I min drömvärld finns det munspel i Iphone.

I natt hade jag en besynnerlig dröm där jag hade varit tvungen att boka den mest förhatliga av alla tvättider, den mellan åtta och tolv på morgonen. Det var den enda som funnits kvar. Marknadskrafterna hade sedan länge lagt beslag på de andra tiderna. Där ibland den omåttligt populära kvällstiden mellan fyra och åtta.

I drömmen såg givetvis inte tvättrummet ut som det brukar. Alla fönstren och det vita kaklet var borta. Kvar fanns nakna och kalla betongväggar. Lysrören i taket var borta. Tvättmaskinerna stod inte där de skulle. Innan hade de stått mitt i tvättstugan, vid den stora brunnen, uppdelade i avdelning A och B. Nu hade någon möblerat om och ställt dem i ett led emot väggen. Dessutom hade de bytt ut bokningstavlan, den där man bokar tid med en låshylsa försett med lägenhetsnummer, mot en lång lista där man själv skulle skriva in lägenhetsnummer, datum och tid på en plats som var minimal och skapade en enda röra.

Givetvis var jag försenad till min tid. Jag skulle bara hinna med två tvättar, istället för sex, räknade jag ut. I det mörka dunkla ljuset knökade jag in två tvättar i de två maskinerna jag bokat. Stoppade i tvättmedel och tryckte på start. Vattnet flödade till. Då såg jag att jag av misstag hade lagt ena tvätten i tvättmaskin A istället för B. Fan också. Nu var det försent att avbryta; för medan jag hade stått där nere i ungefär fem sekunder, hade det logiskt nog förflutit tjugo minuter av tvättiden. Det är ju så i drömmar. Och jag kände på mig att nu skulle det bli bråk med kärringarna. Jag hade tagit en av deras maskiner.

Jag blev tvungen att vänta kvar i tvättstugan. Jag skulle bli tvungen att förklara att jag i mörkret förväxlat tvättmaskinerna. Ursäkta mig. Förlåt. Med len röst skulle jag vara tvungen att förklara att de kunde ta min lediga maskin – den på B, istället för den på A som jag nu råkat ta av misstag. Förlåt. Förlåt så hemskt mycket.

I nästa stund står jag och pillar med min Iphone inne i torkrummet. Det är ju det man gör när man väntar i drömmar. Där är – förutom ljuset från min mobiltelefon – i stort sett beckmörkt. Och då ser jag det. Helt fantastiskt. I menyfönstret till telefonen finns en symbol med ett munspel. Satan i gatan! Jag har ett munspelsprogram i min iPhone. Hur kan jag ha missat detta?

Ivrigt klickar jag på ikonen och munspelsprogrammet startar. Det verkar som man ska blåsa in i hålet i botten av telefonen för att få ljud. Där man stoppar in kontakten. Jag provar. Jo, minsann, det kommer ljud. Jag både blåser in och suger ut luft. Det bildas toner. Fantastiskt. Jag provar med att bända en ton. Men. Det funkar inte alls. Vilket värdelöst jävla program tänker jag.

Då hör jag hur det klickar till inifrån tvättstugan. Det där typiska klicket som talar om att någon manuellt avbryter din tvätttid med nödhantaget. Jag rusar in. Där står en kärring i sextioårsåldern med med en yngre kvinna som antagligen är hennes dotter och plockar in tvätt i maskinerna.
– Ursäkta mig, säger jag. Har ni möjligtvis avbrutit en tid, undrar jag.
– Ja, säger kärringen. I den tvättmaskinen låg en tvätt, säger kärringen och pekar mot en av maskinerna. Och där var fullt av vatten, fortsätter hon surt.
I mörkret kan jag urskilja hur hon lagt min tvätt ovanpå en av maskinerna.

Jag försöker förklara att det var min tvätt, och jag försöker få kärringen att förstå att hon istället kunde tagit min lediga maskin. Men hon är inte intresserad. Hon pratar om annat. Det går inte resonera med henne, hon är som en dum åsna.

Jag vill inte börja bråka, utan jag försöker boka en ny tid. Försöker titta på listan, men där är bara en enda röra av myrskrift. Och det är så himla mörkt.
– Det är ju fan vad mörkt det är, säger jag högt samtidigt som jag försöker se vad det står på bokningslistan.
Då, som av ett under, hittar jag knappen till belysningen. Jag tänder och försöker ånyo bringa ordning i skrivstilarna på bokningslistan.
Det blir mörkt igen.
– Vad FAN, utbrister jag. Jag blir jävligt irriterad.

Det är kärringens dottern som släckt. Hon förklarar att hennes mamma har en ögonsjukdom. Hon kan inte se i ljuset. Det fördärvar hennes ögon. I mitt huvud rullas det upp en konspirationsteori där jag blir medveten om att det är denna kärring som är ansvarig för oordningen i tvättstugan. Hon har som mål att fördärva tvättstugan och därigenom mitt liv.
Demonstrativt tänder jag igen. Jag är arg. Jag är David Banner med gröna ögon. Reta mig inte mer din jävla hora.
– Hon får väl gå ut då, ryter jag.

Jag ser att kärringen gråter. Jag ser att hennes ögon saknar pupiller. Jag ser att hennes hornhinna är helt vit. Men värst av allt är att jag, trots ljuset, inte kan läsa på listan. Jag kan inte urskilja något. Jag kan inte läsa. Jag är analfabet.