Jehovas vittne knackade på min dörr. De sa: du är född att springa.

Det var sommar på landet. En av de vackra somrar som fortfarande ältar sig kvar i minnet. Sommaren som hade sol som aldrig verkade vilja ta slut. I början på denna sköna och underbara sommar fick vi besök i vår sommarstuga av en vän som nyligen hade läst boken »Born to Run« om barfotalöpning och blivit helt frälst. Verkligen frälst. Det var som om han mött frälsaren den allsmäktige och nu blivit ett av Jehovas vittnen som oförtröttligt tillbringar sitt liv med att knacka dörr, köra in foten i dörrspringor och vägra ge sig av innan han han fått med sig ett blått öga. Om ens då. Detta vittne återberättade kapitel för kapitel av boken Born to Run i sin egenkomponerade ordning under två dagar – då tanken var att vi alla skulle ägna oss förfall, eller avkoppling om man hellre vill använda det ordet, med sprit, vin, öl och rökt kött. Några oliver, chips, godis och kanske en oskyldig joint som avslutning – helt fritt från ändlös predikan om barfotalöpning. Så blev inte fallet.

Då jag fyllde ett par och något till år över förtio några veckor senare under samma sommar var det med föga förvåning jag fann pocketutgåvan av boken Born to Run omsorgsfullt inslaget i förrädiskt vackert papper i ett paket från nämnde vän. Han ursäktade sig med att den var så billig och att han verkligen trodde att jag skulle uppskatta den. Jag tackade så pass artigt som mina föräldrar uppfostrat mig till att göra och lovade att jag skulle läsa den. Även om jag själv sprang rätt mycket vid tillfället –  det var semester, så det rörde sig nog om en mil om dagen – så var jag då inte särskilt intresserad av löpning. Det var mera en kul grej. Ett enkelt sätt att hålla igång. Löpning handlar mer eller mindre bara om att kränga på sig ett par skor, öppna dörren och springa iväg. Inga egentliga tillbehör förutom skor behövs. »En sport för lata«, resonerade jag. Och jag såg mig själv som lat. Eller kanske snarare bekväm. Jag iddes inte hålla på med något som krävde att jag skulle passa tider, åka till någon hall eller gett gym. Ha en dyrbar utrustning som dessutom måste underhållas. Jag var för bekväm för något sådant. Jag ville öppna dörren och bara dra.

Boken började jag plikttroget läsa. Och som det brukar stå i insmickrande recensioner: jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag slukade den och blev också frälst. Boken var givetvis professionellt och spännande skriven – men den hade för mig ett ögonöppnande innehåll: att vi människor finns till för att springa. Barfota. Och att det går bra att göra det dagen efter man supit sig plakatfull. Precis som den mexikanska indianstammen i boken. Just den biten verkade jag suga åt mig som för att rättfärdiga min nyvunna insikt med att jag samtidigt kunde leva rullan. Det var inte så präktigt att springa. Halvalkoliserade indianer kunde göra det och samtidigt vara några av de bästa löparna världen skådat.

Jag började löpa med sonens lite för små Converse-skor. För att känna på hur det var med att springa med en platt sula. Jag började springa på den sommarheta asfalten helt barfota. Tre kilometer första gången. Och jag fick verkligen smak på det. Men ovan var jag, och en enorm träningsvärk fick jag. Precis som det stod i boken.

Jag införskaffade mig ett par Five-fingers. Ett par skor som som ser ut som en fot med egna fickor för tårna. Detta par skor i en skrikande gul färg som var så pass iögonfallande att de till slut fick reas ut till halva priset för att någon sate motvilligt skulle vilja öppna plånboken. Mannen i affären som sålde dem varnade mig för att springa för långt i dem inledningsvis. Det räckte med några kilometer mässade han. »Kyss mig i arslet«, tänkte jag. Här ska springas!

Otåligt började jag med femkilometersrundor. Jag fick djävulsk träningsvärk i vader, fötter och framförallt i hälsenorna som svullnade upp. Men det gav jag blanka fan i. Här ska springas!

Det var mycket svårt att få till tekniken. Teoretiskt visste jag hur det skulle gå till, men jag ansträngde mig för mycket. Jag fick inte riktigt till det. Först när jag började med intervallträning lossnade det. När jag sprang så fort jag bara kunde – hann jag inte tänka på tekniken – samtidigt som den då infann sig helt naturligt. Jag var född att springa. Det satt minsann i märgen!

