Se oss köttätare som en lösning. Inte ett problem.

Köttindustrin utarmar vår planet. Vi köttätare framställs som en belastning i media. En cancersvulst som står för största delen av alla utsläpp av växthusgaser. Städerna växer. Efterfrågan ökar hela tiden. Och vi kör stadsjeep till stormarknaden.

Men det gäller att tänka utanför ramarna. Se oss köttätare som en tillgång, rent av en lösning.

98%

(Har ni hört: på Kuba ska de få lov att köpa matberedare som inte håller och datorer som krånglar. Har de inte redan haft sin beskärda del av eländet?)

Näringslivet: ta ert jävla ansvar då!

För tillfället är jag upptagen av jobb, och arbetet med mina serienoveller. Så mitt engagemang i den svenska kulturdebatten är om något åsidosatt. Men något känner jag att jag borde teckna ned i denna blogg, men det får bli helt utan några som helst litterära ambitioner.

Stress, skulle ju kunna var ett aktuellt ämne för mig att gå in djupare i, men ironiskt nog har jag inte tid till det. Istället tänker jag älta den där 80-tals filmen Gremlins. Små äckliga ödledjur, som alla poppade upp ur arslet på en däggdjursandrogyn farsa som hette Gizmo, och deras livsuppgift var att sabba elektronisk utrustning. De söp, rökte, käkade godis och skickade iväg rullstolsbundna kärringar – upp i högan sky. Kort och gott ohyra som var snäppet värre än mal och mjölbaggar. Och jag har dem. De började med att sabba mitt nätverkskort till min dator, sedan dödade de min skanner och igår släckte de min teve.

Nu behöver det inte vara så att jag har Gremlins. Det kan ju faktiskt vara så att allt som tillverkas idag är av dålig kvalitet. Made in China. Billigt material, billig arbetskraft, dålig arbetsmiljö, onödiga transporter; det stavas: s-k-i-t. Det var faktiskt bättre förr. Det var mycket dyrare. Men det var de faktum bättre.

Det finns inget som gör mig så irriterad som datorer, internet och hela den här jävla karusellen som går ut på att uppdatera och uppdatera och uppdatera. Köp mer, köp mer och köp mer. Men vet ni, jag är sååå jävla sugen på att köpa nytt. Precis som Smakfascisten så undrar jag om man inte hade varit lyckligare i gamla Östtyskland. Jag har hört rykten om att de där tillverkade en standardstereoapparat som det var fullt möjligt att laga. Laga. Fattar ni?! Det är när man kan byta ut en trasig detalj, eller till och med få den trasiga detaljen att fungera igen. På så sätt slipper man köpa nytt. Säg det till vårat jävla näringsliv någon. Mig lyssnar de inte på.
Igår fick jag smeknamnet "Hellboy" – eftersom jag – enligt mig själv – lever i helvetet. Himla fyndigt tyckte jag och blev tvungen att göra en illustration. Jag hade bara ett använt Archerspapper hemma, men jag hittade ett hyfsat vitt område på det där jag kunde teckna mig själv med en flaska "Ahle Suröl". En öl som inte alls smakar surt, den heter "suröl" för att den tillverkas enkom för gamla surgubbar som tyckte det var bättre förr, och vill ha ett riktigt gott öl som det smakade förr.

("Förr" är ett relativt tidsbegrepp som utgår ifrån en högst subjektiv verklighetsuppfattning ... något grumlad av alkohol. I Ahle Suröl anges förresten alkoholhalten i vikt, och på grund av det kan den bara säljas ur en bagagelucka på parkeringen i Kållered. Jävla EU. Men god är den. Ölen alltså. Och man känner sig lite bättre efter en. Och riktigt lycklig blir man efter fyra.)