VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

måndag 31 december 2007

Åh, denna härliga jul med sina svinerier!

Julmaten är på något sätt årets höjdpunkt. Det är som att utsvulten få anlända till Emile Zolas saluhall. Det är då jag äntligen får lov att skita i omegatrestress, motionsångest, kostcirkeln, nytänkande, barnmat, vackert upplagda grönsaker med fisförnäm sås. Jag kan bara slappna av och utan hejd svulla på allt förträffligt människans bästa vän har att erbjuda. Och med gott samvete skylla på ärvda traditioner och vikten vid att hålla fast vid sin bondekultur, så att man inte blir en vilsen jävel som går och heilar på stan.

Och nu ett kort avbrott för lyrik:
Dopp
skinka
ribba
prinskorv
pressylta
rullsylta

Gud i himlen vad skönt att slippa alla ytliga och visuellt tilltalande uppläggningar som någon universitetsutbildad tevekock tycker man ska äta för att må bra.
– Och tänk på att även ögat behöver äta sig mätt!
Ta den upp där bak! Okej för att leverkorv och burkbrunkål är trist, ser trist ut och säkert smakar trist. Men jag är inte den som köper färdigkokt, färdiglagad, färdigtuggad och klar-att-plumsa-ned-i-vattenklosetten-mat. Hela året har jag längtat efter att få stå vid spisen och laga gris i alla dess former. Bort med den förnuftiga kvinnan!

I år hade jag dessutom ett uppdämt behov av att frossa i gravad lax (se där, lite omegatre). Till detta tänkte jag mig att "mumma enligt PG" skulle passa utmärkt. En Carnegie porter, en smaklös ljus lagerindustriöl typ Falcon Export, en halv deciliter maderia av bra sort och två (eller kanske tre) knappar gin. Sedan undviker man sockerdrickan utan löser istället upp ett par matskedar socker med maderian och ginen (eller kanske ginet, eller vad det tänkas kan heta. Gin är något som alltid finns i mitt spritskafferi. Och alltid samma flaska. Innehållet sjunker lite då och då i den när kärestan blandar någon ... drink. Gin är inget som intresserar mig så nämnvärt att jag vet hur man böjer det). Den uppmärksamme märker att detta recept är en "fifty-fifty" med en sjunkbomb de luxe. Och detta mummarecept passar utmärkt till fru fisk som annars befinner sig i ständig vårdnadstvist med herr öl.

I somras kryddade jag min specialitet körvelsnaps med stjärnanis och fänkål, rundade av den med honung och en mycket torr spansk sherry, vars namn jag tyvärr glömt. Denna snaps hade mognat i flaskan och visade sig gå utmärkt ihop med både mumma och lax. Vilken jul!

Ja, sedan efter kalliankan var det liksom dags för höjdpunkten: doppet. Jag får precis som Karl-Bertils mamma något religiöst i blicken när doppgrytan står och ryker bland levande ljus på bordet. Mitt dopp är helt klart världens bästa. Det får sina smaker av kryddskinkan, en skinka som jag tillagar i ugn, noggrant insmord i gröna torkade örter, enbär och kryddpeppar. Doppespat rundar jag av med en grönsaksbuljong, en rågad tesked svensk curry och en strimlad röd chili för att ge lite hetta. Grytan ställs på balkongen för att kylas ned, därefter kan man plocka bort fettet som stelnat ovanpå.

Det där sista slarvade jag lite med i år. Jag gjorde som så, att jag tog in den från kylan, satte den direkt på varma spisplattan och sedan hann jag liksom inte få bort något animaliskt fett innan det hade smält ned i buljongen ...
– Äh, vad fan. Det får gå ändå, tänkte jag lite slappt och egentligen utan andra tänkbara alternativ än att använda det.

Det blev kärestans rödvinskokta rödkål, svärmors alldeles förträffliga Jansson, mitt fräs med brysselkål, rödlök, bacon och valnötter. Kryddskinkan och kavring som sugit åt sig i doppet. Och till detta serverades Mysingens julöl. Vilken jul!

Efter fyra skivor "brö i söe" med allsköns tillbehör, jag orkade bara en ynka liten bit ribba. Jag var proppmätt.
– Nu ska vi ha lutfisk, utbrast kärestan och svärmor i kör. Men jag var på gränsen till hjärtinfarkt och smet iväg till ungarna och soffan för att läppja på en konjak.

Så gick det någon timme och det var dags för Karl-Bertil och julgodis. Mer konjak och sedan en ljus industriöl med väl tilltagen bäska för att tränga bort den söta eftersmaken av godiset.

Klockan fem på morgonen vaknade jag med smärtor i magen. Gubben kved och led. Svettades i krämpor. På eftermiddagen då jag på balkongen tittade ned i doppegrytan förstod jag varför. Den feta kocka av ej lämpligt animaliskt fett som borde ligga som ett lock ovanpå den gelatinaktiga buljongen saknades. Den fanns alltså i min mage. Jag hade satt i mig ungefär ett halvt paket smörgåsmargarin av den värsta sortens fett. Döden hade naglat sig fast på min rygg och släppte det varade greppet om ryggraden först efter en dags fasta och en lång julpromenad upp till annandagsbandyn. Vilken jul! Jag kan knappt bärga mig till nästa.

fredag 21 december 2007

God Jul för helvete!


(Nej, jag kan verkligen inte göra ett inlägg utan svärdommar.)

torsdag 20 december 2007

Dags att utse årets album!

Något av det löjligaste man kan göra är att utse årets album. Jag kan reta mig fördärvad på tidningar och recensenter som gör det. De har alltid fel. Och de har ingen koll.

Eftersom jag gjort några illustrationer till Sonic Magazine trillar den ned i brevlådan och ger mig magsyra ungefär varje månad. Mest för att avsaknaden av norsk black metal är så påtaglig, men ungefär lika mycket för att det progressiva innehållet kan sammanfattas med "Dungen". Ett och annat guldkorn bjuder dock tidningen (eller kanske snarare magasinet) på. Bland annat hade jag nog aldrig upptäckt Vooden Shjips (som tagit sitt namn ifrån min favoritlåt med Jefferson Airplane) eller Andi Almqvist – om det inte vore för att de varit med på den medföljande cd-skivan "Sonically Speaking".

Indiepop är för mig numera ett avslutat kapitel, och det är inte utan anledning som det hänger en skylt med texten "indiepop förbjuden" på entrén till Smakfascistens skivbutik. När framförallt band från staterna började flörta med country drog jag mig ur den där svängen. Jag kan med det mesta, men inte country (lite pragmatiskt av mig eftersom jag älskar bland annat The Lancaster Orchestra).

Band of Horses är ett annat band som jag upptäckt genom Sonic. Och Band of Horses är väl det band som de flesta recensenter tycker har presterat årets album; "Cease to begin". Det är indiepop och det är country-influerat. Och det är förbjuden mark för min del. Kanske mest för att alla gillar det. Men vad fan, jag kan inte annat än gilla det jag också. Det är sådan där musik som man sitter och är olycklig kär till. Röker lite cigaretter och så ... Självklart är det inte årets bästa. Någon åsna är jag inte. Röker gör jag inte. Olyckligt kär är jag inte heller.

Årets album har – enligt mig – det norska bandet In Vain kommit med; "The Latter Rain". En grym black metal-resa, förenad med progressiva utflykter till allsköns genrer. "Den här skivan har allt", skulle det lite klichéaktigt kunna stå i annonsen.

Att en sådan musiknörd som jag själv utropar "årets album" är ett stort ironiskt skämt. Jag har nog kanske köpt en fyra, på sin höjd fem album som är släppta i år. Jag köper (visst laddar jag ned lite också, men bara sådant som jag redan har på vinyl, och skit som Gwar, Queen och Great White) mycket skivor, men nuförtiden är jag totalt insnöad på norsk black metal, svensk progg och monotont progressiv metal; så som ISIS, Pelican och OM. Och vad fan, Neurosis, Mastodon och Baroness får inte glömmas bort.

tisdag 11 december 2007

I slutet på januari är det julafton!


Här är lilla omslaget på nya albumet. Ett fullmatat album med kiss-ass-serier! Serier så politiska att de inte fick publiceras i den svenska serietidningen Ernie (detta kunde varit ett skämt, men det är det inte).

lördag 8 december 2007

Den oroliga pappan.

I helgen skulle vi egentligen ha åkt ned till Helsingborg, men lilltjejen drabbades av vinterkräkan och vi fick snöpligt stanna hemma.

Vinterkräkan undvek vi förra året, men året dessförinnan trodde jag min dotter skulle stryka med. Hon höll på att dö av uttorkning. Utan att överdriva, såg hon ut som hon var ett andetag från döden. Ja, eller så kanske jag överdriver ändå, för jag får lätt panik när hon drabbas av någon allvarligare sjukdom. En gång har jag ringt ambulans, helt i onödan. En annan gång körde jag henne själv – berusad och helt panikslagen – till sjukhuset.

Antagligen beror detta på att jag är en icke jämställd människa. För om min son blir överkörd av en långtradare så fnyser jag bara ett "res-på-dig". Men lycka till med att försöka förklara det för mig när dottern blir sjuk. Jag är inte mottaglig.

I år var jag dock inte orolig för att dottern skulle dö. Jag tyckte hon verkade riktigt stark. Inte för att min bedömning beror på att jag på något sätt blivit en bättre människa, utan snarare är det så att det är hon som blivit det.

När vi då inte åkte iväg till skåneland, utan var hemma, fick jag chansen att gå på bandy. Sicken tur! Detta när anrika Nässjö kom på besök.

Det oresonligt kämpande Gais som fick stryk mot Kungälv var dock som bortblåst i första halvlek. Man kan väl utan att vara elak säga att Gais hade två bandyspelare på plan som platsar i allsvenskan. Nässjö var i och för sig inte mycket bättre, men de satte sina hörnor. Det gjorde INTE Gais. Inte förrän i andra halvlek då de briljerade och hämtade upp ett 0-3-underläge. Detta sporrade dock bara Nässjö, som tryckte till Gais med 5-4.

"Faán", säger jag åt denna överjävliga förlust.

Bandykorven som serverades var ingen wienerkorv, utan en billig slaskprodukt som säkert innehöll både det ena och det andra, som ingen skulle drömma om att äta om de visste vad det var de åt. Nästa gång är det väl läge att ladda portföljen med en termos varm wienerkorv istället för kaffegök. Ja, eller två termosar. Det får man väl plats med.
Men på det stora hela taget var det en riktig bandyfest med strålande solsken. Och i pausen spelades Rainbow med Dio på sång. Kan det bli bättre?

Det kom en julklapp!

För några dagar sedan fick jag nog:
– Jamen fy fan för denna jävla barnmat!
Våra barn bestämmer menyn. Det är spagetti och köttfärssås, potatismos och köttbullar, potatismos med fiskpinnar och plättar var och vareviga dag. Jag spyr på skiten!

En helg stod jag och gjorde, i ett diplomatiskt försök att ena barnens önskemål med mina, köttfärssås på italiensk vis. Ett riktigt långkok. Med selleri, morötter, vitt vin, kycklinglever, vitlök och rökt sidfläsk utöver de vanliga ingredienserna. Men det hade jag inget för.
– Blä!
Och ingen åt. Inte ens kärestan. Helvete! De smakade inte ens. Inte förrän jag hotade dem med utebliven lördagsgodis (kärestan behövde jag inte hota).

Så häromdagen, då jag inte orkade med ungarnas makt över min kost. Då kommer – bokstavligen som ett brev på posten – ett förkläde från SKTF och texten: "Chefen i fokus". Det är jag det! Revolution. Jag är åter chef vid spisen. Och jag har ett förkläde som signalerar vem som bestämmer. Nu ska jag laga min favoritmat varenda dag; det bli porter och gammeldansk, morgon, middag och kväll. Ungarna kan svälta.

onsdag 5 december 2007

Night Fisher av R. Kikuo Johnson



"Night Fisher"
heter ett seriealbum tecknat av R. Kikuo Johnson och utgivet av Fantagraphics Books 2005.

