VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

torsdag 20 november 2008

Grebbestad Julöl

Dags för nummer två: Grebbestad Julöl. Bryggeriet ligger i en nedlagd matjesillsfabrik i norra Bohuslän. Där gör de bland annat Sveriges bästa bocköl. Men nu gäller det julöl.

Det här är ett riktigt godisöl! Ett helmaltsöl. Smaken är bränd och knäckig. Något söt. Tonerna drar åt grönt te och metall. Beskan kommer krypande och har ett verkligt bett som inte släpper taget. Ett öl som verkligen fungerar till julmaten. Dagen till ära har jag gjort en Jansson. Och till det fungerar Grebbestads mycket bra. Här är det inte fråga om någon förändring till sältan. Till och med beskan kravlar sig fram mot slutet. Mycket bra. Det förtjänar ett stort plus i min bok.

Kärestan plockar fram ett vanligt dricksglas och serverar sig. Jag skäller på henne för att hon inte häller upp i det rena glaset jag ställt fram åt henne. "Jävla fascist!" får jag till svar när jag tvingar henne att byta. Trots att det är försent. Hon har fördärvat sitt öl.

Jag försöker få henne engagerad i en diskussion om lukter, men båda barnen tävlar om uppmärksamhet och hennes kommentarer blir cyniska och okoncentrerade:
"Doft är ju inte så viktigt", kläcker hon ur sig. Synd att man inte får slå kvinnor tänker jag. "Det kan ju dofta stall och ändå vara jättegott", fortsätter hon. Ja, dansk ost, som Den gamle Ole luktar ju bäbisbajs och är jättegott tänker jag. Det har hon ju fullständigt rätt i. Men det var inte det jag ville veta. Jag ville veta vilka ord jag skulle kunna använda. Hon dissar allt jag föreslår, men utan att själv komma med något konstruktivt.

En tredjedel av mitt (vi är ju inte gifta) Jubilæum är borta. Jag tittar förvånat på flaskan. "När drack vi så här mycket" undrar jag. "Har vi druckit annat än till surströmmingen?" Kärestan vet inte. Både Gammeldansken och Bäska Dropparna är slut. Det är ju katastrof!

Karl i skogen.


En lite mer renodlat grafisk sida.

onsdag 19 november 2008

Dugges julöl: RUDOLF ren ale.

Dugges Ale & Porterbryggeri är ett litet bryggeri i Mölndal som brygger opastöriserat öl i engelsk stil. Mest känd är man för sin göteborgssvit med Avenyn ale i spetsen. Även julölet har göteborgsanknytning i namnet. Eller vad sägs om Rudolf ren ale – kan det bli MER göteborgskt än så?

Jag bloggade väl en hel del om julöl när Max och jag hade bloggen Smörätare tillsammans. Det bör väl ha varit ett år sedan? Därför plöjer jag på i gamla fåror.

I ölhyllan inne på Systembolaget (jag tackar GUD varje dag för att det får finnas kvar) ratade jag engelska, amerikanska och belgiska öl. De har aldrig tilltalat mig förr om åren. Ej heller de svenska storbryggeriernas pissöl. De har alla haft sin chans. Alla öl av intresse i min korg kommer som vanligt från mindre bryggerier.

Och först ut blir då Dugges. Jag tycker helt klart att ölet vinner på att drickas något svalare än rumstempererat. Absolut inte kylskåpskallt. Ölet vinner också på att njutas till salt mat. Till exempel doppet. Eller salta pinnar för den torftige. Då sker helt klart en harmonisering av smakerna. Och om det verkligen "vinner" vet jag ju inte, att det förändras – är väl kanske mer vad som händer rent objektivt. Det där med att det "vinner" är väl bara en formulering jag (också) lagt mig till med.

Men ölet är givetvis (också) förträffligt allena. Smaken är inledningsvis mycket syrlig. Sedan följer ett spektra av brända toner som övervägande drar sig åt kola, men där man även kan skönja svaga kaffetoner. Avslutningen är tydligt besk. Till salt mat försvinner i stort sett det syrliga och beska. Kvar finns de brända tonerna.

För den som tidigare är bekant med Dugges olika ölsorter är detta inget öl som sticker ut – ur deras sortiment måste tilläggas. Något som jag tycker är anmärkningsvärt är att ölet har hög alkoholhalt. Sju procent. Hög alkoholhalt tycker jag kan vara lite lurigt. Tyvärr är jag personligen lite lättlurad och faller ofta till föga för öl med en lite högre alkoholhalt. Jag älskar harmonin, de runda och söta nyanserna som då brukar uppkomma. När man läser på etiketten att man tillsatt socker känner jag mig lite lurad. Men jag tröstar mig med att det är ett julöl och att det då är fullt tillåtet med okonventionella metoder. Det ska ju då inte behöva smusslas med "råfrugt", glukossirap och annat som hör julen till. Inte för att något sådant finns i Dugges öl – utan kanske mera i Ceres Juletøj (den er smuk og go).

Det här kommer du att älska!

I gränslandet mellan hårdrock och indiepop växer befolkningen så det knakar. En av de senaste invånarna jag upptäckte är Jesu; en blandning av skostirrarmangel, vän sång och riktigt tunga urladdningar. Spontant när jag hörde dem tänkte jag på det gamla Sub Pop-bandet Codeine som var ett av mina favoritband på tiden det begav sig. Jesu’s ljudbild är dock mer komplex och producerad. Jesu äter inte devisen "less is more". Överstyrt distade gitarrer samsas med keyboardmattor, hörbar sång och tunga trummor i ett sävligt tempo. Lite Slowdive och ISIS skulle man kunna säga.

För några år sedan hade jag en tvättäkta hårdrockargranne. En långhårig, smal kille med leopard-tights och nitbälte. Jag lurade på honom Kataklysm vid ett tillfälle, vid ett annat undrade jag om han lyssnade på Neurosis. Det gjorde han INTE. Jag fick en mycket misstänksam blick till svars. Samma misstänksamma blick får man när man nämner Neurosis för sina medelklasspolare som innan lyssnade på indie, men som numera lyssnar på "alternativ country". Och de får för övrigt misstänksamma blickar av mig när de tipsar mig om något med meningen:
– Det här kommer du att älska!
Varenda gång hatar jag det.


(Jesu bildades 2003 av engelsmannen Justin Broadrick som spelat i Godflesh, Head of David och Napalm Death.)

måndag 17 november 2008

Bra att veta på resa.


Här kommer en text ur broschyren "Bra att veta på resa". Min pappa och mamma fick den då de åkte till Mallorca en gång i tiden:


SÄTT OCH SEDER

Andra länder andra seder. Ju snabbare vi slutar upp med att jämföra allting med hur det är hemma och accepterar tingen som de är desto trevligare får vi. Lustigt nog är det mestadels fråga om detaljer, skenbart ovidkommande för oss och därför så lätta att strunta i eller slänga ur sig några kritiska ord om. Men för den lokala befolkningen kan de detaljerna vara beståndsdelar i ett självklart sätt att uppträda eller bete sig.

