VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

onsdag 3 december 2014

Den franska hårdrocken "bryter mot praxis".

Just nu går teveserien "Hårdrockens historia" (Metal Evolution, 2011) i repris på Svt. Där reser Sam Dunn (nästan) hela världen runt som en slags Charles Darwin och katalogiserar hårdrock, delar in den i olika fack, samt försöker fastställa regler.

INGENTING SKA FÅ heta "hårdrock" om det inte verkligen är det. Vart gränserna går är givetvis ett känsligt kapitel. Inte minst blottlades detta när Lou Reed och Metallica samarbetade med projektet "Lulu". Metallica-fansen grät och skrek, medans Lou Reed-fansen knappt höjde på ögonbrynen. Albumet och samarbetet levde inte upp till de kriterier som gör att något får använda epitetet "hårdrock".

I Frankrike har man lite dålig koll på vad dessa regler är. Eller. Man kanske snarare skiter i dem. Frankrike är Frankrike. Det dricks vin i Frankrike. Således dricker hårdrockare vin i Frankrike – med samma omsorgsfullhet som resten av invånarna. Att en "riktig" och "genuin" hårdrockare måste dricka starköl – eller på sin höjd sprit av märket Jack Daniels – bekommer inte grodätarna det minsta. I Frankrike dricker man vin.

Hårdrockens snäva ramar och stigmatisering har inte tilltalat fransmännen på det stora hela. Istället håller de på att omforma hårdrocken. De är på väg att skapa något nytt. Ännu ett rum för Sam Dunn att tvingas infoga i sitt ömtåliga korthus.

Det första franska hårdrocksbandet jag uppmärksammade var Gojira. (Hur jag fastnade för Gojira har jag tidigare skrivit om i min blogg.) Det tog lång tid innan jag insåg att det var trummisen Mario Duplantier rytmer som var kärnan och essensen och således nyckeln in i Gojiras musik.


Genom Gojira fick jag sedan upp ögonen för ett annat franskt band de turnerade med; Alcest. Det är ett band jag med en gång förstod och kunde relaterade till. Alcest har förenat black metal med shoegazerpop. En helt naturlig förening i mina öron. Men om man skall se det utifrån perspektivet om vad som verkligen är hårdrock, så är det att betrakta som regelvidrigt. Alcest "bryter mot praxis" som vår snart avgående statsministern bittert skulle ha uttryckt det.

När det norska dödsmetalbandet Khold släppte "Krek" (2005) tyckte jag mig höra något så ovanligt som indieinfluenser i låten "Innestengt i Eikekiste". Det lät Sonic Youth. Och då jag själv var inne i den svängen när det begav sig, gillade jag starkt vad jag hörde. Indiesvängen var under 90-talets början lika stigmatiserad som hårdocken har varit. Då, under 90-talet, när band som Smashing Pumkins, Soundgarden, Pearl Jam, Gobblehof och Tad började spela hårdrockinfluerad musik fick de tummen upp av mig. Sam Dunn ville i sin teveserie dock inte riktigt infoga dessa grungeband i sitt hårdrocksträd. Kanske lät han Soundgarden vara med. Minns inte riktigt.

Indiesvängen dog ut omkring 1993 och tunnades ut med soul och country. Indiepubliken var heller inte beredd att stödja sina band på samma sätt som hårdrockaren gör med att faktiskt köpa fysiska skivor, t-tröjor, gå på konserter och dricka bandets öl (hur kissigt det än må vara). Indiemusiken har sedan dess levt lite i skymundan. Inte minst rent konstnärligt. Det har inte funnits något nytt att rapportera från fronten.




Hårdrocksfronten fortsätter däremot sin progression. Där är Les Discrets är ytterligare ett namn att lägga till listan över nyskapande franska hårdrocksband som hämtar tydliga influenser från shoegazerpop. Lantlôs och Amesoeurs två andra.

Länken mellan alla dessa band är musikern Niege, som i intervjuer obekymrat kan tala om både Slowdive och Ride. Han ser inte ens sig själv som en hårdrockare. Han har till och med svårt att förstå – att sådana som jag – vill se hans musik som hårdrock. Men samtidigt tycker han det vore tråkigt att förlora sina hårdrocksfans.

På ett sätt har Alcest gjort samma resa som Opeth gjort. Bara att det gått mycket fortare för Alcest. Men trots detta, vägrar fansen att överge dessa båda band. Trots att de "bryter mot praxis".

Att black metallens Gudfader själv; Burzum, har flyttat till Frankrike, har kanske först och främst med hans familjeförhållanden att göra och kan kanske inte ses som ett tecken. Men han var samtidigt den förste – i en genre där du fick motta mordhot om du inte ville passa in – som bröt mot reglerna och plockade in elektronisk ambient. Kanske kan man inte sträcka sig så långt som att säga att utvecklingen har sitt fokus i Frankrike, men fransmännen håller i vart fall på att hissa segel på en kommande hårdrocksfragett.