Save humanity

I går var Jamil Mani, Sofia Olsson och Henrik Bromander inbjudna till Stadsbiblioteket i Göteborg för att tala om sina böcker.

Efteråt hamnade komikarna på en tapaskrog:


Skyldiga är Sofia Olsson, Jamil Mani, Max Gustafson, Lina Färm och jag.

Eldast, utan å gro.

Ett band som jag frekvent brukar använda som referens i mina serier är det norska bandet Vreid; Conny bär deras bandshirt och Robert lånar fräckt deras ord. Bland annat.

Igår gav de en oannonserad konsert på Sticky Fingers i Göteborg; som förband åt två för mig helt okända band. Enda anledningen att jag visste om att Vreid skulle spela var att jag sett det på deras hemsida. Inte ens biljettförsäljaren på Pustervik eller ens Sticky Fingers själva kunde bekräfta Vreids spelning för mig när jag ringt och frågat. Så uppslutningen av Vreid-fans var ju inte direkt enorm. Detta var ju toppen för min del, eftersom jag lätt fick bästa möjliga plats på övervåningen. Det tackar jag för! Nuförtiden brukar jag annars vara van att stå längst bak bakom en full basketspelare.

Efter konserten gick jag ned på nedervåningen och funderade på om jag skulle beställa en öl, men det fanns bara bonnaöl så jag lät bli. Ställde mig istället traditionsenligt längst bak, bakom en basketspelare, för att få en glimt av ett av de andra banden. En full man jämte mig frågade mig om jag sett dem innan.
– Nej, jag är här bara för förbandets skull, svarade jag.
Antagligen tyckte den fulle mannen, som var strax över förtio år gammal, lite illa om melodisk metal för han frågade mig om Vreid var powermetal, vilket enligt honom antagligen var en gentil diss.
– Nä, jag skulle säga att de är punkig blackmetal, svarade jag, eftersom jag vet att inte fulla förtioåriga old-schoolhårdrockare tål ordet "punk". Dessutom är Vreid väldigt punkiga, så jag ska inte påstå att jag talade osanning.

Med det var ämnet Vreid uttömt och mannen började berätta för mig om de andra banden som skulle spela och alla konserter han sett och hur trogen han var dödsmetallgenren. Jaha.

Är det något jag har svårt för inom hårdrocken, så är det den stagnerade uppdelningen i genrer. Det är väldigt konservativt att vara stolt över att man tillhört samma genre i femton är. I mina öron låter det: jag har inte utvecklats ett skit på femton år.

Jag orkade inte längre, utan lämnade Sticky bakom mig när en fet gubbe klev upp på scenen och ville att jag skulle sjunga"death metal – no comprimise".

Bandysäsongen har börjat!

För några veckor sedan var det vänskapsmatcher under en hel helg i något som kallas för "Kosa Cup" på Ruddalen. Jag var där med dottern och fick en försmak av vad som komma skall i bandysäsongen. Frillesås håller fortfarande måttet, Otterbäcken visade framfötterna och IFK Kungälv visade att de hör hemma i en division ovanför alla andra. Och det var just IFK Kungälv som bjöd på motstånd när Gais Bandy hade sin första hemmamatch.

Jag trampade upp till Ruddalen med insikt om att få se en förkrossande hemmaförlust. Men, jag älskar bandy, och jag har verkligen längtat efter att säsongen ska börja, så jag hoppades på vackert bandyspel och inte vinst. Gais Bandy visade under Kosa Cup att de hade övergett sitt dötråkiga "långa-bollar-på-Bengt-spel" och lyckats få till en Konsum-motor.

De första femton minuterna var helt klart den bästa bandyn som någonsin spelats på Ruddalen, något annat har jag svårt att tänka mig. IFK Kungälv var såklart ostoppbara; de är Gudar, och jag har svårt att se att något lag ska kunna lyckas stoppa dem denna säsongen. Men vilken bandy det var! Riktiga motorer från båda lagen.

Gais Bandy fick stryk mot Gripen med 9-2 förra året. Ett riktigt bottennapp. Nu fick de stryk mot IFK Kungälv med 15-2! Men fy fan vilken bra bandy det var. Gais gav inte upp på det sätt de har gjort förr. Spelet har blivit så in i helvetes mycket bättre. De kämpade verkligen på. Kanske inte hela laget. Men ändå. Minst fyra spelare visade att de minsann vet hur man spelar bandy.

Jag hyser gott hopp om att Gais ska hålla sig kvar i Allsvenskan. Det känns som att de har gått från att vara ett bottenlag till ett mittenlag.

I halvlek hade jag köpt mig en kopp kaffe och en chokladbit. Jag, en 37-årig tvåbarnspappa som älskar bandy, stod och höll i denna kopp kaffe (för femton kronor) när en jävla böghora gick förbi mig. Tryckte till mig, välte ut min halvfulla kaffe, och spatserade vidare bort till sin flock av kukollon (alla i Kungälv är ju uppenbarligen autistiska idioter som lyssnar på Kikki Danielsson och Carola Häggpull).

Hade jag inte varit en så finlemmad och ödmjuk illustratör som var rädd för att krossa runkhanden i käken på ett apmiffo, så hade jag sprungit ifatt den jävla feta fetto-anus-stöddiga jäveln, sparkat ned hjärnan i halsen på den förbannde jävel-kuken.
– Smaka på mina GET-A-GRIP ditt rövhul! (Skrikit på danska – för det låter onekligen lite brutalare om man dödar någon på danskt vis. Som om Kim Larsen rökt ett par cigarrer. Druckit minst femton öl och rusat in på planen. Jag menar – är det inte det sport handlar om?! Det och Private-porr!?)

Men. Jag dödade ingen idag heller. Istället samlade jag fler lik på banken.

En dag. Vänta ni bara. En dag står jag där i kön på Hemköp. Och när den där lilla äckliga horan från Modulatorsgatan tränger sig före i kön så kommer hela världen få känna på min vrede (Vreid – på satanist-nynorska).
– ATOMBOMB, NU! DÖD! DÖ! ALLA SKA DÖ! NU! NU! NU! NU! NU! DÖÖÖÖÖÖÖ!

Så kan så klart inte ske innan jag har lyssnat (mig trött) på min nyinköpta dvd med Rainbow inspelad i München 1977.

Så det var bara att knyta näven i fickan – traska hem till familjen – hälla upp en gammeldansk, ta en öl och dra igång "Kill The King". Och vet ni vad? Ritche Blackmore ser precis ut som min kusin Staffan på den där konserten! (Inte för att ni vet hur han ser ut, men fan ta er om ni inte vet hur Ritche såg ut 1977!)

Lite så där skönt halvfull försökte jag förklara hur unik konserten var för min käresta. 1977. Punken. Rainbow. Dio. Blackmore. Låtar som höll på i all evighet. Men hon begrep inte.

Grüss gott!

Igår hade vi celebert besök i Göteborg. Lars Fiske och Steffen Kverneland var på Stadsbibliotekets och pratade om sin coffeetable-bok/biografi/serialbum om den norske illustratören Olaf Gulbransson.

Boken är en bibel för alla oss som älskar orgier av öl, sprit och grismat. Och boken är så in-i-helvetes snygg och genomtänkt att den är ett måste.