VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

fredag 1 juni 2007

Vad har hänt med kiss- och bajs-humorn?

Hemmavid under 1990 talet, var serietidningen Pyton ett glädjeämne för många killar av låg rang på skolgården. Låg rang innebar att de tillhörde det lägre skiktet i den statiska hierarkin som rådde – och antagligen fortfarande rår – på skolgården. Låg rang också för att killarnas humor ansågs vara osofistikerad, eller "barnslig" som tjejerna anklagande uttryckte sig. Om tjejer också läste Pyton – gjorde de i så fall det i smyg. Precis som Lotta på Bråkmakargatan. Det var inget jag märkte av. Däremot har jag förstått att de flesta kvinnor (före detta tjejer) älskar kiss- och bajs-humor. En redaktör, kvinna, sa en gång till mig då jag tvekade över en idé jag kläckt:
Kiss- och bajs-humor är aldrig fel.
Och så fick det bli. Hon uppmuntrade mig att gå vidare med min idé. Den där händelsen etsade sig verkligen in i mitt medvetna. Det var nämligen första gången en kvinna var så pass öppen och rakt ärlig om något som var så "okvinnligt" och förknippat med barnsliga killar på skolgården. Hade tjejerna hela tiden gått omkring och gillat kiss- och bajs-humor utan att våga stå för det? Eller fanns det något som kunde definieras som "kvinnlig" kiss- och bajs-humor? Hade denna i så fall högre status?

Genom åren har jag bedrivit en högst ovetenskaplig undersökning i ämnet och kommit fram till att de flesta kvinnor ser kiss och bajs-humor som något naturligt, självklart och befriat från skam. Inte minst genom alla dessa mammor som fullkomligt njuter över att, med sina barn, äntligen ha fått en trogen publik att skoja tillsammans med och till och med uppmuntra i ämnet kiss och bajs. Detta har fått mig att fundera kring varför jag fick fördomen om att tjejer/kvinnor inte gillar kiss- och bajs-humor inpräntad i mig. Hur kunde jag ha så fel?

Sedan den tiden jag lämnade skolgården och de tjejer som klagade på att killarna av låg rang var "barnsliga" bakom mig har mycket hänt. Bland annat finns det gott om kvinnor som har harmoniserat med sin kropp och erövrat tillbaka sin fitta från männen (den formuleringen har något brundinskt över sig). I den uppsjö av kvinnliga komiker som blommat ut i olika medier får det egna könet lov att vara centralt. De funderar över namnet, ojjar sig att hon sitter illa till och således är svårt att se, de filosoferar kring lukten och könshåret etc, etc. Allt mycket detaljerat ogenerat. I bräschen går ofta lesbiska kvinnor. Deras besatthet av fittan får till och med mig som hetrosexuell man att fundera på om jag verkligen är så besatt av fittan som jag tror att jag är. Och kontentan är, antar jag, att lite kiss och bajs som humortema idag ter sig ytterst banalt. Eller?

I seriernas lilla svenska ankdamm försvann Pyton och ersattes av Mega-Pyton. Med det namnet signalerade man att det nu var extra mycket kiss och bajs. Men istället kretsade humorn mer kring vårt västerländska samhälle och en uppfattning om att det inte stod rätt till (som om det skulle finnas några tvivel på den saken). Det roliga låg mera i tankarna kring VARFÖR någon fes, snarare än ATT någon fes. Fisen i sig var inte längre det roliga. Nja, jag är inte beredd att verkligen stå för den analysen, men någon cynisk sanning finns det kanske i den. Eller inte.

Hur som helst, kisset och bajset försvann. Eller? Jag vågar påstå att den försvunnit som genre. För om man ser till den svenska seriebranschen så är kiss och bajs-humorn ofta ett naturligt inslag i seriös och allmänt accepterad humor. Jag vet inte om jag vågar utnämna Malin Biller som skurtant i den bemärkelsen i att hon varit en av dem som tvättat rent och polerat bajskorven och till och med satt den på en pedistal, för bland annat hennes serier visar att de föreställningar jag fick inpräntade på barndomens skolgård inte stämmer.

Detta förbryllar mig. Det känns som om jag missat ett pressmeddelande under senare delen på 1990-talet där det deklarerats att "kvinnor numera både kan och får – med stolthet – skratta ut åt kiss- och bajs."

Kanske är det så, att under puberteten lägger sig tjejer till med en jargong, som får till följd att de ser på sig själva som så mycket äldre och mognare än killarna, och ratar helt enkelt ned på killar som inte verkar ha uppfattat detta. Denna jargong slängs några år senare, likt en gammal omodern kavaj, obemärkt ut med soporna. Om inte, skulle jag vilja – precis som Expressen nedlät sig att göra – ropa ut med storstilad löpsedel: HUR KAN MAN VARA SÅ DUM?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ordbajs...

JennyB sa...

"...under puberteten lägger sig tjejer till med en jargong, som får till följd att de ser på sig själva som så mycket äldre och mognare än killarna, och ratar helt enkelt ned på killar som inte verkar ha uppfattat detta. Denna jargong slängs några år senare, likt en gammal omodern kavaj, obemärkt ut med soporna."

Argh, flashback från mellanstadiet. Precis så var det.
Furthermore, jag ser det som ett typiskt uttryck för tonåringars Machiavellianska maktutövningar. Man förstör någon annans nöje genom att dissa det ("tycker du verkligen att de där jeansen är SNYGGA?")och bibehåller på så vis sin position i hierarkin.
Tack och lov att man blev vuxen och kunde börja skratta åt vad man ville igen, dvs fekalier, flatulens, uppkastningar och hudåkommor.