Läs och bli förbannad:
Det här gör mig så jävla arg att jag spyr!
På köksbordet ligger en vit spetsbroderad linneduk. Jag har ställt fram fina servisen från Rörstrand. Jag ska koppla av från arbete och familjeliv, läsa Aftonbladets kultursidor och njuta av livet. Det tar tid att rituellt förbereda elvakaffet. Det sägs att vi svenskar saknar ritualer. Obildade fotvårtor framhåller japaner och deras fisiga jävla teceremoni cha-no-yu som något förträffligt exotisk. Skit på er! Inte fan sitter de med nystruken vit skjorta, nyrakad skalle och mumsar flottig pariservåffla. Och för att kunna brygga en kopp kaffe så att det inte smakar dikesvatten krävs flera års erfarenhet, och detta med flera nesliga misslyckanden med förvridna ansiktsgrimaser till följd. För många sådana upplevelser och dessa skapar kronisk ansiktsvärk och rynkor som inte ens Oil of Ulay eller kaustiksoda råder bot på. Så kom inte och tjafsa om cha-no-yu med mig får då sparkar jag in skallen på dig med mina nyputsade kängor. Elvakaffet tar tid att förbereda. Lång tid. Och tanken är att allt detta arbete och all den tid det tar ska förse mig med ett mesigt leende och en total inre harmoni.
Men hur jävla lugn och harmonisk kan man bli när den äcklige lille Lars Leijonborg samtidigt springer omkring i maktens korridorer och lismar med sina ständigt salivvåta läppar. Allt som är vänster ska brännmärkas. Alla som är socialister och kommunister ska skoffas ihop. Hängas ut och förlöjligas. Alla ska tycka och tänka likadant som lille Lasse.
Gränsen är tammefan nådd! Måttet är rågat. Elvakaffet är hotat. Ordet håller på att förlora sin betydelse. Vapen är snart det enda medlet för att försvara sig.
onsdag 29 augusti 2007
fredag 17 augusti 2007
Gympa med indiestil!
Friskis & Svettis i Tjockhult satsar på gympa i indiestil. DN skriver i en artikel att "räkna med The Smiths, Belle & Sebastian och rörelser inspirerade av klassiska indievideor." Jag är antagligen och förhoppningsvis inte den enda förre detta indiepopparen som undrar vilka "rörelser" som åsyftas …? Rides berömda shoegazing-rörelser? Lydia Lynchs spasm-rörelser? Eller den sällsynta rörelse då J. Mascis tittar fram bakom sitt långa hår?
Upplys mig!
Upplys mig!
Jag vill se Ohly och Reinfeldt förenas.
Varför resa – som jag frågande en gång sa till min syster. Vart man än åker, finns där människor och hus. Människor och hus. Överallt. Precis som i en Pepsi Max-reklamfilm: "Been there. Done that."
Det är så man uttrycker sig när världen är svart och vit. När man är ung skiter ett aldrig sinande flöde av hormoner.
När man blir äldre, då har man samlat på sig en hel del att sovra ifrån. Har man – som i mitt fall – dessutom barn, har denna omställning ställt allt på kant. Inte minst de egna upplevelserna. Och ideologin man dragit där av. Det som var jag igår – är en annan idag.
Allt det här visste jag innan jag hade fyllt arton. Det skrämde mig. Det skrämde mig till den grad att jag inte ville att det skulle ske. Men det gjorde det. Inte över en natt. Utan sakta. En pusselbit i taget. En pusselbit varje dag. Tills dess att artonåringen som ville leva för evigt eller inte leva alls – endast var ett antal fotografi inuti en pappkartong undanstoppade på vinden.
För vart man än reser, så finns det skillnader. Människor beter sig olika. De har olika sätt att se på tillvaron. Jag kan inte påstå att jag är en världsvan eller ens berest man. Jag har aldrig satt min fot utanför Europa. Jag har lämnat Sverige vid ett flertal tillfällen. Och ofta har dessa resor burit av till Danmark och Norge. Men även Grekland och Spanien har haft den stora glädjen av att kunna stoltsera med ett gediget besök av Nickan Jonasson. Men, framförallt, har jag haft den stora äran att besöka Irland.
