Jag ska städa upp din skit.

Är det inte märkligt hur man till exempel kan tillstå sig med att kommentera hur skräpigt det är på någon offentlig plats – utan att plocka upp det där irriterande skräpet. Jag själv gör det.
– Fan, vad här är skräpigt, kan jag muttra.
Jag vet med mig att jag flera gånger gnällt då jag varit på väg att hämta eller lämna min son på skolan. Men har jag plockat upp skräpet? Självklart inte. Det är ju inte jag som skräpat ned.

Hur fostrar jag mina barn? När sonen protesterar över att det inte är han som är orsak till röran i vardagsrummet, utan att det är lilltjejen (ett argument som många gånger är alldeles korrekt), hur behandlar och bemöter jag honom då? Går jag till lilltjejen och tvingar henne att städa upp? Nej, jag svarar bara med ett ointresserat:
– Och?
Han får finna sig i att plocka upp, fast det inte är han som har stökat till det. Men själv går jag förbi chipspåsar, ölburkar, cigarettpaket och gnäller på att det finns så få soptunnor och att folk skräpar ned så förbannat.

När jag och familjen sköt raketer häromdagen, var jag så där patetiskt noggrann med att plocka med mig allt skräp tillbaka. Lika noggranna var inte ungdomsgänget som också höll till på berget. Det såg ut som kriget dagen efter och jag stod där och sparkade på deras sopor och retade upp mig. Men plockade jag upp. Nä. Men jag insåg hur dumt det var att inte göra det. Efter förra nyåret vet jag att skräpet låg kvar i ett halvår innan någon från kommunen var där och städade upp i området.

Som medborgare kan man tänka sig att skriva en insändare och gnälla på hur folk skräpar ned, man kan ringa och klaga hos markägaren, till exempel kommunen i många fall. Men kan man tänka sig att själv städa upp. Nä. Det är i stort sett en omöjlighet. Skräp som ligger i direkt anslutning till det egna hemmet kan nog de flesta plocka upp. Men det som finns på busshållplatsen? Nä, det finns någon som har som jobb att plocka upp det. Därför låtsas jag inte bry mig.

Ett samhälle där var och en bara tar ansvar för sitt, är det det samhället jag vill leva i frågade jag mig. Och det är det ju självklart inte. Hur betedde jag mig själv i min ungdoms glansdagar? Plockade jag upp efter mig? Nja, jo, visst gjorde jag det ... men kanske inte de gånger när jag var full som en alika. När jag med mina doc-kängor sparkade sönder glasflaskor hela vägen hem från Club Submarine, för att ta ett exempel. Den gången sopade jag förstås inte upp efter mig. Och när jag tänker efter så torkade jag inte heller upp efter mig den gången jag spydde ned toaletten på Den Gyllene Oxen i Växjö. Eller de gånger jag gjorde likadant på Ziq-Zaq, Hotellet i Nässjö, KB i Malmö eller alla de andra ställen jag spytt ned. Det var inte heller jag som tvättade bort mina menlösa graffitimålningar på Brinellskolan.

Men inte mer. Jag ska börja ta mitt ansvar. Jag ska bli ett förebild för mina barn, jag ska börja plocka upp efter andra. Jag ska sluta gnälla*. Och jo, jag har redan städat upp allt bråte på berget. Där är rent och fint nu.

*På skräp.