Du går till exempel aldrig in i en kyrka i shorts eller baraxlad. Och baddräkt det är någonting man bär på stranden och inte åker på scooter i runt Mallorca. På sina ställen hittar Du plakat om att det är förbjudet att klä av sig på stranden. Jag kan försäkra Dig att det inte är mera tillåtet om det inte finns något plakat.

Du kan spara Dig utgiften för en bikini. I nio badorter av tio runt Medelhavet är dessa minimala plagg förbjudna. Och mina herrar, inte för att är förbjudet att bära strumpor till sandaler – men det är inte vackert. Och eftersom vi ändå är inne på karikatyravdelningen försök att klara er utan er hederliga svenska portmonnä med blixtlås och skräpgömmor. Ha pengarna i byxfickan. Där ligger de säkrast.

Herrar reser sig upp när en dam kommer till eller lämnar bordet. Detta gäller också herrarnas egna fruar. Det är INTE löjligt att kyssa på handen, däremot är det löjligt att ta tag i en damhand och skaka den som om man hälsade på en lumparkompis på Storgatan.

Är Du på nattklubb och publiken visslar åt artisten är det ett tecken på bifall. Hör du någon som klappar i händerna kan det vara för att tillkalla kyparen. Det är effektivaste sättet – två vänliga slag med handflatorna. Men försök inte klinga med porslin eller glas – då får Du aldrig någon service.

Var inte rädd för att fråga , när det är någonting Du inte förstår. Sydlänningen älskar att förklara. Särskilt om det rör sig om mat och dryck. Ägaren av den lilla restaurangen kanske inget högre önskar än att få inviga Dig i sina kulinariska färdigheter. Den grövsta oartighet Du kan göra honom är att låta honom förstå att Du har bråttom och bara tänker "slänga i Dig en bit". Tar han illa upp kan Du vara säker på att han "räknat fel".

Den svenska kvinnans självständighet inte bara förvånar sydlänningar, den är i det närmaste obegriplig för dem. Jag vågar knappast tänka mig hur en spanjor skulle betrakta en spanjorska, som uppträdde med samma frigjordhet som en svenska. Men det kanske kan vara värt att tänka på för svenskor som reser söderut.

tisdag 9 september 2008

Ännu en sida ...

Här bjuder jag på ännu ett litet smakprov av den novell jag sitter och petar med nu. I denna novell jobbar jag med tuschlavering. Jag tänkte mig att det skulle ge en mera drömsk stämning som kan passa Karls återblick till barndomen …

onsdag 27 augusti 2008

Nytt på gång från Dungen …

Snart kommer det fjärde albumet från Dungen. Redan nu kan man lyssna på ett smakprov på deras My Space-sida:
"Sätt att se."

Så måste jag tipsa om Sub-pop-bandet Comets on Fire’s jamsession med Wolf Eyes som man hittar på deras My Space-sida. "Wolf Eyes Middle vers" heter låten. Kan man annat än älska?

tisdag 26 augusti 2008

Hata Kalle Anka.

Kulturdebatten har blossat upp igen. Äntligen, får man väl lov att säga. OS-helvetet stod i vart fall mig upp i halsen. Nog för att sport är kultur, men dessa extrabilagorna är så långt ifrån kultur man kan komma.

Upprinnelsen till kulturdebattens vara eller inte vara, är vad jag kan förstå bland annat att Svenska Dagbladet ska – eller har – gjort om sina kultursidor. Eftersom jag varken är blå eller tjockhultare så kan jag inte säga vilket. Och – till saken hör också – att även om jag hade koll på Svenskan – så skulle jag vägra erkänna det. Kritiker, förläggare och författare är dock oroliga för att nivån ska sjunka, att masskulturen ska trampa in och göra anspråk på det som endast kvalitativ borgerlig litteratur kan förmedla: en korrekt och riktig världsbild.

På bland annat Aftonbladet har man försökt att nyansera debatten, och göra den lite mer human och röd. Bland annat gjorde Erik Wijk ett fruktlöst försök att värva Malte Persson, som för tillfället är månadens erbjudande. Kanske fanns det någon form av sarkasm bakom erbjudandet, men Malte Persson visade med bravur hur bildad han är och lufsade iväg som en stor ståtlig tiger som något vågat pinne-peta på.

Förläggaren Svante Weylers vill att debatten ska handla om högt och lågt. Om den riktiga litteraturens vara eller inte vara. Den debatten vill jag se om serier. För är det ett medie som verkligen dras med lik i garderoben – så är det seriemediet.

Under 2000-talet har serien uppnått en riktig hög nivå, där jag ser David B’s »Epileptic« och Craig Thompsons »Blankets« som de stora milstolparna. Stora tunga böcker som verkligen berättar om den värld vi lever i på ett personligt sätt. I Sverige har det äntligen börjat dyka upp små tunga namn som Li Österberg & Patrik Roshling, Henrik Bromander, Åsa Grennvall, Anneli Furmark och Marcus Ivarsson för att nämna ett fåtal, som börjar föra upp den svenska serien till en hög nivå.

Men över allt detta fina som håller på att ta form, så hänger kapitalismen i form av Kalli Anka-spöket och flinar förväntansfullt.

måndag 25 augusti 2008

Ett litet tips …

Sveriges bästa sajt om (och med) serier heter Komika Magasin. Jag har precis skrivit en recension där. Kolla upp det!

söndag 10 augusti 2008

Väckelsemöte i Slottsskogen.

Jag upptäckte Neil Young 1984. Det var det året han skulle spela i Stockholm tillsammans med Nils Lofgren. Jag hade sett Lofgren på Olympen i Lund och var (är) ett hängivet fan. Neil Young visste jag då inte vem det var, men jag beställde »American Stars & Bars« och »The Beach« ur LP-Fyndet-katalogen för att lyssna in mig på hans musik. Konserten blev inställd några dagar efter det att jag fått skivorna med posten.

Min Neil Young-samling kom dock att växa. Sju år senare var den mer eller mindre komplett. Jag fullkomligt gick in i Youngs musik. Jag lärde mig att spela akustisk gitarr till »American Stars & Bars«. Och »Heart of Gold« blev den första låten jag lyckades lära mig. När jag så småningom köpte en elgitarr kunde jag stå i timtal och improvisera till »Cortez the Killer«, »Like a Hurricane« och »Down by the River«. Ännu mer tid spenderade jag ensam och olyckligt förälskad, rökandes i min storblommiga soffa med »Barstool Blues«, »Powderfinger« och »Alabama« i stereon som tröst.

När jag vid en morgon lämnade frukostbordet för att sätta på »After the Goldrush« sa min kompis Åsa som då sovit över högt för sig själv att – med tydlig sarkasm – "nu ska Nickan gå till kyrkan". Det var mycket träffande. Så satt jag där apatisk, rökte ett par cigaretter och lyssnade till prästens predikan.

Nio år efter den inställda Stockholmskonserten, NIO ÅR av total hängivenhet, skulle så mitt tillfälle att äntligen få se Neil Young komma. Neil skulle spela tillsammans med Booker T på Roskildefestivalen. Mina förväntningar var enorma. Och mötet 1993 blir en total besvikelse. Jag var helt tom efteråt. Jag drog mig undan sällskapet, grät och söp mig full.