Detta besök, gjorde jag under en tågluff tillsammans med mina vänner Björn och Fidde på den tiden då The Pouges var världens bästa band. Då Guiness, Murpheys och Beamish var livets vatten. Då Manchester och Chelsea var varje indiepopunges våta dröm. Då, innan Suede hade sålt sin själ till huvudstaden.
Kanske var Pavements europapremiär vårt ursprungliga mål med vår resa. Men det var under en helg i Cork mitt liv förändrades, av den enkla anledningen att folk var så jävla vänliga och snälla. Puben vi var på spelade "Crosstown traffic" med Jimi Hendrix och det var trångt. Trångt. "Gibraltar", som de säger i Das Boot. "Gibraltar? Ja, kör upp fingern i röven får du känna." Det var omöjligt att ta sig från baren tillbaka till sitt bord utan att stjälpa ut sin pint Beamish. Men med hjälp av andra gick det. Och den hjälpen fick man naturligt. Man gav helt enkelt sin pint stout till personen framför sig, passerade henne, tog emot sin pint och gav den till nästa, som man passerade, fick åter tillbaka sin pint för att ge den till nästa person efter det i trängseln. Ända tills man nådde sitt bord. Antagligen var inte detta ett beteende som uppstod den dagen då vi tre smålänningar satte foten i Cork. Denna hjälpsamhet – och ödmjuka medvetenhet över andra individers situation – fanns där innan. Den var inövad. Som en retning kanske.
I Irland håller man på med en märklig sport. Minns inte vad det var för typ av sport. Men någon typ av blandning av bandy, cricket, rugby och lite schack vill jag minnas att det var. Hjärncellerna i min hjärna där namnet på denna sport fanns lagrad har sedan länge slutat att fungera. Detta gör inget, för själva namnet, eller termen var ändå inget viktigt. Det som var viktigt var, att när en stad mötte en annan stad i denna för den irländska befolkningen så utomordentligt viktiga sport, satt man och drack stout på puben mer eller mindre tillsammans med sin motståndare – som vänner. De blåa på en pub. På puben vägg i vägg satt de röda. Lika ofta var det både blå och röda i ett mish-mash. Man skrålade, skålade och sjöng. Faán! Tror ni inte de jävlarna till och med hade trevligt? Jo! De betedde sig som grannar. Som goda småländska grannar som förlorat både skog och el. Detta förändrade mitt liv. Åsynen av röda och blåa irländare som festade sida vid sida, både före och efter matchen, som vänner, som bröder och systrar. Detta förändrade mitt liv. Visst var konserten med Pavement bra – men – den förändrade inte mitt liv.
Kontrast:
Sverige, Göteborg, Avenyn. Torsdagen den 16:e Augusti 2007.
Djurgårdsasen står med polisens beskydd och hånar förbipasserande med kampsången: "FAN VAD VI HATAR GÖTEBORG!"
Jag kan som förbipasserande inte låta bli att provoceras. Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt, båda hängivna djurgårdare och fega jävla uslingar, eftersom de ser genom fingrarna på detta beteende, de skulle förtjäna att hängas upp nakna på Poseidon och piskas blodiga. Detta eftersom de som makthavare inte tar itu med problemet med fotbollsklackarna. Vad är det för ansikte utåt för en stad? HUR ska Stockholm – Sveriges (rövhål) huvudstad – tjäna poäng i landsbygden, när en apflock tillåts hata den över allt annat? Skulle Ohly och Reinfeldt tillåta att Hans Majestät Konungen tog ett Jetplan till Moskva, drog ned brallorna framför Putin, gav honom ett finger av stål, för att senare åka vidare till Sarkozy, Bush, Gordon Brown och Hu Jintao för att göra samma sak.
Antagligen. De verkar inte bry sig.
Häng upp dem nakna på Poseidon för varsitt piskstraff säger jag. Det är dags för dem jävlarna att stå till svars för sin flathet.
Det är så man uttrycker sig när världen är svart och vit. När man är ung skiter ett aldrig sinande flöde av hormoner.
När man blir äldre, då har man samlat på sig en hel del att sovra ifrån. Har man – som i mitt fall – dessutom barn, har denna omställning ställt allt på kant. Inte minst de egna upplevelserna. Och ideologin man dragit där av. Det som var jag igår – är en annan idag.
Allt det här visste jag innan jag hade fyllt arton. Det skrämde mig. Det skrämde mig till den grad att jag inte ville att det skulle ske. Men det gjorde det. Inte över en natt. Utan sakta. En pusselbit i taget. En pusselbit varje dag. Tills dess att artonåringen som ville leva för evigt eller inte leva alls – endast var ett antal fotografi inuti en pappkartong undanstoppade på vinden.
För vart man än reser, så finns det skillnader. Människor beter sig olika. De har olika sätt att se på tillvaron. Jag kan inte påstå att jag är en världsvan eller ens berest man. Jag har aldrig satt min fot utanför Europa. Jag har lämnat Sverige vid ett flertal tillfällen. Och ofta har dessa resor burit av till Danmark och Norge. Men även Grekland och Spanien har haft den stora glädjen av att kunna stoltsera med ett gediget besök av Nickan Jonasson. Men, framförallt, har jag haft den stora äran att besöka Irland.
Detta besök, gjorde jag under en tågluff tillsammans med mina vänner Björn och Fidde på den tiden då The Pouges var världens bästa band. Då Guiness, Murpheys och Beamish var livets vatten. Då Manchester och Chelsea var varje indiepopunges våta dröm. Då, innan Suede hade sålt sin själ till huvudstaden.
Kanske var Pavements europapremiär vårt ursprungliga mål med vår resa. Men det var under en helg i Cork mitt liv förändrades, av den enkla anledningen att folk var så jävla vänliga och snälla. Puben vi var på spelade "Crosstown traffic" med Jimi Hendrix och det var trångt. Trångt. "Gibraltar", som de säger i Das Boot. "Gibraltar? Ja, kör upp fingern i röven får du känna." Det var omöjligt att ta sig från baren tillbaka till sitt bord utan att stjälpa ut sin pint Beamish. Men med hjälp av andra gick det. Och den hjälpen fick man naturligt. Man gav helt enkelt sin pint stout till personen framför sig, passerade henne, tog emot sin pint och gav den till nästa, som man passerade, fick åter tillbaka sin pint för att ge den till nästa person efter det i trängseln. Ända tills man nådde sitt bord. Antagligen var inte detta ett beteende som uppstod den dagen då vi tre smålänningar satte foten i Cork. Denna hjälpsamhet – och ödmjuka medvetenhet över andra individers situation – fanns där innan. Den var inövad. Som en retning kanske.
I Irland håller man på med en märklig sport. Minns inte vad det var för typ av sport. Men någon typ av blandning av bandy, cricket, rugby och lite schack vill jag minnas att det var. Hjärncellerna i min hjärna där namnet på denna sport fanns lagrad har sedan länge slutat att fungera. Detta gör inget, för själva namnet, eller termen var ändå inget viktigt. Det som var viktigt var, att när en stad mötte en annan stad i denna för den irländska befolkningen så utomordentligt viktiga sport, satt man och drack stout på puben mer eller mindre tillsammans med sin motståndare – som vänner. De blåa på en pub. På puben vägg i vägg satt de röda. Lika ofta var det både blå och röda i ett mish-mash. Man skrålade, skålade och sjöng. Faán! Tror ni inte de jävlarna till och med hade trevligt? Jo! De betedde sig som grannar. Som goda småländska grannar som förlorat både skog och el. Detta förändrade mitt liv. Åsynen av röda och blåa irländare som festade sida vid sida, både före och efter matchen, som vänner, som bröder och systrar. Detta förändrade mitt liv. Visst var konserten med Pavement bra – men – den förändrade inte mitt liv.
Kontrast:
Sverige, Göteborg, Avenyn. Torsdagen den 16:e Augusti 2007.
