Deltagänget

Det var rätt knepigt att få tag i Salka Sandéns roman "Deltagänget". Biblioteken i Göteborg har av någon anledning bara köpt in tre exemplar av boken, på dessa löjligt få exemplar finns det 19 reservationer.

Som jämförelse kan nämnas att biblioteken i Göteborg köpt in hela 19 exemplar av Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora". Den boken har två reservationer.

"Deltagänget" är utgiven av det lilla bokförlaget Vertigo som – antagligen med bibliotekariers mått mätt – roar sig med smygsadosexutgivning, och därav inte får några beställningar på sina böcker. Dessutom har Salka växt upp fyra-fem spårvagnshållplatser härifrån där jag sitter, i Tynnered; Ingemar Bengtssons legendariska tillhåll. Och man blir aldrig poet i sina egna skor.

Jag beställde boken direkt från förlaget och fick den dagen innan jag skulle åka iväg på en veckas grillsemester. Jag sträckläste boken under ett par kvällar framför stugkaminens värme, med tända ljus, ett glas porter vid min sida och utedasset runt knuten. Det var fantastiskt mysigt och det höjde verkligen läsupplevelsen. Boken, som till stora delar ska vara självbiografisk, handlar om en kvinna som blir aktivist i AFA, Antifascistisk aktion.

Jag minns inte riktigt hur, men i början på 90-talet drogs jag med i vänsterrörelsen. Jag följde med någon, antagligen var det Kristian, till Vänsterpartiets lokaler i Växjö där jag vid tidpunkten bodde. Där var jag med om någon form av möte som Vänsterpartiets ungdomsförbund hade. På detta möte hjälpte jag till med att skriva och formulera en annons för en motdemonstration emot Sverigedemokraternas annalkande möte på Båtmanstorget. Annonsen betalades av ungdomsförbundet, men fick givetvis inte ha dem som avsändare, så istället hittade vi på ett namn på en fiktiv arrangör. Annonsen sattes in i Smålandsposten.

På demonstrationsdagen vimlade det av folk på stan. Jag morsade på vänsteraktivisterna jag precis lärt känna, och hängde med dem i jakten på nazisterna.
– Nickan, här ska inte du vara, var det någon som sa bakom mig helt plötsligt. Det var en kompis pappa som var civilare. Han flinade åt mig och försvann.

Eftersom demon hölls i envetna Växjö var det mycket vanligt folk som var engagerade emot Sverigedemokraterna, trots detta var polisen under hela demonstrationen väldigt tolerant mot nazisterna, och ingrep aldrig när de kastade flaskor mot andra sidan, i en båge över polisen. Istället skickade man schäferhundar mot några unga vänsteraktivister som blev svårt bitna i armar och ben. Polisen var fienden. Polisen stod upp och skyddade nazisterna värderingar – ett faktum, eller dilemma, som Polisen inte kan komma ifrån.

De här minnena kommer tillbaka när jag läser Salkas bok. Polisen är fienden, även om även Salkas berättarröst stöter på enstaka personer inom poliskåren som ger ifrån sig sympatier och ett illa dolt medgivande, personer som trots allt inger hopp för mänskligheten. De är inte många, men det faktum att de finns, gör det lättare att härda ut.

Jag tyckte jag själv var jävligt tuff den där dagen. Och det gav mig en enorm adrenalinkick att stå och skrika ut mitt hat mot en mur av schäferhundar och poliser, två-tre meter ifrån mig, i jakt på nassarna när de flydde tillbaka till sina bussar. Mitt svalg smakade blod och efteråt skakade och darrade hela jag. Men jag levde. Fy fan, vad jag kände att jag levde!

Några veckor senare värvade Syndikalisterna de aktivister jag hade lärt känna ... och av någon anledning uteblev mitt engagemang. Ett möte och en demo – min politiska ungdomskarriär.