När jag kom hem från festivalen fann jag tröst i Nils Lofgrens »See What Love Can Do«.

Jag gav bort »Harvest Moon«. Skivan kom att representera konserten. Jag HATADE den. Neils skivor blev så småningom demonstrativt undanskuffade. Jag kom aldrig över besvikelsen efter konserten 93. Uppbrottet blev dock väldigt utdraget. Och känslokallt. Jag hade gjort slut. Det var över.

Under denna period hann Neil med att besöka Roskilde en gång till. Med Crazy Horse. Då var det mycket bättre. Men av någon anledning bleknade minnet av den konserten rätt fort. Kanske för att jag då vande av mig behovet att höra Neils predikningar. The damage was done – så att säga.

Igår spelade Neil Young i Slottskogen, på Way out West-festivalen. Jag var där med blandade känslor. Och jag var nog där, mer som sällskap till min käresta, än för att se Neil. Men mötet med Neil blev denna gång positivt. Jag var redo att förlåta. Inte minst för att Nils Lofgren talat om för mig, med sin senaste skiva med Neil-tolkningar, att tiden var mogen. Och när Neil som tredje låt spelade »Powderfinger« fick jag den upplevelse jag ville ha 1993. Stålbadet. Allt blev förlåtet. Jag släppte all agg jag hyst mot honom efter Roskildekonserten. Och jag tror för första gången jag förstod hur mycket den låten betytt själsligt för mig. Och jag blev förvånad över att jag fortfarande mindes texten.

När jag kom hem, plockade jag fram skivorna igen. »Weld« hade hunnit bli väldigt dammig. Och när jag nu lyssnar på »Powderfinger« är jag glad att jag verkligen överlevde de där åren. Men det har jag Nils att tacka för.

Nu kan jag gå vidare.

(Gårdagens låtlista:)

1. Love and Only Love
2. Hey Hey My My
3. Powderfinger
4. Fuckin’ Up
5. Cortez the Killer
6. Cinnamon Girl
7. Lonesome Me
8. Mother Earth
9. Needle and the Damage Done
10. Unknown Legend
11. Heart of Gold
12. Old Man
13. Just Singing a Song Won’t Change the World
14. Get Back to the Country
15. En purfärsk ny låt. (Sweet Changes?)
16. Words
17. Keep on Rockin’ in the Free World
Extranummer:
18. A Day in a Life (Beatles-cover)

fredag 23 maj 2008

En besynnerlig dröm.

Efter det att jag blivit pappa, minns jag alltmer sällan mina drömmar. Min kropp får inte längre lov att leva sitt egna liv med en dygnsrytm ”som börjar med lunch”. Istället tvingas jag gå upp klockan sju mitt i natten och laga frukost (om jag kom ihåg att införskaffa den dagen innan) och sedan tjata på barnen att äta den. Då, blir det liksom aldrig att man har tid att minnas sina drömmar. Det hinns inte med när verkligheten står och skriker ”achtung” i örat på en.

Men. Häromdagen mindes jag en dröm. Och eftersom jag minns den – eller i vart fall fragment av den – så måste det ju innebära att den är viktig.

I drömmen bodde jag hos en familj. En för mig främmande hetrosexuell normfamilj. Mamma, pappa, en dotter och en son. Och så jag. I drömmen var jag mitt vuxna jag. Men mycket mindre än pappan, som om jag var ett barn, eller i vart fall en tonåring. Eller kanske jag var mer en betraktare än en familjemedlem.

Pappan i familjen var hur som helst rätt burdus och gapig av sig. Han skrek hela tiden:
– Var är min LG?! Jag behöver min LG!
Resten av familjen ville också ha sina LG. Jag blev mycket förbryllad över detta. LG är ju en teveskärm och jag fattade inte vad de menade. Dessutom så spelade de över och gjorde sig till i sitt LG-skrikande.

Jag blev helt enkelt tvungen att fråga vad LG var för något. Pappan förklarade då för mig – som om jag var dum i huvudet – att ”LG” kallade man toalettringen för. Var jag helt pantad eller?

Att kalla en toalettring för LG var inget jag i drömmen kunde acceptera, utan jag protesterade på bästa (läs sämsta) språkpolismanér och tyckte att ”toalettring” minsann kunde få lov att kallas vid sitt rätta namn. Pappan tittade på mig som om jag var en inkräktande idiot (vilket jag också antagligen var) och läxade upp mig med en föreläsning om att man i hans familj minsann skulle kalla toalettringen för LG eftersom han hade något emot det företaget – och just innehållet i hans resonemang minns jag inte. Men han framstod då som mycket politiskt korrekt, vilket gjorde mig förvånad. Uppenbarligen hade han en dold agenda där förlöjligandet av företaget LG var viktigt.

Sedan spårade allt ur och hela familjen drog ned byxorna och började bajsa på stället genom sina toalettringar. Man satt alltså inte civiliserat ned på toaletten, utan alla stod samtidigt upprätta och putade med rumporna mot varsin toalettring som de höll mot stjärten. Bajsarna kletade sig fast på toalettringarna, eller också bara kanade ned på golvet. Jag tyckte familjen var rätt äcklig, men det verkade som om de själva tyckte att sitt beteende var jätteroligt.

Sedan, efter det att jag vaknat och lämnat iväg ungarna, satt jag med en kopp kaffe vid köksbordet och undrade vad i helvete den där drömmen handlade om? Nog måste LG’s reklam som går på teve just nu, och Johnny Ryan’s kiss-och-bajs-album »Comic book holocaust« ha påverkat innehållet i just i den här drömmen ... och pappan? Är det sådan jag är som pappa?

torsdag 22 maj 2008

En mardröm – färglagd.

Nu har jag färglagt den sidan jag visade i bloggen inunder. Och jag känner att sidan har fått ett djup och blivit mer stämningsfylld än innan.

måndag 19 maj 2008

Black Metal

Yngwies trummis sa till mig en gång att det finns två typer av hårdrockare. De som gillar musiken och de som gillar brudar och festande. Jag tillhörde definitivt den första. Det gjorde mig jättestolt.

När man som jag, är totalt insnöad på den andra vågen av norsk black metal och dessutom serier, så faller det sig naturligt att Rick Spears och Chuck BB’s seriepocket »Black Metal« (Oni Press) hamnar i ens ägo.

Man skulle kunna tänka sig att de båda skaparna har gjort det som de verkligen vill göra mest av allt. En hel bok om sin passion. Black metal. Ultragödd med coola poser och briljant genomtänkt upplägg. Tecknat i ondskefullt svart, svart och svart. Överdrivet är bara förnamnet. Och klyschorna hamras in till dogmer.

Men inte mig emot. »Black Metal« är vitalt och under ytan rätt gullig och ofarlig. Det är egentligen inte värre än Kitty, Hacke Hackspett eller De äventyrslystna Karlakarlarna. Och det är ironiskt för ironiälskare.

