Ibland fylls man av eufori av att ha upptäckt en förbannat bra skiva, och man vill inget hellre än att springa trappuppgång upp och ned, likt ett Jehovas vittne, banka på alla dörrar och vråla ut att man blivit upplyft. Upplyft i David Brin-anda. För det är så det känns. Som om musiken öppnat en stängd dörr i hjärnan och ledsagar en in till ett rum med känslor man inte visste man hade. Det är inte ofta man upplever den känslan. Men det sker. Och då inte bara med musik.
För det mesta nöter jag envist in musik. Jag vet – eller kanske mera på något sätt anar att det ska vara bra. Man låter musiken gång efter gång äta sig in längre i kroppen. Så efter kanske femton genomlyssningar upptäcker man gradvis nyanserna i musiken. Efter det kan insikten om att man älskar det på något sätt upplevas som om det kom plötsligt. Omedelbar insikt på något sätt.
Den där långsamma upptäckten har jag på senare tid haft med det norska black metal-bandet Kvist; vars enda skiva från 1995 »For Kunsten Maa Vi Evig Vike« letat sig in i mitt allra innersta.
Ljudbilden är till en början kompakt och mycket svårgenomtränglig. Sången, som döljer sig inunder den välproducerade mattan av gitarrer, syntar och malande trummor är varken gutter eller growl, utan mera ondskefulla mörka viskningar.
Varg Vikernes enmansgrupp Burzum har antagligen med sin melankoliska monotomi varit en stor inspirationskälla för Kvist. Året innan »For Kunsten Maa Vi Evig Vike« – 1995 – kom Burzums milstolpe »Hvis lyset tar oss«. Vikernes har i ett flertal intervjuer sagt att han har sina musikaliska rötter i tysk syntmusik, och det är nog ingen tillfällighet att Hallvard Wennersberg Hagen (gitarr och synt) efter Kvists upplösning har bildat syntgruppen Xploding Plastix.
Kvist bör i sin tur ha varit inspirationskälla till Dimmu Borgir, vars musik har många referenspunkter gemensamt med Kvist; bland annat de små sirliga Johann Sebastian Bach-melodier man hör i »Forbannet Vaere Jorden Jeg Gar«. En låt som innehåller dessa fraser:
Kan du skimte den nakne bjørken.Onekligen kommer man att tänka på Immortal och deras mörka skogs- och fjordromantik.
Svart mot vinterens snø.
Kan du se dem danse.
Og har du hørt dem synge.
Og har du hørt dem synge.
Sin bitre, fortvilte sang.
Lik en storslått symfoni.
Längst fram i ljudbilden ligger trummorna, progressivt hardcoreslammer, vilket är lite ovanligt. Gitarrerna rör sig i ett område som ligger närmre punk och noise än klassisk death eller black metal. Alltså mer Sonic Youth än Mayhem. Det påminner en hel del om Vreid, men även senare Khold. Populärt brukar man omnämna denna form av musik som »Pagan-« eller »Viking Black Metal«. Men personligen tycker jag »Symfonic Angst Black Romantic Metal« fungerar bättre.
(Ifall ni nu undrar: jo, det där sista var en sarkasm.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar