En besynnerlig dröm.

Efter det att jag blivit pappa, minns jag alltmer sällan mina drömmar. Min kropp får inte längre lov att leva sitt egna liv med en dygnsrytm ”som börjar med lunch”. Istället tvingas jag gå upp klockan sju mitt i natten och laga frukost (om jag kom ihåg att införskaffa den dagen innan) och sedan tjata på barnen att äta den. Då, blir det liksom aldrig att man har tid att minnas sina drömmar. Det hinns inte med när verkligheten står och skriker ”achtung” i örat på en.

Men. Häromdagen mindes jag en dröm. Och eftersom jag minns den – eller i vart fall fragment av den – så måste det ju innebära att den är viktig.

I drömmen bodde jag hos en familj. En för mig främmande hetrosexuell normfamilj. Mamma, pappa, en dotter och en son. Och så jag. I drömmen var jag mitt vuxna jag. Men mycket mindre än pappan, som om jag var ett barn, eller i vart fall en tonåring. Eller kanske jag var mer en betraktare än en familjemedlem.

Pappan i familjen var hur som helst rätt burdus och gapig av sig. Han skrek hela tiden:
– Var är min LG?! Jag behöver min LG!
Resten av familjen ville också ha sina LG. Jag blev mycket förbryllad över detta. LG är ju en teveskärm och jag fattade inte vad de menade. Dessutom så spelade de över och gjorde sig till i sitt LG-skrikande.

Jag blev helt enkelt tvungen att fråga vad LG var för något. Pappan förklarade då för mig – som om jag var dum i huvudet – att ”LG” kallade man toalettringen för. Var jag helt pantad eller?

Att kalla en toalettring för LG var inget jag i drömmen kunde acceptera, utan jag protesterade på bästa (läs sämsta) språkpolismanér och tyckte att ”toalettring” minsann kunde få lov att kallas vid sitt rätta namn. Pappan tittade på mig som om jag var en inkräktande idiot (vilket jag också antagligen var) och läxade upp mig med en föreläsning om att man i hans familj minsann skulle kalla toalettringen för LG eftersom han hade något emot det företaget – och just innehållet i hans resonemang minns jag inte. Men han framstod då som mycket politiskt korrekt, vilket gjorde mig förvånad. Uppenbarligen hade han en dold agenda där förlöjligandet av företaget LG var viktigt.

Sedan spårade allt ur och hela familjen drog ned byxorna och började bajsa på stället genom sina toalettringar. Man satt alltså inte civiliserat ned på toaletten, utan alla stod samtidigt upprätta och putade med rumporna mot varsin toalettring som de höll mot stjärten. Bajsarna kletade sig fast på toalettringarna, eller också bara kanade ned på golvet. Jag tyckte familjen var rätt äcklig, men det verkade som om de själva tyckte att sitt beteende var jätteroligt.

Sedan, efter det att jag vaknat och lämnat iväg ungarna, satt jag med en kopp kaffe vid köksbordet och undrade vad i helvete den där drömmen handlade om? Nog måste LG’s reklam som går på teve just nu, och Johnny Ryan’s kiss-och-bajs-album »Comic book holocaust« ha påverkat innehållet i just i den här drömmen ... och pappan? Är det sådan jag är som pappa?

En mardröm – färglagd.

Nu har jag färglagt den sidan jag visade i bloggen inunder. Och jag känner att sidan har fått ett djup och blivit mer stämningsfylld än innan.

Black Metal

Yngwies trummis sa till mig en gång att det finns två typer av hårdrockare. De som gillar musiken och de som gillar brudar och festande. Jag tillhörde definitivt den första. Det gjorde mig jättestolt.

När man som jag, är totalt insnöad på den andra vågen av norsk black metal och dessutom serier, så faller det sig naturligt att Rick Spears och Chuck BB’s seriepocket »Black Metal« (Oni Press) hamnar i ens ägo.

Man skulle kunna tänka sig att de båda skaparna har gjort det som de verkligen vill göra mest av allt. En hel bok om sin passion. Black metal. Ultragödd med coola poser och briljant genomtänkt upplägg. Tecknat i ondskefullt svart, svart och svart. Överdrivet är bara förnamnet. Och klyschorna hamras in till dogmer.

Men inte mig emot. »Black Metal« är vitalt och under ytan rätt gullig och ofarlig. Det är egentligen inte värre än Kitty, Hacke Hackspett eller De äventyrslystna Karlakarlarna. Och det är ironiskt för ironiälskare.

För mig personligen är hårdrock allvar och inget att skämta om. Det är frenesi, vanmakt och vemod. Det är ett sätt att hålla djuret inom sig i schakt, men paradoxalt också att göda det. Hårdrock är att bekämpa eld med eld. Och det är hur lätt som helst att förlöjliga någon som tycker så. Jag vet det. Därför måste all form av humor i hårdrock vara för evigt förvisad till skärselden. Annars blir det löjligt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att småtrumma takten med ena foten och småflina åt Poison, Great White och annan pudelrock. Det är kul. Och visst är det hårdrock, men det är inte black metal. Det är inte norsk black metal.