För mig personligen är hårdrock allvar och inget att skämta om. Det är frenesi, vanmakt och vemod. Det är ett sätt att hålla djuret inom sig i schakt, men paradoxalt också att göda det. Hårdrock är att bekämpa eld med eld. Och det är hur lätt som helst att förlöjliga någon som tycker så. Jag vet det. Därför måste all form av humor i hårdrock vara för evigt förvisad till skärselden. Annars blir det löjligt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att småtrumma takten med ena foten och småflina åt Poison, Great White och annan pudelrock. Det är kul. Och visst är det hårdrock, men det är inte black metal. Det är inte norsk black metal.

Den första vågen av norska black metalband slog ihjäl de som skojade. Så ni vet. Därför har jag svårt för band som Nifelheim och Spinal Tap. Det är hårdrock för kategori två-hårdrockare. Den hårdrockshumor jag uppskattar är subtil, som när Opeth spelar en Camel-cover.

Jag äger en bandshirt. Jag har inga tatueringar, inga nitbälten, ingen läderjacka. Jag har inget bockskägg. Inget långt hår. Jag headbangar aldrig. Jag gör aldrig hårdrocktecknet på konsert. Jag kan inte ens termen för det. Kanske jag rent av inte är någon hårdrockare. I vart fall inget offer. Och jag passar inte in i den fåraskock som hänger på Sticky Fingers. När Opeth gör den där Camel-covern kan jag känna att jag står över dem. Som Smakfascisten. Jag kan ha en rosa skjorta på mig och ändå vara hårdrockare.

På senare tiden har jag läst flera aslånga nordamerikanska serier som är tecknade av unga drivna tecknare. Det enda de verkar ha gjort i sitt liv är att teckna och konsumera subkultur. De verkar liksom inte haft ett liv. De verkar sakna erfarenheter. De verkar aldrig blivit blåsta eller försökt ta livet av sig. Har de knarkat ned sig, förlorat någon, stulit något, försvarat någon eller något? De verkar inte ha gjort ett skit. Eller också är de oförmögna att tala om det. »Black Metal« och »Wet Moon« är två undantag. Dessa båda serier består av något mer än fräcka illustrationer. Inte mycket, men tillräckligt för att åtminstone göra mig fortsatt intresserad.

»Black Metal« utpräglade ironi gör den läsvärd. Det är inte "ha-ha"-humoristiskt – jag måste betona det. Inte "ha-ha." Men ångar andra boken på likadant som första så v-e-e-e-e-t i fan om jag ger fortsatt tumme upp.

fredag 16 maj 2008

En mardröm.

Här är ett smakprov på en sida ur en serienovell kallad "En mardröm." Jag har ännu inte färglagt den. För min spontana reaktion var att den behöver ingen färgläggning (med färgläggning menar jag två nyanser av grått och inte tuggummigrönt och banangul eller någon annan typ av mögfärg). Men efter att ha färglagt (alltså: gråat) tre andra sidor i novellen så har jag nog ändrat uppfattning. Kanske inte. Det är sånt som ger sig på vägen.

Ni som har läst "Karl & Conny" och "De dödas gryning" känner igen figurerna. Men någon skojfrisk humor serverad av Nickan Jonasson på silverfat är inte att vänta. Efter "Smakfascisten" har jag ingen lust att ens försöka göra något för "marknaden". Knulla er! Ta er jävla katten Gustaf och kör upp den i arslet.

onsdag 14 maj 2008

"Den felande länken mellan proggen och punken"

Den är omnämnd för att vara den svåraste skivan att få tag på i Sverige; Rävjunks "Uppsala stadshotell brinner". Det tror jag på. Jag har sett den en gång på Tradera. Men jag hade inte ens råd att lägga ett skambud.

"Uppsala stadshotell brinner" är den snyggaste killen/tjejen på skolgården. Själv är man den finnige och glasögonprydde idioten som bara står och glor på sin cykel som någon har hissat upp i flaggstången. Det är inte att tänka på att fråga chans. Det finns inte.

Men jo, nu gör det faktiskt det. "Uppsala stadshotell brinner" har kommit på CD. Och tydligen kom skivan redan någon gång i mars. Record Heaven har släppt den. Jag höll på att skita på mig av lycka när jag såg det. Jag berättade det för Ingemar, som tittade in i studion och hämtade lite seriealbum (om du läser detta Ingemar: plastfickorna! Alla plastfickorna ligger hos mig också), men han fnös bara hånfullt. Antagligen klarar han inte av gitarrgnissel. Det var i vart fall vad kärestan klagade på nio minuter in i bonusspåret "Naturbarn". Då var det tolv minuter kvar av "gnissel"… Jag är inte tillsammans med min käresta för hennes musiksmak. Och utan att ha frågat henne – så tror jag inte hon är tillsammans med mig för min musiksmak heller.

"Naturbarn" påminner rätt mycket om "Morrison’s lament", en Jimi Hendrix-inspelning där det sägs att en berusad Jim Morrison yrar överstyrt i en mikrofon i bakgrunden. Vet inte hur sant det är, men fan vad bra den låten är. Och "Naturbarn" äger ut den. FETT!

Antagligen blir det fler utgivningar av Rävjunk. Förhoppningsvis kommer även båda "Bohman, Bohman" ut på CD.

Homage

Ink av Jenny är min nya favorit som ni måste kolla upp. Om ni inte redan gjort det.

När jag gjorde ett illustrationsjobb häromdagen, bestämde jag mig för att låna Ink. Som ett homage. Det låter finare än stöld. Så nu finns hon på ett Archers hängande ovanför min arbetsplats.

I morgon ska det köpas kylskåp till vår studio. Sedan blir det kalla öl till frukost, lunch och middag.

tisdag 29 april 2008

MUMIENS BLOD av Ola Skogäng.


Bekant med Ola Skogängs serier blev jag i och med serien Resenärerna som gick i den serietidning som måste ha varit Egmonts genom tiderna ända egna kvalitetsproduktion; Smart. Som vanligt när det gäller Egmont, saknar de kompetens att växa långsamt. Smart blev kortlivad.

Det som grep mig med Skogängs serier var framförallt färgläggningen och den enkla stilen som förde mina tankar till Paul Grist och särskilt hans Grendel Tales-serie.

Skogängs grafiskt förenklade stil är mycket tilltalande. Naiv, eller kanske snarare ledig, för den här annars så överarbetade genren. Många gånger verkar fotografier ligga till grund för bilderna. Men bilderna tolkas – snarare än kalkeras. Skogäng är en mycket personlig tecknare.

Mumiens blod har – precis som Grist’s verk – en helt fantastisk färgläggning som ger det enkla manerét en extra dimension. Det är Hendrix med tre-stack och fet overdrive. Det är grymt akustiskt. Det är grymmare förstärkt.

