VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

tisdag 31 juli 2007

Tid.

Innan Wyatt och Billy ger sig av på sina bågar i filmen Easy Rider, tar de av sig armbandsuren, släpper dem till den steniga ökenmarken och trampar sönder dem. Tiden kan inte längre hålla dem kvar.

Hur viktigt det är för barn med "fasta tider" hör man när man går till Barnavårdscentralen.
– Jag är JÄVLIGT bra på att passa tider, nickar jag inställsamt till tanterna och ler brett och hjärtligt. Sanningen är den att jag varken har en fungerande klocka eller något som kan kallas egna rutiner. Ännu mindre arbetstider.

Jag tänker som så, att det där ordnar sig nog; man äter när man är hungrig, sover när man är trött, skiter när man är skitnödig och skrattar när man har roligt. Så säger jag givetvis inte inte till tanterna (av någon anledning har jag aldrig mött en karl på Bvc). På Barnavårdscentralen sitter jag bara och håller med. Obligatoriskt drar jag ofta någon rolig anekdot om något barnen gjort, för att det inte ska verka som om jag sitter och lider. Sedan frågar de alltid om jag tycker det är dags att vaccinera ungarna, men det tycker jag aldrig. Och sedan får jag gå. Hej svejs.

Livet med barn var så att säga "tidlöst" tills sonen började i skolan. Då helt plötsligt måste man stiga upp mitt i natten och bre mackor och hälla upp fil till ungarna för de ska börja i skola klockan åtta.
– Helvete! Klockan åtta! Vi är väl för helvete inte vampyrer. Folk går upp när de vaknar. Rök en holk. Lugna ned er lite. Klockan åtta! Vet ni hur många människor som DÖR bara för att de kliver upp mitt i natten och stressar iväg? Igår var det två! Idag fyra och i morgon fem. Nästa vecka kanske det är jag. Godnatt.

Men jag ÄR faktiskt jävligt bra på att passa tider. Det är bara det att jag inte har någon LUST att göra det. Jag gjorde min tjänstgöring prickfritt. Jag kom aldrig försent, detta trots att jag var tvungen att stiga upp klockan sex i vintermörkret och skrapa rutorna på bilen. Visst led jag. Jag till och med grät av förtvivlan. Men jag tänkte som så, att jag ska lära mig att döda, jag ska lära mig att göra bomber, jag ska lära mig er jävla gerillakrigföring och sedan ska jag fanimig använda den EMOT er. Era jävla militärkukar. Jag ska spränga er sönder och samman. Jag ska döda Kungen och sno hans pengar.

Men efter ett årtionde så satt jag där på Barnavårdscentralen och nickade inställsamt.

fredag 13 juli 2007

Fasta dag 4. Avtändning.

Jag fuskade! Jag var tvungen att äta en glass. Och några gröna oliver. Sviskonen var för dyra tyckte jag. Förtio sura spänn för en påse med något man hatar? Skulle inte tro det! Jag köpte ett paket russin för femton istället. Man får väl ränneskita av det också. Och jag har ändå en flaska katrinplommonjos kvar. Det är faktiskt rätt gott.

Antändning som sagt, eller skrivet. Det innebär att man får börja äta rivet äpple och soppa. Men jag iddes inte riva äpplet, utan tuggade istället jävligt noga och kom att tänka på David B´s Epileptic där de ska tugga maten minst hundra gånger innan de sväljer.

Benen och ryggen värker, antagligen efter den underbara milavandringen i Änggårdsbergen. Det tär. Jag orkar inte hålla på en vecka. Öl har jag införskaffat. Jag gav mig ut i ösregnet. Cyklade med regnställ och den numera obligatoriska krukan på huvudet ned till Majorna och plockade till mig ett sexpack Bedarö eftersom de inte finns att köpa i Frölunda. Men jag sparar dem tills nästa vecka då jag ska med familjen till Smögen. Ölsuget har försvunnit. Jag känner för övrigt ingen hunger alls. Men ... jag vet inte. Det är ju så jävla osocialt att fasta. Min käresta sa:
– Man kan ju inte prata med dig längre.
Tydligen är det så att vi uteslutande pratar om mat och dricka med varandra. "Där ser man", som den blinde sa till Jesus.

Så nu sitter jag här och skriver med en äppelgrogg eller vad man nu ska kalla det. Tysk äppeljos som ser ut som grön leksak-slime blandat med tinner. Några isbitar och vodka. Grymt starkt blev det. Det var inte riktigt min mening, men ont ska med ont fördrivas.