Loren Forester ser ut som Harry Potter, men han saknar helt magiska krafter. Han bor på Hawaii tillsammans med sin pappa som driver en tandläkarpraktik. Den ensamstående pappan får arbeta hårt för att betala deras stora hus, stadsjeepen och Lorens studier på en privatskola. Tiden räcker inte riktigt till, och Loren och hans pappa möts endast som hastigast i hemmet.

Loren säger till sin vän Shane från privatskolan, att en sådan pappa ska inte han bli när han blir stor. Han ska minsann åka hem när arbetstiden är slut och vara med sina barn.
"Lägg av", säger Shane. "Skulle du hellre vara hemma hos farsan, än tillsammans med mig och röka på?"
Det är här vi träffar Loren Forester, i brytningspunkten mellan barndomen och det nalkandes vuxenlivet. Mellan pappan och vännen Shane. Mellan de välbärgade och de fattiga. På många sätt är det ett seriealbum som skildrar klass-skillnader.

Loren och Shane har allt man kan begära. Framför allt föräldrar som älskar dem, som skulle förlåta dem vad de än gjorde. Och kanske det är just därför de båda vågar bege sig ut på tunn is. Pröva på droger, stjäla och göra inbrott. För vad som än händer är de trygga. De är A-barn.

Johnson är en mycket driven och hantverksmässigt skicklig illustratör. Han jobbar grafiskt med tusch och pensel. Välkomponerade bilder som får liv av hans penseldrag.

Något jag som jag tycker är roligt är de små tekniska beskrivningar som Johnson stoppar in i handlingen. Till exempel när den drogpåverkade Loren försöker göra en knut. De tillför verkligen en känsla som är lätt för läsaren att relatera till.

Helt klart en av de bättre serierna jag läst på flera år.

måndag 3 december 2007

Årets första julkort!


December har knappt hunnit börja förrän första julkortet dimper ned på hallgolvet. Det är till mig och min dotter. Vem är det som är så tidigt ute, funderar jag när jag öppnar det vita kuvertet. Herr Elefant såklart. "Hurra för krigsmakten!", hälsar han.

Jag blir tvungen att fira med lussekatter!

fredag 30 november 2007

Save humanity

I går var Jamil Mani, Sofia Olsson och Henrik Bromander inbjudna till Stadsbiblioteket i Göteborg för att tala om sina böcker.

Efteråt hamnade komikarna på en tapaskrog:


Skyldiga är Sofia Olsson, Jamil Mani, Max Gustafson, Lina Färm och jag.

måndag 26 november 2007

Eldast, utan å gro.

Ett band som jag frekvent brukar använda som referens i mina serier är det norska bandet Vreid; Conny bär deras bandshirt och Robert lånar fräckt deras ord. Bland annat.

Igår gav de en oannonserad konsert på Sticky Fingers i Göteborg; som förband åt två för mig helt okända band. Enda anledningen att jag visste om att Vreid skulle spela var att jag sett det på deras hemsida. Inte ens biljettförsäljaren på Pustervik eller ens Sticky Fingers själva kunde bekräfta Vreids spelning för mig när jag ringt och frågat. Så uppslutningen av Vreid-fans var ju inte direkt enorm. Detta var ju toppen för min del, eftersom jag lätt fick bästa möjliga plats på övervåningen. Det tackar jag för! Nuförtiden brukar jag annars vara van att stå längst bak bakom en full basketspelare.

Efter konserten gick jag ned på nedervåningen och funderade på om jag skulle beställa en öl, men det fanns bara bonnaöl så jag lät bli. Ställde mig istället traditionsenligt längst bak, bakom en basketspelare, för att få en glimt av ett av de andra banden. En full man jämte mig frågade mig om jag sett dem innan.
– Nej, jag är här bara för förbandets skull, svarade jag.
Antagligen tyckte den fulle mannen, som var strax över förtio år gammal, lite illa om melodisk metal för han frågade mig om Vreid var powermetal, vilket enligt honom antagligen var en gentil diss.
– Nä, jag skulle säga att de är punkig blackmetal, svarade jag, eftersom jag vet att inte fulla förtioåriga old-schoolhårdrockare tål ordet "punk". Dessutom är Vreid väldigt punkiga, så jag ska inte påstå att jag talade osanning.

Med det var ämnet Vreid uttömt och mannen började berätta för mig om de andra banden som skulle spela och alla konserter han sett och hur trogen han var dödsmetallgenren. Jaha.

Är det något jag har svårt för inom hårdrocken, så är det den stagnerade uppdelningen i genrer. Det är väldigt konservativt att vara stolt över att man tillhört samma genre i femton är. I mina öron låter det: jag har inte utvecklats ett skit på femton år.

Jag orkade inte längre, utan lämnade Sticky bakom mig när en fet gubbe klev upp på scenen och ville att jag skulle sjunga"death metal – no comprimise".

lördag 24 november 2007

Bandysäsongen har börjat!

För några veckor sedan var det vänskapsmatcher under en hel helg i något som kallas för "Kosa Cup" på Ruddalen. Jag var där med dottern och fick en försmak av vad som komma skall i bandysäsongen. Frillesås håller fortfarande måttet, Otterbäcken visade framfötterna och IFK Kungälv visade att de hör hemma i en division ovanför alla andra. Och det var just IFK Kungälv som bjöd på motstånd när Gais Bandy hade sin första hemmamatch.

Jag trampade upp till Ruddalen med insikt om att få se en förkrossande hemmaförlust. Men, jag älskar bandy, och jag har verkligen längtat efter att säsongen ska börja, så jag hoppades på vackert bandyspel och inte vinst. Gais Bandy visade under Kosa Cup att de hade övergett sitt dötråkiga "långa-bollar-på-Bengt-spel" och lyckats få till en Konsum-motor.

De första femton minuterna var helt klart den bästa bandyn som någonsin spelats på Ruddalen, något annat har jag svårt att tänka mig. IFK Kungälv var såklart ostoppbara; de är Gudar, och jag har svårt att se att något lag ska kunna lyckas stoppa dem denna säsongen. Men vilken bandy det var! Riktiga motorer från båda lagen.

Gais Bandy fick stryk mot Gripen med 9-2 förra året. Ett riktigt bottennapp. Nu fick de stryk mot IFK Kungälv med 15-2! Men fy fan vilken bra bandy det var. Gais gav inte upp på det sätt de har gjort förr. Spelet har blivit så in i helvetes mycket bättre. De kämpade verkligen på. Kanske inte hela laget. Men ändå. Minst fyra spelare visade att de minsann vet hur man spelar bandy.

Jag hyser gott hopp om att Gais ska hålla sig kvar i Allsvenskan. Det känns som att de har gått från att vara ett bottenlag till ett mittenlag.

I halvlek hade jag köpt mig en kopp kaffe och en chokladbit. Jag, en 37-årig tvåbarnspappa som älskar bandy, stod och höll i denna kopp kaffe (för femton kronor) när en jävla böghora gick förbi mig. Tryckte till mig, välte ut min halvfulla kaffe, och spatserade vidare bort till sin flock av kukollon (alla i Kungälv är ju uppenbarligen autistiska idioter som lyssnar på Kikki Danielsson och Carola Häggpull).

Hade jag inte varit en så finlemmad och ödmjuk illustratör som var rädd för att krossa runkhanden i käken på ett apmiffo, så hade jag sprungit ifatt den jävla feta fetto-anus-stöddiga jäveln, sparkat ned hjärnan i halsen på den förbannde jävel-kuken.
– Smaka på mina GET-A-GRIP ditt rövhul! (Skrikit på danska – för det låter onekligen lite brutalare om man dödar någon på danskt vis. Som om Kim Larsen rökt ett par cigarrer. Druckit minst femton öl och rusat in på planen. Jag menar – är det inte det sport handlar om?! Det och Private-porr!?)

Men. Jag dödade ingen idag heller. Istället samlade jag fler lik på banken.

En dag. Vänta ni bara. En dag står jag där i kön på Hemköp. Och när den där lilla äckliga horan från Modulatorsgatan tränger sig före i kön så kommer hela världen få känna på min vrede (Vreid – på satanist-nynorska).
– ATOMBOMB, NU! DÖD! DÖ! ALLA SKA DÖ! NU! NU! NU! NU! NU! DÖÖÖÖÖÖÖ!

Så kan så klart inte ske innan jag har lyssnat (mig trött) på min nyinköpta dvd med Rainbow inspelad i München 1977.

Så det var bara att knyta näven i fickan – traska hem till familjen – hälla upp en gammeldansk, ta en öl och dra igång "Kill The King". Och vet ni vad? Ritche Blackmore ser precis ut som min kusin Staffan på den där konserten! (Inte för att ni vet hur han ser ut, men fan ta er om ni inte vet hur Ritche såg ut 1977!)

Lite så där skönt halvfull försökte jag förklara hur unik konserten var för min käresta. 1977. Punken. Rainbow. Dio. Blackmore. Låtar som höll på i all evighet. Men hon begrep inte.

fredag 23 november 2007

Grüss gott!


Igår hade vi celebert besök i Göteborg. Lars Fiske och Steffen Kverneland var på Stadsbibliotekets och pratade om sin coffeetable-bok/biografi/serialbum om den norske illustratören Olaf Gulbransson.

Boken är en bibel för alla oss som älskar orgier av öl, sprit och grismat. Och boken är så in-i-helvetes snygg och genomtänkt att den är ett måste.

onsdag 3 oktober 2007

Boktipset - Intro

Kolla programledaren innan boktipset. Det ser ut som om någon smällt en kinapuff framför synen på honom precis innan han ska börja prata.

Tur han har stora glasögon på sig. Annars hade han nog blivit blind också ...

tisdag 2 oktober 2007

En riktig superhjälte ...

Antonio Lindbäck ska enligt Expressen lägga av med speedway. Killen har druckit lite sprit och kört full. Faan! Vem har inte det? Han kan ju inte bara lägga av. Han är ju världens bästa speedwayförare. Han är världens charmigaste speedwayförare. Han är världens galnaste speedwayförare. Och han FÅR inte lägga av. Jag förbjuder det! Jag ska beväpna mig. Igen.

Toninho – om du läser detta – hör mig:
– Ryck upp dig för helvete. Speedway kan aldrig bli speedway utan dig. Jag bryr mig inte hur uselt du kör. Masa dig ut på banan o KÖR!

Nu är jag vuxen och har tid med barnprogram.

"Vilse i pannkakan" har kommit ut på dvd. Jag hade förhandsbokat den med baktanken att äntligen få se hur Staffan Westerbergs teveserie slutar. Lekplatsen och skogen drog väl mer i mig som liten skrutt än vad teven gjorde; i vart fall har jag inget minne av hur den där serien slutade. Åt han upp pannkakan? Försvann han in i den? Vaknade han ur drömmen? Vad hände?

När jag ändå beställde en film, passade jag på att beställa lite andra grejer jag gått omkring och drömt om: Jack & Pedro, Urpo & Turpo och Turilas & Jäärä. Jag har en förkärlek för "&-figurer". Hederlig välarbetad stop-motion.

Jack & Pedro har jag tidigare hyllat på bloggen Smörätare. Nu har jag även den filmen på dvd. Och dottern min går omkring släpper citat som:
"HURRA FÖR KRIGSMAKTEN!"
och
"LAG OCH ORDNING SEGRAR TILL SLUT. UNDERBART!"

Det var ju ett tag populärt att skylla sina egna tillkortakommanden på Staffan Westerbergs "Vilse i pannkakan". Jag var aldrig en av dem. Inte heller dissade jag Manne, av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte minns honom.