Äventyret Mumiens blod utspelar sig i Stockholm, som fungerar utmärkt som skådeplats. Skogäng öser in med redan etablerade skräckkaraktärer, dessa tillhör "Brödraskapet", ett slags "The League of Extraordinary Gentlemen". Men Swedenborg och Näcken piffar upp och visar på Skogängs förmåga att använda sig av inhemska traditioner på ett trovärdigt och kul sätt. Huvudkaraktären Theo, är en man återuppväckt (?) i en stor björns kropp, och som har lyckats bryta med sin mästare Amir Kairo (en ond farao som omger sig med de traditionella skurkarna i sitt traditionella underjordiska högkvarter) och driver en affär för det ockulta någonstans i Gamla stan. Vännen Max, en svensk gråsossig Arkiv X-Mulder, bidrar med de olösta uppdragen.

Albumet, som är utgivet av Kartago, har tyvärr en del brister. Först och främst luktar det bokstavligt illa. Albumet fullkomligt stinker. Jag var tvungen att sitta på balkongen och läsa det, då jag satt inomhus drabbades jag av huvudvärk. Vad tryckeriet blandar i sina färger vågar jag inte tänka på.

För det andra börjar albumet med ett förord av Lasse Åberg där han talar om Skogäng och "den klara linjen". Tragiskt nog är den tryckta återgivningen av Skogängs klara linjer rent av bedrövligt pixlig. Den som gjorde pdf:en och produktionen visste INTE vad han/hon gjorde. Tråkigt (men detta album lär ju sälja, så kanske man kan hoppas på att Kartago kan lyckas bättre med andra tryckningen). Dessutom kändes Åbergs förord plumpt och totalt onödigt. Skogäng står stadigt på egna ben och behöver ingen krycka.

Mumiens blod är en äventyrsserie som lär tysta alla jävla surgubbar på Serieforum ett bra tag framöver. Och med rätt marknadsföring, så kommer så småningom även kidsen och media att upptäcka Skogängs potential. När den kommersiella serien befinner sig i massmedialt kuvös, tror jag att Mumiens blod har förutsättningen att bli en riktig adrenalininjektion. Om det finns någon rättvisa.

fredag 14 mars 2008

Se oss köttätare som en lösning. Inte ett problem.

Köttindustrin utarmar vår planet. Vi köttätare framställs som en belastning i media. En cancersvulst som står för största delen av alla utsläpp av växthusgaser. Städerna växer. Efterfrågan ökar hela tiden. Och vi kör stadsjeep till stormarknaden.

Men det gäller att tänka utanför ramarna. Se oss köttätare som en tillgång, rent av en lösning.

98%



(Har ni hört: på Kuba ska de få lov att köpa matberedare som inte håller och datorer som krånglar. Har de inte redan haft sin beskärda del av eländet?)

torsdag 13 mars 2008

Näringslivet: ta ert jävla ansvar då!

För tillfället är jag upptagen av jobb, och arbetet med mina serienoveller. Så mitt engagemang i den svenska kulturdebatten är om något åsidosatt. Men något känner jag att jag borde teckna ned i denna blogg, men det får bli helt utan några som helst litterära ambitioner.

Stress, skulle ju kunna var ett aktuellt ämne för mig att gå in djupare i, men ironiskt nog har jag inte tid till det. Istället tänker jag älta den där 80-tals filmen Gremlins. Små äckliga ödledjur, som alla poppade upp ur arslet på en däggdjursandrogyn farsa som hette Gizmo, och deras livsuppgift var att sabba elektronisk utrustning. De söp, rökte, käkade godis och skickade iväg rullstolsbundna kärringar – upp i högan sky. Kort och gott ohyra som var snäppet värre än mal och mjölbaggar. Och jag har dem. De började med att sabba mitt nätverkskort till min dator, sedan dödade de min skanner och igår släckte de min teve.

Nu behöver det inte vara så att jag har Gremlins. Det kan ju faktiskt vara så att allt som tillverkas idag är av dålig kvalitet. Made in China. Billigt material, billig arbetskraft, dålig arbetsmiljö, onödiga transporter; det stavas: s-k-i-t. Det var faktiskt bättre förr. Det var mycket dyrare. Men det var de faktum bättre.

Det finns inget som gör mig så irriterad som datorer, internet och hela den här jävla karusellen som går ut på att uppdatera och uppdatera och uppdatera. Köp mer, köp mer och köp mer. Men vet ni, jag är sååå jävla sugen på att köpa nytt. Precis som Smakfascisten så undrar jag om man inte hade varit lyckligare i gamla Östtyskland. Jag har hört rykten om att de där tillverkade en standardstereoapparat som det var fullt möjligt att laga. Laga. Fattar ni?! Det är när man kan byta ut en trasig detalj, eller till och med få den trasiga detaljen att fungera igen. På så sätt slipper man köpa nytt. Säg det till vårat jävla näringsliv någon. Mig lyssnar de inte på.
Igår fick jag smeknamnet "Hellboy" – eftersom jag – enligt mig själv – lever i helvetet. Himla fyndigt tyckte jag och blev tvungen att göra en illustration. Jag hade bara ett använt Archerspapper hemma, men jag hittade ett hyfsat vitt område på det där jag kunde teckna mig själv med en flaska "Ahle Suröl". En öl som inte alls smakar surt, den heter "suröl" för att den tillverkas enkom för gamla surgubbar som tyckte det var bättre förr, och vill ha ett riktigt gott öl som det smakade förr.

("Förr" är ett relativt tidsbegrepp som utgår ifrån en högst subjektiv verklighetsuppfattning ... något grumlad av alkohol. I Ahle Suröl anges förresten alkoholhalten i vikt, och på grund av det kan den bara säljas ur en bagagelucka på parkeringen i Kållered. Jävla EU. Men god är den. Ölen alltså. Och man känner sig lite bättre efter en. Och riktigt lycklig blir man efter fyra.)

torsdag 28 februari 2008

Självmordsbombare tog livet av sig på GP´s kultursidor.