Visky och morotsjos – kan det vara något måntro?

torsdag 12 juli 2007

Fasta dag 3.

Igår kväll höll bakhuvudet på att explodera i huvudvärk, jag fick ta en alvedon och gå och lägga mig klockan nio. Jag vaknade klockan två på natten och låg och lyssnade på regnet.

Det tråkigaste med att fasta är att man blir så kissenödig. Vätskan fullkomligt rinner igenom mig. Jag dricker ett glas vatten, så går det en kvart-tio minuter och så måste jag kissa. Länge. Jag kissar ihållande i en halvtimme – känns det som.

Åh, fy fan vad jag fryser hela tiden. Detta "är bra", för tydligen innebär det att kroppen använder sig av sitt reservförråd av fett.

Magnum Equador! En kall liten öl. Knäckebröd med lökkorv och saltgurka, och riktigt gott smör, extrasaltat. Pizza! En mega-Marinara med knapriga kanter. En liten jävla godisbit. Jag döööööör snart.

I kväll ska jag smaska sviskon och vitt bröd. I morgon ska jag äta soppa. Jag ska fanimig åka ned till systemet och köpa mig ett gäng Bedarö. Nu skiter jag i det här.

onsdag 11 juli 2007

Fasta dag 2.

Andra dagen utan fast mat och det känns fantastiskt.

Jag blev tvungen att läsa på lite om hur man bär sig åt för att fasta, vilket jag tycker är tråkigt. Jag är typen som inte vill läsa några bruksanvisningar innan jag plockar ihop hemma-bio-systemet.

Men eftersom jag ändå ska fasta, kan jag lika väl göra det ordentligt. Lektion ett: inget kaffe. Lektion två: ingen öl. För att leva upp till lektion tre, den töntigaste av alla lektioner, blev jag tvungen att promenera iväg till torget och köpa på mig det som lektion tre förkunnar att man får stoppa i sig; katrinplommonjos, morotsjos, kamomillte och buljong. Ni hör mesigt det låter, det är bara näbbstövlar och dumstrut som saknas.

När jag ändå var ute och traskade, uppfyllde jag även lektion fyra: motion.

Detta är alltså min andra dag på fastan. Jag är lite omtöcknad i huvudet. Lite slö och disträ.

Under förmiddagen har jag gått från Frölunda till Botaniska trädgården genom Änggårdsbergen. En underbar promenad. Riktigt berusande. Jag har nog aldrig njutit så av naturen som jag gjorde idag. Särskilt Änggårdsbergen ger en inre frid att promenera genom. Där är det lugnt och stilla, vacker natur, till skillnad från Botaniska trädgården som – idag – tedde sig extremt hysterisk i mina ögon.

Under gårdagen gick jag igenom stadium av huvudvärk, magont, värk i tänderna och slutligen frossa. Det låter kanske plågsamt, men det är det verkligen inte, allt känns bara behagligt och skönt. Idag har jag fått ett tiotal finnar över hela kroppen, undrar vad det beror på? Kanske är det kemikalier som puttrar ur kroppen?

tisdag 10 juli 2007

Fasta

I söndags var jag med familjen och bowlade i Kungsbacka. Efteråt gick vi och åt pizza. Sonen orkade inte hela sin barnpizza, så jag åt en stor bit av den utöver min egna mega-Marinara. Jag drack en starköl och slapp köra. Kräkmätt bestämde jag mig för att börja fasta. Strax efter, åt jag en brakmiddag, drack två glas vitt vin och avslutade med en dessert och lite portvin.

Så idag är min första dag på fastan. I morse hade jag tänkt mig att bara dricka te och vatten, men enligt min käresta så får man inte dricka svart te. Detta förvånade mig. Tydligen är det väldigt noga vad som får passera in i kroppen. Jag hade nog planerat lite öl och kaffe om jag ska var ärlig; porter givetvis eftersom det ska vara bra för magen. Men nähä! Ingen alkohol. Jag misströstar inte över det, jag känner mig bara lite smått irriterad ...

En fasta ska hålla på i minst en vecka för att ge önskad effekt; en omstart och rening för kroppen.

onsdag 4 juli 2007

Larson nr 7 2007.

Senaste numret av Larson ligger ute i butikerna. Jag medverkar med ett tre sidors gästspel med Karl & Conny. I färg!