Det var någon vecka sedan min dotter och jag såg "Vilse i pannkakan". Nu, idag, vid frukosten ställer hon det fundamentalt viktiga frågan:
– Varför hade han ingen sylt på pannkakan?

söndag 30 september 2007

Upp till kamp emot kvalen.

Årets kaxigaste monter, hade Aftonbladet kultur. I deras helröda monter hade de fäst brummande fläktar på ett antal guldfärgade flaggstänger, och på dessa fladdrade det stolt röda fanor. Inunder hängde ett stort porträtt av Aftonbladets grundare. Det politiska budskapet gick inte att missförstå.

Mina tankar gick direkt till Aftonbladets kulturskribent Åsa Linderborgs debutroman "Mig äger ingen" som handlar om hennes pappa, härdarmästaren Andersson. Han var kommunist, men samtidigt var det inget inget han vågade skylta med offentligt. Han vågade inte ens använda en penna med rött bläck när han skrev under en check, detta av rädsla för att offentligt bli stämplad som kommunist. Nu – är hans dotter skribent på Aftonbladet kultur – och där vajar de röda fanorna helt ogenerat. Det blåser nya vindar.

Åsas roman har fått, eller åtminstone håller på att få, det fula från ordet kommunist att tvättas bort. Jag är säker på att Lars Ohly håller med och äntligen kan andas ut.

Jag var på mässan för första gången som en vanlig dödlig, några improviserade signeringar blev det i och för sig, och jag till och med fick min nuna porträtterad i Svenska Tecknares monter av både Ebba Strid Udikas och Jens Ahlbom i egenskap av att jag är serietecknare. Där hängde sedan mina porträtt på väggen tillsammans med bland annat min kontroversielle kollega Lars Vilks porträtt.

Första inköpet under mässan blev "Den ocensurerade historien om punken. Please kill me" utgiven av göteborgsförlaget Reverb. Det andra inköpet blev "Sköldpaddans historia" av den angolianska författaren Pepetela. Den boken har jag läst innan. Och den är en av de bästa jag läst i hela mitt liv. Nu kan jag läsa den igen.

Jag såg och hörde Ronnie Sandahl framträda på mässan. I Aftonbladet kulturs monter. Han stod och bad om ursäkt för att han fanns – ungefär. Jag blev besviken. Han kan vara både hård och välformulerad i sitt språk. Men, som någon menlös kritiker påpekat: han är rätt ung. Han kanske får lite skinn på näsan framöver. Och jag hoppas att han samlade på sig lite ångest efter sitt framträdande. Han borde ligga vaken i ett par nätter och gräma sig för att han hela tiden bad om ursäkt för sin existens, när han i själva verket skulle ha gett oss åhörare en smäll på käften och ropat:
– Ila iväg med er – era jävla lemlar!
Tja, eller kanske inte just så, han har ju inte för vana att formulera sig som en berusad skogsmulle. Men något åt det hållet hade jag kanske förväntat mig. Att han ungefär skulle peka på mig och säga:
– Du där. Dö!
Givetvis på bred falköpingsdialekt.

På torsdagskvällen var det mingel och vin i montrarna. Men volymen av vin var mindre i år, tyckte jag mig uppleva. Jag gillar ju som bekant rusdrycker. Och jag uppfattar en utveckling mot en bokmässa med mindre sprit som beklämmande. Verkligen beklämmande.

Jag var givetvis i Egmont Kärnans monter och drack ett par glas av något vitt vin, som hette något med "Devon" – precis som hon den blonda porrskådisen med silikontuttar (en beskrivning som för övrigt passar in på alla porrskådisar), jag jobbar ju för dem, så vinet är således att betrakta som en viss del av min lön. Jag är som sagt ytterst beklämd över årets snålt tilltagna lön. Förlagen sparar alltid in på tecknarna.

En bit ifrån Egmonts monter, utspelade sig under mingelfestligheterna en spektakulärt litet skådespel. En överförfriskad kvinna somnade i ena hörnet på soffan som stod i Aftonbladet kulturs monter. Montern var öde och tom. De röda flaggorna fladdrade fortfarande stolt. Porträttet hängde där och ingav respekt och tyngd. Om det inte vore för kvinnan som nu satt där och sov. Jag såg symboliken i bilden klart framför mig. Hur allt bara förlöjligades av det faktum att hon ensam satt där och sov i soffan. Hon blev en lika tydlig symbol som porträttet och fanorna. Kommunismen var övergiven och endast en anhängare fanns kvar, alltför berusad av sin nyfunna stolthet.

Men inte nog med denna förnedring för kommunismen och Aftonbladet kultur. Jimmy Wallin traskar sedan in i montern och sätter sig jämte kvinnan i soffan. Knäpper upp sin skjorta och visar en t-tröja där det står "VI HAR KNULLAT". Förnedringen är total och gränsöverskridande. Montern blir oåterkallerligt förnedrad. Dessutom fotar Axel Trumpfheller eländet. Fast han skrattar så mycket att bilderna blir alldeles suddiga.

Jag tänker att kanske det var detta som härdarmästare Andersson anade skulle kunna ske. Bäst att inte sticka ut hakan alltför mycket. Bäst att inte skylta med kommunismen.

tisdag 18 september 2007

FC Gothia – diskussionen som aldrig fick börja ...

... med dödlig utgång för alla inblandade som följd.

onsdag 29 augusti 2007

Jag ska beväpna mig.

Läs och bli förbannad:
Det här gör mig så jävla arg att jag spyr!

På köksbordet ligger en vit spetsbroderad linneduk. Jag har ställt fram fina servisen från Rörstrand. Jag ska koppla av från arbete och familjeliv, läsa Aftonbladets kultursidor och njuta av livet. Det tar tid att rituellt förbereda elvakaffet. Det sägs att vi svenskar saknar ritualer. Obildade fotvårtor framhåller japaner och deras fisiga jävla teceremoni cha-no-yu som något förträffligt exotisk. Skit på er! Inte fan sitter de med nystruken vit skjorta, nyrakad skalle och mumsar flottig pariservåffla. Och för att kunna brygga en kopp kaffe så att det inte smakar dikesvatten krävs flera års erfarenhet, och detta med flera nesliga misslyckanden med förvridna ansiktsgrimaser till följd. För många sådana upplevelser och dessa skapar kronisk ansiktsvärk och rynkor som inte ens Oil of Ulay eller kaustiksoda råder bot på. Så kom inte och tjafsa om cha-no-yu med mig får då sparkar jag in skallen på dig med mina nyputsade kängor. Elvakaffet tar tid att förbereda. Lång tid. Och tanken är att allt detta arbete och all den tid det tar ska förse mig med ett mesigt leende och en total inre harmoni.

Men hur jävla lugn och harmonisk kan man bli när den äcklige lille Lars Leijonborg samtidigt springer omkring i maktens korridorer och lismar med sina ständigt salivvåta läppar. Allt som är vänster ska brännmärkas. Alla som är socialister och kommunister ska skoffas ihop. Hängas ut och förlöjligas. Alla ska tycka och tänka likadant som lille Lasse.

Gränsen är tammefan nådd! Måttet är rågat. Elvakaffet är hotat. Ordet håller på att förlora sin betydelse. Vapen är snart det enda medlet för att försvara sig.

fredag 17 augusti 2007

Gympa med indiestil!

Friskis & Svettis i Tjockhult satsar på gympa i indiestil. DN skriver i en artikel att "räkna med The Smiths, Belle & Sebastian och rörelser inspirerade av klassiska indievideor." Jag är antagligen och förhoppningsvis inte den enda förre detta indiepopparen som undrar vilka "rörelser" som åsyftas …? Rides berömda shoegazing-rörelser? Lydia Lynchs spasm-rörelser? Eller den sällsynta rörelse då J. Mascis tittar fram bakom sitt långa hår?

Upplys mig!


Jag vill se Ohly och Reinfeldt förenas.

Varför resa – som jag frågande en gång sa till min syster. Vart man än åker, finns där människor och hus. Människor och hus. Överallt. Precis som i en Pepsi Max-reklamfilm: "Been there. Done that."

Det är så man uttrycker sig när världen är svart och vit. När man är ung skiter ett aldrig sinande flöde av hormoner.

När man blir äldre, då har man samlat på sig en hel del att sovra ifrån. Har man – som i mitt fall – dessutom barn, har denna omställning ställt allt på kant. Inte minst de egna upplevelserna. Och ideologin man dragit där av. Det som var jag igår – är en annan idag.

Allt det här visste jag innan jag hade fyllt arton. Det skrämde mig. Det skrämde mig till den grad att jag inte ville att det skulle ske. Men det gjorde det. Inte över en natt. Utan sakta. En pusselbit i taget. En pusselbit varje dag. Tills dess att artonåringen som ville leva för evigt eller inte leva alls – endast var ett antal fotografi inuti en pappkartong undanstoppade på vinden.

För vart man än reser, så finns det skillnader. Människor beter sig olika. De har olika sätt att se på tillvaron. Jag kan inte påstå att jag är en världsvan eller ens berest man. Jag har aldrig satt min fot utanför Europa. Jag har lämnat Sverige vid ett flertal tillfällen. Och ofta har dessa resor burit av till Danmark och Norge. Men även Grekland och Spanien har haft den stora glädjen av att kunna stoltsera med ett gediget besök av Nickan Jonasson. Men, framförallt, har jag haft den stora äran att besöka Irland.

Detta besök, gjorde jag under en tågluff tillsammans med mina vänner Björn och Fidde på den tiden då The Pouges var världens bästa band. Då Guiness, Murpheys och Beamish var livets vatten. Då Manchester och Chelsea var varje indiepopunges våta dröm. Då, innan Suede hade sålt sin själ till huvudstaden.

Kanske var Pavements europapremiär vårt ursprungliga mål med vår resa. Men det var under en helg i Cork mitt liv förändrades, av den enkla anledningen att folk var så jävla vänliga och snälla. Puben vi var på spelade "Crosstown traffic" med Jimi Hendrix och det var trångt. Trångt. "Gibraltar", som de säger i Das Boot. "Gibraltar? Ja, kör upp fingern i röven får du känna." Det var omöjligt att ta sig från baren tillbaka till sitt bord utan att stjälpa ut sin pint Beamish. Men med hjälp av andra gick det. Och den hjälpen fick man naturligt. Man gav helt enkelt sin pint stout till personen framför sig, passerade henne, tog emot sin pint och gav den till nästa, som man passerade, fick åter tillbaka sin pint för att ge den till nästa person efter det i trängseln. Ända tills man nådde sitt bord. Antagligen var inte detta ett beteende som uppstod den dagen då vi tre smålänningar satte foten i Cork. Denna hjälpsamhet – och ödmjuka medvetenhet över andra individers situation – fanns där innan. Den var inövad. Som en retning kanske.

I Irland håller man på med en märklig sport. Minns inte vad det var för typ av sport. Men någon typ av blandning av bandy, cricket, rugby och lite schack vill jag minnas att det var. Hjärncellerna i min hjärna där namnet på denna sport fanns lagrad har sedan länge slutat att fungera. Detta gör inget, för själva namnet, eller termen var ändå inget viktigt. Det som var viktigt var, att när en stad mötte en annan stad i denna för den irländska befolkningen så utomordentligt viktiga sport, satt man och drack stout på puben mer eller mindre tillsammans med sin motståndare – som vänner. De blåa på en pub. På puben vägg i vägg satt de röda. Lika ofta var det både blå och röda i ett mish-mash. Man skrålade, skålade och sjöng. Faán! Tror ni inte de jävlarna till och med hade trevligt? Jo! De betedde sig som grannar. Som goda småländska grannar som förlorat både skog och el. Detta förändrade mitt liv. Åsynen av röda och blåa irländare som festade sida vid sida, både före och efter matchen, som vänner, som bröder och systrar. Detta förändrade mitt liv. Visst var konserten med Pavement bra – men – den förändrade inte mitt liv.

