En mardröm.

Här är ett smakprov på en sida ur en serienovell kallad "En mardröm." Jag har ännu inte färglagt den. För min spontana reaktion var att den behöver ingen färgläggning (med färgläggning menar jag två nyanser av grått och inte tuggummigrönt och banangul eller någon annan typ av mögfärg). Men efter att ha färglagt (alltså: gråat) tre andra sidor i novellen så har jag nog ändrat uppfattning. Kanske inte. Det är sånt som ger sig på vägen.

Ni som har läst "Karl & Conny" och "De dödas gryning" känner igen figurerna. Men någon skojfrisk humor serverad av Nickan Jonasson på silverfat är inte att vänta. Efter "Smakfascisten" har jag ingen lust att ens försöka göra något för "marknaden". Knulla er! Ta er jävla katten Gustaf och kör upp den i arslet.

"Den felande länken mellan proggen och punken"

Den är omnämnd för att vara den svåraste skivan att få tag på i Sverige; Rävjunks "Uppsala stadshotell brinner". Det tror jag på. Jag har sett den en gång på Tradera. Men jag hade inte ens råd att lägga ett skambud.

"Uppsala stadshotell brinner" är den snyggaste killen/tjejen på skolgården. Själv är man den finnige och glasögonprydde idioten som bara står och glor på sin cykel som någon har hissat upp i flaggstången. Det är inte att tänka på att fråga chans. Det finns inte.

Men jo, nu gör det faktiskt det. "Uppsala stadshotell brinner" har kommit på CD. Och tydligen kom skivan redan någon gång i mars. Record Heaven har släppt den. Jag höll på att skita på mig av lycka när jag såg det. Jag berättade det för Ingemar, som tittade in i studion och hämtade lite seriealbum (om du läser detta Ingemar: plastfickorna! Alla plastfickorna ligger hos mig också), men han fnös bara hånfullt. Antagligen klarar han inte av gitarrgnissel. Det var i vart fall vad kärestan klagade på nio minuter in i bonusspåret "Naturbarn". Då var det tolv minuter kvar av "gnissel"… Jag är inte tillsammans med min käresta för hennes musiksmak. Och utan att ha frågat henne – så tror jag inte hon är tillsammans med mig för min musiksmak heller.

"Naturbarn" påminner rätt mycket om "Morrison’s lament", en Jimi Hendrix-inspelning där det sägs att en berusad Jim Morrison yrar överstyrt i en mikrofon i bakgrunden. Vet inte hur sant det är, men fan vad bra den låten är. Och "Naturbarn" äger ut den. FETT!

Antagligen blir det fler utgivningar av Rävjunk. Förhoppningsvis kommer även båda "Bohman, Bohman" ut på CD.

Homage

Ink av Jenny är min nya favorit som ni måste kolla upp. Om ni inte redan gjort det.

När jag gjorde ett illustrationsjobb häromdagen, bestämde jag mig för att låna Ink. Som ett homage. Det låter finare än stöld. Så nu finns hon på ett Archers hängande ovanför min arbetsplats.

I morgon ska det köpas kylskåp till vår studio. Sedan blir det kalla öl till frukost, lunch och middag.

MUMIENS BLOD av Ola Skogäng.

Bekant med Ola Skogängs serier blev jag i och med serien Resenärerna som gick i den serietidning som måste ha varit Egmonts genom tiderna ända egna kvalitetsproduktion; Smart. Som vanligt när det gäller Egmont, saknar de kompetens att växa långsamt. Smart blev kortlivad.

Det som grep mig med Skogängs serier var framförallt färgläggningen och den enkla stilen som förde mina tankar till Paul Grist och särskilt hans Grendel Tales-serie.

Skogängs grafiskt förenklade stil är mycket tilltalande. Naiv, eller kanske snarare ledig, för den här annars så överarbetade genren. Många gånger verkar fotografier ligga till grund för bilderna. Men bilderna tolkas – snarare än kalkeras. Skogäng är en mycket personlig tecknare.

Mumiens blod har – precis som Grist’s verk – en helt fantastisk färgläggning som ger det enkla manerét en extra dimension. Det är Hendrix med tre-stack och fet overdrive. Det är grymt akustiskt. Det är grymmare förstärkt.

Äventyret Mumiens blod utspelar sig i Stockholm, som fungerar utmärkt som skådeplats. Skogäng öser in med redan etablerade skräckkaraktärer, dessa tillhör "Brödraskapet", ett slags "The League of Extraordinary Gentlemen". Men Swedenborg och Näcken piffar upp och visar på Skogängs förmåga att använda sig av inhemska traditioner på ett trovärdigt och kul sätt. Huvudkaraktären Theo, är en man återuppväckt (?) i en stor björns kropp, och som har lyckats bryta med sin mästare Amir Kairo (en ond farao som omger sig med de traditionella skurkarna i sitt traditionella underjordiska högkvarter) och driver en affär för det ockulta någonstans i Gamla stan. Vännen Max, en svensk gråsossig Arkiv X-Mulder, bidrar med de olösta uppdragen.