Det är sprit, sex och slapstick för hela slanten. Gå och köp!

tisdag 3 juli 2007

Säg hej!

Varför blev jag aldrig en aktiv vänsteraktivist? För att det satt ett litet mods i skallen och sjöng? Eller för att jag hade så jävla svårt att relatera till livsfarliga ungdomar som skrek:

"Vi är många
vi är starka
krossa fascismen nu
hej"

"Hej"? Vad fan handlar det där jävla opretentiösa "hej" om egentligen? Att en generation blivit så jävla skadade av Gullan Bornemark att de inte kan skriva en ramsa utan att hejja?

Och nassarna var inte bättre de. De förlöjligade sig själva med denna fotbollsramsa:

"Sigge, sigge, sigge
heil, heil, heil"

Om man drar med handen längs eggen så handlade det inte politik, det handlade om att hitta sin flock och fotbollshejja tillsammans. Att slippa vara ensam. Släppa loss med några man kunde kalla för kompisar, rent av vänner. Det handlade om att foga sig. Passa in och ställa sig i ledet. Vara en i mängden. Ropa hej tillsammans. Samtidigt.

Det var det jag aldrig kunde.

Hej.

Deltagänget (fortsättning).

När göteborgskravallerna brakade loss hade vi precis firat min sons ettårsdag. Dagen då de värsta kravallerna skulle utspela sig gick jag och kärestan ned till stan med ettåringen sovandes i barnvagnen. Jag skulle lämna tillbaka en bok på Stadsbiblioteket, och så skulle vi titta på demonstrationen.

När vi kom och gick längs med Vasagatan mötte vi en massa människor som flydde springande från Avenyn. Jag fick ögonkontakt med en cyklist, han vände om och varnade kärestan och mig för att närma oss Avenyn med barnvagnen.
– De är inte kloka, de kommer nedför Avenyn och de slår sönder allt i sin väg, sa han.
Kärestan tackade för varningen och jag var så rörd över att han brydde sig att jag var helt tyst. Sedan for mannen iväg på sin cykel som ett skollat troll. Jag vet inte om jag hann tacka honom.

Sedan såg vi dem. Och vi såg paniken hos alla dem som inte visste vad som hände. De som flydde. Din Skos skyltfönster rasade med all sin tyngd ned på gatan. Det var ett fantastiskt skådespel och jag ville se mer av det, men kärestan vägrade. Vi hade vår son med oss. Jag fick henne att följa med mig upp längs ett par bakgator, men sedan vågade hon ändå inte mer utan ville vända om. Jag lät mig övertalas, men jag ville ändå få mitt ärende uträttat.
– Jag ska bara springa in och lämna boken, sa jag, jag kommer alldeles strax.
– Jag går hemåt, sa kärestan och vi skildes åt.

När jag kom upp till Stadsbiblioteket var Avenyn helt öde där. Polisen hade ringat in barnfamiljerna på Götaplatsen och jag tittade förvånat på dem där dessa stod och sjöng med tung polisbevakning. Jag begrep inte mycket av det utan ilade så fort jag kunde upp till Stadsbiblioteket. Men in kom jag inte. Det var stängt, trots att jag kollat upp ordentligt innan att de skulle hålla öppet. Så varför det var stängt förstod jag inte. Tre kvinnor, tre bibliotekarier, stod vid glasporten och jag försökte få dem att öppna, men de visade tydligt att det gick inte för sig. Jag tog då upp boken från min ryggsäck och visade den demonstrativt för dem, så att de skulle förstå att jag ville lämna tillbaka den. De skrattade åt mig. Och hela situationen var obegriplig för mig. Konstigt nog blev jag inte förbannad.

Jag stoppade besviket tillbaka boken i ryggsäcken och gick ut på Avenyn igen. Överallt låg uppbrutna gatstenar. Och så såg jag en kamera ligga mitt på avenyn. En riktigt fin kamera med stort objektiv och allt. Den låg alldeles ensam och övergiven. Tappad i tumultet. När jag såg den började vidden av förstörelsen gå upp för mig. Allt det overkliga. Jag stod spöklikt ensam mitt på Avenyn och tittade storögt omkring. På andra sidan trottoaren fanns lite folk, och några fotografer kunde inte riktigt bestämma sig för vad de skulle ta vägen. En fotograf satt på huk och fotograferade en gatsten. Jag tittade nedför Avenyn och såg hur en rökpelare steg upp mot himmelen längre norrut. Ungefär vid Farrelis. Det var först när jag såg den svarta rökpelaren som jag förstod att jag stod mitt i en krigszon.
– De bränner skiten. De har tänt eld, stod jag där och tänkte. Och det var fantastiskt. Jag gick nedför Avenyn och såg att mer eller mindre att allt var fördärvat. Jag kunde inte låta bli att flina. Åt mig själv, åt polisen och åt alla dumma jävla politiker. Vad fan trodde vi skulle hända egentligen? Det var så självklart. Så förlösande.