Kontrast:

Sverige, Göteborg, Avenyn. Torsdagen den 16:e Augusti 2007.

Djurgårdsasen står med polisens beskydd och hånar förbipasserande med kampsången: "FAN VAD VI HATAR GÖTEBORG!"

Jag kan som förbipasserande inte låta bli att provoceras. Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt, båda hängivna djurgårdare och fega jävla uslingar, eftersom de ser genom fingrarna på detta beteende, de skulle förtjäna att hängas upp nakna på Poseidon och piskas blodiga. Detta eftersom de som makthavare inte tar itu med problemet med fotbollsklackarna. Vad är det för ansikte utåt för en stad? HUR ska Stockholm – Sveriges (rövhål) huvudstad – tjäna poäng i landsbygden, när en apflock tillåts hata den över allt annat? Skulle Ohly och Reinfeldt tillåta att Hans Majestät Konungen tog ett Jetplan till Moskva, drog ned brallorna framför Putin, gav honom ett finger av stål, för att senare åka vidare till Sarkozy, Bush, Gordon Brown och Hu Jintao för att göra samma sak.

Antagligen. De verkar inte bry sig.

Häng upp dem nakna på Poseidon för varsitt piskstraff säger jag. Det är dags för dem jävlarna att stå till svars för sin flathet.

onsdag 15 augusti 2007

Vänd på steken.

˙uǝɯɹäʞs åd pǝu ɥɔo ddn ɐpuäʌ ǝʇsåɯ ʇʇɐ ɹöƃ ɯos ɹǝuoıʇʞunɟ ɐƃılɾöl pǝɯ ǝpuɐɹǝʇǝɹɹıǝʇʇäɾ

Ja, jag säger då det. AMATÖRER!

Under 1990-talet kickade mangavågen igång på allvar i lilla Sverige. Dragonball, Digimon, Pokemon frälste småbarnen. De vuxna förstod ingenting. Föräldrarna var så pass inställda på att hotet skulle komma ifrån väst och stavas: Teenage Mutant Ninja Turtles att de inte märkte när deras barn förfördes av "figurer med stora ögon" från öst – förrän det var försent. Ett årtionde senare hade varenda svensk bibliotekarie ångest och tvingades gå en Manga-kurs. Och ungjävlarna skulle lära sig att teckna under sportlovet.

Som före detta förlagsarbetare har jag hela tiden skrattat åt förlagens smala utbud. "Den där utgivningen håller aldrig i längden", har jag sagt. Och nej, det gjorde den inte heller. Den första vågen mangafrälsta befinner sig nu i övre tonåren. Vad finns det för serier med mangainriktning utgivna i Sverige som tilltalar dem idag? Som ligger på deras intellektuella nivå? Inte EN enda. Nada. På sin höjd är de hänvisade till landets minimala utbud av anime. Det kan sammanfattas med Akira, Ghost in the Shell och ett fåtal filmer med Miyazaki. Mangasatsningen är ett gigantiskt fiasko. Från början till slut. Man har TOTALT missat att växa med målgruppen. Och nu står man där och undrar varför inte manga säljer längre.

fredag 10 augusti 2007

Björnen ingen vill krama.

I onsdagens Göteborgs-Posten publicerar man på delen Fria ord en insändare av Anders Nilson. Han skriver att "Av någon anledning finns i Sverige en bild av ryssar som mystiska, annorlunda och moraliskt underlägsna." Anders målar upp en ganska skrämmande bild av GP:s ensidiga bevakning av Ryssland. Han skriver: "Det skulle inte behövas sägas, men jag gör det ändå: Den typiska berättelsen om den ryska människan och hennes situation är berättelsen om människor som arbetar hårt för att förbättra situationen för sig själva och sina familjer.
Det är sorgligt att den i svenska massmedia alltid får stryka på foten för spekulativa skildringar."

Dessa spekulativa skildringar kan man läsa på GP:s kultursidor. De är välskrivna och tänkvärda. Men de är ack så ensamma. Det är det Anders reagerar emot. Det ensidiga i själva bevakningen. Som helhet.

Kulturchef Gabriel Byström skriver ett svar på Anders insändare som får mig att omöjligt kunna svälja mitt morgonkaffe, trots att det är mörkrostad Java. Mitt favoritkaffe. "Att försöka förmedla den ‘typiska berättelsen om den ryska människan‘ låter sig inte göras."

VAD I HELVETE SKREV KARLN?!

"Att försöka förmedla den ‘typiska berättelsen om den ryska människan‘ låter sig inte göras." VAD FAN MENAR HAN?! "Låter sig inte göras". Nähä! Varför inte då?! Försöker han säga att han har sina begränsningar. Försöker han tala om att han är obegåvad. Har han ingen fantasi? Eller är han en sådan där patetisk jävel som halvligger i en designmöbel och åmar "jag kan inte". Har karln gett upp? Vem har anställt honom?!

Färskt i minnet har jag minsann en artikel skriven av GP:s Britt-Marie Mattsson, där hon försöker förmedla en allsidig bild av Förenta Staterna (för den som inte vet, så kan jag upplysa om att Förenta Staterna ligger i västvärlden. Ryssland finns just för tillfället i öst), med helt vanligt hårt arbetande medborgare, med drömmar om något bättre. Gabriel och Britt-Marie jobbar på exakt samma tidning. Men Britt-Marie är namnkunnig och skriver alltså om USA. Hon gör inga underverk, hon tuffar på i artikel efter artikel, men hon är duktig på att väcka känslor med högst allmänna människor i sina reportage. Människan som råkar stå jämte henne för tillfället blir värda ett uppslag. Men de vanliga ryssarna? Vad är de värda i GP? Eller i svensk media överhuvudtaget? Är Byström ensam om att ha uppgivna pretantioner. Man kan riktigt höra i svaret hur den – rent av – arrogante Gabriel Byström suckar uppgivet:
– Folk får gärna höra av sig till GP. Bara de inte klagar. Det är nä-me-ligen sååå tråkigt när kleti och pleti gör det. Men Gu bah! Vad trooor de?

Han måste väl för helvete vara insatt i hur eländig medias bevakning av Ryssland verkligen är. Han jobbar ju för helvete på en tidning. Hur fan kan han vara så dum i huvudet att han sticker ut nian och kläcker ur sig "att försöka förmedla den ‘typiska berättelsen om den ryska människan‘ låter sig inte göras." Vem fan tror han att han är? Noam Chomsky? Saida? Eller den där jävla samhällskunskapsläraren jag hade på gymnasiet?

Det var mycket, mycket, länge sedan Sting sjöng: "Vi är av samma kött och blod. Oavsett vad vi tror. Och det som kan rädda oss är att ryssar också älskar sina barn [min översättning]." Det var till och med långt innan muren revs. Har vår bild av ryssen förändrats sedan dess?

lördag 4 augusti 2007

Jag gillar när jag har fel.

Förr fanns det en sajt på internet där folk från hela världen berättade om låttexter de missuppfattat. Sajten hade ett namn som anspelade på en textrad i Jimi Hendrix låt Purple Haze.

"Excuse me while I kiss the sky" sjunger Hendrix i en låt som handlade om ett drogrus. Men det fanns minst en person som trodde att Hendrix istället sjöng: "Excuse me while I kiss this guy". I den versionen får låten ett homosexuellt tema. Kanske sa det något om personen som hörde fel. Men samtidigt, låten kanske hade vunnit på ett annat tema. Tänk efter lite, jävla dumt hade det inte varit. Mer provocerande och vågat för sin tid.

Alla går väl vi mer eller mindre och bär på ett minne då man gick omkring och sjöng påhittsengelska till en för stunden populär låt. Man härmade och lärde sig. Ofta förekommer det även ett äldre syskon i den minnesbilden. Hånskrattande och bättre vetande.

Och hur gammal man än verkar bli, så säger man med jämna mellanrum:
– Ja-ha! Är det så det heter. Och jag som trodde man sa ...

Nu har det hänt i mitt liv. Igen. Det finns ett band som heter Hello Saferide. De spelar musik som jag för länge sedan slutat attraherats av. Deras namn finns för den intresserade att läsa lite här och där. Jag har väl sett deras namn skymta förbi i tidningen Sonic, som jag gjort några illustrationer till. En tidning som hårdnackat vägrar skriva om musik som jag lyssnar på. Den skriver bara om sådant som mina vänner lyssnar på. Mina snälla vänner som räcker upp handen innan de talar och aldrig är fulla offentligt (till skillnad från mig).

Hello Saferide. Jag trodde de hette "Sefredi". Hello Sefredi. Och jag trodde att Sefredi var ett efternamn på någon poet eller kanske en filosof. Eller kanske ett uttryck som "tjenare kungen" eller "hej landet".

Det var först under ett program av Sommartoppen som jag hörde att en programledare omnämnde dem som Saferide. Jag gick omedelbart och frågade min käresta om de verkligen hette Saferide. Och jo, det gjorde de. Hurså?

Igår berättade dessutom Fidde att bandnamnet anspelar på en taxiresa för kvinnor som vill komma hem säkert från krogen. Säkert. Det heter ju det där andra bandet hon, sångerskan, sjunger i. De som gör den där låten om våldtäkt. Den som är så jävla bra. Det bandet känner jag till. Jag kan i dem finna ett visst släktskap – om än väldigt avlägset – med band som M:40, Skitsystem och Wolfbrigade. Sådant som jag lyssnar på. Så Säkert känner jag till. De kan ju åtminstone vara lite arga. Kosta på sig en svordom. Snappa upp ett gemene-man-hot.

Nu, när jag har käkat frukost. Då kom det till mig. Sefredi! Det är ju han porrskådisen med ett kroniskt stånd. Han som var med i Catherine Breillats "Romance". Fast han heter förstås inte Sefredi, han heter Siffredi. Rocco Siffredi. "Hello Siffredi" – hade inte det varit bättre?

– Tycker han ja!

En glad jävel.


Me so Jessica Simpson.

torsdag 2 augusti 2007

Skrik som en gris!

Whaaaaaaaaaaaaah! Whaaaaaaaaaa! Wha! Wha! Whaaaaaaaaaaaa!

Jesus åker spårvagn i Göteborg.

Det har varit mycket klagomål på Göteborgs nya spårvagnar. Detta främst för att ett gäng idioter ansvarade för inköpen och bestämde sig för att köpa in billiga italienska vagnar av låg kvalitet. Istället för dyra vagnar av hög kvalitet.

Vagnarna, de få som ännu har levererats, rullar sedan ungefär ett år tillbaka på rälsen i Göteborg. Och innan gårdagen, har jag endast vid ett tillfälle, fått chansen att åka med en av dem. Genom underjorden, förbi Korsvägen och bort till Gamlestan.

Man kan säga så här: de tjuter. Och det är också den främsta anledningen till att det är så få levererade. Ni vet hur italienare är – jag tänker då på den fördomsfulla bilden av dem – designbögen. Vagnarna omges nämligen precis med ett sådant där icke-lindengren-futuristiskt hölje som man förväntar sig att en solsvettig italiensk designer ska förse dem med. Ett strömlinjeformat. Givetvis är det inte det rena skalet det är fel på, utan innehållet. Som sagt: de tjuter. Tjutandet har man nu tvingats minska betydligt. Men de tjuter fortfarande.