Men. Jag skadade mig under en av dessa intervallträningar. Påfrestningen blev till slut för stor och jag fick ordentligt ont i ena foten och tvingades – verkligen tvingades – vila i två veckor. Sedan orkade jag inte vänta längre. Men under dessa två veckor insåg jag min begränsning och bestämde mig för att satsa helhjärtat och börja lugnt. Njuta. Följa min kropps signaler och lyssna på min egen inre känsla.

Jag slutade tävla. Jag slutade jämföra. Jag bara sprang. Jag sprang för att jag älskade att springa. Jag sprang inte för att komma fram. Jag sprang för att springa.

Årets julöl 2015

(Årets vinnare hann aldrig förevigas som tjusiga Instagram-bilder innan de hamnade i återvinningen.)


Det var nu flera år sedan jag mer eller mindre gick igenom Systembolagets samtliga julöl. För ett antal år sedan var det fortfarande möjligt. De senaste åren har det dock varit alltför många olika sorter för att det ska gå. Utan att dö. Men jag gjorde ett ärligt försök i år.  Jag har gått igenom de viktigaste. Inte de förtäckta IPA-sorterna – som givetvis ska bojkottas*. För de innehåller inte bara fel sorters humle – utan även för mycket. Av fel sort. En julöl bör vara som ett mörkt bocköl. Men i ärlighetens namn kan även en jobbigt besk tjeckisk eller tysk öl passa förtjänstfullt till julmaten (men till sill och lax rekommenderas det en hemmagjord mumma).

Att testa öl är inte lätt. Jag skulle vilja påstå att efter att ha smakat av (på sin höjd) en fem olika öl vid ett och samma tillfälle – så är smaklökarna bedövade och döda. De första ölen i ett test har en chans. Efter ett tag så smakar det man häller i munnen ingenting. Mer eller mindre beskt. Kanske man känner liter sötma. Men det mesta blir intetsägande blask. Orättvist.


Julöl testar jag vid flera separata tillfällen. Aldrig mer än tre olika öl vid samma tillfälle. Och alltid tillsammans med julmat.

Jag deltog för fjärde gången i Porterfestivalen i Göteborg – festivalen där mest smak vinner. De funktionella ölen – de öl som folk kommer att tycka om och köpa om och om igen – brukar ha dåligt genomslag i tävlingarna (som i ärlighetens namn bara är ett enda stort skämt). Istället är det – som vid årets porterfestival – det öl med mest smak som vinner. I år var det »Speedway Stout« från USA som gick hem i stugorna. 12 procents alkohol. Högst av alla. Det säger väl allt!? Som konnässör gick jag direkt på Ahlafors Disponent Fredings Porter. Jag visste att den skulle vara bäst – av alla fem jag hann känna någon smak på. Sedan gick även jag vidare på Speedway Stout – och inte minst Strömholms Julskägg. Som min kära farmor alltid brukade säga: »där spriten rinner in – där rinner vettet ut.«

Öl med mycket alkohol brukar vara något som förknippas med proffs-drickarna på bänken. Men också semi-festival-proffsen (de riktiga festival-proffsen dricker glögg. Ur flaska med skruvkork). När jag skulle åka till den småländska festivalen »Fest i Logen« för några år sedan så hade jag bett min käresta köpa lite öl till mig. Hon undrade vad jag ville ha. Ja ville ha ett par starka öl; sju-och-en-halvor; eftersom jag (bara) är semi-proffs. Att dricka en massa vanlig starköl på festival är aldrig någon höjdare. Då blir det alltför mycket tid som går till att stå i toalettkö. Och kärestan köpte ett gäng öl. Men hon hade ingen aning om vilket märke jag brukade köpa. Så hon köpte en av varje. Sex stycken olika – istället för »ett par«. Inte en chans att jag själv kunde dricka upp dem. Utan att dö.

Men eftersom vi vid detta tillfället var hemma hos mina småländska föräldrar i Rottne blev det ett ypperligt tillfälle för mig och min gamla farsa att tillsammans göra ett öltest och jämföra vilket 7,5:a som var bäst. Ingen av våra på förhand tippade favoriter hade en chans mot det öl som vi båda förvånat tvingades att kora till vinnare: Arboga 7,3 (nu är ”sju-och-en-halva” ett begrepp och inget att ta bokstavligt – för ja – det skiljer 0,2 procentenheter där).

