Mitt liv som skråbblare.

I år tänkte jag faktiskt bryta – eller åtminstone bända – på traditionen med ett inlägg med årets skivor. I år ska jag istället skriva en 20 punkter lång lista med det jag lyssnat mest på under det gångna året.

Detta innebär att musik som kan vara väldigt gammal kan hamna på min lista – och att jag kan ge de grupper jag missade 2010 den chans de förtjänade; att nämnas av Smakfascisten i egen hög person och skrivas in i musikhistorien för evig tid fram tills dess att universum kollapsar.

Att mäta hur mycket man lyssnar på, vad man lyssnar på och när man lyssnar på det har ju blivit möjligt i och med storebrorssamarbetet mellan Last.fm, iTunes och Spotify.

Den stora nackdelen är att det inte går att mäta vad som snurrat på vinylspelaren och att man måste vara uppkopplad för att kunna skråbbla till Last.fm.

Det där med att vara uppkopplad jämt är något jag haft svårt för. Det blir lätt att man ägnar tid till att kolla på facebook och bete sig som värsta klyftröven (=smartass) eller kolla vilka troll som fular sig på flashback när man har tillgång till nätet. Min facebooksida stängde jag ned igen. För andra gången tror jag. Känner jag suget, kan jag alltid logga in på jobbets facebook och skriva något klyftigt där.

Kalenderbitaren i mig anser att det finns ett liv innan jag började att skråbbla till Last.fm (vilket var tidigt under våren) och ett liv efter. Att få barn var en viktig … förlåt, viktiga händelser i mitt liv. Men som mina läsare säkert förstår – och själva också säkert känner – så är känslan av att kunna bokföra sin musik något som väger tyngre. I längden. Barn föds bara en gång. En sammanställd lista med två ynka namn är inget för en kalenderbitare – det kan väl inte vara så svårt att förstå?

Att läsa en lista av vad man spelat under året är som att läsa en dagbok, många minnen väcks till liv. En nyanserad bild växer dessutom fram när man studerar vad man lyssnat på under det gångna året. Det är knappast bara sann norsk svartmetall eller svensk progg som toppar. Nä, där förekommer så skilda akter som Erroll Garner, Ulf Lundell, Bugge Wesseltoft, Kapten Röd och Hasse Alfredsson ganska högt upp i hierarkin. Allt mäts. Och det gäller att logga ut om ungarna eller kärestan vill låna Spotify. Gör man inte det så besudlas listan med allt i från Smurfhits till Erik Saade eller First Aid Kit. Men innan man då cyklar upp till fästet vid Älvsborgsbron för att undvika skammen genom att kasta sig ned mot en säker död, bör man känna till att man i efterhand kan redigera bort dylika pinsamheter. Det är givetvis fusk. Men reglerna säger att det är fullt tillåtet om någon annan skråbbelrejpat en. Det är då tillåtet att sudda ut spåren efter små smurfar och IFK Göteborgs hejarramsor som en dotter med svaga gener kan ha spelat när egentligen hon borde ha varit inloggad.

Länge gick det bara att mäta sådant som fanns på Spotify. Men numera kan man använda Spotify som en ren mp3-spelare och samtidigt skråbbla. Fint, tycker jag. Listan 2011 kommer hyfsat närma det jag faktiskt lyssnat på. Det gäller bara att lägga till och lägga ihop lite mer lyssningar med Akimbo och Sun Dial för att topp 20-listan ska stämma. Båda grupper har, förutom att ha snurrat flitigt på vinylspelaren, även blandats upp på två olika ställen på Spotify. En av Akimbos skivor har av någon anledning inkluderats i djungelmusikgruppen !Akimbo’s katalog. Fett pinsamt och extrem batikvarning på det. "Världsmusik", fi satan!

Sundial och Sun Dial må ha samma medlemmar såväl som att de ligger på samma skivbolag, men på asperger-Spotify och Last.fm är det två olika grupper. Särskrivning är inget man ska ta lätt på.