Men nu är det slut på klagomålen! Då jag igår följde med min vänsterflummiga familj ned till Centralstationen, för att vinka av dem på deras vidare färd till hippiefestivalen Urkult i Västerbotten, hade jag nöjet att åka med en av de nya spårvagnarna igen. Jag vet inte vilken av dem det var (spårvagnarna har nämligen käcka namn som "Kurt Olsson", "Sture Hegerfors" och "Glenn Hysén"), men när jag befann mig exakt i mitten på denna futuristiska kvantitetsprodukt, kunde jag höra ett bekant komp. Spårvagnens tjutande och det taktfasta hummandet från fläktsystemet bildade en ljudmatta som inte kan vara något annat än Cortex gamla klassiker "Jesus i betong".

tisdag 31 juli 2007

Tid.

Innan Wyatt och Billy ger sig av på sina bågar i filmen Easy Rider, tar de av sig armbandsuren, släpper dem till den steniga ökenmarken och trampar sönder dem. Tiden kan inte längre hålla dem kvar.

Hur viktigt det är för barn med "fasta tider" hör man när man går till Barnavårdscentralen.
– Jag är JÄVLIGT bra på att passa tider, nickar jag inställsamt till tanterna och ler brett och hjärtligt. Sanningen är den att jag varken har en fungerande klocka eller något som kan kallas egna rutiner. Ännu mindre arbetstider.

Jag tänker som så, att det där ordnar sig nog; man äter när man är hungrig, sover när man är trött, skiter när man är skitnödig och skrattar när man har roligt. Så säger jag givetvis inte inte till tanterna (av någon anledning har jag aldrig mött en karl på Bvc). På Barnavårdscentralen sitter jag bara och håller med. Obligatoriskt drar jag ofta någon rolig anekdot om något barnen gjort, för att det inte ska verka som om jag sitter och lider. Sedan frågar de alltid om jag tycker det är dags att vaccinera ungarna, men det tycker jag aldrig. Och sedan får jag gå. Hej svejs.

Livet med barn var så att säga "tidlöst" tills sonen började i skolan. Då helt plötsligt måste man stiga upp mitt i natten och bre mackor och hälla upp fil till ungarna för de ska börja i skola klockan åtta.
– Helvete! Klockan åtta! Vi är väl för helvete inte vampyrer. Folk går upp när de vaknar. Rök en holk. Lugna ned er lite. Klockan åtta! Vet ni hur många människor som DÖR bara för att de kliver upp mitt i natten och stressar iväg? Igår var det två! Idag fyra och i morgon fem. Nästa vecka kanske det är jag. Godnatt.

Men jag ÄR faktiskt jävligt bra på att passa tider. Det är bara det att jag inte har någon LUST att göra det. Jag gjorde min tjänstgöring prickfritt. Jag kom aldrig försent, detta trots att jag var tvungen att stiga upp klockan sex i vintermörkret och skrapa rutorna på bilen. Visst led jag. Jag till och med grät av förtvivlan. Men jag tänkte som så, att jag ska lära mig att döda, jag ska lära mig att göra bomber, jag ska lära mig er jävla gerillakrigföring och sedan ska jag fanimig använda den EMOT er. Era jävla militärkukar. Jag ska spränga er sönder och samman. Jag ska döda Kungen och sno hans pengar.

Men efter ett årtionde så satt jag där på Barnavårdscentralen och nickade inställsamt.

fredag 13 juli 2007

Fasta dag 4. Avtändning.

Jag fuskade! Jag var tvungen att äta en glass. Och några gröna oliver. Sviskonen var för dyra tyckte jag. Förtio sura spänn för en påse med något man hatar? Skulle inte tro det! Jag köpte ett paket russin för femton istället. Man får väl ränneskita av det också. Och jag har ändå en flaska katrinplommonjos kvar. Det är faktiskt rätt gott.

Antändning som sagt, eller skrivet. Det innebär att man får börja äta rivet äpple och soppa. Men jag iddes inte riva äpplet, utan tuggade istället jävligt noga och kom att tänka på David B´s Epileptic där de ska tugga maten minst hundra gånger innan de sväljer.

Benen och ryggen värker, antagligen efter den underbara milavandringen i Änggårdsbergen. Det tär. Jag orkar inte hålla på en vecka. Öl har jag införskaffat. Jag gav mig ut i ösregnet. Cyklade med regnställ och den numera obligatoriska krukan på huvudet ned till Majorna och plockade till mig ett sexpack Bedarö eftersom de inte finns att köpa i Frölunda. Men jag sparar dem tills nästa vecka då jag ska med familjen till Smögen. Ölsuget har försvunnit. Jag känner för övrigt ingen hunger alls. Men ... jag vet inte. Det är ju så jävla osocialt att fasta. Min käresta sa:
– Man kan ju inte prata med dig längre.
Tydligen är det så att vi uteslutande pratar om mat och dricka med varandra. "Där ser man", som den blinde sa till Jesus.

Så nu sitter jag här och skriver med en äppelgrogg eller vad man nu ska kalla det. Tysk äppeljos som ser ut som grön leksak-slime blandat med tinner. Några isbitar och vodka. Grymt starkt blev det. Det var inte riktigt min mening, men ont ska med ont fördrivas.

Visky och morotsjos – kan det vara något måntro?

torsdag 12 juli 2007

Fasta dag 3.

Igår kväll höll bakhuvudet på att explodera i huvudvärk, jag fick ta en alvedon och gå och lägga mig klockan nio. Jag vaknade klockan två på natten och låg och lyssnade på regnet.

Det tråkigaste med att fasta är att man blir så kissenödig. Vätskan fullkomligt rinner igenom mig. Jag dricker ett glas vatten, så går det en kvart-tio minuter och så måste jag kissa. Länge. Jag kissar ihållande i en halvtimme – känns det som.

Åh, fy fan vad jag fryser hela tiden. Detta "är bra", för tydligen innebär det att kroppen använder sig av sitt reservförråd av fett.

Magnum Equador! En kall liten öl. Knäckebröd med lökkorv och saltgurka, och riktigt gott smör, extrasaltat. Pizza! En mega-Marinara med knapriga kanter. En liten jävla godisbit. Jag döööööör snart.

I kväll ska jag smaska sviskon och vitt bröd. I morgon ska jag äta soppa. Jag ska fanimig åka ned till systemet och köpa mig ett gäng Bedarö. Nu skiter jag i det här.

onsdag 11 juli 2007

Fasta dag 2.

Andra dagen utan fast mat och det känns fantastiskt.

Jag blev tvungen att läsa på lite om hur man bär sig åt för att fasta, vilket jag tycker är tråkigt. Jag är typen som inte vill läsa några bruksanvisningar innan jag plockar ihop hemma-bio-systemet.

Men eftersom jag ändå ska fasta, kan jag lika väl göra det ordentligt. Lektion ett: inget kaffe. Lektion två: ingen öl. För att leva upp till lektion tre, den töntigaste av alla lektioner, blev jag tvungen att promenera iväg till torget och köpa på mig det som lektion tre förkunnar att man får stoppa i sig; katrinplommonjos, morotsjos, kamomillte och buljong. Ni hör mesigt det låter, det är bara näbbstövlar och dumstrut som saknas.

När jag ändå var ute och traskade, uppfyllde jag även lektion fyra: motion.

Detta är alltså min andra dag på fastan. Jag är lite omtöcknad i huvudet. Lite slö och disträ.

Under förmiddagen har jag gått från Frölunda till Botaniska trädgården genom Änggårdsbergen. En underbar promenad. Riktigt berusande. Jag har nog aldrig njutit så av naturen som jag gjorde idag. Särskilt Änggårdsbergen ger en inre frid att promenera genom. Där är det lugnt och stilla, vacker natur, till skillnad från Botaniska trädgården som – idag – tedde sig extremt hysterisk i mina ögon.

Under gårdagen gick jag igenom stadium av huvudvärk, magont, värk i tänderna och slutligen frossa. Det låter kanske plågsamt, men det är det verkligen inte, allt känns bara behagligt och skönt. Idag har jag fått ett tiotal finnar över hela kroppen, undrar vad det beror på? Kanske är det kemikalier som puttrar ur kroppen?

tisdag 10 juli 2007

Fasta

I söndags var jag med familjen och bowlade i Kungsbacka. Efteråt gick vi och åt pizza. Sonen orkade inte hela sin barnpizza, så jag åt en stor bit av den utöver min egna mega-Marinara. Jag drack en starköl och slapp köra. Kräkmätt bestämde jag mig för att börja fasta. Strax efter, åt jag en brakmiddag, drack två glas vitt vin och avslutade med en dessert och lite portvin.

Så idag är min första dag på fastan. I morse hade jag tänkt mig att bara dricka te och vatten, men enligt min käresta så får man inte dricka svart te. Detta förvånade mig. Tydligen är det väldigt noga vad som får passera in i kroppen. Jag hade nog planerat lite öl och kaffe om jag ska var ärlig; porter givetvis eftersom det ska vara bra för magen. Men nähä! Ingen alkohol. Jag misströstar inte över det, jag känner mig bara lite smått irriterad ...

En fasta ska hålla på i minst en vecka för att ge önskad effekt; en omstart och rening för kroppen.

onsdag 4 juli 2007

Larson nr 7 2007.

Senaste numret av Larson ligger ute i butikerna. Jag medverkar med ett tre sidors gästspel med Karl & Conny. I färg!

Det är sprit, sex och slapstick för hela slanten. Gå och köp!

tisdag 3 juli 2007

Säg hej!

Varför blev jag aldrig en aktiv vänsteraktivist? För att det satt ett litet mods i skallen och sjöng? Eller för att jag hade så jävla svårt att relatera till livsfarliga ungdomar som skrek:

"Vi är många
vi är starka
krossa fascismen nu
hej"

"Hej"? Vad fan handlar det där jävla opretentiösa "hej" om egentligen? Att en generation blivit så jävla skadade av Gullan Bornemark att de inte kan skriva en ramsa utan att hejja?

Och nassarna var inte bättre de. De förlöjligade sig själva med denna fotbollsramsa:

"Sigge, sigge, sigge
heil, heil, heil"

Om man drar med handen längs eggen så handlade det inte politik, det handlade om att hitta sin flock och fotbollshejja tillsammans. Att slippa vara ensam. Släppa loss med några man kunde kalla för kompisar, rent av vänner. Det handlade om att foga sig. Passa in och ställa sig i ledet. Vara en i mängden. Ropa hej tillsammans. Samtidigt.

Det var det jag aldrig kunde.

Hej.

Deltagänget (fortsättning).

När göteborgskravallerna brakade loss hade vi precis firat min sons ettårsdag. Dagen då de värsta kravallerna skulle utspela sig gick jag och kärestan ned till stan med ettåringen sovandes i barnvagnen. Jag skulle lämna tillbaka en bok på Stadsbiblioteket, och så skulle vi titta på demonstrationen.

När vi kom och gick längs med Vasagatan mötte vi en massa människor som flydde springande från Avenyn. Jag fick ögonkontakt med en cyklist, han vände om och varnade kärestan och mig för att närma oss Avenyn med barnvagnen.
– De är inte kloka, de kommer nedför Avenyn och de slår sönder allt i sin väg, sa han.
Kärestan tackade för varningen och jag var så rörd över att han brydde sig att jag var helt tyst. Sedan for mannen iväg på sin cykel som ett skollat troll. Jag vet inte om jag hann tacka honom.

Sedan såg vi dem. Och vi såg paniken hos alla dem som inte visste vad som hände. De som flydde. Din Skos skyltfönster rasade med all sin tyngd ned på gatan. Det var ett fantastiskt skådespel och jag ville se mer av det, men kärestan vägrade. Vi hade vår son med oss. Jag fick henne att följa med mig upp längs ett par bakgator, men sedan vågade hon ändå inte mer utan ville vända om. Jag lät mig övertalas, men jag ville ändå få mitt ärende uträttat.
– Jag ska bara springa in och lämna boken, sa jag, jag kommer alldeles strax.
– Jag går hemåt, sa kärestan och vi skildes åt.