Mats Holm, författare och frilansskribent, tog idag livet av sig på GP´s kultursidor.
Det var vid tidpunkten för Göteborgs-Postens upplaga den 28:e februari 2008 som Mats Holm kom instörtande på kultursidorna. Holm hade snott en dåligt faktaunderbyggd artikel runt kroppen som han på plats utlöste. Holm dog omedelbart vid explosionen, medans GP´s anseende endast blev lindrigt skadat. Målet för attentatet misstänks vara författaren och kulturskribenten Åsa Linderborg.
– Jag vet inte vad Mats tänkte, säger Gabriel Byström, kulturchef på GP. Jag trodde han skulle jobba, så det var därför jag släppte in honom på redaktionen.
Det spekuleras nu om att Holm helt enkelt tagit miste på kulturredaktion. Åsa Linderborg jobbar på Aftonbladets kulturredaktion. Man tror att han helt enkelt kan ha gått fel.
– Men även om han lyckats ta sig till rätt redaktion, är det tveksamt om någon annan än han själv skulle ha förolyckats. Artikeln var för klen, säger serietecknare Nickan Jonasson.
Mats Holm förväntade sig ett bråk efter det att Åsa Linderborg bemött en artikelserie i DN (17, 18 och 20 februari) skriven av Maciej Zaremba.
– Jag har inte jävla aning om vad de där artiklarna handlade om. Jag läser aldrig DN. Det blir ju så när bor utanför Göteborg, säger Jonasson. Kärestan prenumererar på Göteborgs-Posten du vet ...
Det var den 21 februari som Aftonbladet publicerade Åsa Linderborgs respons där hon menade att Maciej Zaremba hade en dold politisk agenda eftersom hans artikelserie enligt Linderborg var snedvriden och utelämnade fakta.
– Jaha ... fan. Det säger du. Jaaa ... alltså jag läser ju Aftonbladet. Men den dagen satt jag och färglade mina seriesidor. Så jag kom faktiskt inte ut den dagen. Och sedan på kvällen så körde jag sonen till hans innebandyträning. Jag vill inte att han ska bli en sådan där fet datanörd du vet. Så ... fan ... jag har ju inte läst den där artikeln heller. Men jag läste ju Holms artikel i GP. Och så fick jag typ kolla upp Åsa artikel på nätet sedan.
– Och en sak vet jag. Att Holms artikel var skit, fortsätter Jonasson. Åsa Linderborgs artiklar på Aftonbladet kultursidorn är ju ofta skitbra alltså. Och så har hon ju skrivet den där boken ”Mig äger ingen”. Den är hur jävla bra som helst. Man vet ju lite vad hon står politiskt efter det. Hon är typ kommunist och så. Och jag verkligen gillar hennes grejer. Hon kan hålla huvudet högt den kvinnan. Fan vad bra hon är. Fakta och sådan skit, det har hon koll på.
– Men den där Mats Holm. Vem fan är det? Stefan Holms brorsa eller? Man vet ju typ ingenting om honom. Var fan står han politiskt, undrar Jonasson.
– Och så när han avslutar sin jävla artikel med att tolka Åsas inlägg: ”Om en del av och ett fel i verkligheten inte är representativ för hela verkligheten ska man inte berätta om den. Om en människa utsätts för ett övergrepp av samhället ska den gode journalisten tiga, annars är man alltså en motståndare till folkhemstanken, eller jämlikhetslagstiftningen.” Jag brast ut i gapskratt när jag läste det. Snacka om klavertramp.
– Som om Åsa skulle påstå att hela jävla ICA är oklanderligt trots att någon jävla tuppjuck i Uppsala packar om köttfärs. Det tror jag inte ett ögonblick på. Visst är det fel att packa om köttfärs, det är det väl ingen som ifrågasätter. Men ”köttfärsincidenten” i sig innebär ju inte att man måste lägga ned ICA. Alla andra varor i den där uppsalabutiken– burkarna, torrfodret, drycken, grönsakerna och mejerivarorna – det var ju säkert inget fel på det. Och kassörskorna tog säkert betalt korrekt. Så varför skrota ICA på grund av detta? ICA finns ju dessutom över hela Sverige.
– Holms jävla artikel slår ju tillbaka så jävla hårt på han själv. Han ifrågasätter ju precis det han säger att man måste göra; ifrågasätta. Ett fatalt självmord. Han ville typ bara mucka gräl. Antagligen är han sur på Åsa av någon anledning. Eller tjenis med den där Zaremba.

fredag 22 februari 2008

Därför bloggar jag inte.

Har börjat arbeta med Karl & Conny och korta serienoveller igen, efter mardrömsprojektet med Roberts butik och små jävla remsor (de flesta finns samlade i albumet "Smakfascisten" på Komika förlag).

Sitter numera i en studio, tillsammans med riktiga människor – av kött och blod – och tecknar för första gången i mitt liv. Utan tillgång till internet. Det känns helt fantastiskt lyxigt. Givetvis har jag skaffat mig en byrå där nedersta lådan är full av sprit. Jag tänkte att jag ibland skulle kunna öppna lattjolajbanlådan och kunna botanisera i ett överflöd – till skillnad från Philip Marlowe som bara har en flaska rye att klunka ur. Men han har å andra sidan inga barn på dagis. Det är tragsikt när man tänker på det. Eller som Robert en gång filosoferade över fadersrollen i en refuserad skämtteckning: "Jag är alkoholist. Men har aldrig tid att dricka." Egentligen var det jag själv som sa det. Säger det. Så nu vet ni. Barnen går före.

Igår gjorde jag klart min första novell. Karl & Conny vid havet. Jag visade den för min käresta. Hon förstod den utan att förstå att hon förstod den. Ett gott betyg tror jag. Som om jag bryr mig.

torsdag 31 januari 2008

Acke för gothare.


Hittade en intressant seriebok för några veckor sedan när jag var inne och botaniserade på Dolores, Wet Moon av Ross Campbell. Köpte den första boken på försök, för att se om den innehöll något av värde – utöver det jävelusiskt snygga teckningarna.

Ett utlåtande på baksidan av första boken:
»Toppen, ännu en kraftansträngning av Ross Campbell! Illustrationerna är helt fantastiska. Jag älskar Cleo! Ross är min favoritförfattare/illustratör!«
Melodye Campbell, Ross mamma.

Wet Moon är en påhittad stad i USA. En stad där Cleo och hennes vänner går på skola. Till ytan, eller som första intryck, kan serien Wet Moon beskrivas som en goth/punk/emo-någonting-historia. Jag såg framför mig "Love & Rockets 2.0" tecknat i en stil som verkar ha luddiga drag av japanska serier och traditionella superhjälteserier – i kontrast till Jaime Hernandez renodlat grafiska stil. Och dessutom finns det något med Campbells linjer och former som för mina tankar till Dave Coopers senare projekt, trots att Campbell är mera nyktert realistisk och återhållsam.

Efter det att jag också införskaffat och läst den andra boken i serien om Wet Moon, utkristalliserar sig en ganska traditionell tonårigt relationsdrama. En "Who dunnit?" En: vem har gjort det med vem?

Jag läste i Cristopher Irvings bok om Peter Bagge, att när serietidningen Hate blev som populärast var när Bagge använde sig av det klassiska relationsklichéerna. Och att Bagge inte kunde med det själv. Han skämdes.

Jag känner mig faktiskt rätt besviken. Blir det inte mer än så här? Det är väldigt mycket yta. Ross Campbell har järnkoll på hur de här människorna klär sig, men antagligen bottnar karaktärerna mest i Campbells eget jag, och de serienördar han umgås med. För några referenser till goth/emo/punk – eller vad det nu var det skulle föreställa att Cleo och hennes kompisar är – det kan jag omöjligt hitta. Annat än några bandshirts och ett par textrader här och där. Istället kryllar det av referenser till Star Trek, Godzilla, Batman Beyond och annat som jag har svårt att se annat än som serienörderier. Men eftersom jag är en serienörd så gillar jag det. Och antagligen är Ross Campbell allt annat än de idoliserade tonåringar han framställer (en koll på hans hemsida verkar bekräfta detta).

Wet Moon har lånat många ingredienser av Love & Rockets. Men det blir mer av det goda. Precis som en uppföljare till en slascherfilm: mer mord, mer blod, vassare knivar och barare bröst. Men jag saknar Hopey. Jag saknar Hopey så in i helvete. Jag saknar scenen när hon eldar upp sin bas och förstärkare och förbannar: "DIE YOU DEMONS OF HELL!"

