll i Stargate Universe är att vårda och vara så där skönt moderlig. Någon som de stora pojkarna kan anförtro sig till när de slagit sig. Här finns ingen Starbuck eller Ripley. I vart fall inte i de två första avsnitten. Här råder kristdemokrati. Göran Hägglund har tagit makten.
I denna nya värld finns också en tydlig fadersgestalt, Everett Young. Han är den egentliga ledaren, men han har blivit skadad. Kvinnorna vårdar honom och visar tydligt sin respekt för denna alfahanne. Han kan mycket väl ses som en symbol för det amerikanska kavalleriet som rider in i slutet och ställer allt till rätta. Det är också vad han gör. Och när de en gång så upproriska kvinnorna ser den skadade Everett Young, glömmer de sin upproriskhet och blir istället oroliga för alfahannens säkerhet.
– Bör du över huvud taget vara upp och gå?
Everett har en tjänst att be den upproriska kvinnan, han undrar om hon kan tala med de andra, få dem att hålla modet uppe. Och det kan hon, svarar hon.
Sedan börjar trumpeterna ljuda. Konfettin regnar och änglarna lovsjunger Anna Anka. Tack och adjö!

måndag 21 september 2009

Mia – Queen of Karate.

Idag ringde det på dörren. Mitt dagen. Hos mig. Alltså hemma hos mig. Det är det aldrig någon som gör. Annars. Utanför dörren stod en ung blond kvinna från budfirman TNT med ett paket. Hon bad om min namnteckning på en digital datamojäng. En modern apparat jag innan inte skådat. "Vem är det ifrån", undrade jag. "Interpress", fick jag till svar. Jag skrev på, tackade, och så smet hon iväg nedför trapporna. "Interpress …", undrade jag. Vad vill de danskarna mig? Har de skickat fel?

Kvar stod jag med ett paket som jag inte hade en aning om vad det innehöll. Storleken och tyngden tydde på att det innehöll ett avhugget huvud. Den andra varningen. Först kniven, sedan ett huvud. Frågan bara vems …?

Jag plockade fram en av mina skalpeller och skar med skräckblandad förtjusning upp tejpen på sidorna. Vek undan de fyra kartongdelarna av locket. Där var fullt med ihopknycklat papper. Jag konstaterade att det inte var några blodläckar … längst ned låg … seriealbum. Vilken besvikelse. Inget gapande huvud. Hade det inte varit fräckt om Johan Wanloos låg där. Fortfarande med glasögonen på. Fast antagligen hade det varit mer logiskt om det varit Yvettes. Det är ju alltid kvinnor som dödas …

Så är den alltså här, kioskvältaren: Mia – Queen of Karate. Skaffa den på bokmässan. Garanterat fri från blodfläckar, fullmatad med serier av Sandsbros finest!

lördag 19 september 2009

Mordhot.

Häromdagen upptäckte jag den här kniven liggandes på vår dörrlist i ateljétoaletten. Till saken hör att vi delar vår toalett med alla möjliga små firmor som ligger på samma våning i Lagerhuset och att den av den anledningen är spartanskt inredd. Så man lägger märke till om någon detalj ändras i interiören. Så att säga.

I stort sett alla som använder toaletten är tafatta män, vilket innebär att det med jämna mellanrum är mycket kiss på golvet och tomma toalettrullar i hållaren. Några fungerande glödlampor finns där sällan. Det är marknadskrafterna som styr, ingen stat sköter något, vilket innebär att väldigt lite fungerar.

Lagerhuset ligger två stenkast från Järntorget där det förekommer en hel del kriminella element. En del av dem hittar med ojämna mellanrum in i Lagerhuset. För att sno, kissa, bajsa eller ta sig en tuppalur. Detta särskilt nu när någon friteater byggs i huset och det är – kan man tänka – lite si och så med att stänga entrédörrar efter sig (man vet ju hurdana hantverkare är).

För ungefär tre veckor sedan hittade jag något som jag antog vara spermafläckar på toaletten. Mysigt. Och nu en jävla kniv. Det är ju liksom ingen liten kniv heller. Ingen matkniv eller täljkniv, utan en mördarkniv. Jag tänker ju spontant på Jason när jag ser den.

Är det så enkelt att en pundare har gömt den där en stund. Eller sitter den där som en varning? Är det stockholmsgänget som skickat en varning till Max inför det annalkande seriebattlet:
– Var glad att du sitter ner och skiter när du ser den här kniven …
I så fall är varningen verknings- och meningslös. Karln bryr sig inte. Det är jag som skiter ned mig.

måndag 14 september 2009

En jävla cp-artikel.

