Tjo, vad det var livat i parken i onsdags.

Garf, Göteborgs artrock-förening arrangerade idag något som kallades för "MOKS goes to Slottsskogen". Precis som Emmabodafestivalen, har Garf traditionsenligt alltid fula affisher. Se själv.

Festivalen var i Villa BelParc. Vädret var underbart, lagom och behaglig kvällstemperatur med lite lätt fuktig luft. Jag och mitt kvinnliga sällskap slog oss ned vid ett bord. Jag gick och beställde en bayersk och en halvliter pepsi. Jag tappade omsorgsfullt upp min öl och byggde upp en trevlig skumkrona, samtidigt som jag försökte få mitt kvinnliga sällskap att inte bälja i sig sin pepsi i ett svep.
– Du kommer att kissa på dig, varnade jag förmyndande.
– Varför då, frågade hon utan att få svar.

The Divine Baze Orchestra började spela och under hela konserten kunde jag inte höra på vilket språk de sjöng. Jag vet att det var engelska, men det var omöjligt att höra. Min vän Patrik berättade någon gång att han alltid hittade på lite egna ord och verser medan han sjöng, för han glömde alltid texten.

Så gick Magnolia upp på scen. Bandet bjuder på skönt svängande gung (rätt term: groove) med musik som är direkt sprungen ur åren 68-71. Jag tänker på November och Jimi Hendrix. Grymt bra! Spana in deras hemsida, och lyssna på Kvarnsten.

Jag hade väldigt gärna velat se Black Bonzo, men när mitt kvinnliga sällskap kräktes vid matbordet, fick jag en sådant där blixtåterblick från det förflutna. Jag mindes alla de gånger det spårat ur på vårt ungdomshak "Den gyllene oxen" i Växjö. Jag kunde höra Andreas envisa röst:
– Jag spydde inte, jag KLÖKTES!
Det blev rätt pinsamt, och seden kräver att man drar sig undan ... eller också täcker över spyan med en bordsduk. Vi gick.