Den första vågen av norska black metalband slog ihjäl de som skojade. Så ni vet. Därför har jag svårt för band som Nifelheim och Spinal Tap. Det är hårdrock för kategori två-hårdrockare. Den hårdrockshumor jag uppskattar är subtil, som när Opeth spelar en Camel-cover.

Jag äger en bandshirt. Jag har inga tatueringar, inga nitbälten, ingen läderjacka. Jag har inget bockskägg. Inget långt hår. Jag headbangar aldrig. Jag gör aldrig hårdrocktecknet på konsert. Jag kan inte ens termen för det. Kanske jag rent av inte är någon hårdrockare. I vart fall inget offer. Och jag passar inte in i den fåraskock som hänger på Sticky Fingers. När Opeth gör den där Camel-covern kan jag känna att jag står över dem. Som Smakfascisten. Jag kan ha en rosa skjorta på mig och ändå vara hårdrockare.

På senare tiden har jag läst flera aslånga nordamerikanska serier som är tecknade av unga drivna tecknare. Det enda de verkar ha gjort i sitt liv är att teckna och konsumera subkultur. De verkar liksom inte haft ett liv. De verkar sakna erfarenheter. De verkar aldrig blivit blåsta eller försökt ta livet av sig. Har de knarkat ned sig, förlorat någon, stulit något, försvarat någon eller något? De verkar inte ha gjort ett skit. Eller också är de oförmögna att tala om det. »Black Metal« och »Wet Moon« är två undantag. Dessa båda serier består av något mer än fräcka illustrationer. Inte mycket, men tillräckligt för att åtminstone göra mig fortsatt intresserad.

»Black Metal« utpräglade ironi gör den läsvärd. Det är inte "ha-ha"-humoristiskt – jag måste betona det. Inte "ha-ha." Men ångar andra boken på likadant som första så v-e-e-e-e-t i fan om jag ger fortsatt tumme upp.

En mardröm.

Här är ett smakprov på en sida ur en serienovell kallad "En mardröm." Jag har ännu inte färglagt den. För min spontana reaktion var att den behöver ingen färgläggning (med färgläggning menar jag två nyanser av grått och inte tuggummigrönt och banangul eller någon annan typ av mögfärg). Men efter att ha färglagt (alltså: gråat) tre andra sidor i novellen så har jag nog ändrat uppfattning. Kanske inte. Det är sånt som ger sig på vägen.

Ni som har läst "Karl & Conny" och "De dödas gryning" känner igen figurerna. Men någon skojfrisk humor serverad av Nickan Jonasson på silverfat är inte att vänta. Efter "Smakfascisten" har jag ingen lust att ens försöka göra något för "marknaden". Knulla er! Ta er jävla katten Gustaf och kör upp den i arslet.

"Den felande länken mellan proggen och punken"

Den är omnämnd för att vara den svåraste skivan att få tag på i Sverige; Rävjunks "Uppsala stadshotell brinner". Det tror jag på. Jag har sett den en gång på Tradera. Men jag hade inte ens råd att lägga ett skambud.

"Uppsala stadshotell brinner" är den snyggaste killen/tjejen på skolgården. Själv är man den finnige och glasögonprydde idioten som bara står och glor på sin cykel som någon har hissat upp i flaggstången. Det är inte att tänka på att fråga chans. Det finns inte.

Men jo, nu gör det faktiskt det. "Uppsala stadshotell brinner" har kommit på CD. Och tydligen kom skivan redan någon gång i mars. Record Heaven har släppt den. Jag höll på att skita på mig av lycka när jag såg det. Jag berättade det för Ingemar, som tittade in i studion och hämtade lite seriealbum (om du läser detta Ingemar: plastfickorna! Alla plastfickorna ligger hos mig också), men han fnös bara hånfullt. Antagligen klarar han inte av gitarrgnissel. Det var i vart fall vad kärestan klagade på nio minuter in i bonusspåret "Naturbarn". Då var det tolv minuter kvar av "gnissel"… Jag är inte tillsammans med min käresta för hennes musiksmak. Och utan att ha frågat henne – så tror jag inte hon är tillsammans med mig för min musiksmak heller.

"Naturbarn" påminner rätt mycket om "Morrison’s lament", en Jimi Hendrix-inspelning där det sägs att en berusad Jim Morrison yrar överstyrt i en mikrofon i bakgrunden. Vet inte hur sant det är, men fan vad bra den låten är. Och "Naturbarn" äger ut den. FETT!

Antagligen blir det fler utgivningar av Rävjunk. Förhoppningsvis kommer även båda "Bohman, Bohman" ut på CD.

Homage

Ink av Jenny är min nya favorit som ni måste kolla upp. Om ni inte redan gjort det.

När jag gjorde ett illustrationsjobb häromdagen, bestämde jag mig för att låna Ink. Som ett homage. Det låter finare än stöld. Så nu finns hon på ett Archers hängande ovanför min arbetsplats.

I morgon ska det köpas kylskåp till vår studio. Sedan blir det kalla öl till frukost, lunch och middag.