GT har låtit en total imbecill skriva en artikel om serier. För dig som inte orkar läsa kulturartiklar kommer här en sammanfattning:

Skribenten börjar med att vädersläppa sina fördomar i form av en frågeställning; »Göteborgsserier? Då måste det vara drastiska humorserier som gäller. Eller Det var säkert så någon på universitetet sa att man skulle börja när man skrev (ni vet, trycka lite med fingertopparna på plastbrickan med en massa knappar framför skärmen). Sedan beger han sig ut på en roadmovie (en försiktig blinkning till Jack Kerouac) längs staden Göteborgs gator för att fråga insatta med göteborgsanknytning (alla som förekommer i GT måste ha någon form av anknytning till Göteborg. Annars hamnar man i Expressen) vad de vet. Det tar ett halvår att få artikeln färdig. De insatta kunde inte bekräfta imbecillskribentens fördomar. Han kollar lite på nätet (lite invecklat att förklara vad det är. Men det finns i en sladd ungefär) och hittar där information som verkar bekräfta det som de insatta sa. Sen tycker imbecillskribenten det är dags att skicka faktura. Skööööönt liksom.
– Då kan man åka ut med motorbåten en sväng! Tjinge-ling.

Om det är den typen av artiklar som skall beställas om serier i GT, tycker jag Göteborgs-Posten gör ett bättre jobb med sin bevakning av lokal seriekultur: total tystnad.

fredag 4 september 2009

Svenska serietecknare skämmer ut sig!

Kultursidorna har börjat räkna ned till bokmässan i Göteborg. Allt mer börjar dessa sidor fyllas med vad som mer liknar reklam än kritik. Det verkar inte bättre än att en kulturskribent av rang måste uttrycka sig så slätstruket som möjligt för det ska finnas en chans att bli bjuden ett par glas vin i en förlagsmonter. Skvaller och utdelandet av dolkstötar kommer antagligen först efter mässan.

Men det är inte bara kritikerna som verkar tvingas åsidosätta perspektivet inför den analkande bokmässan. Ett brokigt gäng serietecknare planerar dessutom att sjunka till pajasnivå för att skämma ut sig offentligt. De slår på stora trumman: "man ska ha kul". Den publikfriande avrättningen av deras trovärdighet tänker de hålla den 25 september i en av göteborgsstadsdelen Majornas mer anrika lokaler; Musiken Hus. Där det för det mesta utspelar sig mer seriösa och mörka tillställningar som Death Metal-festivaler och liknande.

Det skulle ju aldrig falla en annan in att delta i eländet. Jag kommer fortsätta mitt sökande – ensam – efter mitt inre väsen, och jag ser serien även fortsättningsvis endast som ett sätt att terapimässigt uttrycka detta. Där emot har jag ju inget emot att dricka ett par pilsner och skratta föraktfullt åt serietecknare som sjunker så lågt att de i ren desperation får för sig att man kan tävla i serier. Allt för att få lite publicitet. Allt för att bli lite omtyckt. Allt för att bygga på det usla självförtroendet.

Mycket tråkig historia. Mer tragiskt är ju hur jag kunnat bevittna ett par av de inblandades förfall på nära håll. Före detta kollegor som jag nu inte har något annat val än att distansera mig ifrån.

Vad blir nästa steg i seriemediets förfall? Serietecknare som häller blåbärssoppa på sig offentligt?

torsdag 3 september 2009

Svininfluensan

Mitt senaste alster till Chefen i Fokus.

onsdag 2 september 2009

I min drömvärld finns det munspel i Iphone.

I natt hade jag en besynnerlig dröm där jag hade varit tvungen att boka den mest förhatliga av alla tvättider, den mellan åtta och tolv på morgonen. Det var den enda som funnits kvar. Marknadskrafterna hade sedan länge lagt beslag på de andra tiderna. Där ibland den omåttligt populära kvällstiden mellan fyra och åtta.

I drömmen såg givetvis inte tvättrummet ut som det brukar. Alla fönstren och det vita kaklet var borta. Kvar fanns nakna och kalla betongväggar. Lysrören i taket var borta. Tvättmaskinerna stod inte där de skulle. Innan hade de stått mitt i tvättstugan, vid den stora brunnen, uppdelade i avdelning A och B. Nu hade någon möblerat om och ställt dem i ett led emot väggen. Dessutom hade de bytt ut bokningstavlan, den där man bokar tid med en låshylsa försett med lägenhetsnummer, mot en lång lista där man själv skulle skriva in lägenhetsnummer, datum och tid på en plats som var minimal och skapade en enda röra.