Albumet, som är utgivet av Kartago, har tyvärr en del brister. Först och främst luktar det bokstavligt illa. Albumet fullkomligt stinker. Jag var tvungen att sitta på balkongen och läsa det, då jag satt inomhus drabbades jag av huvudvärk. Vad tryckeriet blandar i sina färger vågar jag inte tänka på.

För det andra börjar albumet med ett förord av Lasse Åberg där han talar om Skogäng och "den klara linjen". Tragiskt nog är den tryckta återgivningen av Skogängs klara linjer rent av bedrövligt pixlig. Den som gjorde pdf:en och produktionen visste INTE vad han/hon gjorde. Tråkigt (men detta album lär ju sälja, så kanske man kan hoppas på att Kartago kan lyckas bättre med andra tryckningen). Dessutom kändes Åbergs förord plumpt och totalt onödigt. Skogäng står stadigt på egna ben och behöver ingen krycka.

Mumiens blod är en äventyrsserie som lär tysta alla jävla surgubbar på Serieforum ett bra tag framöver. Och med rätt marknadsföring, så kommer så småningom även kidsen och media att upptäcka Skogängs potential. När den kommersiella serien befinner sig i massmedialt kuvös, tror jag att Mumiens blod har förutsättningen att bli en riktig adrenalininjektion. Om det finns någon rättvisa.

Se oss köttätare som en lösning. Inte ett problem.

Köttindustrin utarmar vår planet. Vi köttätare framställs som en belastning i media. En cancersvulst som står för största delen av alla utsläpp av växthusgaser. Städerna växer. Efterfrågan ökar hela tiden. Och vi kör stadsjeep till stormarknaden.

Men det gäller att tänka utanför ramarna. Se oss köttätare som en tillgång, rent av en lösning.

98%

(Har ni hört: på Kuba ska de få lov att köpa matberedare som inte håller och datorer som krånglar. Har de inte redan haft sin beskärda del av eländet?)

Näringslivet: ta ert jävla ansvar då!

För tillfället är jag upptagen av jobb, och arbetet med mina serienoveller. Så mitt engagemang i den svenska kulturdebatten är om något åsidosatt. Men något känner jag att jag borde teckna ned i denna blogg, men det får bli helt utan några som helst litterära ambitioner.

Stress, skulle ju kunna var ett aktuellt ämne för mig att gå in djupare i, men ironiskt nog har jag inte tid till det. Istället tänker jag älta den där 80-tals filmen Gremlins. Små äckliga ödledjur, som alla poppade upp ur arslet på en däggdjursandrogyn farsa som hette Gizmo, och deras livsuppgift var att sabba elektronisk utrustning. De söp, rökte, käkade godis och skickade iväg rullstolsbundna kärringar – upp i högan sky. Kort och gott ohyra som var snäppet värre än mal och mjölbaggar. Och jag har dem. De började med att sabba mitt nätverkskort till min dator, sedan dödade de min skanner och igår släckte de min teve.

Nu behöver det inte vara så att jag har Gremlins. Det kan ju faktiskt vara så att allt som tillverkas idag är av dålig kvalitet. Made in China. Billigt material, billig arbetskraft, dålig arbetsmiljö, onödiga transporter; det stavas: s-k-i-t. Det var faktiskt bättre förr. Det var mycket dyrare. Men det var de faktum bättre.

Det finns inget som gör mig så irriterad som datorer, internet och hela den här jävla karusellen som går ut på att uppdatera och uppdatera och uppdatera. Köp mer, köp mer och köp mer. Men vet ni, jag är sååå jävla sugen på att köpa nytt. Precis som Smakfascisten så undrar jag om man inte hade varit lyckligare i gamla Östtyskland. Jag har hört rykten om att de där tillverkade en standardstereoapparat som det var fullt möjligt att laga. Laga. Fattar ni?! Det är när man kan byta ut en trasig detalj, eller till och med få den trasiga detaljen att fungera igen. På så sätt slipper man köpa nytt. Säg det till vårat jävla näringsliv någon. Mig lyssnar de inte på.
Igår fick jag smeknamnet "Hellboy" – eftersom jag – enligt mig själv – lever i helvetet. Himla fyndigt tyckte jag och blev tvungen att göra en illustration. Jag hade bara ett använt Archerspapper hemma, men jag hittade ett hyfsat vitt område på det där jag kunde teckna mig själv med en flaska "Ahle Suröl". En öl som inte alls smakar surt, den heter "suröl" för att den tillverkas enkom för gamla surgubbar som tyckte det var bättre förr, och vill ha ett riktigt gott öl som det smakade förr.

("Förr" är ett relativt tidsbegrepp som utgår ifrån en högst subjektiv verklighetsuppfattning ... något grumlad av alkohol. I Ahle Suröl anges förresten alkoholhalten i vikt, och på grund av det kan den bara säljas ur en bagagelucka på parkeringen i Kållered. Jävla EU. Men god är den. Ölen alltså. Och man känner sig lite bättre efter en. Och riktigt lycklig blir man efter fyra.)

Självmordsbombare tog livet av sig på GP´s kultursidor.

Mats Holm, författare och frilansskribent, tog idag livet av sig på GP´s kultursidor.
Det var vid tidpunkten för Göteborgs-Postens upplaga den 28:e februari 2008 som Mats Holm kom instörtande på kultursidorna. Holm hade snott en dåligt faktaunderbyggd artikel runt kroppen som han på plats utlöste. Holm dog omedelbart vid explosionen, medans GP´s anseende endast blev lindrigt skadat. Målet för attentatet misstänks vara författaren och kulturskribenten Åsa Linderborg.
– Jag vet inte vad Mats tänkte, säger Gabriel Byström, kulturchef på GP. Jag trodde han skulle jobba, så det var därför jag släppte in honom på redaktionen.
Det spekuleras nu om att Holm helt enkelt tagit miste på kulturredaktion. Åsa Linderborg jobbar på Aftonbladets kulturredaktion. Man tror att han helt enkelt kan ha gått fel.
– Men även om han lyckats ta sig till rätt redaktion, är det tveksamt om någon annan än han själv skulle ha förolyckats. Artikeln var för klen, säger serietecknare Nickan Jonasson.
Mats Holm förväntade sig ett bråk efter det att Åsa Linderborg bemött en artikelserie i DN (17, 18 och 20 februari) skriven av Maciej Zaremba.
– Jag har inte jävla aning om vad de där artiklarna handlade om. Jag läser aldrig DN. Det blir ju så när bor utanför Göteborg, säger Jonasson. Kärestan prenumererar på Göteborgs-Posten du vet ...
Det var den 21 februari som Aftonbladet publicerade Åsa Linderborgs respons där hon menade att Maciej Zaremba hade en dold politisk agenda eftersom hans artikelserie enligt Linderborg var snedvriden och utelämnade fakta.
– Jaha ... fan. Det säger du. Jaaa ... alltså jag läser ju Aftonbladet. Men den dagen satt jag och färglade mina seriesidor. Så jag kom faktiskt inte ut den dagen. Och sedan på kvällen så körde jag sonen till hans innebandyträning. Jag vill inte att han ska bli en sådan där fet datanörd du vet. Så ... fan ... jag har ju inte läst den där artikeln heller. Men jag läste ju Holms artikel i GP. Och så fick jag typ kolla upp Åsa artikel på nätet sedan.
– Och en sak vet jag. Att Holms artikel var skit, fortsätter Jonasson. Åsa Linderborgs artiklar på Aftonbladet kultursidorn är ju ofta skitbra alltså. Och så har hon ju skrivet den där boken ”Mig äger ingen”. Den är hur jävla bra som helst. Man vet ju lite vad hon står politiskt efter det. Hon är typ kommunist och så. Och jag verkligen gillar hennes grejer. Hon kan hålla huvudet högt den kvinnan. Fan vad bra hon är. Fakta och sådan skit, det har hon koll på.
– Men den där Mats Holm. Vem fan är det? Stefan Holms brorsa eller? Man vet ju typ ingenting om honom. Var fan står han politiskt, undrar Jonasson.
– Och så när han avslutar sin jävla artikel med att tolka Åsas inlägg: ”Om en del av och ett fel i verkligheten inte är representativ för hela verkligheten ska man inte berätta om den. Om en människa utsätts för ett övergrepp av samhället ska den gode journalisten tiga, annars är man alltså en motståndare till folkhemstanken, eller jämlikhetslagstiftningen.” Jag brast ut i gapskratt när jag läste det. Snacka om klavertramp.
– Som om Åsa skulle påstå att hela jävla ICA är oklanderligt trots att någon jävla tuppjuck i Uppsala packar om köttfärs. Det tror jag inte ett ögonblick på. Visst är det fel att packa om köttfärs, det är det väl ingen som ifrågasätter. Men ”köttfärsincidenten” i sig innebär ju inte att man måste lägga ned ICA. Alla andra varor i den där uppsalabutiken– burkarna, torrfodret, drycken, grönsakerna och mejerivarorna – det var ju säkert inget fel på det. Och kassörskorna tog säkert betalt korrekt. Så varför skrota ICA på grund av detta? ICA finns ju dessutom över hela Sverige.
– Holms jävla artikel slår ju tillbaka så jävla hårt på han själv. Han ifrågasätter ju precis det han säger att man måste göra; ifrågasätta. Ett fatalt självmord. Han ville typ bara mucka gräl. Antagligen är han sur på Åsa av någon anledning. Eller tjenis med den där Zaremba.