Visst vore det kul om jag under december, i samband med det att jag postar själva listan, kunde posta med en sådan där Spotify-länk till min topp 20? Och samtidigt skriva om dem. Så kan alla ni beundrare och stalkare där ute känna att ni kan bli lite mer som mig genom att lyssna på det jag lyssnar på. God jul i förskott säger jag bara!

Så roligt det kan bli.

Norwegian black metal vs. Kalmarprogg.

»… not to be confused with the ’70s Swedish progressive rockers …«

Spotify i ett nötskal.

Öppet hus i SERIEATELJÉN 22-24 sept 2011!

Vem vill vara på Bokmässan och mingla med Lars Vilks och hans efterhängsna självmordsbombare när man kan softa med Göteborgs serietecknare vid det betydligt lugnare Chapmans Torg? Inte jag i vart fall.

Det ryktas om lådvin, starköl och tilltugg.

Vem är fiende?

Det är mycket som är förvirrande med den nya amerikanska storfilmen »Battle: Los Angeles« (2011). Vem är fienden och varför finns det två olika filmer med mer eller mindre samma namn?

Just nu pågår en förväxlingskomedi på nätet. Storfilmen »Battle: Los Angeles« har haft premiär i USA och vanligt folk över hela världen vill lägga beslag på en bra gratis-version att ladda ned. Sådana kopior brukar komma upp hyfsat fort på diverse nätsidor som hänvisar till en liten fil man kan ladda ned; en så kallad »torrent«. Någon har då betalat inträde och gått på filmen, för att där sedan filma av den med medhavd filmkamera. Denna film hamnar alltså sedan på nätet. Givetvis med sämre bild- och ljudkvalité; kort och gott en tidig »CAM-version«.

Samtidigt som spelfilmen har gått upp på biograferna (filmen får svensk premiär först den 20 april, 2011) så cirkulerar en torrent med det snarlika namnet »Battle of Los Angeles« på nätet. En teve-produktion. Om du inte upptäckte det så fanns det ett »of« i sistnämnda. Båda filmerna är science fiction-filmer, släppta samma år med alltså bara ett litet »of« som skiljer dem åt – för den som vill ladda ned den ena. Det som händer är att många laddar ned fel och blir förbannade och sedan visar sitt tydliga missnöje i diverse kommentarstrådar. Andra som gjort rätt från början tillrättavisar då bryskt de missnöjda med korrekt information och avslutar med diverse personangrepp. Rätt roligt att läsa. Lite omväxling från de vanliga »sieg heil«-kommentarerna som i och för sig också är roliga. Jag tycker ouppfostrade människor är kul på tryggt och behagligt avstånd.

Sience fiction-filmer har de senaste åren börjat skildra stora konflikter från den lilla vanliga människans synvinkel. Vi får inte längre följa presidenten, eller kanske snarare behöver inte längre följa, som i »Independence Day« (1996). Det som sker i science fiction-filmer får vi numera uppleva från avstånd. Vi vet aldrig varför och direkt vad det är som händer, vi vet bara hur vi skulle uppleva det om vi var där på plats. Det är således jävligt mycket skakig handkamera.

Science fiction-filmen börjar mer och mer likna ett renodlat naturialistiskt drama. Filmer som »Cloverfield« (2008), »Skyline« (2010) och »Monsters« (2010) har fokuserat mer på karaktärerna än på handlingen som har blivit mera världslig. »Monsters« var för mig en total flopp då jag tyckte de båda huvudrollsskådisarna sög kopiöst. Dialogen sög ju etter värre … men filmen hade trots detta en rätt skön stämning som stannat kvar långt efter det att jag sett filmen. Det fanns något (i ordets rätta bemärkelse) romantiskt med den. »Cloverfield« gillade jag bortsett från när det blir för mycket veliciraptor à la jurassic park 2 och »Skyline« kändes som en typisk Will Smith-rulle utan Will Smith.

Vad som är intressant med film från USA är vilken som påstås vara fienden. Från att det i flera decennium ha varit tydligt att det var Sovjetunionen och kommunisterna som var de onda, blev det sedan ett slags vakum efter murens fall. Vem var ond nu, frågade man sig. Sedan, efter det första bombattentatet mot World Trade Center utkristalliserade sig den onde araben. Samme arab som hjälpte James Bond bekämpa kommunister i »Iskallt uppdrag«. Art Malik som spelar arabhjälten i James Bond-filmen 1987 (ja, ja, den är engelsk) spelar sju år senare arabskurk i swarswaldtårtan »True Lies« (1994).