Djurgårdsasen står med polisens beskydd och hånar förbipasserande med kampsången: "FAN VAD VI HATAR GÖTEBORG!"
Jag kan som förbipasserande inte låta bli att provoceras. Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt, båda hängivna djurgårdare och fega jävla uslingar, eftersom de ser genom fingrarna på detta beteende, de skulle förtjäna att hängas upp nakna på Poseidon och piskas blodiga. Detta eftersom de som makthavare inte tar itu med problemet med fotbollsklackarna. Vad är det för ansikte utåt för en stad? HUR ska Stockholm – Sveriges (rövhål) huvudstad – tjäna poäng i landsbygden, när en apflock tillåts hata den över allt annat? Skulle Ohly och Reinfeldt tillåta att Hans Majestät Konungen tog ett Jetplan till Moskva, drog ned brallorna framför Putin, gav honom ett finger av stål, för att senare åka vidare till Sarkozy, Bush, Gordon Brown och Hu Jintao för att göra samma sak.
Antagligen. De verkar inte bry sig.
Häng upp dem nakna på Poseidon för varsitt piskstraff säger jag. Det är dags för dem jävlarna att stå till svars för sin flathet.
onsdag 15 augusti 2007
Vänd på steken.
˙uǝɯɹäʞs åd pǝu ɥɔo ddn ɐpuäʌ ǝʇsåɯ ʇʇɐ ɹöƃ ɯos ɹǝuoıʇʞunɟ ɐƃılɾöl pǝɯ ǝpuɐɹǝʇǝɹɹıǝʇʇäɾ
Ja, jag säger då det. AMATÖRER!
Under 1990-talet kickade mangavågen igång på allvar i lilla Sverige. Dragonball, Digimon, Pokemon frälste småbarnen. De vuxna förstod ingenting. Föräldrarna var så pass inställda på att hotet skulle komma ifrån väst och stavas: Teenage Mutant Ninja Turtles att de inte märkte när deras barn förfördes av "figurer med stora ögon" från öst – förrän det var försent. Ett årtionde senare hade varenda svensk bibliotekarie ångest och tvingades gå en Manga-kurs. Och ungjävlarna skulle lära sig att teckna under sportlovet.
Som före detta förlagsarbetare har jag hela tiden skrattat åt förlagens smala utbud. "Den där utgivningen håller aldrig i längden", har jag sagt. Och nej, det gjorde den inte heller. Den första vågen mangafrälsta befinner sig nu i övre tonåren. Vad finns det för serier med mangainriktning utgivna i Sverige som tilltalar dem idag? Som ligger på deras intellektuella nivå? Inte EN enda. Nada. På sin höjd är de hänvisade till landets minimala utbud av anime. Det kan sammanfattas med Akira, Ghost in the Shell och ett fåtal filmer med Miyazaki. Mangasatsningen är ett gigantiskt fiasko. Från början till slut. Man har TOTALT missat att växa med målgruppen. Och nu står man där och undrar varför inte manga säljer längre.
Som före detta förlagsarbetare har jag hela tiden skrattat åt förlagens smala utbud. "Den där utgivningen håller aldrig i längden", har jag sagt. Och nej, det gjorde den inte heller. Den första vågen mangafrälsta befinner sig nu i övre tonåren. Vad finns det för serier med mangainriktning utgivna i Sverige som tilltalar dem idag? Som ligger på deras intellektuella nivå? Inte EN enda. Nada. På sin höjd är de hänvisade till landets minimala utbud av anime. Det kan sammanfattas med Akira, Ghost in the Shell och ett fåtal filmer med Miyazaki. Mangasatsningen är ett gigantiskt fiasko. Från början till slut. Man har TOTALT missat att växa med målgruppen. Och nu står man där och undrar varför inte manga säljer längre.
fredag 10 augusti 2007
Björnen ingen vill krama.
I onsdagens Göteborgs-Posten publicerar man på delen Fria ord en insändare av Anders Nilson. Han skriver att "Av någon anledning finns i Sverige en bild av ryssar som mystiska, annorlunda och moraliskt underlägsna." Anders målar upp en ganska skrämmande bild av GP:s ensidiga bevakning av Ryssland. Han skriver: "Det skulle inte behövas sägas, men jag gör det ändå: Den typiska berättelsen om den ryska människan och hennes situation är berättelsen om människor som arbetar hårt för att förbättra situationen för sig själva och sina familjer.
Det är sorgligt att den i svenska massmedia alltid får stryka på foten för spekulativa skildringar."
Dessa spekulativa skildringar kan man läsa på GP:s kultursidor. De är välskrivna och tänkvärda. Men de är ack så ensamma. Det är det Anders reagerar emot. Det ensidiga i själva bevakningen. Som helhet.
Kulturchef Gabriel Byström skriver ett svar på Anders insändare som får mig att omöjligt kunna svälja mitt morgonkaffe, trots att det är mörkrostad Java. Mitt favoritkaffe. "Att försöka förmedla den ‘typiska berättelsen om den ryska människan‘ låter sig inte göras."
VAD I HELVETE SKREV KARLN?!
"Att försöka förmedla den ‘typiska berättelsen om den ryska människan‘ låter sig inte göras." VAD FAN MENAR HAN?! "Låter sig inte göras". Nähä! Varför inte då?! Försöker han säga att han har sina begränsningar. Försöker han tala om att han är obegåvad. Har han ingen fantasi? Eller är han en sådan där patetisk jävel som halvligger i en designmöbel och åmar "jag kan inte". Har karln gett upp? Vem har anställt honom?!
Färskt i minnet har jag minsann en artikel skriven av GP:s Britt-Marie Mattsson, där hon försöker förmedla en allsidig bild av Förenta Staterna (för den som inte vet, så kan jag upplysa om att Förenta Staterna ligger i västvärlden. Ryssland finns just för tillfället i öst), med helt vanligt hårt arbetande medborgare, med drömmar om något bättre. Gabriel och Britt-Marie jobbar på exakt samma tidning. Men Britt-Marie är namnkunnig och skriver alltså om USA. Hon gör inga underverk, hon tuffar på i artikel efter artikel, men hon är duktig på att väcka känslor med högst allmänna människor i sina reportage. Människan som råkar stå jämte henne för tillfället blir värda ett uppslag. Men de vanliga ryssarna? Vad är de värda i GP? Eller i svensk media överhuvudtaget? Är Byström ensam om att ha uppgivna pretantioner. Man kan riktigt höra i svaret hur den – rent av – arrogante Gabriel Byström suckar uppgivet:
– Folk får gärna höra av sig till GP. Bara de inte klagar. Det är nä-me-ligen sååå tråkigt när kleti och pleti gör det. Men Gu bah! Vad trooor de?
Han måste väl för helvete vara insatt i hur eländig medias bevakning av Ryssland verkligen är. Han jobbar ju för helvete på en tidning. Hur fan kan han vara så dum i huvudet att han sticker ut nian och kläcker ur sig "att försöka förmedla den ‘typiska berättelsen om den ryska människan‘ låter sig inte göras." Vem fan tror han att han är? Noam Chomsky? Saida? Eller den där jävla samhällskunskapsläraren jag hade på gymnasiet?
Det var mycket, mycket, länge sedan Sting sjöng: "Vi är av samma kött och blod. Oavsett vad vi tror. Och det som kan rädda oss är att ryssar också älskar sina barn [min översättning]." Det var till och med långt innan muren revs. Har vår bild av ryssen förändrats sedan dess?
Det är sorgligt att den i svenska massmedia alltid får stryka på foten för spekulativa skildringar."
Dessa spekulativa skildringar kan man läsa på GP:s kultursidor. De är välskrivna och tänkvärda. Men de är ack så ensamma. Det är det Anders reagerar emot. Det ensidiga i själva bevakningen. Som helhet.
Kulturchef Gabriel Byström skriver ett svar på Anders insändare som får mig att omöjligt kunna svälja mitt morgonkaffe, trots att det är mörkrostad Java. Mitt favoritkaffe. "Att försöka förmedla den ‘typiska berättelsen om den ryska människan‘ låter sig inte göras."
