Göteborgs-posten hade den 9:e april publicerade ett reportage om de första dagarna av invasionen av Norge. Texten kom från Strömstadstidningen och var skrivet 1940. Bara några dagar efter invasionen. Det var en artikel som inspirerade mig att läsa mer om ämnet. Strax efter hittar jag boken ”Sänkningen av Blücher den nionde april 1940” av Alf R. Jacobsen. I Ullared givetvis. Men inte inne på GeKås utan inne på bokhandeln som ligger vid parkeringen. Att jag hittar boken så tätt inpå måste vara ett tecken från vår allsmäktige skapare om att det är dags för mig att ifrågasätta mitt blogginlägg från den 5:e oktober 2009.
Så här skriver jag:
Strax efter midnatt den 9:e april 1940 anföll Nazityskland Norge. »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«, var den norska regeringens svar. Inledningsvis förlorade den tyska krigsmakten ett av sina modernaste skepp i invasionen, kryssaren »Blücher«.
Efter att jag läst Jacobsens bok så framstår ju ovan som ren propaganda. Jag skäms. Ändå vill jag minnas att jag läste på en hel del innan jag skrev det där inlägget.
Först och främst: »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«. Citatet må vara korrekt. Men det ger en skev bild. För en sida av myntet är att när uttalandet görs så har mer eller mindre Norge redan gett upp. Och inte bara gett upp. Man har kommit överens och har en … under omständigheterna … normal relation till tyskarna. Många norrmän och tyskar kommer mycket bra överens. De blir till och med vänner.
En annan bra bok i detta ämne är Pepetela’s ”Sköldpaddans historia” (Bokförlaget Tranan, 2000). En bok om en enkel bonde i Angola som har svårt att förstå vad som är skillnaden mellan soldater och soldater. Med all rätt.
Den sida som aldrig kommer fram – eller i vart fall väldigt sällan skildras – är den att tyskarna i själva verket var individer och inte ett homogent kollektiv. De var som alla andra. Som norrmännen själva. De var inte övertygade NAZISTER. Detta står i vart fall att läsa mellan raderna i Jacobsens bok. Det är inget han varken döljer eller lyfter fram. Men vinnaren skriver historien. Och historien är den att Hitler var genuint ond och alla tyskar var nazister. Vilket så klart bara är strunt. Var Hitler ond eller oförmögen att känna empati? (Jag lämnar det hän.)
Efter att jag läst Jacobsens bok så framstår ju ovan som ren propaganda. Jag skäms. Ändå vill jag minnas att jag läste på en hel del innan jag skrev det där inlägget.
Först och främst: »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«. Citatet må vara korrekt. Men det ger en skev bild. För en sida av myntet är att när uttalandet görs så har mer eller mindre Norge redan gett upp. Och inte bara gett upp. Man har kommit överens och har en … under omständigheterna … normal relation till tyskarna. Många norrmän och tyskar kommer mycket bra överens. De blir till och med vänner.
En annan bra bok i detta ämne är Pepetela’s ”Sköldpaddans historia” (Bokförlaget Tranan, 2000). En bok om en enkel bonde i Angola som har svårt att förstå vad som är skillnaden mellan soldater och soldater. Med all rätt.
Den sida som aldrig kommer fram – eller i vart fall väldigt sällan skildras – är den att tyskarna i själva verket var individer och inte ett homogent kollektiv. De var som alla andra. Som norrmännen själva. De var inte övertygade NAZISTER. Detta står i vart fall att läsa mellan raderna i Jacobsens bok. Det är inget han varken döljer eller lyfter fram. Men vinnaren skriver historien. Och historien är den att Hitler var genuint ond och alla tyskar var nazister. Vilket så klart bara är strunt. Var Hitler ond eller oförmögen att känna empati? (Jag lämnar det hän.)
