Bekant med Ola Skogängs serier blev jag i och med serien Resenärerna som gick i den serietidning som måste ha varit Egmonts genom tiderna ända egna kvalitetsproduktion; Smart. Som vanligt när det gäller Egmont, saknar de kompetens att växa långsamt. Smart blev kortlivad.
Det som grep mig med Skogängs serier var framförallt färgläggningen och den enkla stilen som förde mina tankar till Paul Grist och särskilt hans Grendel Tales-serie.
Skogängs grafiskt förenklade stil är mycket tilltalande. Naiv, eller kanske snarare ledig, för den här annars så överarbetade genren. Många gånger verkar fotografier ligga till grund för bilderna. Men bilderna tolkas – snarare än kalkeras. Skogäng är en mycket personlig tecknare.
Mumiens blod har – precis som Grist’s verk – en helt fantastisk färgläggning som ger det enkla manerét en extra dimension. Det är Hendrix med tre-stack och fet overdrive. Det är grymt akustiskt. Det är grymmare förstärkt.
Äventyret Mumiens blod utspelar sig i Stockholm, som fungerar utmärkt som skådeplats. Skogäng öser in med redan etablerade skräckkaraktärer, dessa tillhör "Brödraskapet", ett slags "The League of Extraordinary Gentlemen". Men Swedenborg och Näcken piffar upp och visar på Skogängs förmåga att använda sig av inhemska traditioner på ett trovärdigt och kul sätt. Huvudkaraktären Theo, är en man återuppväckt (?) i en stor björns kropp, och som har lyckats bryta med sin mästare Amir Kairo (en ond farao som omger sig med de traditionella skurkarna i sitt traditionella underjordiska högkvarter) och driver en affär för det ockulta någonstans i Gamla stan. Vännen Max, en svensk gråsossig Arkiv X-Mulder, bidrar med de olösta uppdragen.
Albumet, som är utgivet av Kartago, har tyvärr en del brister. Först och främst luktar det bokstavligt illa. Albumet fullkomligt stinker. Jag var tvungen att sitta på balkongen och läsa det, då jag satt inomhus drabbades jag av huvudvärk. Vad tryckeriet blandar i sina färger vågar jag inte tänka på.
För det andra börjar albumet med ett förord av Lasse Åberg där han talar om Skogäng och "den klara linjen". Tragiskt nog är den tryckta återgivningen av Skogängs klara linjer rent av bedrövligt pixlig. Den som gjorde pdf:en och produktionen visste INTE vad han/hon gjorde. Tråkigt (men detta album lär ju sälja, så kanske man kan hoppas på att Kartago kan lyckas bättre med andra tryckningen). Dessutom kändes Åbergs förord plumpt och totalt onödigt. Skogäng står stadigt på egna ben och behöver ingen krycka.
Mumiens blod är en äventyrsserie som lär tysta alla jävla surgubbar på Serieforum ett bra tag framöver. Och med rätt marknadsföring, så kommer så småningom även kidsen och media att upptäcka Skogängs potential. När den kommersiella serien befinner sig i massmedialt kuvös, tror jag att Mumiens blod har förutsättningen att bli en riktig adrenalininjektion. Om det finns någon rättvisa.