VAD I HELVETE SKREV KARLN?!
"Att försöka förmedla den ‘typiska berättelsen om den ryska människan‘ låter sig inte göras." VAD FAN MENAR HAN?! "Låter sig inte göras". Nähä! Varför inte då?! Försöker han säga att han har sina begränsningar. Försöker han tala om att han är obegåvad. Har han ingen fantasi? Eller är han en sådan där patetisk jävel som halvligger i en designmöbel och åmar "jag kan inte". Har karln gett upp? Vem har anställt honom?!
Färskt i minnet har jag minsann en artikel skriven av GP:s Britt-Marie Mattsson, där hon försöker förmedla en allsidig bild av Förenta Staterna (för den som inte vet, så kan jag upplysa om att Förenta Staterna ligger i västvärlden. Ryssland finns just för tillfället i öst), med helt vanligt hårt arbetande medborgare, med drömmar om något bättre. Gabriel och Britt-Marie jobbar på exakt samma tidning. Men Britt-Marie är namnkunnig och skriver alltså om USA. Hon gör inga underverk, hon tuffar på i artikel efter artikel, men hon är duktig på att väcka känslor med högst allmänna människor i sina reportage. Människan som råkar stå jämte henne för tillfället blir värda ett uppslag. Men de vanliga ryssarna? Vad är de värda i GP? Eller i svensk media överhuvudtaget? Är Byström ensam om att ha uppgivna pretantioner. Man kan riktigt höra i svaret hur den – rent av – arrogante Gabriel Byström suckar uppgivet:
– Folk får gärna höra av sig till GP. Bara de inte klagar. Det är nä-me-ligen sååå tråkigt när kleti och pleti gör det. Men Gu bah! Vad trooor de?
Han måste väl för helvete vara insatt i hur eländig medias bevakning av Ryssland verkligen är. Han jobbar ju för helvete på en tidning. Hur fan kan han vara så dum i huvudet att han sticker ut nian och kläcker ur sig "att försöka förmedla den ‘typiska berättelsen om den ryska människan‘ låter sig inte göras." Vem fan tror han att han är? Noam Chomsky? Saida? Eller den där jävla samhällskunskapsläraren jag hade på gymnasiet?
Det var mycket, mycket, länge sedan Sting sjöng: "Vi är av samma kött och blod. Oavsett vad vi tror. Och det som kan rädda oss är att ryssar också älskar sina barn [min översättning]." Det var till och med långt innan muren revs. Har vår bild av ryssen förändrats sedan dess?
lördag 4 augusti 2007
Jag gillar när jag har fel.
Förr fanns det en sajt på internet där folk från hela världen berättade om låttexter de missuppfattat. Sajten hade ett namn som anspelade på en textrad i Jimi Hendrix låt Purple Haze.
"Excuse me while I kiss the sky" sjunger Hendrix i en låt som handlade om ett drogrus. Men det fanns minst en person som trodde att Hendrix istället sjöng: "Excuse me while I kiss this guy". I den versionen får låten ett homosexuellt tema. Kanske sa det något om personen som hörde fel. Men samtidigt, låten kanske hade vunnit på ett annat tema. Tänk efter lite, så jävla dumt hade det inte varit. Mer provocerande och vågat för sin tid.
Alla går väl vi mer eller mindre och bär på ett minne då man gick omkring och sjöng påhittsengelska till en för stunden populär låt. Man härmade och lärde sig. Ofta förekommer det även ett äldre syskon i den minnesbilden. Hånskrattande och bättre vetande.
Och hur gammal man än verkar bli, så säger man med jämna mellanrum:
– Ja-ha! Är det så det heter. Och jag som trodde man sa ...
Nu har det hänt i mitt liv. Igen. Det finns ett band som heter Hello Saferide. De spelar musik som jag för länge sedan slutat attraherats av. Deras namn finns för den intresserade att läsa lite här och där. Jag har väl sett deras namn skymta förbi i tidningen Sonic, som jag gjort några illustrationer till. En tidning som hårdnackat vägrar skriva om musik som jag lyssnar på. Den skriver bara om sådant som mina vänner lyssnar på. Mina snälla vänner som räcker upp handen innan de talar och aldrig är fulla offentligt (till skillnad från mig).
