VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

måndag 29 september 2014

Mörkaste Småland 2014.


I helgen som gick var det urpremiär för den svenska black metal-festivalen "Mörkaste Småland" i Hultsfred. Resan dit ska visa sig bli – inte bara en resa till en musikfestival – utan också en resa till den del av vårt Sverige som svikits och övergivits för att sakta tyna bort och dö. Att en festival för extrem och aggressiv musik uppstår mitt i utflyttningsbygden är egentligen bara en ganska naturlig och talande utveckling. Det säger verkligen något. Det visar på ett slags omedvetet och kollektivt vrål av ilska. Frågan är bara om det finns någon som lyssnar!?

När jag i juni såg att flera band jag gillade skulle spela på Mörkaste Småland beställde jag genast både biljetter och hotellrum. Det var ingen tvekan. En mer eller mindre renodlad black metal-festival är något jag önskat mig av jultomten i flera år.

Jag har i mitt Facebook-flöde sett hur liknande festivaler poppat upp över hela världen, att Sverige som är ett av ursprungsländerna för black metal har saknat en festival är märkligt. Men så kom den första svenska black metal-festivalen då – och var om inte i självaste Hultsfred – den lilla staden som mer eller mindre är synonymt med festival.

När jag tre månader senare ska genomföra min resa är jag inställd på att få se ett par av mina favoritband. Men det jag verkligen kommer att få se och uppleva – blir istället något politiskt. Vilket verkligen är ironiskt, eftersom hårdrocken är en av de minst uttalade politiska genrerna. Hela festivalen kan ses som ett varsel av vad som komma skall. Den småländska vreden.

Resan från Göteborg till Hultsfred börjar i tätort med långa köer på en väg med tre filer. Resan går över Borås, Ulricehamn och genom Jönköping och vidare till Nässjö. Hela den biten är vägen rejält tilltagen, fin och påkostad. Ända till Nässjö. Sedan är det slut. Hit fanns det pengar. Allt som det sedan finns pengar till är en uppmaning på en stor skylt: "Kör försiktigt!" Underförstått: här slutar vägen. För så är det verkligen. Sedan blir vägen mindre och mindre ju närmre Hultsfred man kommer. Samhällena utefter vägen ser mer och mer övergivna ut. Fler fallfärdiga hus ju längre man kör.

Globaliseringens effekter är tydliga. Nedmonteringen av marknadsekonomin; ett samhälle som visserligen hade höga skatter, men där man samtidigt tog hand om varandra. Sverige tar inte längre hand om hela sitt land. I vart fall inte Kalmar län. Hit ut finns det inte ens vägar.

Det är här som den undervärderade kinesiska valutan slår hårt. Här ser vi följderna av vår egen konsumtion. Priset av att hela tiden att våra varor ska bli billigare och skatterna lägre. Tillverkningsindustrin som tvingas flytta eller gå under. När färre människor arbetar blir det också mindre skattemedel att röra sig med för kommunpolitikerna. Fler mår dåligt där ingen vård finns att få.

Efter att ha checkat in på Hotell Hulingen går jag en sväng på stan. I Hultsfreds centrum är medelåldern hög. De flesta är pensionärer. Inga hipsterbutiker. Då jag tar en öl på den lokala puben mitt i centrum, ser jag från fönstret otroligt nog eftersatta hus. Mitt i centrum. "Läget, läget, läget" viskar en mäklarannons i mitt bakhuvud. I ett av dessa hus, som en gång verkar ha haft en affärslokal på markplan, är samtliga fönster igentäckta inifrån med någon form av papp. Trots det centrala läget har huset alltså övergivits. Tror jag först. Men senare ser jag att där verkar bo en kvinna iklädd hijab och ett par stycken barn.



http://open.spotify.com/album/3CvqPsggLFyNwV9IzzMr5T

Nässjö-bandet El Camino tonsätter det som håller på att ske i Småland. De beskriver i sin musik sitt landskap som en grav med levande döda. Ett gravtempel rest av träd och sten. Ett landskap som berövats smålänningarna till underpris.

El Caminos låt "This land of mine" skulle mycket väl kunna ses som en slags tolkning av Woody Guthries "This land is your land". Helt klart är det ett nytt mörker som växer fram i Småland. Det handlar inte längre om skogen. Det handlar om den underliggande vreden. Om stoltheten. Om vetskapen över att det här är något man egentligen inte ska behöva stå ut med.

