Världspremiär för ”Rock för droger.”

Jag gjorde en sökning på nätet efter ”Rock emot droger”. Det fanns i stort sett inget värt att hitta. Bortsett från bland annat en notis om ett tröttsamt arrangemang i IOGT-NTO’s regi. Då borde ju ”Rock FÖR droger” ge en massa träffar tänkte jag. Jag sökte. Och kammade noll. Inte en enda träff. Därför kommer här världens första inlägg om ”Rock för droger”:

Drogrock, finns det? Klart det gör. Droger och musik hör ihop. Alkohol, cannabis, LSD och ecstasy – alla har de sina genrer i musiken. Att droga och lira musik – eller dansa berusad – är knappast en modern uppfinning. Sedan urminnes tider har droger och musik levt i symbios. Under jazz-eran var det cannabis som gällde. Under hippie-eran var det alla droger. 

I flera länder har cannabis under de senaste åren blivit avkriminaliserat. Och genren ”stoner” är växande. 

Första gången jag hörde talas om ”stoner” som kommer av ”stoned”; alltså att vara stenad eller hög på cannabis (marijuana, hasch eller annan form) var under en av de korta sessioner jag fått för mig att läsa på universitet. Jag fick höra det av en studiekamrat. Vi pratade musik och han visade ett visst intresse när jag berättade vad jag lyssnade på. Det var nämeligen ”stoner-musik” enligt honom. Och kanske hade hade han hittat en drogpolare. Trodde han. Istället frågade jag: 

– Vad fan är stoner!? 

Jag vet inte riktigt vad han svarade. Men han nämnde inget om cannabis i vart fall. Och det var nog enda gången den grabben snackade med mig. Sen var jag antagligen körd. Nåja, jag hoppade av ändå. Universitetet lockade inte. Och jag kände mig dessutom för gammal. 

Som alla andra i 70- och 80-talets Sverige – så blev jag itutad att tro att hasch var en dödsdrog. I skolan såg vi filmer om ungdomar som började med hasch för att sedan fortsätta med tyngre droger ända tills man fann dem döda på en offentlig toalett. Så var det. Ett bloss och ni är fast. Flera före detta missbrukare var på besök och kunde med egna ord bekräfta detta. Både de och deras vänner hade börjat med hasch – för att sedan fortsätta med tyngre droger. För tar man en drog tillräckligt länge blir man liksom van. Sedan måste man hitta en ny tyngre drog för att få den där ”rushen” som man söker. Så är det. Sa man. Man ljög inte. Helt säkert var det så. Bergis. Lovar. Jag loooovar! 

När jag omkring 2005 höll på med mitt andra seriealbum och skulle göra research om cannabis skickade jag helt enkelt mejl till polisen och bad om att få prata med någon som var insatt. Och någon tidig morgon några veckor senare ringde någon mycket insatt snubbe. Han undrade om jag skulle skriva science fiction. Det skulle jag ju inte. Vi började snacka och desto mer jag frågade – desto mer kunde jag riktigt höra hur han skruvade besvärat på sig på andra sidan luren. Jag kunde ingenting. Vilket jag samtidigt trodde att jag gjorde. Tills slut insåg jag också hur dum jag antagligen lät. Jag hade noll koll på droger. Han hänvisade mig till en massa hemsidor där han tyckte jag skulle läsa på. Jag förstod att han ville bli av med mig. Jag tackade så mycket och vi la på. Jag orkade aldrig kolla de där hemsidorna. Istället strök jag allt i manus som hade med cannabis att göra. Allt som inte var Karls subjektiva upplevelser. De hade jag ju mer eller mindre själv upplevt. Så de kunde ingen ta ifrån mig. 

Länge lyssnade jag alltså på stoner utan att jag ens visste om det. Hur pinsamt är det? Inte särskilt mycket om man kommer från Rottne. Då är det mycket man inte känner till. Jag är van vid att folk tycker jag är en okunnig bonnjävel. Och antagligen har de rätt.  

Jag vill här lägga in en brasklapp: man behöver inte droga för att lyssna på drogrock. Men sanningen är den att det inte skadar att göra det; röka lite ogräs och stämma sinnena – så att säga. Och ni kommer inte sluta era dagar i någon främmande människas piss med en tom spruta i armen för att ni gör det. Cannabis är nämligen inte beroendeframkallande. Så om ni provar och ändå slutar på det viset, ska ni veta att det inte berodde på cannabiset (om man nu skriver så i bestämd form). Man kan inte heller överdosera sig till döds med cannabis. Vilket jag väldigt länge trodde.  