Hello Saferide. Jag trodde de hette "Sefredi". Hello Sefredi. Och jag trodde att Sefredi var ett efternamn på någon poet eller kanske en filosof. Eller kanske ett uttryck som "tjenare kungen" eller "hej landet".
Det var först under ett program av Sommartoppen som jag hörde att en programledare omnämnde dem som Saferide. Jag gick omedelbart och frågade min käresta om de verkligen hette Saferide. Och jo, det gjorde de. Hurså?
Igår berättade dessutom Fidde att bandnamnet anspelar på en taxiresa för kvinnor som vill komma hem säkert från krogen. Säkert. Det heter ju det där andra bandet hon, sångerskan, sjunger i. De som gör den där låten om våldtäkt. Den som är så jävla bra. Det bandet känner jag till. Jag kan i dem finna ett visst släktskap – om än väldigt avlägset – med band som M:40, Skitsystem och Wolfbrigade. Sådant som jag lyssnar på. Så Säkert känner jag till. De kan ju åtminstone vara lite arga. Kosta på sig en svordom. Snappa upp ett gemene-man-hot.
Nu, när jag har käkat frukost. Då kom det till mig. Sefredi! Det är ju han porrskådisen med ett kroniskt stånd. Han som var med i Catherine Breillats "Romance". Fast han heter förstås inte Sefredi, han heter Siffredi. Rocco Siffredi. "Hello Siffredi" – hade inte det varit bättre?
– Tycker han ja!
"Excuse me while I kiss the sky" sjunger Hendrix i en låt som handlade om ett drogrus. Men det fanns minst en person som trodde att Hendrix istället sjöng: "Excuse me while I kiss this guy". I den versionen får låten ett homosexuellt tema. Kanske sa det något om personen som hörde fel. Men samtidigt, låten kanske hade vunnit på ett annat tema. Tänk efter lite, så jävla dumt hade det inte varit. Mer provocerande och vågat för sin tid.
Alla går väl vi mer eller mindre och bär på ett minne då man gick omkring och sjöng påhittsengelska till en för stunden populär låt. Man härmade och lärde sig. Ofta förekommer det även ett äldre syskon i den minnesbilden. Hånskrattande och bättre vetande.
Och hur gammal man än verkar bli, så säger man med jämna mellanrum:
– Ja-ha! Är det så det heter. Och jag som trodde man sa ...
Nu har det hänt i mitt liv. Igen. Det finns ett band som heter Hello Saferide. De spelar musik som jag för länge sedan slutat attraherats av. Deras namn finns för den intresserade att läsa lite här och där. Jag har väl sett deras namn skymta förbi i tidningen Sonic, som jag gjort några illustrationer till. En tidning som hårdnackat vägrar skriva om musik som jag lyssnar på. Den skriver bara om sådant som mina vänner lyssnar på. Mina snälla vänner som räcker upp handen innan de talar och aldrig är fulla offentligt (till skillnad från mig).
Hello Saferide. Jag trodde de hette "Sefredi". Hello Sefredi. Och jag trodde att Sefredi var ett efternamn på någon poet eller kanske en filosof. Eller kanske ett uttryck som "tjenare kungen" eller "hej landet".
Det var först under ett program av Sommartoppen som jag hörde att en programledare omnämnde dem som Saferide. Jag gick omedelbart och frågade min käresta om de verkligen hette Saferide. Och jo, det gjorde de. Hurså?
Igår berättade dessutom Fidde att bandnamnet anspelar på en taxiresa för kvinnor som vill komma hem säkert från krogen. Säkert. Det heter ju det där andra bandet hon, sångerskan, sjunger i. De som gör den där låten om våldtäkt. Den som är så jävla bra. Det bandet känner jag till. Jag kan i dem finna ett visst släktskap – om än väldigt avlägset – med band som M:40, Skitsystem och Wolfbrigade. Sådant som jag lyssnar på. Så Säkert känner jag till. De kan ju åtminstone vara lite arga. Kosta på sig en svordom. Snappa upp ett gemene-man-hot.