Efter det högst verkliga Irakkriget brutalt skildrat i både teveserien »Generation Kill« (2008) och dataspelet »Call of Duty Modern Warfare 2« (2009), där USA själva var skurken – och araben framstod som ett offer, har skurken istället blivit odefinierbart utomjordisk – och kriget i sig – hemsöker USA som nation. Som en mardröm. Eller kanske ett dåligt samvete där de civila och soldaten inte längre vet vem som är fiende.

Fienden, eller kanske mera faran, är istället att de ska hamna ifrån varandra; att deras kommunikationssamhälle ska rasera och att de inte får veta vad som händer. Ovissheten. Det finns en ironi i det. Just motsatsen, det vaga kollektiva medvetande var nämligen fiende i science fiction-filmer från 1960-talet. Den lilla människan, individen, var hjälten och gjorde skillnad. Hon behövde igen jävla iPhone eller ens en egen e-postadress. Att hålla ihop, kommunicera och göra något tillsammans var dåligt. Många gånger var enda sättet att överleva en sådan film att hålla sig så jävla långt bort från andra som det bara var möjligt. De som gjorde något tillsammans var influerade av utomjordingar, som i sin värsta symbolik hade växt in i människans ryggmärg, omöjlig att avlägsna. Kollektivet var detsamma som kommunism. Kommunism var dåligt.

I »Battle: Los Angeles« finns inga tydliga ledare. Ingen president. Visst agerar den lilla grupp soldater vi följer som soldater alltid har gjort. En tydlig ledare; men hur strukturen ser ut över deras huvud vet vi inte. Och dessa soldater är underförstått underordnade civila då de offrar sina liv för att rädda vad som finns kvar av den amerikanska kärnfamiljen. Människorna och soldaterna på slagfältet kan inte kommunicera med varandra för att utomjordingarna avlyssnar och spårar allt. Fienden i »Battle: Los Angeles« är likaledes det gobala informationssamhället och kanske även det befintliga amerikanska samhället med EN tydlig ledare; presidenten. Man skulle faktiskt kunna se »Battle: Los Angeles« som en identitetskrisfilm. När soldaterna i slutet bombar fiendens sambandscentral blir jag ytterst förvirrad. Var det där en symbolik för det traditionella amerikanska samhället med en president som krossades – eller var det ett hotande informationssamhälle … för nu har de väl ändå begravt hotet om kommunismen?

Som underhållning och film betraktat tycker jag att »Battle: Los Angeles« var tråkig. Jag gillar helt enkelt inte att springa omkring i okänd miljö, jagad av en okänd fiende och fullt med kulsprutesmatter omkring mig. Jag menar; det här är en krigsfilm, och en rätt halvtaskig sådan. Karaktärerna var överlag trista. Om de hade fått skallarna bortblåsta hade gjort mig varken eller. Jag tror inte det beror på att jag dragit på mig en emotionell förkylning utan snarare på att karaktärerna är så trista att det helt enkelt skulle kanske vara lite skönt om de dog. Sorry, Hollywood.

Filmens behållning var avsaknaden av flaggviftande amerikaner som jublar och har tårar i ögonen*. Jag tar även det som ett tecken på en identitetskris. Det börjar gå upp för USA att de snart är nummer tre. Fienden, kanske är deras egna föreställning om sig själva, funderar jag. »Battle: Los Angeles« är kanske första steget, eller i vart fall en vink om att USA’s storkommersiella filmindustri är på väg att rannsakna sin nation och sin världsbild?

(* Men eftersom jag har sett en CAM-version som var hårt beskuren på båda sidor – så vill jag lägga in en brasklapp för att sådant skulle kunna förekomma på kanterna utan att jag haft en chans att observera det.)

Nörd-grunge-humor

Nu finns den igen: filmen ingen trodde fanns.