När bandet spelar under lördagen gör de det med en otrolig inlevelse. Sångaren uppträder barfota. Det ska öka närvarokänslan. Om det också är receptet för att lyckas, låter jag vara osagt, men El Camino förtjänar epitetet: festivalens bästa band. Inget av de andra banden lyckas egentligen komma i närheten av El Caminos känsla för att beskriva sin samtid i både texter och musik. El Camino spelar hårdrock som man inte annat kan lägga sig ner och tillbedja. Allt annat vore barockt.

När konserten är över står jag tyst och ensam kvar och tänker på Mats Adolfssons ganska torra genomgång av uppror i det som som senare skulle bli Sverige. Jag hoppas verkligen att politiker i riksdagen också kommer göra den kopplingen. Innan det är försent.

torsdag 19 december 2013

God jul 2013!

I dessa tider då vi som människosläkte måste börja ifrågasätta vårt köttätande och framförallt vår konsumtion så tycker jag detta alternativa julkort kan vara passande för de som är mottagliga för att ändra sitt invanda beteende och pröva något nytt. Att döda jultomten och bränna en kyrka kan vara en bra start.

Hail Satan.


onsdag 4 december 2013

2013 års bästa skivor del 3. TOXIC HOLOCAUST "From the Ashes of Nuclear Destruction" och "Chemistry of Consciousness".


Om grungen var död innan New Wave of Grunge, NWOG, så är det inget i jämförelse mot vad trashmetallen har varit sedan Megadeth slutade göra bra skivor (ja, du läste rätt. Metallica gjorde bara EN bra skiva. Den första.) Det känns som om hela scenen har varit död i åtminstone tio år.



Men jag blir tvungen att revidera min världsbild när jag verkligen lyssnar på Toxic Holocaust. Jag har sett bandet i olika sammanhang, men aldrig orkat ge dem tid för att de verkar ha varit ännu ett jobbigt crust-harcore-punkband med sådant där mest-för-syns-skull politiskt engagemang. Dessutom verkar de ha gjort minst en miljon skivor.

Jag började lyssna en hel del på "From the Ashes of Nuclear Destruction" när den kom under början på året. Jag satt i lilla småländska Virserum och tecknade på mina serier om kvällarna och då spelade jag bland annat Toxic Holocaust. Efter ett par genomlyssningar började framförallt ett par låtar utkristallisera sig som riktiga blivande klassiker: "In the Name of Science" och "Nuke the Cross". 

Vid tillfälle går jag in på Facebook och gillar Toxic Holocausts sida där. Jag passar på att kolla igenom ett par av deras inlägg. Under något reklaminlägg efter släppet av skivan "From the Ashes of Nuclear Destruction" är det en kille som blivit besviken över att det inte var något nytt utan var samma material igen. Först trodde jag han menade att Toxic Holocaust upprepar sig själva, särskilt när jag läser Toxic Holocaust egna svar till killen. De är inte nådiga – och skäller ut honom ordentligt eftersom han är negativ.

Det här får mig att tänka på Barbara Ehrenreich självbiografiska bok "Smile or die" där hon drabbas av bröstcancer och gör upp med den föreställning i USA att man alltid ska vara positiv. Aldrig negativ. Särskilt inte när man fått cancer. Men Ehrenreich vill mest av allt hitta styrka i ilska och hat. Vilket hon också gör.

Toxic Holocaust har anti-negativ-attityd. "Man skall alltid vara positiv". Jag häpnar och anar en stor kulturskillnad. Jag häpnar ännu mer när jag förstår att skivan "From the Ashes of Nuclear Destruction" faktiskt ÄR en samlingsskiva. Jag känner igen någon låt när jag börjar lyssna på äldre skivor, och då går det upp för mig att det var ett samlingsalbum. Killen som kommenterade hade faktiskt rätt, skivan innehöll ju inget nytt. För precis som jag, hade han säkert trott att skivan var en ny originalskiva. 



Under senare delen av 2013 kommer Toxic Holocaust också ut med en ny skiva: "Chemistry of Consciousness". Omslaget är riktigt snyggt! Vilka färger!

Toxic Holocaust har en del gemensamt med punken. Först och främst går det givetvis undan. Låtarnas längd är ungefär 02:30 minuter ( – att jämföra med till exempel Bongripper som gör få låtar kortare än 10:00). Sedan är det där "miljöengagemanget". Det känns som en klyscha och inget som jag kan ta på allvar. Men jag köper det ändå. Precis som andra gruppers sataniska ordbajseritexter. Det finns trots allt ett visst djup och nyans i dessa – tillsammans med musiken så ger det trots allt en känsla.

Toxic Holocaust är inget nostalgiband. De gör det alla inte trodde var möjligt. Ny bra thrash.


tisdag 3 december 2013

2013 års bästa skivor del 2. SANDRIDER "Godhead".



Den andra delen i 2013 år bästa skivor – vad som kommer bli ett evighetslångt projekt om jag inte tar mig i kragen – är ett annat band i genren New Wave of Grunge, (NWOG): Sandrider (för övrigt en genre jag har hittat på för att ge skenet av att jag är insatt … i ämnet. Eller nått). Det är också Sandriders andra skiva.

"Ruiner", första låten på nya skivan inleds med samma trumtakt som Queens klassiska "We will rock you". Men istället för att höra Freddie Mercurys "Buddy you're a boy make a big noise …" så slamrar Jon Weisnewski igång vad jag känner igen som en typisk Akimbo-gitarr. 

I nedlagda Akimbo så spelade han bas. Nu har han plockat upp gitarren. Han har nog inga direkta ambitioner av att vara en gitarrvirtuose. Weisnewski kör ungefär samma ljud på gitarren hela tiden. Han experimenterar aldrig med att byta mickar, stampa till en pedal för att det ska låta lite skoj eller annorlunda. Helst lirar han öppna ackord. Det blir mycket klang och missträffar i på strängar. 

Det är en punkig inställning till gitarrspel. Kan man bara ett par ackord så kan man skriva låtar. I grunden är låtarna ganska enkla och modesta, precis som det var När Weisnewski skriver musik i Akimbo. Jag föreställer mig att han sitter hemma i sin soffa och nynnar (för att inte störa grannarna) fram lite nya låtar.

När musiken sedan framförs så blir det inget mer nynnande. Weisnewski skriker och vrålar. Som om han försökte bli av med aggressioner eller för att förstärka de enkla melodierna.

Jag kan tänka mig att Weisnewski öser på för att han måste. Han förföljs av inre demoner och rastlöshet. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att påstå med en illa dold sarkasm att han är störd. Får han inte knåpa ihop sin musik, röjja fram den med andra, för att sedan framförallt få framföra den – så skulle han gå sönder.

Det behöver ju inte vara på det viset, men det känns väldigt mycket så, och det känns som om Weisnewski skiter i mig och vad jag tycker om hans musik. Han öser på ändå. Och den attityden gillar jag. Det här är fan-i-mig ingen inställsam musik.

När Sandrider uppträder live är det dock klart att det är den nye (om man som jag – har svårt att skilja gruppen från föregångaren Akimbo) basisten (och tatueraren) Jesse Roberts som ger kraft och stabilitet. Han styr musiken med sitt feta och rockiga bassound. Han har dessutom ett skägg som är lika tjockt, stort och ogenträngligt som hans bassound. Energin står som vanligt duracellkaninen Nat Damm för.

 Bästa spår: Traveler

måndag 2 december 2013

2013 års bästa skivor del 1. RED FANG "Whales and Leeches".


Låt mig börja med att säga, att min upplevelse är att under 2013 har det kommit ovanligt mycket bra skivor, både från större etablerade artister, såväl från mindre oetablerade. 2013 – en fin årgång hel enkelt.

Först tänkte jag göra en traditionsenlig topp-10-någonting-lista. Men när jag började skriva på en sådan, så insåg jag att jag aldrig skulle klara av att skapa en trovärdig rangordning. En bit in i mina texter drabbades jag dessutom av personlighetsklyvning och mitt kalenderbitar-jag sattes igång på alla cylindrar och fick full-fräs och gick fullständigt "bananas".

Tänk om man kunde förmå sig att visa samma engagemang när det gäller städning, bokföring eller marknadsföring av sig själv som världens bäste. Eller att varför inte ett politiskt engagemang för att bryta segregeringen? Svaret på den frågan är antagligen: "nä, det låter INTE som något kul."

Och då direkt över till något som ÄR kul: det har börjat poppa upp en hel del nya intressanta band från USA. Igen. Det har varit lite stiljte ett tag, tycker jag. Det är inte allt som produceras där över på andra sidan Atlanten som jag tycker fungerar på denna sidan. Jag misstänker att kulturskillnaden är rätt stor. En dag ska jag också ta reda på om det verkligen är så.