måndag 2 juli 2007

Deltagänget

Det var rätt knepigt att få tag i Salka Sandéns roman "Deltagänget". Biblioteken i Göteborg har av någon anledning bara köpt in tre exemplar av boken, på dessa löjligt få exemplar finns det 19 reservationer.

Som jämförelse kan nämnas att biblioteken i Göteborg köpt in hela 19 exemplar av Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora". Den boken har två reservationer.

"Deltagänget" är utgiven av det lilla bokförlaget Vertigo som – antagligen med bibliotekariers mått mätt – roar sig med smygsadosexutgivning, och därav inte får några beställningar på sina böcker. Dessutom har Salka växt upp fyra-fem spårvagnshållplatser härifrån där jag sitter, i Tynnered; Ingemar Bengtssons legendariska tillhåll. Och man blir aldrig poet i sina egna skor.

Jag beställde boken direkt från förlaget och fick den dagen innan jag skulle åka iväg på en veckas grillsemester. Jag sträckläste boken under ett par kvällar framför stugkaminens värme, med tända ljus, ett glas porter vid min sida och utedasset runt knuten. Det var fantastiskt mysigt och det höjde verkligen läsupplevelsen. Boken, som till stora delar ska vara självbiografisk, handlar om en kvinna som blir aktivist i AFA, Antifascistisk aktion.

Jag minns inte riktigt hur, men i början på 90-talet drogs jag med i vänsterrörelsen. Jag följde med någon, antagligen var det Kristian, till Vänsterpartiets lokaler i Växjö där jag vid tidpunkten bodde. Där var jag med om någon form av möte som Vänsterpartiets ungdomsförbund hade. På detta möte hjälpte jag till med att skriva och formulera en annons för en motdemonstration emot Sverigedemokraternas annalkande möte på Båtmanstorget. Annonsen betalades av ungdomsförbundet, men fick givetvis inte ha dem som avsändare, så istället hittade vi på ett namn på en fiktiv arrangör. Annonsen sattes in i Smålandsposten.

På demonstrationsdagen vimlade det av folk på stan. Jag morsade på vänsteraktivisterna jag precis lärt känna, och hängde med dem i jakten på nazisterna.
– Nickan, här ska inte du vara, var det någon som sa bakom mig helt plötsligt. Det var en kompis pappa som var civilare. Han flinade åt mig och försvann.

Eftersom demon hölls i envetna Växjö var det mycket vanligt folk som var engagerade emot Sverigedemokraterna, trots detta var polisen under hela demonstrationen väldigt tolerant mot nazisterna, och ingrep aldrig när de kastade flaskor mot andra sidan, i en båge över polisen. Istället skickade man schäferhundar mot några unga vänsteraktivister som blev svårt bitna i armar och ben. Polisen var fienden. Polisen stod upp och skyddade nazisterna värderingar – ett faktum, eller dilemma, som Polisen inte kan komma ifrån.

De här minnena kommer tillbaka när jag läser Salkas bok. Polisen är fienden, även om även Salkas berättarröst stöter på enstaka personer inom poliskåren som ger ifrån sig sympatier och ett illa dolt medgivande, personer som trots allt inger hopp för mänskligheten. De är inte många, men det faktum att de finns, gör det lättare att härda ut.

Jag tyckte jag själv var jävligt tuff den där dagen. Och det gav mig en enorm adrenalinkick att stå och skrika ut mitt hat mot en mur av schäferhundar och poliser, två-tre meter ifrån mig, i jakt på nassarna när de flydde tillbaka till sina bussar. Mitt svalg smakade blod och efteråt skakade och darrade hela jag. Men jag levde. Fy fan, vad jag kände att jag levde!

Några veckor senare värvade Syndikalisterna de aktivister jag hade lärt känna ... och av någon anledning uteblev mitt engagemang. Ett möte och en demo – min politiska ungdomskarriär.