Daniel Leneér bloggade för ett tag sedan om den mexikanska wrestlaren El Santo och de fruktansvärt dåliga filmer han medverkar i. Jag vill inte vara sämre, utan kontrar med Spindelmannen-filmen från 1977. En film som innehåller jättelöjliga fajtingscener med nästan-ninjas.

I veckan upptäckte jag att den mytomspunna Spindelmannen-filmen från 1977 fanns på nätet. Jag har letat efter den flera gånger, men bara hittat små snuttar på Youtube. Jag har alltid haft för mig att jag såg den på bio strax innan jag förvandlades till en tonåring. Men antagligen sviker mitt minne mig, jag efterkonstruerar nog ett Spiderman-filmbesök tillsammans med andra biobesök från en (ljuvlig, som jag minns den så här i förtioårsåldern) tid, då jag såg filmer som Condorman och Captain America på biograf Saga (?) i Växjö.

Visst hade det varit fantastiskt om jag hade sett Spiderman på bio, men efter att ha läst en smula om filmen på Internet Movie Database så fick jag klart för mig att filmen egentligen var ett längre pilotavsnitt till en hel teve-serie. Och det längre pilotavsnittet var redan inspelat punkåret 1977, inte 1981 som jag hade fått för mig. Således måste jag hittat filmen som VHS-kasset på GVG i Växjö. Antagligen först omkring 1985 då jag var femton och tilläts hyra film. Antagligen fördärvade jag någons kväll genom att hyra skiten.

Mina vänner fick antagligen utstå en hel del – i deras tycke – skitfilm. Jag var ju typen som motvilligt plockade ned – och med – något från topp 20-hyllan. »Dune« var en film de hatade mig för. Jag tyckte den var skitbra och jag minns att jag kände mig illa till mods över deras gnäll under och efter filmen. Någonstans där gick det väl upp för mig att jag var en »outsider«.

Vännerna gillade däremot »Razorback«. Den gick hem. Den var lagom intelligent kanske. Nämnda Captain America-film minns jag inte vad de tyckte om. Jag har försökt förtränga att jag själv tyckte den var bra. Ångesten kryper under skinnet på mig – och jag riktigt hatar mig själv – när jag tänker på hur jag kastade bort mina pengar under veckopengsåren på att köpa importerade dyra jävla serietidningar med Captain America, när jag kunde samlat billiga svenska Spiderman, Dracula och Fantastiska Fyran istället. De hade varit roliga att ha idag. Men Captain America?!

Hela teve-serien »The Amazing Spiderman« – och som det skulle visa sig – att det dessutom fanns två säsonger av – finns på nätet. Någon vänlig själ har digitaliserat sina egenhändigt inspelade VHS-kassett-samling och laddat upp. Kvalitén är därför rätt unken. Oskärpa, hackigt, och mysko ljud. Lägg därtill övertydlig regi av skådespelare och bilder. Dialogen är bitvis genialisk. Men det är russin i kakan. Dialogen utöver är billig utfyllnad. Klichéer. Idén till manuset av piloten påminner en hel del om en Charles Bronson-film från exakt samma år, 1977; »Telefon«.

Den här tönten är förresten Peter Parker:
Strax innan han blir biten av en radioaktiv spindel. Snygg tröja. Fräck frisyr. Hoppsan, biten av något. Sedan traskar han ut på gatan där en bil jagar honom in i en återvändsgränd. Peter Parker springer då upp för en vägg. Det ser dock ut som om han hissas upp i en lina.

Och (ovan) så här illa ser det ut när han kryper och sitter på väggar och skyskrapor. Många gånger kryper han på gröna golv i en studio. Dessa »krypen« klipps sedan in i en filmsekvens med en byggnad filman i nästan samma perspektiv. En hel del av det gröna från studiogolvet kommer med i slutresultatet: piloten.

Men flera gånger så lyfts alltså skådespelaren i en lina uppför en vägg. En lina som man med dåtidens teknik kunde klona bort så att den inte syntes. Resultatet är att linan inte syns. Men alla förstår att den trots allt är där. För Spiderman klättrar inte uppför väggar. Han hissas upp med sprattlande ben.