Jacobsen förhåller sig väldigt objektiv för att vara norsk och jävig i målet. Men han slinter ordentligt på tangentbordet tillräckligt många gånger och färgar boken med adjektiv som är allt annat än objektiva. Det rör sig endast om ett fåtal meningar här och där – men med formuleringar som »Han hade som förste norrman stupat för friheten och självständighetens sak – mot nazismens totalitära ondska« följer mycket av Jacobsens trovärdighet med Blücher ned till havets kalla och svarta botten.
Jag blir tvungen att lägga boken åt sidan och ta ett par djupa andetag innan jag mäktar med att fortsätta. För det måste jag. På det stora hela är boken mycket objektiv och skildrar händelser ur både tyskarnas och norrmännens sida. Det perspektiv som man saknar – efter att ha läst boken – är tredje parts. Det behöver ju nödvändigtvis inte vara dåligt eftersom det istället då blir min känsla och slutsats som läsare som i slutändan blir det perspektivet. Den stora frågan jag ställs inför efter att ha läst boken är: var det värt det?
Den vid tidpunkten norske utrikesministern, som antagligen förstod att Tyskland höll på att invadera Norge, förhåller sig väldigt passiv. Han bör ha vetat om att försöka försvara Norge är meningslöst – och kommer bara innebära onödigt lidande. Genom att inte agera försöker han (antagligen) undvika det som ändå sker: att ett fåtal individer agerar utefter ”heder” och ”moral”, och fattar beslut med följden att massor av människor dör.
Att bara läsa om krigets fasor gör mig förtvivlad. Hur kunde de så lättvindigt offra sina medmänniskor!? »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang.« Är inte det ren idioti? Om något som vittnar om en skev världsuppfattning? Eller rent av ondska? Själv kan jag inte annat än att känna avsky för de norska befäl som på eget bevåg sätter sig upp mot en övermäktig krigsmakt och fattar beslut som berövar så många människor livet – och traumatiserar många fler därtill. Oavsett deras nationalitet. Men samtidigt är felet såklart inte deras. Felet ligger hos de politiker som omedelbart borde ha kapitulerat och lagt sin stolthet åt sidan och agerat på det svåraste sätt man kan göra: som en pacifist.
Nästa steg är kanske att förkovra sig i hur svenska beslutsfattare agerade under kriget. Den 5:e oktober 2009 skriver jag:
I Sverige får man inte älska sig själv och det egna landet. Inte efter det vi gjorde under kriget. Vi ska känna skam. Hos oss finns endast en historia som tillåts hyllas; det är den statligt finansierade och återberättande historien om vår egen psykos, om dagen vi borde tagit livet av oss.
Det är inte skrivet som om det skulle vara mina egna ord. Märk väl. Utan som om det var en allmängiltig syn eller uppfattning. Svårt att inte totalt revidera den bilden. Jag måste säga att jag faktiskt kan känna en stolthet över att de svenska beslutsfattare agerade som de gjorde. Eller stolthet och stolthet. Tacksamhet, snarare. De räddade många människoliv genom att välja en annan väg än det som kom att bli det norska agerandet. Och det kunde de göra eftersom Sverige var mer förberett.
Nästa steg är kanske att förkovra sig i hur svenska beslutsfattare agerade under kriget. Den 5:e oktober 2009 skriver jag:
I Sverige får man inte älska sig själv och det egna landet. Inte efter det vi gjorde under kriget. Vi ska känna skam. Hos oss finns endast en historia som tillåts hyllas; det är den statligt finansierade och återberättande historien om vår egen psykos, om dagen vi borde tagit livet av oss.
Det är inte skrivet som om det skulle vara mina egna ord. Märk väl. Utan som om det var en allmängiltig syn eller uppfattning. Svårt att inte totalt revidera den bilden. Jag måste säga att jag faktiskt kan känna en stolthet över att de svenska beslutsfattare agerade som de gjorde. Eller stolthet och stolthet. Tacksamhet, snarare. De räddade många människoliv genom att välja en annan väg än det som kom att bli det norska agerandet. Och det kunde de göra eftersom Sverige var mer förberett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar