ISIS + förband Dälek, 2 november Parken, Göteborg.

Den senaste tiden har det kommit en uppsjö med nya musiktitlar från band i den mera alternativa metalfloran. Inte minst från den amerikanska supergruppen Shrinebuilder, med medlemmar från Neurosis, Om, Sleep och Melvins, som släppt sitt efterlängtade självbetitlade alster. Media har fokuserat väldigt unisont på Pelican, men den kanske mest intressanta titeln kommer från tyska doomgruppen Ahab.

När amerikanarna Isis, som är ett av fundamenten i denna lite mera pretentiösa delen av metal, igår gästade Parken i Göteborg, en vanlig sketen måndagskväll, var uppslutningen förhållandevis god. Det märks tydligt att genren växer.

Parken var för mig en ny bekantskap. Betydligt mindre konsertställe än Sticky Fingers. Efter en snabb koll i baren, där det inte fanns öl värt namnet, bestämde jag mig istället för att lägga en slant på en tröja. Vid bordet med de olika bandens handelsvaror stod en engelsktalande man som jag talade om för – på knackig engelska – att jag ville ha den svarta tröjan med det blåa trycket. Trycket på tröjan visade sig dagen efter i dagsljus vara lila. Men det går ju det med, tänkte jag, även om det var Tinky Winky-nyans.

Med min nyinköpta t-tröja i näven ställer jag mig på scengolvet och upptäcker att bakgrundsmusiken kommer från ett förband. De spelar lite introvert och stämningsfullt, men inte mycket mer.

Det riktiga förbandet är oljudshipp-hopparna Dälek, också de ifrån USA. Detta var deras andra besök i staden. De var här och gästade tidningen Göteborgs Frias fest för ungefär ett år sedan. Jag känner givetvis till dem och är en stor beundrare av duons två senaste skivor »Abandoned Language« och »Gutter Tactics«. De låter väldigt mycket tidig hip-hop à la Public Enemy. Enkel och avskalad rapsodi till inspelade My Bloody Valentine-pålägg.

McDälek, som den överviktiga rapsoden kallar sig, försöker förgäves få igång publiken. Det blir rätt pinsamt när han visar sig förvänta sig att vi ska måndagsropa »yeah!« Efter spelningen tackar han bara en person i publiken. Vi andra sög.

När Isis äntligen går på, känner jag av min ålder. Jag är inte 20 längre. Mina fötter är redan ömma och jag kan inte hjälpa att kapitalistfantisera om de där skosulorna för 500 kronor jag såg på Naturkompaniet förrförra veckan. Fan, vad gott om jag hade haft dem i kängorna, tänker jag.

Ljudet är riktigt bra. Riktigt, riktigt bra, och jag glömmer snabbt värken i fötter och leder. Tillsammans men Wooden Shjips besök på Nefertiti visar sig Isis spelning vara årets höjdare. Hitills. De levererar. Men låtvalet är något lugnare än jag förväntat mig.

Det är inte mycket man får se av bandmedlemmarna. Det är mycket huvuden i vägen. Men då och då får jag se en glimt av sångaren Aaron Turner gunga i takt med sin egen musik ovanför alla huvuden. Han har lagt sig till med en riktig kalufs. Han ser ut som ett sådant där penntroll med risigt hår som fanns när jag var liten och gick i skolan. Och det slår mig att han också vrålar som om han hade haft en HB uppkörd i rektum. Jag kan inte låta bli att flina för mig själv. Åt min egen liknelse.

Strupen är bra torr och jag saknar verkligen en öl. Men min placering på scengolvet är alltför bra för att jag ska överge den. Efter midnatt, när jag kommer hem, rejält uppe i varv, häller jag upp det sista ur en flaska rye, öppnar en god öl och varvar ned med ett par egenhändigt bakade surdegsmackor framför dumburken. En timme senare somnar jag på spikmattan.

Kvar av årets musikaliska utbud i Göteborg är Mayhems novemberspelning på Musikens Hus. Och det är inte så lite.