Givetvis var jag försenad till min tid. Jag skulle bara hinna med två tvättar, istället för sex, räknade jag ut. I det mörka dunkla ljuset knökade jag in två tvättar i de två maskinerna jag bokat. Stoppade i tvättmedel och tryckte på start. Vattnet flödade till. Då såg jag att jag av misstag hade lagt ena tvätten i tvättmaskin A istället för B. Fan också. Nu var det försent att avbryta; för medan jag hade stått där nere i ungefär fem sekunder, hade det logiskt nog förflutit tjugo minuter av tvättiden. Det är ju så i drömmar. Och jag kände på mig att nu skulle det bli bråk med kärringarna. Jag hade tagit en av deras maskiner.

Jag blev tvungen att vänta kvar i tvättstugan. Jag skulle bli tvungen att förklara att jag i mörkret förväxlat tvättmaskinerna. Ursäkta mig. Förlåt. Med len röst skulle jag vara tvungen att förklara att de kunde ta min lediga maskin – den på B, istället för den på A som jag nu råkat ta av misstag. Förlåt. Förlåt så hemskt mycket.

I nästa stund står jag och pillar med min Iphone inne i torkrummet. Det är ju det man gör när man väntar i drömmar. Där är – förutom ljuset från min mobiltelefon – i stort sett beckmörkt. Och då ser jag det. Helt fantastiskt. I menyfönstret till telefonen finns en symbol med ett munspel. Satan i gatan! Jag har ett munspelsprogram i min iPhone. Hur kan jag ha missat detta?

Ivrigt klickar jag på ikonen och munspelsprogrammet startar. Det verkar som man ska blåsa in i hålet i botten av telefonen för att få ljud. Där man stoppar in kontakten. Jag provar. Jo, minsann, det kommer ljud. Jag både blåser in och suger ut luft. Det bildas toner. Fantastiskt. Jag provar med att bända en ton. Men. Det funkar inte alls. Vilket värdelöst jävla program tänker jag.

Då hör jag hur det klickar till inifrån tvättstugan. Det där typiska klicket som talar om att någon manuellt avbryter din tvätttid med nödhantaget. Jag rusar in. Där står en kärring i sextioårsåldern med med en yngre kvinna som antagligen är hennes dotter och plockar in tvätt i maskinerna.
– Ursäkta mig, säger jag. Har ni möjligtvis avbrutit en tid, undrar jag.
– Ja, säger kärringen. I den tvättmaskinen låg en tvätt, säger kärringen och pekar mot en av maskinerna. Och där var fullt av vatten, fortsätter hon surt.
I mörkret kan jag urskilja hur hon lagt min tvätt ovanpå en av maskinerna.

Jag försöker förklara att det var min tvätt, och jag försöker få kärringen att förstå att hon istället kunde tagit min lediga maskin. Men hon är inte intresserad. Hon pratar om annat. Det går inte resonera med henne, hon är som en dum åsna.

Jag vill inte börja bråka, utan jag försöker boka en ny tid. Försöker titta på listan, men där är bara en enda röra av myrskrift. Och det är så himla mörkt.
– Det är ju fan vad mörkt det är, säger jag högt samtidigt som jag försöker se vad det står på bokningslistan.
Då, som av ett under, hittar jag knappen till belysningen. Jag tänder och försöker ånyo bringa ordning i skrivstilarna på bokningslistan.
Det blir mörkt igen.
– Vad FAN, utbrister jag. Jag blir jävligt irriterad.

Det är kärringens dottern som släckt. Hon förklarar att hennes mamma har en ögonsjukdom. Hon kan inte se i ljuset. Det fördärvar hennes ögon. I mitt huvud rullas det upp en konspirationsteori där jag blir medveten om att det är denna kärring som är ansvarig för oordningen i tvättstugan. Hon har som mål att fördärva tvättstugan och därigenom mitt liv.
Demonstrativt tänder jag igen. Jag är arg. Jag är David Banner med gröna ögon. Reta mig inte mer din jävla hora.
– Hon får väl gå ut då, ryter jag.

Jag ser att kärringen gråter. Jag ser att hennes ögon saknar pupiller. Jag ser att hennes hornhinna är helt vit. Men värst av allt är att jag, trots ljuset, inte kan läsa på listan. Jag kan inte urskilja något. Jag kan inte läsa. Jag är analfabet.

tisdag 1 september 2009

Äntligen ett manifest!

I Dagens Nyheter publicerar ett antal pretentiösa författarslynglar ett manifest. Strax innan det annalkande slutet. Precis som Jean Paul Sartre har de däremot svårt att förklara vad de vill. Men. De har inget problem med att klöka fram precis vad de inte vill. Upp kommer ett antal kollegers böcker "som kommunicerar, berör, ­oroar, förströr och engagerar." Tyvärr. Tyvärr gjorde dessa gallböcker precis det.

De skriver: "Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa."

Ska de skriva Alfons Åberg? Men. Har inte det redan gjorts?

torsdag 28 maj 2009

Serietecknare i dansband med vänsterpolitiskt budskap.

Dansband med politiska budskap – är det något som verkligen existerar? Ja, enligt senaste numret av syndikalistiska tidningen Arbetaren Zenit (22/2009) är det något som finns och banden är dessutom »oförskämt älskade av punkare i alla åldrar«. Ett av banden, och först ut i Zenits artikelserie »De politiska dansbanden«, heter Allianz och innehåller en mycket välbekant figur med pseudonymen Mats Palats. Det är ingen mindre än Mats »Garagedrömmar« Källblad som döljer sig bakom denna oerhört kryptiska pseudonym.

Allianz har en Myspace-sida där man kan lyssna på, eller ladda ned, deras eminenta dansbandsmusik. Där kan man också läsa om hur det gick till när självaste falukorvshövdingen Fredrik Reinfeldt fick tag i skivan.

http://www.myspace.com/allianzdansband

Vem har sagt att remissvar inte kan vara roliga?

"Remissvar på Kulturutredningen (SOU 2009:16)

Härmed ber Nätverkstan Kultur i Väst – eller som vi kallas i utredningen (del III, s 178), Nätverksatan – att få lämna ett remissvar på Kulturutredningen."

Var detta en freudiansk felsägning av kulturutredarna? I så fall var den mycket tydlig. Övertydlig. Men kul.

Hitta dina egna favoriter:
http://www.regeringen.se/sb/d/11911

måndag 25 maj 2009

Heja Gais!

Igår gästade Håkan Hellström – även kallad »världens bästa artist« – Gamla Ullevi för att hylla sitt lag och framföra sin sång »Gårdakvarnar och skit«. Det var helt suveränt. Det var så bra att jag fick ont i magen. Och det bekräftar den fördom jag framfört många gånger: att har man någon form av musikalisk stolthet – så måste man heja på Gais. Nu är det ju i och för sig Gais Bandy som ligger mig närmst om hjärtat, men i år slog jag till och skaffade säsongskort till fotbollslaget. Det är inget jag behövt ångra.

Här är en bild på mig när jag åker hem från matchen och firar det fina resultatet mot Kalmar FF.

tisdag 19 maj 2009

Tuesday is Soylent Green Day

En film från 1973 som har åldrats väl är "Soylent Green". Det är en ovanligt lågmäld och vacker dystopi om en samhällsutveckling som garanterat känns mindre överdriven idag – än vad den gjorde då den spelades in för 36 år sedan.

Platsen är New York som år 2022 har 40 miljoner invånare (mot dagens åtta och en halv miljon). Jorden är överbefolkad och dess resurser är utarmade. Produktionen har mer eller mindre avstannat och till följd av detta är arbetslösheten massiv. Miljöförstöringen och växthuseffekten total. Vi möter ett samhälle in dire straits. Tillgångar har endast ett fåtal rika som lever i grindsamhällen, en av dem är William R. Simonson (Joseph Cotten), styrelseledamot i företaget Soylent. Han har en mycket smakfullt inredd våning med tillhörande "möbel", vilket i dystopiska 2022-talets New York är detsamma som en kvinna som sköter om lägenheten och dess inneboende, på de sätt som passar ägaren. Ironiskt nog är ett liv som lägenhetsslav antagligen ett mycket bekvämare än att vara fri människa. Att vara "fri" är detsamma som att vara utfattig och det enda som lindrar från svält är tisdagar då det delas ut "Soylent Green"; gröna kex som ska vara tillverkade av plankton.