När jag kom upp till Stadsbiblioteket var Avenyn helt öde där. Polisen hade ringat in barnfamiljerna på Götaplatsen och jag tittade förvånat på dem där dessa stod och sjöng med tung polisbevakning. Jag begrep inte mycket av det utan ilade så fort jag kunde upp till Stadsbiblioteket. Men in kom jag inte. Det var stängt, trots att jag kollat upp ordentligt innan att de skulle hålla öppet. Så varför det var stängt förstod jag inte. Tre kvinnor, tre bibliotekarier, stod vid glasporten och jag försökte få dem att öppna, men de visade tydligt att det gick inte för sig. Jag tog då upp boken från min ryggsäck och visade den demonstrativt för dem, så att de skulle förstå att jag ville lämna tillbaka den. De skrattade åt mig. Och hela situationen var obegriplig för mig. Konstigt nog blev jag inte förbannad.

Jag stoppade besviket tillbaka boken i ryggsäcken och gick ut på Avenyn igen. Överallt låg uppbrutna gatstenar. Och så såg jag en kamera ligga mitt på avenyn. En riktigt fin kamera med stort objektiv och allt. Den låg alldeles ensam och övergiven. Tappad i tumultet. När jag såg den började vidden av förstörelsen gå upp för mig. Allt det overkliga. Jag stod spöklikt ensam mitt på Avenyn och tittade storögt omkring. På andra sidan trottoaren fanns lite folk, och några fotografer kunde inte riktigt bestämma sig för vad de skulle ta vägen. En fotograf satt på huk och fotograferade en gatsten. Jag tittade nedför Avenyn och såg hur en rökpelare steg upp mot himmelen längre norrut. Ungefär vid Farrelis. Det var först när jag såg den svarta rökpelaren som jag förstod att jag stod mitt i en krigszon.
– De bränner skiten. De har tänt eld, stod jag där och tänkte. Och det var fantastiskt. Jag gick nedför Avenyn och såg att mer eller mindre att allt var fördärvat. Jag kunde inte låta bli att flina. Åt mig själv, åt polisen och åt alla dumma jävla politiker. Vad fan trodde vi skulle hända egentligen? Det var så självklart. Så förlösande.

måndag 2 juli 2007

Deltagänget

Det var rätt knepigt att få tag i Salka Sandéns roman "Deltagänget". Biblioteken i Göteborg har av någon anledning bara köpt in tre exemplar av boken, på dessa löjligt få exemplar finns det 19 reservationer.

Som jämförelse kan nämnas att biblioteken i Göteborg köpt in hela 19 exemplar av Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora". Den boken har två reservationer.

"Deltagänget" är utgiven av det lilla bokförlaget Vertigo som – antagligen med bibliotekariers mått mätt – roar sig med smygsadosexutgivning, och därav inte får några beställningar på sina böcker. Dessutom har Salka växt upp fyra-fem spårvagnshållplatser härifrån där jag sitter, i Tynnered; Ingemar Bengtssons legendariska tillhåll. Och man blir aldrig poet i sina egna skor.

Jag beställde boken direkt från förlaget och fick den dagen innan jag skulle åka iväg på en veckas grillsemester. Jag sträckläste boken under ett par kvällar framför stugkaminens värme, med tända ljus, ett glas porter vid min sida och utedasset runt knuten. Det var fantastiskt mysigt och det höjde verkligen läsupplevelsen. Boken, som till stora delar ska vara självbiografisk, handlar om en kvinna som blir aktivist i AFA, Antifascistisk aktion.

Jag minns inte riktigt hur, men i början på 90-talet drogs jag med i vänsterrörelsen. Jag följde med någon, antagligen var det Kristian, till Vänsterpartiets lokaler i Växjö där jag vid tidpunkten bodde. Där var jag med om någon form av möte som Vänsterpartiets ungdomsförbund hade. På detta möte hjälpte jag till med att skriva och formulera en annons för en motdemonstration emot Sverigedemokraternas annalkande möte på Båtmanstorget. Annonsen betalades av ungdomsförbundet, men fick givetvis inte ha dem som avsändare, så istället hittade vi på ett namn på en fiktiv arrangör. Annonsen sattes in i Smålandsposten.

På demonstrationsdagen vimlade det av folk på stan. Jag morsade på vänsteraktivisterna jag precis lärt känna, och hängde med dem i jakten på nazisterna.
– Nickan, här ska inte du vara, var det någon som sa bakom mig helt plötsligt. Det var en kompis pappa som var civilare. Han flinade åt mig och försvann.

Eftersom demon hölls i envetna Växjö var det mycket vanligt folk som var engagerade emot Sverigedemokraterna, trots detta var polisen under hela demonstrationen väldigt tolerant mot nazisterna, och ingrep aldrig när de kastade flaskor mot andra sidan, i en båge över polisen. Istället skickade man schäferhundar mot några unga vänsteraktivister som blev svårt bitna i armar och ben. Polisen var fienden. Polisen stod upp och skyddade nazisterna värderingar – ett faktum, eller dilemma, som Polisen inte kan komma ifrån.

De här minnena kommer tillbaka när jag läser Salkas bok. Polisen är fienden, även om även Salkas berättarröst stöter på enstaka personer inom poliskåren som ger ifrån sig sympatier och ett illa dolt medgivande, personer som trots allt inger hopp för mänskligheten. De är inte många, men det faktum att de finns, gör det lättare att härda ut.

Jag tyckte jag själv var jävligt tuff den där dagen. Och det gav mig en enorm adrenalinkick att stå och skrika ut mitt hat mot en mur av schäferhundar och poliser, två-tre meter ifrån mig, i jakt på nassarna när de flydde tillbaka till sina bussar. Mitt svalg smakade blod och efteråt skakade och darrade hela jag. Men jag levde. Fy fan, vad jag kände att jag levde!

Några veckor senare värvade Syndikalisterna de aktivister jag hade lärt känna ... och av någon anledning uteblev mitt engagemang. Ett möte och en demo – min politiska ungdomskarriär.

onsdag 20 juni 2007

Tjo, vad det var livat i parken i onsdags.

Garf, Göteborgs artrock-förening arrangerade idag något som kallades för "MOKS goes to Slottsskogen". Precis som Emmabodafestivalen, har Garf traditionsenligt alltid fula affisher. Se själv.

Festivalen var i Villa BelParc. Vädret var underbart, lagom och behaglig kvällstemperatur med lite lätt fuktig luft. Jag och mitt kvinnliga sällskap slog oss ned vid ett bord. Jag gick och beställde en bayersk och en halvliter pepsi. Jag tappade omsorgsfullt upp min öl och byggde upp en trevlig skumkrona, samtidigt som jag försökte få mitt kvinnliga sällskap att inte bälja i sig sin pepsi i ett svep.
– Du kommer att kissa på dig, varnade jag förmyndande.
– Varför då, frågade hon utan att få svar.

The Divine Baze Orchestra började spela och under hela konserten kunde jag inte höra på vilket språk de sjöng. Jag vet att det var engelska, men det var omöjligt att höra. Min vän Patrik berättade någon gång att han alltid hittade på lite egna ord och verser medan han sjöng, för han glömde alltid texten.

Så gick Magnolia upp på scen. Bandet bjuder på skönt svängande gung (rätt term: groove) med musik som är direkt sprungen ur åren 68-71. Jag tänker på November och Jimi Hendrix. Grymt bra! Spana in deras hemsida, och lyssna på Kvarnsten.

Jag hade väldigt gärna velat se Black Bonzo, men när mitt kvinnliga sällskap kräktes vid matbordet, fick jag en sådant där blixtåterblick från det förflutna. Jag mindes alla de gånger det spårat ur på vårt ungdomshak "Den gyllene oxen" i Växjö. Jag kunde höra Andreas envisa röst:
– Jag spydde inte, jag KLÖKTES!
Det blev rätt pinsamt, och seden kräver att man drar sig undan ... eller också täcker över spyan med en bordsduk. Vi gick.

Passande Roberts butik:


Okej, nu drar jag på någon veckas semester. Jag ska läsa "Deltagänget" av Salka Sandén och bara ta det lugnt. Fiska, grilla och dricka Bäska droppar ...

måndag 18 juni 2007

The Day the Earth Stood Still 2

– JAG HAR NÄRT EN KAPITALIST VID MIN BARM, utbrister jag när min käresta förklarar att den rosa tröjan inte är en tenniströja utan en "piké" och en del av "backslickmodet". Okej. Det räcker. Åt helvete med den. Jag vill fan inte ha någon falsk jävla "backslickunge". En klassförrädare! Bestämt vill jag hävda att det finns en politisk agenda bakom modet med rosa pikétröjor.

Kärestan tycker det var bra att jag nekade honom den rosa piké-tröjan.
– Då slapp jag göra det, säger hon.

Under den äckliga delen av 1980-talet, den pastelliga, hade jag en rosa långärmad tröja. De kallades väl först för sweatshirt och sedan när de där tröjorna fanns med tryck, då hette de collagetröjor. Äckliga var de i vart fall. Köpte jag verkligen den där jävla tröjan själv? Antagligen var det morsan som prackade på mig den, för alla ungjävlar hade de där vedervärdiga fula pastellkläderna. Dessutom hade jag svarta lågskor i skinn, vita strumpor och kilförsedda jeans som slutade strax ovanför ankeln. Och hockeyfrilla. Suck ... ett mörkt stycke i både min och mänsklighetens historia. Den där utstyrseln var ju inget man medvetet valde. Helt plötsligt gick man omkring och såg ut sådär utan att veta hur det gick till. Man följde strömmen. Man anpassade sig.

Men det finns något som heter smak. Bengt Lindberg hade det och han lät inte sina barn gå omkring med vad som helst. Jag måste hindra min son från att drabbas av pikémodet. För lika lite som jag gillar gult, gillar jag rosa. Det är båda komplementfärger. Inget annat. Det är fult med rosa pikétröja kort och gott.

Men samtidigt. Jag ska agera som en konsument. Just nu finns det inget omedelbart behov av tröj-jäveln. Skolan är slut och ungarna har sommarlov. Konsumenter är tveksamma och gör som de alltid har gjort.
– Vad ska det vara bra för?
Det är mitt motto om ni undrar. Jag agerar på följande sätt:
– Rosa piké-tröja. Det har jag aldrig köpt innan. Vad ska det vara bra för?

Så, nu är saken utagerad. Blir det något märkvärdigt med rosa pikétröjor så blir det väl att man köper en sådan då. Som konsument. Efter det att sonen behöver en tröja, slinker den ned i korgen och hamnar i en påse vid kassan. Och helt plötsligt går sonen omkring med den, precis som jag gick omkring med min rosa tröj-jävel.

Åt helvete med modet!

söndag 17 juni 2007

Nickans blandkasset:

Tidskapseln i amerika visade sig innehålla rost. Gammal kärlek rostar aldrig. Dags att bjuda på lite blandade godbitar från YouTube, lite nostalgi och aptitretare tills dess att jag köpt den digitala vinylspelaren.

Swervedriver - Never Lose That Feeling
Yes! Men varför hittar jag inte "Son of a Mustang Ford"?

Catherine Wheel - I Want To Touch You
Något jag saknar med dagens musik är Crybabyn.

Pond - Agatha
Det här är bra. Sub Pop så det osar om det. B-sidan var ännu bättre. En klar favorit.

Codeine – Loss Leader
Hur många paket House of Bergman rökte jag inte medan jag satt i min storblommiga soffa och lyssnade på denna? Det är ju konstigt att man lever ...

Buffalo Tom – Birdbrain
Riktiga storrökare ... fan, den här jävla låten kunde jag till och med spela på gitarr! Hörde den första gången hemma hos Ekan i Tolg.

