Deltagänget (fortsättning).

När göteborgskravallerna brakade loss hade vi precis firat min sons ettårsdag. Dagen då de värsta kravallerna skulle utspela sig gick jag och kärestan ned till stan med ettåringen sovandes i barnvagnen. Jag skulle lämna tillbaka en bok på Stadsbiblioteket, och så skulle vi titta på demonstrationen.

När vi kom och gick längs med Vasagatan mötte vi en massa människor som flydde springande från Avenyn. Jag fick ögonkontakt med en cyklist, han vände om och varnade kärestan och mig för att närma oss Avenyn med barnvagnen.
– De är inte kloka, de kommer nedför Avenyn och de slår sönder allt i sin väg, sa han.
Kärestan tackade för varningen och jag var så rörd över att han brydde sig att jag var helt tyst. Sedan for mannen iväg på sin cykel som ett skollat troll. Jag vet inte om jag hann tacka honom.

Sedan såg vi dem. Och vi såg paniken hos alla dem som inte visste vad som hände. De som flydde. Din Skos skyltfönster rasade med all sin tyngd ned på gatan. Det var ett fantastiskt skådespel och jag ville se mer av det, men kärestan vägrade. Vi hade vår son med oss. Jag fick henne att följa med mig upp längs ett par bakgator, men sedan vågade hon ändå inte mer utan ville vända om. Jag lät mig övertalas, men jag ville ändå få mitt ärende uträttat.
– Jag ska bara springa in och lämna boken, sa jag, jag kommer alldeles strax.
– Jag går hemåt, sa kärestan och vi skildes åt.

När jag kom upp till Stadsbiblioteket var Avenyn helt öde där. Polisen hade ringat in barnfamiljerna på Götaplatsen och jag tittade förvånat på dem där dessa stod och sjöng med tung polisbevakning. Jag begrep inte mycket av det utan ilade så fort jag kunde upp till Stadsbiblioteket. Men in kom jag inte. Det var stängt, trots att jag kollat upp ordentligt innan att de skulle hålla öppet. Så varför det var stängt förstod jag inte. Tre kvinnor, tre bibliotekarier, stod vid glasporten och jag försökte få dem att öppna, men de visade tydligt att det gick inte för sig. Jag tog då upp boken från min ryggsäck och visade den demonstrativt för dem, så att de skulle förstå att jag ville lämna tillbaka den. De skrattade åt mig. Och hela situationen var obegriplig för mig. Konstigt nog blev jag inte förbannad.

Jag stoppade besviket tillbaka boken i ryggsäcken och gick ut på Avenyn igen. Överallt låg uppbrutna gatstenar. Och så såg jag en kamera ligga mitt på avenyn. En riktigt fin kamera med stort objektiv och allt. Den låg alldeles ensam och övergiven. Tappad i tumultet. När jag såg den började vidden av förstörelsen gå upp för mig. Allt det overkliga. Jag stod spöklikt ensam mitt på Avenyn och tittade storögt omkring. På andra sidan trottoaren fanns lite folk, och några fotografer kunde inte riktigt bestämma sig för vad de skulle ta vägen. En fotograf satt på huk och fotograferade en gatsten. Jag tittade nedför Avenyn och såg hur en rökpelare steg upp mot himmelen längre norrut. Ungefär vid Farrelis. Det var först när jag såg den svarta rökpelaren som jag förstod att jag stod mitt i en krigszon.
– De bränner skiten. De har tänt eld, stod jag där och tänkte. Och det var fantastiskt. Jag gick nedför Avenyn och såg att mer eller mindre att allt var fördärvat. Jag kunde inte låta bli att flina. Åt mig själv, åt polisen och åt alla dumma jävla politiker. Vad fan trodde vi skulle hända egentligen? Det var så självklart. Så förlösande.