2013 års bästa skivor del 1. RED FANG "Whales and Leeches".

Låt mig börja med att säga, att min upplevelse är att under 2013 har det kommit ovanligt mycket bra skivor, både från större etablerade artister, såväl från mindre oetablerade. 2013 – en fin årgång hel enkelt.

Först tänkte jag göra en traditionsenlig topp-10-någonting-lista. Men när jag började skriva på en sådan, så insåg jag att jag aldrig skulle klara av att skapa en trovärdig rangordning. En bit in i mina texter drabbades jag dessutom av personlighetsklyvning och mitt kalenderbitar-jag sattes igång på alla cylindrar och fick full-fräs och gick fullständigt "bananas".

Tänk om man kunde förmå sig att visa samma engagemang när det gäller städning, bokföring eller marknadsföring av sig själv som världens bäste. Eller att varför inte ett politiskt engagemang för att bryta segregeringen? Svaret på den frågan är antagligen: "nä, det låter INTE som något kul."

Och då direkt över till något som ÄR kul: det har börjat poppa upp en hel del nya intressanta band från USA. Igen. Det har varit lite stiljte ett tag, tycker jag. Det är inte allt som produceras där över på andra sidan Atlanten som jag tycker fungerar på denna sidan. Jag misstänker att kulturskillnaden är rätt stor. En dag ska jag också ta reda på om det verkligen är så.

För att nämna en för mig ny bekantskap: Red Fang (Relapse). Bandet slog igenom stort på Youtube med sina mycket humoristiska musikvideor. I dessa skildrar de sig som ett ganska typiskt white trash-hårdrocksband som gillar att spränga sönder saker och att dricka öl. Just öldrickandet är viktigt – för Red Fang marknadsför ölmärket Pabst Blue Ribbon. Ett ljust lättdrucket amerikanskt lageröl. Hårdrock, bilar, tatueringar, explosioner, lite bögskämt och en stor portion humor är sådant som ska få oss att dra associationer till ölet. När det smäller och är skoj – då är det just en Pabst vi ska tänka på.

Jag hittade ett mycket bra liveframträdande med Red Fang på Vimeo. Det var inspelat 2011 under Hellfest. Det var det konsertframträdandet som fick mig att börja gilla dem. Sedan skapade jag en Spotify-lista med just låtarna därifrån innan jag började toklyssna på deras två första album. Det nya vinylalbumet med tillhörande tischa beställde jag från Relapse.

Red fang är indie. Det är inte hårdrock. Inspirationen och grunden till deras musik kommer helt klart från 90-talsband som framförallt Melvins, men där finns även en hel del Sonic Youth. Smashing Pumpkins och Big Business är två andra band som ligger rätt nära i sina sätt att spela.

Det är väl framför allt gitarrspelet som inte följer några som helst hårdrocksklyschor. Bas och trummor skulle mycket väl kunna katalogiseras som "hårdrock". Men tillsammans med gitarrerna och sången blir det likförbannat bara "hårdrocksinfluerad indie".

Red Fang driver ofta på ett ironiskt vis med hårdrocksklyschor. Det gillar jag. Men det blir samtidigt lite hipster-varning över gruppen. Det känns kanske lite krystat "smart" ibland. Då tänker jag i allt runt omkring musiken. Det finns en stor medvetenhet om hur det är tänkt att vi ska uppleva varumärket Red Fang. Eller om man så vill: misstolka det.

Med det sagt så tycker jag att årsnya skivan "Whales and Leeches" är en av de mest intressanta. Lite överproducerad med kanske lite väl mycket effekter och pålägg. Det gör att den inte är riktigt lika trallig som de två föregångarna. Det är också betydligt mer sonic youth-igt – fast på ett snyggt och smart sätt – och jag skulle faktiskt nästan våga dra fram den gamla härskna termen "grunge" för att beskriva skivan – men i sammanhanget av New Wave of Grunge, NWOG.

Det är också klart att Red Fang är en grupp som anstränger sig för att försöka nå fram och ut med sin musik. De vill att vi ska tycka om dem. De är ett band som pejlar av vart åt den kommersiella utvecklingen går och försöker hänger på. För den här gruppen vill bli stora och omtyckta av många.

Bästa Spår: Dawn Rising.