Det finns ett djup och en progression i Love & Rockets som överhuvudtaget inte existerar i Wet Moon. Det är skvaller och vitt patrask för hela slanten. Och när jag inser detta, är Wet Moon det bästa jag läst på mycket länge. En frisk fläkt. Nytt blod. Det är då jag verkligen kan suga åt mig av stämningarna, ansiktsuttrycken och situationerna. Och jag kan verkligen relatera till relationerna och den tid i ungdomen som skildras: dagboksåldern.

tisdag 8 januari 2008

Del 1 i serien av vad som är värt att bevara av indien. Ej Indien.

Indiepop och grunge! Lyssna på de orden. Indiepop och grunge. Kan någon människa idag säga att de lyssnar på indiepop eller grunge utan att bemötas med ett gapskratt. Finns det något som är mer ute?

Jag hörde Per Persson på radio för några år sedan. Flera år sedan faktiskt. Något miffo i Vecko-Revyn (Emma Hamberg?) hade då placerat folkrock på utelistan. Därför samlade Per så klart ihop sitt Pack och gav sig ut på turné. När något är som mest ute, det är man ska haka på, sa han. Per är en vis man.

Och jag är en Per-papegoja. Jag kan också. Därför tänker jag, när indiekulturen är som mest nedkyld, ta detta briljanta tillfälle i akt att studera landsortsfenomenet "indiekultur". En kultur som i Sverige snarades hårt i galgen några veckor innan Suede spelade på Melody i Stockholm i början på 90-talet.

1) Vad finns kvar av indiekulturen?
Svar: vilken ointressant fråga.

2) Vad bör finnas kvar av indiekulturen?
Svar: intressant fråga – tillåt mig fördjupa mig i ämnet:

Här och nu är kanske inte tillfälle för mig att erkänna att jag någonsin har befattat mig med indiekulturen. Utan jag påstår helt enkelt att jag nu hoppar på utetåget. Jag tänker inte förklara hur LOOPs "A Gilded Eternity" har hamnat i min skivsamling. Men, jag tänker däremot kort förklara varför den finns där nu: den är så jävla bra.
Loop spelar monoton rock, enkelt uttryckt. I indiekulturens glansdagar, innan den förödande och utsålda (som i sell-out) konserten i Stockholm, nämndes de i samma andetag som Stereolab och Spacemen 3. Men varför? De som lyssnade på Stereolab och Spacemen 3 var mesiga pojkar som gick i "mansgrupp" och förstod kvinnors känslor, eller tjejer som trodde det var häftigt med batikklänning. Vi som lyssnade på LOOP satt fast i ett missbruk, både av droger och musiken. Själv höll jag hårt om flaskan och trodde på fullt allvar att det var en demon som spelade den inledande basgången till "The Nail Will Burn".

Såklart jämfördes LOOP med Stooges och MC5. Det fanns – och tyvärr finns de fortfarande kvar – idioterna som hela tiden tappar MC5. MC5 är som herpes, man blir aldrig fri från det. Men Can, det tyska bandet som mest är kända för "Mother Sky" och för att ha inspirerat Joy Division, hade varit mer relevanta att tappa. Men de var inte tillräckligt "indie". Inte innan den där jävla konserten.

Idag, regerar OM och ISIS i samma skola. Och Pelican. Men ingen pratar indie. Utom indier.

söndag 6 januari 2008

Alliansen startar kulturkrig.

I senaste numret av Arena (#6 2007) varnar Björn Elmbrant för en kommande svensk kulturkamp. I Danmark rasar den redan. Kulturen är politikens viktigaste stridszon, säger den danska regeringen.

I Sverige ser reaktionära krafter inom Alliansen det som sin uppgift att krossa "kulturvänstern"; ett etablissemang och kompisgäng som de inte kan presentera några belägg för att det faktiskt finns. Det är mer en "känsla" de har. Som medborgare kan man inget annat än att häpna – lika mycket över det faktum att Alliansen är paranoida, som att de påstår sig ha känslor. Maud Olofsson säger: "Vi går från sossefiering till liberalisering", men hennes ord är lika falska som tomma då Alliansen inte har några som helst avsikter att utbilda och lära massorna, något som en liberal politiker ägnar sig åt. Istället börjar Alliansens tidigare uteblivna kulturpolitik utkristalliserar sig, och den framstår mer som diktatorisk och hotfull än som liberal. I ett krig kan de inte hålla sig till mitten, utan väljer istället att lägga sig långt ut till höger. Det som enligt Alliansen är fel ska censureras eller kvävas. En kulturpolitik som tydligen är möjlig att föra med en lomhörd kulturministern.

Problematiken med statliga konstnärslöner, stipendier och kulturstöd riskerar nu att lösas av de giriga och åsiktsfientliga Alliansens lakejer. Redan nu har regeringen tvingat flera museer att slopa sin fria entré med drastiskt minskade besökssiffror som omedelbar följd. "En bok för alla" läggs ned (något som jag personligen har svårt att se som en försämring, men väl en tydlig fingervisning), men det kanske mest anmärkningsvärda är att Alliansen använder statliga Forum för levande historia som front för att svartmåla kommunismen som ideologi, och när några bibliotekarier ifrågasätter det hela, så hotas de till tystnad och lydnad. Alliansens svenska kulturpolitik liknar allt mer något som skulle vara hämtat från diktaturen Vitryssland än som skulle kunna betecknas "liberal".

Som följd kan du som kulturarbetare antingen välja att tillhöra "kulturvänstern" eller också att hålla käften. Björn Elmert efterlyser att de som är verksamma inom kulturområdet snarast möjligt samlar sig till en motstrategi och organiserar nätverk för att bemöta en eventuell svensk kulturkamp.

Vad skulle följderna bli för seriebranschen? Skulle Alliansen nöja sig med att strypa stödet till Galago, eller skulle stipendier till tecknare verksamma i tidningen också dras in? Skulle så ske, skulle detta givetvis smitta av sig på både Schibsteds och Komikas utgivning. Om man där lägger till både Bonniers och Egmonts misslyckande handhavanden med att hålla liv i sin utgivning av manga, så ser det ut att bli en jävligt tunn och blek utgivning fortsättningsvis. Men samtidigt, när polarisarna smälter, kanske det är bättre om de statliga kulturpengarna istället går till simskolan.

fredag 4 januari 2008

” Krav på jämställdhet knäcker många äktenskap"

Ja, så skriver tidningen Dagen. Och de hänvisar till forskning. Om det nu är meningen med artikeln att kvinnan bör försöka ta tillbaka platsen vid spisen, så tänker jag bara meddela det att den platsen ger jag inte upp utan kamp.

Jag ska städa upp din skit.

Är det inte märkligt hur man till exempel kan tillstå sig med att kommentera hur skräpigt det är på någon offentlig plats – utan att plocka upp det där irriterande skräpet. Jag själv gör det.
– Fan, vad här är skräpigt, kan jag muttra.
Jag vet med mig att jag flera gånger gnällt då jag varit på väg att hämta eller lämna min son på skolan. Men har jag plockat upp skräpet? Självklart inte. Det är ju inte jag som skräpat ned.