Och nu: en kort lista med rock för droger:  

Bongripper 

Det här behöver ni veta: bong är en slags enkel vattenpipa, ofta i glas, som man röker ”weed” och hasch i. Ripper har varken något att göra med ”att skära upp någon”, eller ”att stjäla”. Utan det handlar om ”att andas in”. Bongripper betyder helt enkelt att dra i sig bloss från bongen. Att röka på.  Bongripper är också ett av tungviktarbanden i genren stoner. Enligt dem själva så är namnet ironiskt menat. Men det är inget som kommer att kritiskt avhandlas här – utan här tipsar jag om ett av världens absolut tyngsta skivor: 

 

Satan Whorshipping Doom (2010). 

Låtarna på skivan är enligt följande: 

1. Hail (13:44) 

2. Satan (11:37) 

3. Whorship (16:01) 

4. Doom (11:53) 

Vad mer behöver ni veta? Inget.  

Bongzilla 

Bong bör ni veta vad det är nu. Godzilla är ju den där skitstora geckoödlan som ödelägger Tokyo. Bongzilla är således den skitstora bongen. Eller nåt. Till skillnad från Bongripper är – Bongzilla storkonsumenter av cannabis. Deras skivor är också till skillnad mot Bongripper sämre och av skiftande kvalitét. De har egentligen bara gjort en duktigt bra skiva:  

Gateaway (2002). 

Skivan kan beskrivas som rätt ”groovy”. Det svänger. Låten ”Hashdealer” är så jävla grym! Inledningsspåret ”Greenthumb” är inte så dålig den heller. En klassiker.  

Sleep 

Sleeps Holy Mountain (1992).

Bandet som är föregångare och genrebildande för genren stoner. Matt Pike, den tatuerade gitarristen och sångaren som för det mesta är barbröstad och svettig (och rätt äcklig) spelar numera i High on Fire. Också. Ibland finns Sleep fortfarande. Men egentligen är nog bandet nedlagt och har sin historia bakom sig. Lyssnar ni, hör ni att det rör sig om Black Sabbath-inspirerad musik. Men lite släpigare på sina ställen. Blir det ännu släpigare och enformigare, kallas det för ”drone”. En genre som helt klart är närbesläktad och drogig som bara den. Musiken är bra att vara hög till – men se upp om ni ser dem live – åsynen av Matt Pike kan ge upphov till snedtripp. 

Electric Wizard

 

Dopethrone Dope (2000).

Dope betyder knark. Throne är tron, en sådan att sitta på. Knarktronen. Jag har sett Electric Wizard en gång. Men de gjorde egentligen inget större intryck på mig. Men de måste ju (ändå) vara med på min lista på Rock för droger.

YOB 

Live at Roadburn 2010.

YOB’s skivor finns inte på Spotify. Bara senaste skivan och en live-skiva från Roadburn. Roadburn är en hel festival för rock och knark. Dödsknark. Så det måste klämmas in på listan. YOB är tillsammans med Bongripper riktigt utmejslade och egensinniga. Men skivorna som inte finns på Spotify; till exempel ”The Unreal Never Lived” (2005) är ett måste i genren. Två av låtarna på The Unreal Never Lived-skivan återfinns på Roadburn-skivan. Som är helt okej. Men YOB blir snäppet vassare i studio.

Så. Det får räcka med dödsknark. Tills nästa gång. Auf Wienersnitzel music lovers!

Invasionen av Norge 1940 i nytt ljus.

 

Göteborgs-posten hade den 9:e april publicerade ett reportage om de första dagarna av invasionen av Norge. Texten kom från Strömstadstidningen och var skrivet 1940. Bara några dagar efter invasionen. Det var en artikel som inspirerade mig att läsa mer om ämnet. Strax efter hittar jag boken ”Sänkningen av Blücher den nionde april 1940” av Alf R. Jacobsen. I Ullared givetvis. Men inte inne på GeKås utan inne på bokhandeln som ligger vid parkeringen. Att jag hittar boken så tätt inpå måste vara ett tecken från vår allsmäktige skapare om att det är dags för mig att ifrågasätta mitt blogginlägg från den 5:e oktober 2009.

Så här skriver jag: 

Strax efter midnatt den 9:e april 1940 anföll Nazityskland Norge. »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«, var den norska regeringens svar. Inledningsvis förlorade den tyska krigsmakten ett av sina modernaste skepp i invasionen, kryssaren »Blücher«.

Efter att jag läst Jacobsens bok så framstår ju ovan som ren propaganda. Jag skäms. Ändå vill jag minnas att jag läste på en hel del innan jag skrev det där inlägget.

Först och främst: »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«. Citatet må vara korrekt. Men det ger en skev bild. För en sida av myntet är att när uttalandet görs så har mer eller mindre Norge redan gett upp. Och inte bara gett upp. Man har kommit överens och har en … under omständigheterna … normal relation till tyskarna. Många norrmän och tyskar kommer mycket bra överens. De blir till och med vänner.

En annan bra bok i detta ämne är Pepetela’s ”Sköldpaddans historia” (Bokförlaget Tranan, 2000). En bok om en enkel bonde i Angola som har svårt att förstå vad som är skillnaden mellan soldater och soldater. Med all rätt.

Den sida som aldrig kommer fram – eller i vart fall väldigt sällan skildras – är den att tyskarna i själva verket var individer och inte ett homogent kollektiv. De var som alla andra. Som norrmännen själva. De var inte övertygade NAZISTER. Detta står i vart fall att läsa mellan raderna i Jacobsens bok. Det är inget han varken döljer eller lyfter fram. Men vinnaren skriver historien. Och historien är den att Hitler var genuint ond och alla tyskar var nazister. Vilket så klart bara är strunt. Var Hitler ond eller oförmögen att känna empati? (Jag lämnar det hän.)

Jacobsen förhåller sig väldigt objektiv för att vara norsk och jävig i målet. Men han slinter ordentligt på tangentbordet tillräckligt många gånger och färgar boken med adjektiv som är allt annat än objektiva. Det rör sig endast om ett fåtal meningar här och där – men med formuleringar som »Han hade som förste norrman stupat för friheten och självständighetens sak – mot nazismens totalitära ondska« följer mycket av Jacobsens trovärdighet med Blücher ned till havets kalla och svarta botten.

Jag blir tvungen att lägga boken åt sidan och ta ett par djupa andetag innan jag mäktar med att fortsätta. För det måste jag. På det stora hela är boken mycket objektiv och skildrar händelser ur både tyskarnas och norrmännens sida. Det perspektiv som man saknar – efter att ha läst boken – är tredje parts. Det behöver ju nödvändigtvis inte vara dåligt eftersom det istället då blir min känsla och slutsats som läsare som i slutändan blir det perspektivet. Den stora frågan jag ställs inför efter att ha läst boken är: var det värt det?

Den vid tidpunkten norske utrikesministern, som antagligen förstod att Tyskland höll på att invadera Norge, förhåller sig väldigt passiv. Han bör ha vetat om att försöka försvara Norge är meningslöst – och kommer bara innebära onödigt lidande. Genom att inte agera försöker han (antagligen) undvika det som ändå sker: att ett fåtal individer agerar utefter ”heder” och ”moral”, och fattar beslut med följden att massor av människor dör.

Att bara läsa om krigets fasor gör mig förtvivlad. Hur kunde de så lättvindigt offra sina medmänniskor!? »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang.« Är inte det ren idioti? Om något som vittnar om en skev världsuppfattning? Eller rent av ondska? Själv kan jag inte annat än att känna avsky för de norska befäl som på eget bevåg sätter sig upp mot en övermäktig krigsmakt och fattar beslut som berövar så många människor livet – och traumatiserar många fler därtill. Oavsett deras nationalitet. Men samtidigt är felet såklart inte deras. Felet ligger hos de politiker som omedelbart borde ha kapitulerat och lagt sin stolthet åt sidan och agerat på det svåraste sätt man kan göra: som en pacifist.

Nästa steg är kanske att förkovra sig i hur svenska beslutsfattare agerade under kriget. Den 5:e oktober 2009 skriver jag:
I Sverige får man inte älska sig själv och det egna landet. Inte efter det vi gjorde under kriget. Vi ska känna skam. Hos oss finns endast en historia som tillåts hyllas; det är den statligt finansierade och återberättande historien om vår egen psykos, om dagen vi borde tagit livet av oss.
Det är inte skrivet som om det skulle vara mina egna ord. Märk väl. Utan som om det var en allmängiltig syn eller uppfattning. Svårt att inte totalt revidera den bilden. Jag måste säga att jag faktiskt kan känna en stolthet över att de svenska beslutsfattare agerade som de gjorde. Eller stolthet och stolthet. Tacksamhet, snarare. De räddade många människoliv genom att välja en annan väg än det som kom att bli det norska agerandet. Och det kunde de göra eftersom Sverige var mer förberett.