Simonson blir inte förvånad när en man kommer hem till honom med en kötthake för att göra slut på hans liv. En alldeles lysande liten dialog uppstår.
– De bad om ursäkt, men lät hälsa att du blivit oberäknelig.
– Det är sant, svarar Simonsons.
– De vågar inte riskera en katastrof.
– De har rätt.
– Då … är det här rätt, undrar banemannen och tittar menande på kötthaken.
– Nej, inte rätt, svarar Simonson. Det är nödvändigt.
– För … vem?
– För … Guds skull, svarar Simonson något tvekande.

Mordet på Simonson, som antas vara en rånmord, får sedan polisen Robert Thorn (Charlton Heston) i uppdrag att lösa. I lägenheten genomför han en ganska patetisk utredning, men förstår ändå att det inte rör sig om ett rånmord utan om en ren avrättning. Och att livvakten påpassande nog var ute och handlade med "möbeln" under tidpunkten för mordet väcker han misstänksamhet.

Att inget är stulet tycker Thorn är toppen, ogenerat förser han sig med lite vad han tycker kan vara bra att ta med sig. En flaska bourbon av fint märke, en tvål och den mat som fanns i kylskåpet, bland annat oxkött. Dessa förnödenheter visar han sedan stolt upp för sin inneboende och vän, den äldre polisen Sol Roth (Edward G. Robinson). Denne äldre och visare herre blir alldeles till sig. Sedan följer briljant skådespel och en alldeles fantastisk scen då de båda männen först skålar med bourbon i omaka dryckeskärl för att sedan inta en festmåltid med en köttstuvning som inte går av för hackor.

Har du inte sett denna film, då är det dags att göra det nu. Varje bild är minutiöst genomtänkt in i minsta detalj. Dialogen är avskalad, och som sagt, alldeles lysande. Och är man som jag, en stor beundrare av Raymond Chandler så kommer man finna Charlton Hestons karaktär helt oemotståndlig. Något som slår mig, under festmåltiden, är att Heston är äckligt lik Arnold Schwarzenegger i just den scenen. Det är dock inte detta faktum som gör hans karaktär är oemotståndlig, utan det att han innehar samma jesuskomplex som den gode Philip Marlowe. Heston är ju tråkigt nog annars idag mest förknippad med NRA-scenen i Michael Moores "Bowling for Columbine".

tisdag 28 april 2009

Det här är fanimig konst!


På grund av alltför hård arbetsbelastning fick jag i år hålla mig borta från Spx i Stockholm. Tråkigt, eftersom jag sett fram emot att få åka en längre tid. Men större och kraftigare makter ville annorlunda. Och jag börjar känna mig svag och matt efter att ha haft för mycket att göra de senaste månaderna.

Ett ljus i mörkret är förstås Kackerlacka som jag igår för första gången fick känna på. Sist av alla. Och jag som ändå satt ihop den. "Vad tjock den är", var min första tanke. Riktigt bra papper. Och den var inte alls lika kioskig som föreställt mig i mitt inre. Den är verkligen ett mellanting av album och tidning.

Barnsjukdomarna var det andra jag såg. Sådant som jag får fixa till nästa nummer. Men jag känner mig på det stora hela mycket nöjd. Framförallt med mixen av materialet. Hur det kan gå från existentiellt filosoferande trottoarberättelse till satirisk masslakt av barn utan att man funderar nämnvärt över det. Det här är fanimig konst!

Underbart är som bekant kort. Idag känner jag mig riktigt risig. Dels för att jag försökte varva ned med en bourbon innan jag la mig igår, och dels för att jag nu ska sätta mig och betala räkningar. Det är dags att förnya medlemskapet i Seriefrämjandet. En förening som jag varit mycket engagerad i sedan 2001. Men de senaste åren har ledningen utsatts för hård kritik, det har uppstått en hel del interna bråk och arbetet med föreningen känns inte lika lustfylld längre. Dessutom har föreningens anseende sjunkit betydligt. Saken blir inte bättre av att jag är ordförande i Göteborgs lokala avdelning.

Ett tag satt jag med i Seriefrämjandets styrelse. Men jag fann för gott att lämna detta uppdrag efter att jag utsatts för personangrepp. Det var internt rätt tydligt att jag inte heller hade några vänner som ville backa upp mig. Officiellt gav jag en hitte-på-anledning för att sluta. Sarkastiskt formulerad. Men tyvärr inte tillräckligt tydlig för att någon skulle begripa den.