Sådant hade jag överseende med när jag var tonåring. Under min barndom fanns över huvudtaget ingen amerikansk skräpkultur. När jag väl fick se en flimrig VHS-kasset med en åtta år gammal film så var det med tårar i ögonen. Det var en känsla av »äntligen« som spred sig i min själ. Andra killar i min ålder drömde säkert om att förlora oskulden tillsammans med en flicka med stora fasta bröst. Jag drömde om att få se en riktig Spiderman-film.

Man skulle tänka sig att jag efter att ha sett den filmen kände mig … smutsig … tom och besviken. Men NEJ! Jag var överlycklig. Det var kanske inte i närheten av lyckoruset den extremt påkostade Condorman gav. Men ändock. Det var en oförglömlig filmupplevelse.

Kolla här:
Där (ovan) brände de en jävla massa miljoner. De bemödade sig faktiskt med att gjuta en fasad med fönster och allt plant på marken där Spidde kunde krypa omkring i dräkten som det inte fanns några större pengasummor till. Det blev riktiga skuggor på den liggande fasaden. Och det ser ut som om en skådespelare kryper omkring på en liggande miljonkuliss i en tusenkronors-kostym.

Suck.

Men det var ett kärt återseende.

Urge Overkill är på gång …

(Ovan en spelning för Tarantino verkar det som …)

Urge overkill är ett band som försvann men ändå inte. Efter att ha lirat Neil Diamond-covern »Girl you’ll be a woman soon« till filmen »Pulp Fiction« så försvann de från folks medvetande. Inga nya skivor kom. Inga hitar. Ingenting. Men så en dag så spelade de på Storan i Göteborg. Det var för några år sedan nu. En helt rakt igenom grym konsert. Visst såg de sletna ut, men de satte allt. Allt lät som vanligt. Som om tiden stått still. Detta trots att trummisen Blackie inte längre var med … och vi fick således inte heller fick höra »Blackies Birthday«.

För er som inte känner till Urge Overkill kan nämnas att de spelar helgjuten amerikansk rock. Enkel rå, rak rock. Bas, två gitarrer och trummor. Ofta rätt vemodiga, alltid riffiga.


Från deras tredje skiva spelades »The Candidate« på MTV och indieprogrammet »120 minutes« – det var så jag upptäckte dem. Jag beställde skivan och det visade sig att baksidan var tecknad av ingen mindre än serietecknaren Daniel Clowes vars tidning Eightball jag följde slaviskt.

Nu är Urge på gång med en ny skiva, den första på FEMTON år! Jag vet inte hur pass stora förhoppningar man skall ha … men jävlar i min låda. Urge Overkill kan i vart fall inte jag få nog av!

»Saturation« finns förresten på Spotify …

Göteborgshumor.

Ett minnesvärt tillfälle i dokumentärfilmen om Lemmy – är när han får vara med om när det bombas skarpt med en tysk stridsvagn från Andra Världskriget. Efter att stridsvagnen fyrat av ett skott skriker reportern till Lemmy:
–How was that Lemmy!?
– That was great!

Översättaren – som för övrigt är från Göteborg, bor inte så långt bort från mig faktiskt – är lite roligare:

Håkan Hellström i sitt livs roll.

I våras såg jag »Kommisarie Späck« – den svenska komedin på polisfilmer. Jag gick tillsammans med min son och två av hans kompisar. Ett genidrag. Att gå på komedier blir aldrig så roligt som när man gör det med barn. Skratt smittar och barn skrattar. Verkligen gapskrattar så att en del av innehållet i den extrastora coca-colan sprutar ur näsan.

Jag vet inte vad filmen fick för mottagande av kritiker, men det var nog inte röda mattan och stående ovationer. Det brukar det inte vara för den här typen av filmer. Inte minst när Fredde Granberg varit inblandad. Efter teveserien »Ronny och Ragge« och videoproduktioner med Markoolio är han ett lovligt byte att stampa, sparka och spotta på.

»Kommisarie Späck« var faktiskt en riktigt bra film. Jag har svårt att tänka mig att filmen sågades. Det märktes att det satsats pengar i projektet. Idel duktiga skådespelare – inte minst Leif Andrée – och kanske framförallt ett tacksamt ämne att jobba med. Svensk polisfilm.