Slowdive - Catch the breeze
Gud så deppigt. Och så bra! Slowdive är faktiskt ett band som jag aldrig slutat lyssna på. Så detta är egentligen ingen nostalgi ... jag köpte av någon anledning Slowdives skivor på CD. Fy på mig.

Manic Street Preachers - Motown Junk
Åh, Gud vad bra det är! Och vita braxor och välputsade Dr. Martens är det snyggaste man kan ha.

Dasiy Chainsaw - Love Your Money
Crispin Gray har boa! Jag ville vara som honom. Gray ville nog vara Steve Marriot. Marriot rökte också, precis som mig. I sängen och dog.

Nymphs – Sad And Damned
Inger Lorre köpte en boa för sina sista stålar. Och kissade på Geffens skrivbord. Hon är säkert också död.

S*M*A*S*H - Real Surreal
Fan, inget bra ljud. Men det enda jag hittade med S*M*A*S*H. När jag flyttade till Gbg kring millenieskiftet kunde man köpa fullängdaren på CD på Bengans för typ 40 spänn. Klart jag gjorde det! Det finns säkert ett par exemplar kvar utifall ni är intresserade.

fredag 15 juni 2007

The Day the Earth Stood Still

Som förälder hamnar man ibland i situationer där man målat sig in i ett hörn. Om man verkligen ska säga att man "hamnar" i en sådan situation vet jag inte riktigt – det är kanske mitt perspektiv på det, eftersom det från min sida är oavsiktligt, men det är kanske snarare så att man "sätter sig" i en sådan situation där det visar sig att man målat in sig i ett hörn.

Ena sekunden har man allt under kontroll och känner att man är en riktig farsa. I nästa inser man att allt det fina som man byggt upp är ödelagt. Hur kunde det hända, frågar man sig. Jo, barn är inte barn – de är trots allt individer som en dag ska klara sig själva och sedemera bilda egen familj. När man bytt blöjor och matat dem sedan de var små, är det lätt att glömma det.

Tjejens val av kläder och hennes maskulina förebild storebror är på ett eller annat sätt ett ständigt ämne i mitt liv, från det att jag vaknar, tills dess att jag vaknar igen.

För några dagar sedan gick sonen och jag bort till torget för att köpa några kläder som han kunde ha på sin första skolavslutning. Något utan hål, gräs- och fettfläckar. Innan vi kommer fram har han berättat att han ville ha en rosa tröja. "Visst", sa jag utan att reflektera nämnvärt över det. Det var väl något ironiskt han kläckte ur sig. Jag levde i föreställningen att min son var ett konsekvent barn som tyckte att rosa var fult, för att han var påverkad av den rådande könsrollen om hur pojkar ska vara.

Vi traskade runt torgets samtliga butiker och sonen dissade allt. Vid ett tillfälle då vi gick mellan alla butiker pekade sonen på en kille i sin ålder som till min stora förvåning hade en rosa tenniströja på sig. "Stackars ungjävel", tänkte jag, men blev ändå lite konfunderad över att sonen sa att han ville ha en sådan. Jag menar: VARFÖR skulle han vilja det? För någon dag sedan hade vi haft en diskussion om om män och kläder, sonen hade då rådissat Kurt Cobain och hans klänningar. Jag blev helt ställd. Och tyst. Det där med Kurt Cobain var ju något ironiskt jag tutat i honom, och nu fick jag det helt oironiskt tillbaks i ansiktet. Pang!

Varför, jo det visade sig bero på att minst två killar på skolan hade rosa tröjor. Således en trend! En är en idiot, två är en trend. Och sonen skulle nu haka på.

Inne på Lindex hittade vi en skjorta med en massa dödskallar och ett svart linne som vi bestämde oss för. Jag fick lite dåligt samvete för detta val eftersom jag pratat med min syster för någon dag sedan och då hade hon ojat sig över att kläder till barn mer och mer påminner om hårdrocken och punkens attribut. Jag hade sagt att jag funderade på att köpa en Misfits-keps till sonen. Att klä barnen på detta sätt urholkar en subkultur. Kapitalismen gör profit på ett ideal som vill stå utanför kapitalismen och vara ett alternativ. Men jag tänkte jag kunde komma undan hennes påhopp (som ska komma från henne förresten) genom ett Jurrassic Park-citat: "Life will find a way".

[Tillägg i efterhand: min syster ringde och klagade på mig. Hon hävdar bestämt att hon hånskrattar åt att subkulturens ikoner kommersialiseras. Jag tror henne. Hon låter hälsa att alla som vill, kan köpa Misfits-flip-flop på Kvantum i Växjö ...]

När vi var inne på Lindex och på väg mot kassorna HITTADE ungjäveln en sådan där rosa tröja. Att han gjorde det på flickornas avdelning var nu inget han reflekterade över. Annars är han jävligt medveten om VAR kläder till honom finns. Denna snabba omställning gjorde mig svimfärdig. Jag började sluddra och prata osammanhängande. Jag försökte komma ur situationen genom att säga att jag var tvungen att diskutera detta med min käresta (hans mamma). Hon svarade inte på mobilen och jag tog då det klassiska projektledar-beslutet att inte ta ett beslut utan det fick hans mamma göra och hon svarde inte så nu går vi mot kassorna. Jag fick ett ilsket "Meeeen ...!" till svar och jag ljög då att jag dessutom inte hade några pengar.

Låt oss nu fundera på saken:

1) Är jag en pappa som tillämpar jämlik uppfostran? Jämlikhet ska tillämpas på båda könen och få dem att mötas på mitten. Jag tillämpar jämlikhet på min dotter, men befäster könsroller på min son. Jag är således hemsk.

2) Om min dotter ser sin storebror som förebild, hur skulle då detta påverka henne? Skulle detta inte få till resultat att hon också skulle vilja ha rosa och sjunka in i den traditionella könsrollen av en flicka som gillar rosa och ska vara prinsessa? Jo, jag fruktar för det. Bättre således att INTE ha några rosa ungar alls.

Fortsättning följer ...

tisdag 12 juni 2007

The heat is on.

Nu har jag faktiskt köpt ett paket med brännbollsracketar till min dotter. Två stycken givetvis. Ett platt och ett runt. Båda är rödfärgade! De ser ut som om någon skulle ha använt dem för att utföra ett politiskt vansinnesmord. Gått loss på Mats Odells skalle med dem; modell Brian De Palma.

Whack! Whack!
– So you’re selling out Vin & Sprit you fat fuck!
Whack! Whack!
Eat that you fucking cunt!

Ibland flimrar sådana där scener förbi skallen på mig. Min kompis som är konstnär – riktig konstnär och inte någon jävla seriefjolla som jag – han ser alltid kvinnor nakna. Han kan inte hjälpa det. Det får mig att misstänka att han har de där Hobbexglasögonen man kunde köpa på 70-talet. Eller, det har han ju inte. Men kanske linser. Hobbexglasögonen skulle, enligt katalogen, göra så att man såg alla människor som nakna om man hade dem på sig. Men man var tvungen att vara 15 för att kunna beställa dem. När jag väl blev 15 hade jag glömt allt om Hobbex. Allt jag tittade på var Knight Rider. Och ett par flickor som jag var hemligt förälskad i.

Fy, fan. Från brännboll till Mats Odells hjärna á la Palma till Hobbex till bittra tonårsminnen. Det är en strid ström från mitt medvetande. Jag är på James Joyce-humör.

Men nu måste jag återgå till ämnet. Brännboll. Jag släpade med mig dottern till baksidan där det finns en stor gräsplan. Hon var så där entusiastisk som endast en fyraåring kan vara. Värmen var tryckande och hon var utpumpad efter dagis. Hon svingade ett par slag. Vi började utan boll. Jag ansträngde mig verkligen för att få henne att hitta adrenalinet inom sig och bara slå. Som i besinningslös ilska. Som om hon tappat kontrollen. Blivit förbannad. Blockerat civilisationens koder och anammat viljan:

Whack! Whack!
– So you’re selling out Vin & Sprit you fat fuck!
Whack! Whack!
Eat that you fucking cunt!

Men. Det är svårt att få en fyraåring att känna sådär. Hon tyckte mest det var kul att få svinga. Så då plockade jag fram bollen. Instinktivt tog hon då det platta racket, "tennisracketet", som hon kallade det. Jag tänkte först hejda henne, och försöka få henne att fortsätta med det blodröda runda ... men jag hejdade mig.

Hon slog ett par slag. Och det gick väl bra. Men ganska snabbt tog värmen ut sin rätt. Vi fick avbryta och gå in. När vi kom in hade sonen kräkts på sitt Lego. Av värmen.

Jag tänker på den där radioföljetongen, "Sommarmord". Den gick på 80-talet. Värmen fick människor att tappa kontrollen. När värmen gick upp – då blev det sommarmord. Inte så jävla konstigt.

Den allvarsamma leken.
























Det första jag tänker på när jag läser seriealbumet "Climbing Out" (2002) av
Brian Ralph är likheten med stallkamraten James Kochalkas album "Monkey Vs Robot" (2000). Båda tecknar de med pensel i en lite naiv cartoonstil sprungen ur sextiotalets barnserietidningar. Det är oerhört stämningsfullt. Rent av poetiskt. Det finns hos dem båda ambitionen att göra något seriöst av barndomens lek med plastfigurer.

Det Brian Ralph gör, kan lite styvmoderligt definieras som fantasyserier. Och precis som matiné-skräckfantasten
Richard Sala, hämtar Ralph en hel del inspiration till sitt galleri av karaktärer från barndomens pojkrum. Det är framförallt grottmänniskor och talande apor som befolkar Ralphs historier. Här finns också den onde vetenskapsmannen, tidsmaskinen – och en skatt. Flera av elementen skulle kunna vara hämtade från HG Wells "Tidsmaskinen"(1895).

Rummet från barndomen är en skådeplats. En teater. En värld där puberteten och det motsatta könet inte på långa vägar gjort sin scendebut. Jag tänker på frågan som journalisten ställde till
Jan Lööf: varför är det så ont om tjejer i dina historier. Jag svarar: tjejer?
För att kunna uppleva djupet i Ralphs historier gäller det att man själv tar tidsmaskinen tillbaka till sitt eget barndomens jag, innan skolan gjorde sitt bästa för att tvätta hjärnan ren med logik. "Climbing Out" är en poetisk historia om individen i förhållande till kollektivet. Individen Vs gruppen;
Monkey Vs Robot. Det är barnsligt enkelt. Svart och vitt. Men när man själv tar tidsmaskinen tillbaka, det är först då man kan uppleva det vida spektrumet i Ralphs historia. Det är då stämningarna får liv och minerna får en betydelse. Att svika en vän. Alla har vi gjort det. Minnet av det finns kvar som en speta under huden. Infekterad. Glöm aldrig. Det gör ont att behöva tänka på det.

Vi behöver varandra, vi behöver kollektivet, vi är en del av en grupp. Det är detta Ralph förmedlar till oss med "Climbing Out". I dagens samhälle är trycket på individen enormt. Du ska vara vacker, du ska vara intelligent, du ska vara social, du ska ha en karriär, du ska bära rätt kläder, äta rätt, motionera rätt och så vidare. Vem klarar av den pressen? Är det inte konstigt om man vill fly allt och sätta sig i ett hörn och bara vilja vara ett barn igen? Ralph gör det. Och han leker med sina grottmänniskor och talande apor. Han bearbetar och leker på ett barns vis om sin samtid. Och det är både givande och roligt att se på.

Copyright © 2002 Brian Ralph.

Brian Ralph
"Climbing Out"
ISBN: 0-9700858-5-0

http://www.bralph.com/

måndag 11 juni 2007

Det var Sandinista som sket på bordet!

