Hittade en intressant seriebok för några veckor sedan när jag var inne och botaniserade på Dolores, Wet Moon av Ross Campbell. Köpte den första boken på försök, för att se om den innehöll något av värde – utöver det jävelusiskt snygga teckningarna.
Ett utlåtande på baksidan av första boken:
»Toppen, ännu en kraftansträngning av Ross Campbell! Illustrationerna är helt fantastiska. Jag älskar Cleo! Ross är min favoritförfattare/illustratör!«
Melodye Campbell, Ross mamma.
Wet Moon är en påhittad stad i USA. En stad där Cleo och hennes vänner går på skola. Till ytan, eller som första intryck, kan serien Wet Moon beskrivas som en goth/punk/emo-någonting-historia. Jag såg framför mig "Love & Rockets 2.0" tecknat i en stil som verkar ha luddiga drag av japanska serier och traditionella superhjälteserier – i kontrast till Jaime Hernandez renodlat grafiska stil. Och dessutom finns det något med Campbells linjer och former som för mina tankar till Dave Coopers senare projekt, trots att Campbell är mera nyktert realistisk och återhållsam.
Efter det att jag också införskaffat och läst den andra boken i serien om Wet Moon, utkristalliserar sig en ganska traditionell tonårigt relationsdrama. En "Who dunnit?" En: vem har gjort det med vem?
Jag läste i Cristopher Irvings bok om Peter Bagge, att när serietidningen Hate blev som populärast var när Bagge använde sig av det klassiska relationsklichéerna. Och att Bagge inte kunde med det själv. Han skämdes.
Jag känner mig faktiskt rätt besviken. Blir det inte mer än så här? Det är väldigt mycket yta. Ross Campbell har järnkoll på hur de här människorna klär sig, men antagligen bottnar karaktärerna mest i Campbells eget jag, och de serienördar han umgås med. För några referenser till goth/emo/punk – eller vad det nu var det skulle föreställa att Cleo och hennes kompisar är – det kan jag omöjligt hitta. Annat än några bandshirts och ett par textrader här och där. Istället kryllar det av referenser till Star Trek, Godzilla, Batman Beyond och annat som jag har svårt att se annat än som serienörderier. Men eftersom jag är en serienörd så gillar jag det. Och antagligen är Ross Campbell allt annat än de idoliserade tonåringar han framställer (en koll på hans hemsida verkar bekräfta detta).
Wet Moon har lånat många ingredienser av Love & Rockets. Men det blir mer av det goda. Precis som en uppföljare till en slascherfilm: mer mord, mer blod, vassare knivar och barare bröst. Men jag saknar Hopey. Jag saknar Hopey så in i helvete. Jag saknar scenen när hon eldar upp sin bas och förstärkare och förbannar: "DIE YOU DEMONS OF HELL!"
Det finns ett djup och en progression i Love & Rockets som överhuvudtaget inte existerar i Wet Moon. Det är skvaller och vitt patrask för hela slanten. Och när jag inser detta, är Wet Moon det bästa jag läst på mycket länge. En frisk fläkt. Nytt blod. Det är då jag verkligen kan suga åt mig av stämningarna, ansiktsuttrycken och situationerna. Och jag kan verkligen relatera till relationerna och den tid i ungdomen som skildras: dagboksåldern.
6 kommentarer:
Jag har första delen av Wet Moon och har funderat på att kanske införskaffa del två - enbart på grund av att teckningarna är så fruktansvärt snygga. När det kommer till innehållet är det, som du säger, mest struntsnack och tonårsrelationer, vilket inte ger mig så mycket. Alltså, visst kan det vara okej med struntsnack, men när det BARA är sånt...
Ja, för satan vad den serien skulle behöva en karaktär av Hopeys kaliber!
Jag har en annan serie han har gjort, en zombieserie! Tyvärr har jag glömt vad den heter men sanslöst snygg är den i alla fall.
Där handlar det mer om spänning än relationer (även om det finns gott av den varan också), och serier är helt okej underhållning.
Jag blev såsom många andra fångade av den vackra boken. Men något besviken på innehållet. Det är välgjort, men kanske inte så värst fängslande.
Dock rekomenderar jag The Abandoned av samma skapare. (Gissar på att det är den jimmy wallin syftar på.) Den är liksom Wet Moon i början, men sen blir hela stan full utav zombies som yrar runt och dh-dh-dhödar folk! Precis som Wet Moon är den toksnygg, och den har använt sig av stilgreppet att ha allt i svartvitt, utom vissa detaljer och framförallt blodet som är RÖTT. Jag fängslas mycket mer av storyn här. Kanske för att det händer saker och kanske för att det är kul med blodslafs. =)
Ha! Hittade din blogg! via Basse i Finland faktiskt. Tänk vad det finns därute! Tycker du att vi ska göra om tecknar-öl-kvällen snart?
Jag vill bara klargöra att jag är oerhört positiv till "Wet Moon". Jag älskar!
Jag hittade den här recensionen efter att just ha lagt upp en egen. Kul att läsa!
Skicka en kommentar