Leif Andrée som spelar Mårten Späck, kommisarie, har i början av filmen en teori om att en rad uppenbara mord i själva verket skulle vara självmord. Dessutom skulle självmorden ha begåtts av samma person. En seriesjälvmördare! När hans kolleger frågar honom hur det är möjligt att någon kan mörda sig själv flera gånger är Mårten mer intresserad av att mumsa på en lunchkorv.


Igår hamnade jag framför teven när jag borstade tänderna strax innan läggdags*. En ny och mycket uppdaterad teveserie med Sherlock Holmes började. Bakom produktionen som utspelar sig i modern tid ligger engelska BBC. Jag satt som klistrad, bortsett från att jag kvickt sprang ut på toaletten och spottade i handfatet. Sherlock Holmes – grymt gestaltad av Håkan Hellström – är en »fullt fungerande sociopat«, även om jag tyckte han verkade mera ha en släng av autism eller liknande. Dr. Watson är en krigsveteran från Afghanistan (eller var det Irak) och tillsammans med Holmes så jagar de en …
(… och det är nu kopplingen till »Kommisarie Späck« blir högst relevant …)

… EN SERIESJÄLVMÖRDARE! Jag höll ju på att sätta julens överblivna knäck i halsen. Men så var det. Jag har faktiskt småfunderat på den där teorin som Späck hade. Hur fan skulle det gå till?! Ja, nu vet jag.

Sherlock Holmes är en serie jag kommer följa slaviskt. Kommisarie Späck har jag alltså redan sett. Båda rekommenderas.

[*EDIT: Fan vad dumt skrivit. Som om någon borstade tänderna efter läggdags … suck. Men jag stressade mig igenom detta inlägg. Snart börjar Milan – Lazio.]

»Varför är det så …?«

»Varför är det så … att Gud som är så god, har skapat IKEA och deras jävla pappskivor till möbler …?« Det var en frågeställning som dök upp i mitt huvud när vi häromdagen satt på The Rover och drack några öl och käkade råbiff. Jag hittade en Smakfascisten-serie om ämnet i mitt medhavda anteckningsblock. Och jag funderar på att teckna den.

Det är en längre serienovell. Sådana lite längre som jag gjorde omkring 2001 när Robert och hans skivaffär var en renodlad nätserie för de närmsta sörjande. Innan han och allt annat jag hade gjort på nätet hamnade i papperskorgen runt 2004 eller 2005. Ni vet, det episka seriealbumet som man alltid börjar med.
– Det ska vara på 3.000 sidor och handla om gnomernas utsatta situation!
Ja, det finns ingen anledning att gå djupare in i det ämnet. Det blir ju som bekant aldrig verklighet; det där första episka seriealbumet vi alla ska göra.

En del de tar helt enkelt livet av sig när de inser att de aldrig kommer att kunna förverkliga »det där första episka seriealbumet vi alla ska göra«. Andra, sådana som jag själv, vi gör något betydligt mindre istället. Små futtiga bilder med texter på långt under 30.000 tecken. Något som vilken människa som helst kunde klara av att göra.

»Varför är det så … att Gud som är så god, har skapat seriestrippar, poesi, nyheter från TT och annat snuttifierat skit …?«

Archers of Loaf - "Web in Front" Alias Records

Håller på och tecknar Smakfascisten, så jag känner inte att jag hinner uppdatera min blogg. Det är ju roligare att teckna. Serierna hamnar på kommande satsningen med en seriesida.

Postar den här gamla indiedängan som jag lyssnade på när jag, efter tjat från son och käresta, skaffade Spotify till datorn. Jag hatar Spotify, men mitt hat veknade lite när jag såg att Imaad Wasifs första album fanns. Spelade det och kände mig genast lite mer vänligt inställd. Vidare hittade jag en gammal Golden Smog-skiva som jag rådiggade under de år jag jobbade på Egmont … i mitten på 90-talet? Eller slutet av 90-talet?

Kanske jag kan sätta ihop en sådan där lista och posta? Typ en blandkasset ...