För någon vecka sedan läste jag en artikel i Tidningen Frölunda om att det hade varit skadegörelse på ett minigolfkafé som ligger en bit från Frölunda Torg. Ägaren uttalade sig i artikeln och sa att han misstänkte att de skyldiga var ett tjejgäng som han tidigare avhyst. Han trodde att skadegörelsen var deras hämnd för att han sagt till dem. Det roliga var, tycker jag som inte äger kaféet och behöver städa där, att någon hade BAJSAT på ett av borden. Det lät ju först lite märkligt tyckte jag, men jag kunde ändå föreställa framför mig hur en av tjejerna i det lokala tjejgänget satt och klämde ut en varm bajskorv på ett av fikaborden. Hon med svart vågigt hår och vita mjukisbyxor.

Idag när jag hade varit och lämnat tillbaka några böcker och tittat efter ifall nya numret av Galago letat sig till biblioteket hörde jag ett mycket intressant samtal som motsäger kaféägarens misstankar. Det var när jag gled ned från Kulturhusets tegeltrappa som jag hörde några välbekanta alkoholister tala – underförstått – hur det var de som hade skitit på borden. Fulla som as förstås.

Självklart, tänkte jag. Det är så klart att det var alkisarna. Minigolfkaféet ligger mitt i deras revir. Jag fick ånyo en bild av händelsen, denna gång hur en av alkoholisterna – Sandinista – släntrar in och krystar ut en ljusbrun fyllediarré på ett av borden, ivrigt påhejad av sina garvande polare.

Jag, min dotter och min son åkte för övrigt spårvagn med krystmarodören för några veckor sedan. Medans jag var och köpte ett hundrakort att åka för, så skällde han på min tjej för att hon gungade på ett räcke för nära vägen. Något hon får göra för mig.

Måste erkänna att jag var tvungen att göra mig ett påhittat extra ärende till biblioteket bara för att lyssna lite mer på alkoholisternas samtal. Krystmarodören (det får bli hans nya smeknamn istället för Sandinista) var då borta, och hans garvande polare satt kvar med en kille som verkade rätt ordentlig till utseendet. Jag hörde dem snacka med en fet jävel (honom kallar jag för "Kåkfararen" eftersom han inte är fet utan bara så jävla överbyggd med muskler, vilka – antar jag – han har dragit på sig under ett tristessfängelsestraff; modell längre) och fråga om hur det varit på jobbet. Aha, de har jobb, tänkte jag. Intressant, kanske blir jag tvungen att låna lite fler böcker.

Hade Krystmarodören med sig papper tror ni? Eller ... han måste fan bara ha fyllebajsat och sedan dragit upp jeansen. Men varför just på ett bord? Hmm ... hur hade jag tänkt. På lördag ska jag ta med mig en filmkamera, en kasse 7,5 och rekonstruera.

fredag 8 juni 2007

En vanlig dag på väg till dagis ...

Idag ville min tjej (4 år) ha sin storebrors (7 år) avlagda svarta pyjamaströja med en dinosaurie på sig till dagis.
– Nej, det är ju din pyjamströja. Den kan du väl inte ha, sa jag och insåg samtidigt att det var korkat sagt av mig. Det var egentligen inget som gjorde den tröjan till en pyjamaströja. Så jag gav efter. Dessutom hade jag precis fått henne att gå med på att inte använda sin Barça-tröja som börjat lukta efter ha varit välanvänd i en veckas tid. Och tjejen klagar jämt på att hon inte har coola kläder – ett resonemang hon ordagrant knyckt av sin stora idol; storebror. Och där stod jag med en rosa tröja med ett hjärta på och fick det argumentet som en kall fisk i fejjan.
– Ja, ta den tröjan då, gav jag med mig.
En seger, tänkte min dotter och krävde dessutom att få ha på sig sin storebrors Batmanmask (JAG har inte köpt den. Han fick den i present av någon) som hon betraktar som sin.
– Okej, visst, sa jag och lät henne mycket pedagogiskt (?) välja om hon ville ha sin solhatt eller kepsen som jag köpt till henne. Hon valde kepsen. Seger, tänkte jag. Hon ifrågasatte inte huvudbonad.

Att gå med en fyraåring kan ta hur lång tid som helst, så jag har fått henne att åka på sin sparkcykel till dagis. Efter släntrade jag i mina träskor, som min käresta hatar.

När vi kom till dagis stannade vi i tamburen för att smörja på solfaktor. Då kom tjejmaffian inrusandes i klunga med en blond lillgammal flick-flicka (utan manliga förbilder) i spetsen som självutnämnd ledare.
– Men Siri, har du din Batmanmask idag igen, började hon på, och min dotter hånade henne genom att härma henne med förställd röst. Jag kanske borde ha sagt till min tjej att inte härmas, men ... nej, varför skulle jag det. Jag ville inte lägga mig i.

Flick-flickan, som är så där extremt lillgammal, ifrågasatte sedan vårt val av Skalman-solfaktor och visade oss sin Nivea-flaska och verkade samtidigt inte bli nämnvärt störd över att tjejen härmade allt hon sa med en förställd röst. Sedan förklarade flick-flickan för tjejen att de skulle hoppa på en studsmatta och då fick tjejen lova "att ta hand om Batmanmasken". DÅ kunde jag inte hålla käft längre.
– Man ska väl inte TA HAND OM Batmanmasken fattar du väl! Man sätter den på sig och BLIR Batman, nästan röt jag åt henne.

Då tittade flick-flickan på mig med en förställd min som visade att hon inte riktigt begrep. Ungefär: jag är söt och ska ta hand om dockor. Batmanmasken är inte söt, alltså måste det vara en docka.

Då rös jag. Jag kunde omöjligt med att läxa upp min dotter för att hon hånade denna människa. När hon kommer hem ska jag lära henne att slå med det runda brännbollracket. Sedan, när de båda går i skolan, kan flick-flickan klaga på att "hon inte kan" och min tjej kan slå en boll över gårdsplanen och springa ett helvarv. Det vinner respekt.

tisdag 5 juni 2007

SONIC Magazine.


Fett najs det här blev då!

söndag 3 juni 2007

Det vackraste som finns.

När en göteborgare vill uppleva något riktigt vackert, så sätter de sig och äter glass och tittar på det här:


Utsikten vid Röda Sten. Sveriges i särklass fulaste plats, men göteborgare älskar Röda Sten. Men jag känner mig väldigt kluven till området ... jag gillar nog mer soptippen i Rottne.

lördag 2 juni 2007

Sverige – Danmark!

Det stora samtalsämnet i Danmark just nu är vad det var för dåre som rusade in på planen och berövade Danmark ett ypperligt tillfälle att förnedra det svenska landslaget.

Men i Västra Frölunda är det stora samtalsämnet något helt annat: hur kunde Lagerbäck byta in fyllot från Alt-Hallen i 80:e minuten? Jag höll på att skita på mig. Zlatan satt ju för helvete på bänken, och det kan väl knappast spela någon roll om de så opererat bort båda benen på honom; han skulle ändå spela bättre boll än fyllot från Alt-Hallen.

Matchen är över. Sverige vann (!) med 3-0. Tack vare en dansk dåre, och efter att ha lugnat ned mig och spanat i Wikin kan jag konstatera – och meddela – att fyllot från Alt-hallen har en dubbelgångare:
Den här.

fredag 1 juni 2007

Vad har hänt med kiss- och bajs-humorn?

Hemmavid under 1990 talet, var serietidningen Pyton ett glädjeämne för många killar av låg rang på skolgården. Låg rang innebar att de tillhörde det lägre skiktet i den statiska hierarkin som rådde – och antagligen fortfarande rår – på skolgården. Låg rang också för att killarnas humor ansågs vara osofistikerad, eller "barnslig" som tjejerna anklagande uttryckte sig. Om tjejer också läste Pyton – gjorde de i så fall det i smyg. Precis som Lotta på Bråkmakargatan. Det var inget jag märkte av. Däremot har jag förstått att de flesta kvinnor (före detta tjejer) älskar kiss- och bajs-humor. En redaktör, kvinna, sa en gång till mig då jag tvekade över en idé jag kläckt:
Kiss- och bajs-humor är aldrig fel.
Och så fick det bli. Hon uppmuntrade mig att gå vidare med min idé. Den där händelsen etsade sig verkligen in i mitt medvetna. Det var nämligen första gången en kvinna var så pass öppen och rakt ärlig om något som var så "okvinnligt" och förknippat med barnsliga killar på skolgården. Hade tjejerna hela tiden gått omkring och gillat kiss- och bajs-humor utan att våga stå för det? Eller fanns det något som kunde definieras som "kvinnlig" kiss- och bajs-humor? Hade denna i så fall högre status?

Genom åren har jag bedrivit en högst ovetenskaplig undersökning i ämnet och kommit fram till att de flesta kvinnor ser kiss och bajs-humor som något naturligt, självklart och befriat från skam. Inte minst genom alla dessa mammor som fullkomligt njuter över att, med sina barn, äntligen ha fått en trogen publik att skoja tillsammans med och till och med uppmuntra i ämnet kiss och bajs. Detta har fått mig att fundera kring varför jag fick fördomen om att tjejer/kvinnor inte gillar kiss- och bajs-humor inpräntad i mig. Hur kunde jag ha så fel?

Sedan den tiden jag lämnade skolgården och de tjejer som klagade på att killarna av låg rang var "barnsliga" bakom mig har mycket hänt. Bland annat finns det gott om kvinnor som har harmoniserat med sin kropp och erövrat tillbaka sin fitta från männen (den formuleringen har något brundinskt över sig). I den uppsjö av kvinnliga komiker som blommat ut i olika medier får det egna könet lov att vara centralt. De funderar över namnet, ojjar sig att hon sitter illa till och således är svårt att se, de filosoferar kring lukten och könshåret etc, etc. Allt mycket detaljerat ogenerat. I bräschen går ofta lesbiska kvinnor. Deras besatthet av fittan får till och med mig som hetrosexuell man att fundera på om jag verkligen är så besatt av fittan som jag tror att jag är. Och kontentan är, antar jag, att lite kiss och bajs som humortema idag ter sig ytterst banalt. Eller?

I seriernas lilla svenska ankdamm försvann Pyton och ersattes av Mega-Pyton. Med det namnet signalerade man att det nu var extra mycket kiss och bajs. Men istället kretsade humorn mer kring vårt västerländska samhälle och en uppfattning om att det inte stod rätt till (som om det skulle finnas några tvivel på den saken). Det roliga låg mera i tankarna kring VARFÖR någon fes, snarare än ATT någon fes. Fisen i sig var inte längre det roliga. Nja, jag är inte beredd att verkligen stå för den analysen, men någon cynisk sanning finns det kanske i den. Eller inte.

Hur som helst, kisset och bajset försvann. Eller? Jag vågar påstå att den försvunnit som genre. För om man ser till den svenska seriebranschen så är kiss och bajs-humorn ofta ett naturligt inslag i seriös och allmänt accepterad humor. Jag vet inte om jag vågar utnämna Malin Biller som skurtant i den bemärkelsen i att hon varit en av dem som tvättat rent och polerat bajskorven och till och med satt den på en pedistal, för bland annat hennes serier visar att de föreställningar jag fick inpräntade på barndomens skolgård inte stämmer.

Detta förbryllar mig. Det känns som om jag missat ett pressmeddelande under senare delen på 1990-talet där det deklarerats att "kvinnor numera både kan och får – med stolthet – skratta ut åt kiss- och bajs."

Kanske är det så, att under puberteten lägger sig tjejer till med en jargong, som får till följd att de ser på sig själva som så mycket äldre och mognare än killarna, och ratar helt enkelt ned på killar som inte verkar ha uppfattat detta. Denna jargong slängs några år senare, likt en gammal omodern kavaj, obemärkt ut med soporna. Om inte, skulle jag vilja – precis som Expressen nedlät sig att göra – ropa ut med storstilad löpsedel: HUR KAN MAN VARA SÅ DUM?