Nu, när jag har käkat frukost. Då kom det till mig. Sefredi! Det är ju han porrskådisen med ett kroniskt stånd. Han som var med i Catherine Breillats "Romance". Fast han heter förstås inte Sefredi, han heter Siffredi. Rocco Siffredi. "Hello Siffredi" – hade inte det varit bättre?
– Tycker han ja!
torsdag 2 augusti 2007
Jesus åker spårvagn i Göteborg.
Det har varit mycket klagomål på Göteborgs nya spårvagnar. Detta främst för att ett gäng idioter ansvarade för inköpen och bestämde sig för att köpa in billiga italienska vagnar av låg kvalitet. Istället för dyra vagnar av hög kvalitet.
Vagnarna, de få som ännu har levererats, rullar sedan ungefär ett år tillbaka på rälsen i Göteborg. Och innan gårdagen, har jag endast vid ett tillfälle, fått chansen att åka med en av dem. Genom underjorden, förbi Korsvägen och bort till Gamlestan.
Man kan säga så här: de tjuter. Och det är också den främsta anledningen till att det är så få levererade. Ni vet hur italienare är – jag tänker då på den fördomsfulla bilden av dem – designbögen. Vagnarna omges nämligen precis med ett sådant där icke-lindengren-futuristiskt hölje som man förväntar sig att en solsvettig italiensk designer ska förse dem med. Ett strömlinjeformat. Givetvis är det inte det rena skalet det är fel på, utan innehållet. Som sagt: de tjuter. Tjutandet har man nu tvingats minska betydligt. Men de tjuter fortfarande.
Men nu är det slut på klagomålen! Då jag igår följde med min vänsterflummiga familj ned till Centralstationen, för att vinka av dem på deras vidare färd till hippiefestivalen Urkult i Västerbotten, hade jag nöjet att åka med en av de nya spårvagnarna igen. Jag vet inte vilken av dem det var (spårvagnarna har nämligen käcka namn som "Kurt Olsson", "Sture Hegerfors" och "Glenn Hysén"), men när jag befann mig exakt i mitten på denna futuristiska kvantitetsprodukt, kunde jag höra ett bekant komp. Spårvagnens tjutande och det taktfasta hummandet från fläktsystemet bildade en ljudmatta som inte kan vara något annat än Cortex gamla klassiker "Jesus i betong".
Vagnarna, de få som ännu har levererats, rullar sedan ungefär ett år tillbaka på rälsen i Göteborg. Och innan gårdagen, har jag endast vid ett tillfälle, fått chansen att åka med en av dem. Genom underjorden, förbi Korsvägen och bort till Gamlestan.
Man kan säga så här: de tjuter. Och det är också den främsta anledningen till att det är så få levererade. Ni vet hur italienare är – jag tänker då på den fördomsfulla bilden av dem – designbögen. Vagnarna omges nämligen precis med ett sådant där icke-lindengren-futuristiskt hölje som man förväntar sig att en solsvettig italiensk designer ska förse dem med. Ett strömlinjeformat. Givetvis är det inte det rena skalet det är fel på, utan innehållet. Som sagt: de tjuter. Tjutandet har man nu tvingats minska betydligt. Men de tjuter fortfarande.
Men nu är det slut på klagomålen! Då jag igår följde med min vänsterflummiga familj ned till Centralstationen, för att vinka av dem på deras vidare färd till hippiefestivalen Urkult i Västerbotten, hade jag nöjet att åka med en av de nya spårvagnarna igen. Jag vet inte vilken av dem det var (spårvagnarna har nämligen käcka namn som "Kurt Olsson", "Sture Hegerfors" och "Glenn Hysén"), men när jag befann mig exakt i mitten på denna futuristiska kvantitetsprodukt, kunde jag höra ett bekant komp. Spårvagnens tjutande och det taktfasta hummandet från fläktsystemet bildade en ljudmatta som inte kan vara något annat än Cortex gamla klassiker "Jesus i betong".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