Just nu sitter jag framför internetbanken med en hög räkningar att betala. Och jag har verkligen ingen lust att betala pengar för att förnya mitt medlemskap. Samtidigt har jag lovat en massa vänner att jag ska ...

fredag 24 april 2009

It Came Crawling Out From The Cellar

Jag sparar det mesta jag tecknar. Alltifrån rent kladd, till skisser och original. Jag Katalogiserar det däremot inte, utan allt stoppas i stora kartonger som förpassas till vind och källare efter devisen: "det kan vara kul att se på någongång". För det är det.

Förra veckan plockade jag upp en sådan där kartong. I kartongen hittade jag en hel pärm full av sångtexter. För jo, jag har varit med i ett band. Där fanns inte bara själva texterna, utan nästan varje utkast till dem fanns bevarat. Dessutom hittade jag dikter, brev och en maskinskriven novell på 11 sidor! Jösses. Jag satt hela kvällen, långt in på natten och läste. Jag tyckte det var skitkul, och så tänkte jag på de där tillställningarna där man på en scen läser ur sina dagböcker. Och alla skrattar. Att delta i något sådant hade varit ett perfekt sätt att skämma ut sig.

I den där pärmen med alla jobbiga självmordstexter fann jag vårt bands officiella affisch eller vad man ska kalla det. "Karezza", kallade vi oss (Och snälla, snälla, snälla, ta inte reda på vad det betyder. Det är sjukt pinsamt). Så om ni någon gång undrat vad det är för affisch som pryder Smakfascistens affärsdisk, så är det just denna. Illustrationen är i vart fall lysande. "Rottne Records" – kan det bli fräckare än så? Och en liten referens till serietidningen Love & Rockets som jag på den tiden läste.


Jag är fubbet som gormar med en cigg i örat. Detta var alltså på den tiden det växte så pass många hårstrån på mitt huvud att de tillsammans kunde bilda en frisyr. Vid sidan om mig står Mikael Jansson och spelar gitarr. Även han kunde skriva pinsamma texter. Han låg bland annat bakom texten till vår högst lokala hit "Stoneface". Vår enda låt med engelsk text. Bakom sitter vår trummis "Blarren". Han sparkades efter ett tag och ersattes med en trummaskin som fick namnet "Blarren". Vi hade ingen bas och var alltså långt före White Stripe. Själva beskrev vi vår musik som en blandning av Ulf Lundell och Motörhead. Låt oss aldrig mer beröra detta ämne igen.

onsdag 25 mars 2009

ÄNTLIGEN!


Det är ju inte det att jag har slutat skriva, för mina texter hittar ni numera på Komika Magasin. Men visst. Den här bloggen missköter jag. Men se på mig med mina stora Bambi-ögon: jag har ett liv!

Men skit i det. Äntligen har det hänt! Och jag pratar inte om att Ronnie Sandhal har fått Nobelpriset – utan om att vi äntligen har kommit tillbaka till 1977; året då punken fördärvade allt det fina som den proggressiva musiken byggt upp. Året då King Crimson bryskt förpassades i garderoben med allt annat som var bra. Inte för att punk är dåligt. Nej. Men det är dåligt att bara ETT band i hela världen klarade övergången med bravur: Rävjunk. De skrek: "There can be only one!" och på marken låg Bill Brufords huvud i en pöl av blod. Och inte bara hans. Det var många som fick sina huvuden avkapade av Kurgan.

Men nu är vi äntligen där: proggen är tillbaka. IN YOUR FACE! Mastodon släpper "Crack the skye" och alla sår är läkta. Det tog 22 år. Tjugotvå ÅR. Ungefär vad det tar för en människa att bli något sådär mogen. Och äntligen kan vi proggare komma ut ur vår garderob med erkännandet: 
– Jag är en proggare!
Länge har jag lyssnat på rock, rockabilly, hardrock, heavy metal, jazz, jazzmetal, hip-hop, rapmetal, pop, indiepop, grunge, classic, aor, funkadelic, punk, black metal, death metal, corny metal, king of the pops metal, falukorv metal, fispop, discomental, industrijazz, folk, country ’n western (såklartjagintehar), the gothenbourg sound (sucks), häjkån bäjkän och ja ni fattar. Men NU: jag lyssnar på progg. Allt i ett. Ungefär som när Vidal Sassion kom med sin "2 in one". Varför välja, när man kan få allt. 

Men skit i det. "The Czar" från "Crack the skye". Behöver jag säga mer!? DETTA är framtiden. Och till råga på allt kommer kleti och pleti förstå det när de vallfärdar för att se Mettalicka, men istället får uppleva Mastodon och "The return of progg".

Ladies and gentlemen: start downloading!