Black Metal

Yngwies trummis sa till mig en gång att det finns två typer av hårdrockare. De som gillar musiken och de som gillar brudar och festande. Jag tillhörde definitivt den första. Det gjorde mig jättestolt.

När man som jag, är totalt insnöad på den andra vågen av norsk black metal och dessutom serier, så faller det sig naturligt att Rick Spears och Chuck BB’s seriepocket »Black Metal« (Oni Press) hamnar i ens ägo.

Man skulle kunna tänka sig att de båda skaparna har gjort det som de verkligen vill göra mest av allt. En hel bok om sin passion. Black metal. Ultragödd med coola poser och briljant genomtänkt upplägg. Tecknat i ondskefullt svart, svart och svart. Överdrivet är bara förnamnet. Och klyschorna hamras in till dogmer.

Men inte mig emot. »Black Metal« är vitalt och under ytan rätt gullig och ofarlig. Det är egentligen inte värre än Kitty, Hacke Hackspett eller De äventyrslystna Karlakarlarna. Och det är ironiskt för ironiälskare.

För mig personligen är hårdrock allvar och inget att skämta om. Det är frenesi, vanmakt och vemod. Det är ett sätt att hålla djuret inom sig i schakt, men paradoxalt också att göda det. Hårdrock är att bekämpa eld med eld. Och det är hur lätt som helst att förlöjliga någon som tycker så. Jag vet det. Därför måste all form av humor i hårdrock vara för evigt förvisad till skärselden. Annars blir det löjligt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att småtrumma takten med ena foten och småflina åt Poison, Great White och annan pudelrock. Det är kul. Och visst är det hårdrock, men det är inte black metal. Det är inte norsk black metal.

Den första vågen av norska black metalband slog ihjäl de som skojade. Så ni vet. Därför har jag svårt för band som Nifelheim och Spinal Tap. Det är hårdrock för kategori två-hårdrockare. Den hårdrockshumor jag uppskattar är subtil, som när Opeth spelar en Camel-cover.

Jag äger en bandshirt. Jag har inga tatueringar, inga nitbälten, ingen läderjacka. Jag har inget bockskägg. Inget långt hår. Jag headbangar aldrig. Jag gör aldrig hårdrocktecknet på konsert. Jag kan inte ens termen för det. Kanske jag rent av inte är någon hårdrockare. I vart fall inget offer. Och jag passar inte in i den fåraskock som hänger på Sticky Fingers. När Opeth gör den där Camel-covern kan jag känna att jag står över dem. Som Smakfascisten. Jag kan ha en rosa skjorta på mig och ändå vara hårdrockare.

På senare tiden har jag läst flera aslånga nordamerikanska serier som är tecknade av unga drivna tecknare. Det enda de verkar ha gjort i sitt liv är att teckna och konsumera subkultur. De verkar liksom inte haft ett liv. De verkar sakna erfarenheter. De verkar aldrig blivit blåsta eller försökt ta livet av sig. Har de knarkat ned sig, förlorat någon, stulit något, försvarat någon eller något? De verkar inte ha gjort ett skit. Eller också är de oförmögna att tala om det. »Black Metal« och »Wet Moon« är två undantag. Dessa båda serier består av något mer än fräcka illustrationer. Inte mycket, men tillräckligt för att åtminstone göra mig fortsatt intresserad.

»Black Metal« utpräglade ironi gör den läsvärd. Det är inte "ha-ha"-humoristiskt – jag måste betona det. Inte "ha-ha." Men ångar andra boken på likadant som första så v-e-e-e-e-t i fan om jag ger fortsatt tumme upp.