Hur fostrar jag mina barn? När sonen protesterar över att det inte är han som är orsak till röran i vardagsrummet, utan att det är lilltjejen (ett argument som många gånger är alldeles korrekt), hur behandlar och bemöter jag honom då? Går jag till lilltjejen och tvingar henne att städa upp? Nej, jag svarar bara med ett ointresserat:
– Och?
Han får finna sig i att plocka upp, fast det inte är han som har stökat till det. Men själv går jag förbi chipspåsar, ölburkar, cigarettpaket och gnäller på att det finns så få soptunnor och att folk skräpar ned så förbannat.

När jag och familjen sköt raketer häromdagen, var jag så där patetiskt noggrann med att plocka med mig allt skräp tillbaka. Lika noggranna var inte ungdomsgänget som också höll till på berget. Det såg ut som kriget dagen efter och jag stod där och sparkade på deras sopor och retade upp mig. Men plockade jag upp. Nä. Men jag insåg hur dumt det var att inte göra det. Efter förra nyåret vet jag att skräpet låg kvar i ett halvår innan någon från kommunen var där och städade upp i området.

Som medborgare kan man tänka sig att skriva en insändare och gnälla på hur folk skräpar ned, man kan ringa och klaga hos markägaren, till exempel kommunen i många fall. Men kan man tänka sig att själv städa upp. Nä. Det är i stort sett en omöjlighet. Skräp som ligger i direkt anslutning till det egna hemmet kan nog de flesta plocka upp. Men det som finns på busshållplatsen? Nä, det finns någon som har som jobb att plocka upp det. Därför låtsas jag inte bry mig.

Ett samhälle där var och en bara tar ansvar för sitt, är det det samhället jag vill leva i frågade jag mig. Och det är det ju självklart inte. Hur betedde jag mig själv i min ungdoms glansdagar? Plockade jag upp efter mig? Nja, jo, visst gjorde jag det ... men kanske inte de gånger när jag var full som en alika. När jag med mina doc-kängor sparkade sönder glasflaskor hela vägen hem från Club Submarine, för att ta ett exempel. Den gången sopade jag förstås inte upp efter mig. Och när jag tänker efter så torkade jag inte heller upp efter mig den gången jag spydde ned toaletten på Den Gyllene Oxen i Växjö. Eller de gånger jag gjorde likadant på Ziq-Zaq, Hotellet i Nässjö, KB i Malmö eller alla de andra ställen jag spytt ned. Det var inte heller jag som tvättade bort mina menlösa graffitimålningar på Brinellskolan.

Men inte mer. Jag ska börja ta mitt ansvar. Jag ska bli ett förebild för mina barn, jag ska börja plocka upp efter andra. Jag ska sluta gnälla*. Och jo, jag har redan städat upp allt bråte på berget. Där är rent och fint nu.

*På skräp.

torsdag 3 januari 2008

En kort stund av misslyckad lycka.

1988 var första gången i mitt liv jag sköt nyårsraketer. Fulla som latrintankar borrade jag och min dåvarande kompis Jansson ned en raket i vintermarken. Vi tände på. Några sekunder senare kastade vi oss skräckslagna till marken när inte raketen flög iväg. Vi hade tur. Den lilla arbetarklassraketen vi hade köpt, slet inte av våra lemmar från kroppen, utan gav oss bara ett magkrampsaktigt gapflabb som biverkning.

Nästa raket lutade vi mot ett staket. Men inte heller denna ville lysa upp den mörka stjärnhimlen. Istället för att gå vertikalt uppåt gjorde den en horisontell klassresa rakt ovanför vägen. Bort från den lilla gräsmattan bakom lägenhetsområdet – som på denna tiden var Rottnes enda – över till det gula pråliga tegelhuset på andra sidan. Men ett robust handarbetat järnstaket refuserade raketen kallt tillbaka till avsändaren. Vi hann knappt vända ryggen till. Våra lemmar låg utspridda på den lilla gräsmattan, men de satt fortfarande fast på våra gapskrattande kroppar. Vi skrattade så vi led. Vi grät av lycka.

Ovanifrån oss på en balkong på andra våningen, gav oss vår nyktre väninna ett tips om att kanske var det dags att stoppa ned raketerna i en flaska – innan vi skadade någon eller något.

Nyåret efter hade jag ledigt från min tjänstgöring. Jag ville åka och hälsa på några vänner i Malmö, men hade inte tillräckligt med pengar. Trots att jag hade gömt mig så finurligt på tågtoaletten utan att låsa om mig, hittade konduktören mig och jag kom inte längre än till Alvesta. Det blev inga raketer det året. Ingen fest. Ingenting.

Det blev aldrig mer några raketer för min del. Så roligt som det var på den där lilla gräsmattan i Rottne kan det nog aldrig bli igen, resonerade jag. Men i själva verket hade jag nog inte råd. Och när jag fick råd, köpte jag istället kubanska cigarrer och visky.

Men under ett ögonblick förra året – då jag glömde bort att jag tycker det är ett jävla miljöförstörande elände med alla förbannade raketer – lyckades jag på något sätt att lova min son att vi skulle skjuta upp några raketer vid tolvslaget. Samtidigt berättade jag för honom om det nyåret då Jansson och jag debuterade som raketörer. Och om en del andra skrönor jag hört hemmavid. Allt för att varna och upplysa så klart.

Jag tänkte att det där med raketerna glömmer väl ungjäkeln, men ... det gjorde han givetvis inte. Att borsta tänder och att plocka upp saker efter sig glömmer han hela tiden. Men att skjuta raketer glömde han inte. Så raketer inhandlades. Och jag måste tillstå mig att erkänna att vi hade riktigt roligt när vi hela familjen gick upp på berget bakom oss för att fyra av de där raketerna. Trots att vi sköt upp dem redan klockan åtta på kvällen, för att lilltjejen skulle kunna vara med. Och trots att alla raketer lyckades nå natthimlen utan incidenter. Jag låg inte på marken och plågades i skrattkrämpor, men jag satt heller inte orörlig inomhus, kräkmätt efter alltför mycket pannacotta som jag gjorde året innan. Det blev en chans att röra på sig.

Sedan satt vi och tittade på den finska animerade teveserien Urpo & Turpo. Sonen och jag skrattade och vi härmade de båda nallebjörnarna. Med min bästa finlandssvenka accent sjöng jag med i ledmotivet i början och slutet på vartenda avsnitt utan att bry mig om familjens högljudda protester.

Vid tolvslaget låg kvinnfolket och sov, så sonen och jag fick ensamma traska upp på berget igen för att se det resursslösande skådespelet. Ett gäng ungdomar brände iväg raketer. En riktig pjäs, som måtte ha kostat en hel del, tryckte de precis som Jansson och jag hade gjort nitton år tidigare, ned i marken utan minsta tanke på att den då skulle stanna där när den small. Det blev en väldans smäll så klart. Men inget skrattande. Min son sög dock förtjust åt sig händelsen med skräckblandad beundran, och det enda jag kom på att säga var att "det där måtte bränt hål i deras jävla Stadium-jackor".