2013 års bästa skivor del 2. SANDRIDER "Godhead".

Den andra delen i 2013 år bästa skivor – vad som kommer bli ett evighetslångt projekt om jag inte tar mig i kragen – är ett annat band i genren New Wave of Grunge, (NWOG): Sandrider (för övrigt en genre jag har hittat på för att ge skenet av att jag är insatt … i ämnet. Eller nått). Det är också Sandriders andra skiva.

"Ruiner", första låten på nya skivan inleds med samma trumtakt som Queens klassiska "We will rock you". Men istället för att höra Freddie Mercurys "Buddy you're a boy make a big noise …" så slamrar Jon Weisnewski igång vad jag känner igen som en typisk Akimbo-gitarr. 

I nedlagda Akimbo så spelade han bas. Nu har han plockat upp gitarren. Han har nog inga direkta ambitioner av att vara en gitarrvirtuose. Weisnewski kör ungefär samma ljud på gitarren hela tiden. Han experimenterar aldrig med att byta mickar, stampa till en pedal för att det ska låta lite skoj eller annorlunda. Helst lirar han öppna ackord. Det blir mycket klang och missträffar i på strängar. 

Det är en punkig inställning till gitarrspel. Kan man bara ett par ackord så kan man skriva låtar. I grunden är låtarna ganska enkla och modesta, precis som det var När Weisnewski skriver musik i Akimbo. Jag föreställer mig att han sitter hemma i sin soffa och nynnar (för att inte störa grannarna) fram lite nya låtar.

När musiken sedan framförs så blir det inget mer nynnande. Weisnewski skriker och vrålar. Som om han försökte bli av med aggressioner eller för att förstärka de enkla melodierna.

Jag kan tänka mig att Weisnewski öser på för att han måste. Han förföljs av inre demoner och rastlöshet. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att påstå med en illa dold sarkasm att han är störd. Får han inte knåpa ihop sin musik, röjja fram den med andra, för att sedan framförallt få framföra den – så skulle han gå sönder.

Det behöver ju inte vara på det viset, men det känns väldigt mycket så, och det känns som om Weisnewski skiter i mig och vad jag tycker om hans musik. Han öser på ändå. Och den attityden gillar jag. Det här är fan-i-mig ingen inställsam musik.

När Sandrider uppträder live är det dock klart att det är den nye (om man som jag – har svårt att skilja gruppen från föregångaren Akimbo) basisten (och tatueraren) Jesse Roberts som ger kraft och stabilitet. Han styr musiken med sitt feta och rockiga bassound. Han har dessutom ett skägg som är lika tjockt, stort och ogenträngligt som hans bassound. Energin står som vanligt duracellkaninen Nat Damm för.

 Bästa spår: Traveler