En kort stund av misslyckad lycka.

1988 var första gången i mitt liv jag sköt nyårsraketer. Fulla som latrintankar borrade jag och min dåvarande kompis Jansson ned en raket i vintermarken. Vi tände på. Några sekunder senare kastade vi oss skräckslagna till marken när inte raketen flög iväg. Vi hade tur. Den lilla arbetarklassraketen vi hade köpt, slet inte av våra lemmar från kroppen, utan gav oss bara ett magkrampsaktigt gapflabb som biverkning.

Nästa raket lutade vi mot ett staket. Men inte heller denna ville lysa upp den mörka stjärnhimlen. Istället för att gå vertikalt uppåt gjorde den en horisontell klassresa rakt ovanför vägen. Bort från den lilla gräsmattan bakom lägenhetsområdet – som på denna tiden var Rottnes enda – över till det gula pråliga tegelhuset på andra sidan. Men ett robust handarbetat järnstaket refuserade raketen kallt tillbaka till avsändaren. Vi hann knappt vända ryggen till. Våra lemmar låg utspridda på den lilla gräsmattan, men de satt fortfarande fast på våra gapskrattande kroppar. Vi skrattade så vi led. Vi grät av lycka.

Ovanifrån oss på en balkong på andra våningen, gav oss vår nyktre väninna ett tips om att kanske var det dags att stoppa ned raketerna i en flaska – innan vi skadade någon eller något.

Nyåret efter hade jag ledigt från min tjänstgöring. Jag ville åka och hälsa på några vänner i Malmö, men hade inte tillräckligt med pengar. Trots att jag hade gömt mig så finurligt på tågtoaletten utan att låsa om mig, hittade konduktören mig och jag kom inte längre än till Alvesta. Det blev inga raketer det året. Ingen fest. Ingenting.

Det blev aldrig mer några raketer för min del. Så roligt som det var på den där lilla gräsmattan i Rottne kan det nog aldrig bli igen, resonerade jag. Men i själva verket hade jag nog inte råd. Och när jag fick råd, köpte jag istället kubanska cigarrer och visky.

Men under ett ögonblick förra året – då jag glömde bort att jag tycker det är ett jävla miljöförstörande elände med alla förbannade raketer – lyckades jag på något sätt att lova min son att vi skulle skjuta upp några raketer vid tolvslaget. Samtidigt berättade jag för honom om det nyåret då Jansson och jag debuterade som raketörer. Och om en del andra skrönor jag hört hemmavid. Allt för att varna och upplysa så klart.

Jag tänkte att det där med raketerna glömmer väl ungjäkeln, men ... det gjorde han givetvis inte. Att borsta tänder och att plocka upp saker efter sig glömmer han hela tiden. Men att skjuta raketer glömde han inte. Så raketer inhandlades. Och jag måste tillstå mig att erkänna att vi hade riktigt roligt när vi hela familjen gick upp på berget bakom oss för att fyra av de där raketerna. Trots att vi sköt upp dem redan klockan åtta på kvällen, för att lilltjejen skulle kunna vara med. Och trots att alla raketer lyckades nå natthimlen utan incidenter. Jag låg inte på marken och plågades i skrattkrämpor, men jag satt heller inte orörlig inomhus, kräkmätt efter alltför mycket pannacotta som jag gjorde året innan. Det blev en chans att röra på sig.

Sedan satt vi och tittade på den finska animerade teveserien Urpo & Turpo. Sonen och jag skrattade och vi härmade de båda nallebjörnarna. Med min bästa finlandssvenka accent sjöng jag med i ledmotivet i början och slutet på vartenda avsnitt utan att bry mig om familjens högljudda protester.

Vid tolvslaget låg kvinnfolket och sov, så sonen och jag fick ensamma traska upp på berget igen för att se det resursslösande skådespelet. Ett gäng ungdomar brände iväg raketer. En riktig pjäs, som måtte ha kostat en hel del, tryckte de precis som Jansson och jag hade gjort nitton år tidigare, ned i marken utan minsta tanke på att den då skulle stanna där när den small. Det blev en väldans smäll så klart. Men inget skrattande. Min son sög dock förtjust åt sig händelsen med skräckblandad beundran, och det enda jag kom på att säga var att "det där måtte bränt hål i deras jävla Stadium-jackor".