Tuesday is Soylent Green Day

En film från 1973 som har åldrats väl är "Soylent Green". Det är en ovanligt lågmäld och vacker dystopi om en samhällsutveckling som garanterat känns mindre överdriven idag – än vad den gjorde då den spelades in för 36 år sedan.

Platsen är New York som år 2022 har 40 miljoner invånare (mot dagens åtta och en halv miljon). Jorden är överbefolkad och dess resurser är utarmade. Produktionen har mer eller mindre avstannat och till följd av detta är arbetslösheten massiv. Miljöförstöringen och växthuseffekten total. Vi möter ett samhälle in dire straits. Tillgångar har endast ett fåtal rika som lever i grindsamhällen, en av dem är William R. Simonson (Joseph Cotten), styrelseledamot i företaget Soylent. Han har en mycket smakfullt inredd våning med tillhörande "möbel", vilket i dystopiska 2022-talets New York är detsamma som en kvinna som sköter om lägenheten och dess inneboende, på de sätt som passar ägaren. Ironiskt nog är ett liv som lägenhetsslav antagligen ett mycket bekvämare än att vara fri människa. Att vara "fri" är detsamma som att vara utfattig och det enda som lindrar från svält är tisdagar då det delas ut "Soylent Green"; gröna kex som ska vara tillverkade av plankton.

Simonson blir inte förvånad när en man kommer hem till honom med en kötthake för att göra slut på hans liv. En alldeles lysande liten dialog uppstår.
– De bad om ursäkt, men lät hälsa att du blivit oberäknelig.
– Det är sant, svarar Simonsons.
– De vågar inte riskera en katastrof.
– De har rätt.
– Då … är det här rätt, undrar banemannen och tittar menande på kötthaken.
– Nej, inte rätt, svarar Simonson. Det är nödvändigt.
– För … vem?
– För … Guds skull, svarar Simonson något tvekande.

Mordet på Simonson, som antas vara en rånmord, får sedan polisen Robert Thorn (Charlton Heston) i uppdrag att lösa. I lägenheten genomför han en ganska patetisk utredning, men förstår ändå att det inte rör sig om ett rånmord utan om en ren avrättning. Och att livvakten påpassande nog var ute och handlade med "möbeln" under tidpunkten för mordet väcker han misstänksamhet.

Att inget är stulet tycker Thorn är toppen, ogenerat förser han sig med lite vad han tycker kan vara bra att ta med sig. En flaska bourbon av fint märke, en tvål och den mat som fanns i kylskåpet, bland annat oxkött. Dessa förnödenheter visar han sedan stolt upp för sin inneboende och vän, den äldre polisen Sol Roth (Edward G. Robinson). Denne äldre och visare herre blir alldeles till sig. Sedan följer briljant skådespel och en alldeles fantastisk scen då de båda männen först skålar med bourbon i omaka dryckeskärl för att sedan inta en festmåltid med en köttstuvning som inte går av för hackor.

Har du inte sett denna film, då är det dags att göra det nu. Varje bild är minutiöst genomtänkt in i minsta detalj. Dialogen är avskalad, och som sagt, alldeles lysande. Och är man som jag, en stor beundrare av Raymond Chandler så kommer man finna Charlton Hestons karaktär helt oemotståndlig. Något som slår mig, under festmåltiden, är att Heston är äckligt lik Arnold Schwarzenegger i just den scenen. Det är dock inte detta faktum som gör hans karaktär är oemotståndlig, utan det att han innehar samma jesuskomplex som den gode Philip Marlowe. Heston är ju tråkigt nog annars idag mest förknippad med NRA-scenen i Michael Moores "Bowling for Columbine".