För att nämna en för mig ny bekantskap: Red Fang (Relapse). Bandet slog igenom stort på Youtube med sina mycket humoristiska musikvideor. I dessa skildrar de sig som ett ganska typiskt white trash-hårdrocksband som gillar att spränga sönder saker och att dricka öl. Just öldrickandet är viktigt – för Red Fang marknadsför ölmärket Pabst Blue Ribbon. Ett ljust lättdrucket amerikanskt lageröl. Hårdrock, bilar, tatueringar, explosioner, lite bögskämt och en stor portion humor är sådant som ska få oss att dra associationer till ölet. När det smäller och är skoj – då är det just en Pabst vi ska tänka på.

Jag hittade ett mycket bra liveframträdande med Red Fang på Vimeo. Det var inspelat 2011 under Hellfest. Det var det konsertframträdandet som fick mig att börja gilla dem. Sedan skapade jag en Spotify-lista med just låtarna därifrån innan jag började toklyssna på deras två första album. Det nya vinylalbumet med tillhörande tischa beställde jag från Relapse.

Red fang är indie. Det är inte hårdrock. Inspirationen och grunden till deras musik kommer helt klart från 90-talsband som framförallt Melvins, men där finns även en hel del Sonic Youth. Smashing Pumpkins och Big Business är två andra band som ligger rätt nära i sina sätt att spela.

Det är väl framför allt gitarrspelet som inte följer några som helst hårdrocksklyschor. Bas och trummor skulle mycket väl kunna katalogiseras som "hårdrock". Men tillsammans med gitarrerna och sången blir det likförbannat bara "hårdrocksinfluerad indie".

Red Fang driver ofta på ett ironiskt vis med hårdrocksklyschor. Det gillar jag. Men det blir samtidigt lite hipster-varning över gruppen. Det känns kanske lite krystat "smart" ibland. Då tänker jag i allt runt omkring musiken. Det finns en stor medvetenhet om hur det är tänkt att vi ska uppleva varumärket Red Fang. Eller om man så vill: misstolka det.

Med det sagt så tycker jag att årsnya skivan "Whales and Leeches" är en av de mest intressanta. Lite överproducerad med kanske lite väl mycket effekter och pålägg. Det gör att den inte är riktigt lika trallig som de två föregångarna. Det är också betydligt mer sonic youth-igt – fast på ett snyggt och smart sätt – och jag skulle faktiskt nästan våga dra fram den gamla härskna termen "grunge" för att beskriva skivan – men i sammanhanget av New Wave of Grunge, NWOG.

Det är också klart att Red Fang är en grupp som anstränger sig för att försöka nå fram och ut med sin musik. De vill att vi ska tycka om dem. De är ett band som pejlar av vart åt den kommersiella utvecklingen går och försöker hänger på. För den här gruppen vill bli stora och omtyckta av många.

Bästa Spår: Dawn Rising.


tisdag 13 november 2012

RED OCTOPUS är skitbra!




Följer en blogg som heter Trippyjam. Där hittar man en jäkla massa grym musik. Precis som bloggnamnet antyder så rör det sig om rätt flummiga grejer. Många av läsarna kommer dessutom med egna förslag på innehåll till bloggmakaren, som hen (vet inte vilket kön) tacksamt tar emot. Det droppar således hela tiden in nya spännande band.

Mycket av musiken är sånt som cannabisrökare gillar att tända av till. Släpig, monoton och stämningsfull musik som väldigt gärna sticker iväg över kvarten utan att något direkt händer. Inget som per automatik får en guldstjärna i min bok. 

Men, ofta hittar man riktiga guldkorn; som Red Octopus (som min illustration hintar – är det band jag gillar skit-mycket. Vet inte om min engelska översättning är klockren – den kanske rent av är förolämpande? Men det är inget jag tänker fördjupa mig i.), en powertrio från San Diego som rockar röv! För alla er stoners där ute så vet ni att även Earthless kommer från samma område i USA. Och det finns en hel del paralleller att dra mellan banden. Red Octopus är dock mer bluesiga och tyngre än Earthless. Inte heller finns det solklara Jimi Hendrix-ljudet i gitarrerna hos den röda bläckfisken.

Håll med mig – visst är det skitbra!

Spana in själv:


torsdag 4 oktober 2012

Trubaduren.



Här sitter han och blottlägger sin själ. Och ingen lyssnar.