Detta tillfälle inspirerade mig att föreslå ett ”Mästerskap i Lager” för mina närmsta dryckesbröder i Göteborg. Ett stort test där den bästa industrilagerölen skulle koras. Ett blindtest. Ett ofrånkomligt resultat blev såklart att Sofiero blev sämst. För det smakar sur dynga. Bäst blev Spendrups Premium Gold 5,9. Jävligt förvånande. Men så var det. Ännu mer förvånande var att Åbro’s Bryggarmästaren smakade skit. Inte fullt lika illa som Sofiero – men ändå. Jag trodde att det var ett bra öl.

Och då passar det ju bra att glida över till årets test av julöl – för där i toppen återfinns nämligen ingen mindre än just Åbro Bryggarmästaren med sin julöl Stjärnfall Ale 7,5. På Systembolagets hemsida står att läsa: ”Fruktig smak med inslag av aprikos, kryddnejlika, honung och apelsinskal.” Men smakar det så? Nä. Inte en jävla chans. Stjärnfall Ale är ett i allra högst grad omodern lager. Det smakar som finölen gjorde i slutet på 90-talet och början på 00-talet. En bas av maltiga toner, en riktigt ettrig beska av klassisk humlestil. En hel del jästsmak finns kvar. Men ölet är betydligt starkare än vad fatölen var på början av 00-talet. Detta är en sju-och-en-halva. Och fan-i-mig på allvar! Och tack och lov kommer det på 33 cl-flaskor. En halvliter hade varit alldeles för mycket. Jag tror däremot inte att det kunde ha vunnit i farsans och mitt test. För Stjärnfall Ale kräver något till för att komma till sin rätt. Det räcker egentligen med salta chips. Eller oliver, kanske ölkorv, och gärna kraftigt rökt, för att Stjärnfall Ale ska lyfta till en helt ny nivå. Men ännu bättre gör det sig till salt dopp-i-grytan, kokt salt kött, kål och gammalt bröd som får sågga till sig i doppe-spadet.

Stjärnfall Ale är ett ganska enkelt öl. Men det är just jästsmakerna i kombination med den höga beskan och den höga alkoholhalten som gör att det vinner. Som satan. Ölet tog för övrigt slut på Systembolaget i Sisjön redan efter två dagar. Nu var det knappast ensam om att göra det. Men ändå. Och ölet borde finnas året om. Inte bara till jul.

Förra året upptäckte jag ett nytt favoritbryggeri: Rådanäs. Detta genom deras julöl som jag drack för första gången på puben Flying Barrel i Göteborg. I år släppte Rådanäs Bryggeri ett julöl till Systembolaget. För att vara ett julöl så har det rätt rökiga eller brända malttoner, men inte så att det kommer i närheten med det rökiga isländska bockölet Ölvisholt Jólabjór; ett jäkligt gott öl. Men inte till julmaten. Drick den isländska pärlan istället som kvällens sista onödiga öl innan du somnar in (kanske för gott). Rådanäs ekologiska vinterbajer. En mörk traditionsenlig bocköl. Söt. Besk. Alkoholstark. Och en hel del att att upptäcka om man låter den rumla runt i gommen. Alltifrån kola, vanilj, kaffe, choklad, dadel och glädje. Det finns där i symbios. Passar riktigt bra till prinskorven, skinkan, kålen och till och med Janssons frestelse. Men bäst till ribban (revbenen). Eller varför inte en skiva kavring med en tjock bit rullsylta?

Nog snackat om julöl. Låt oss dricka oss fulla och fira midvinterblodt och allas vår heliga gris. Förutom det vilda aset som fördärvar åkrar, gräsmattor och slet ned vinrankan från garageväggen vid vår sommarstuga. Just DEN jävla galten ska jag ta itu med utan att fira. Jag och en AK47:a.

So say we all!

*) Där fanns en liten chans att spinna vidare på humlekottar. Som jag inte tog. Och jag vill tillägga att dessa IPA-öl är ju utmärkta vid andra tillfällen. När man ska rengöra toaletten till exempel.

Mörkaste Småland 2015

Efter den allra första Hultsfredsfestivalen, det året då Nils Lofgren fanns med överst på affischen, blev festivalen min ständiga höjdpunkt på året. Mitt personliga Blåkulla som jag och katten tog kvasten till för att släppa loss. Varje år dog katten. I sammanlagt nio år. Sista året dog den för alltid.

Under det nionde hultsfredsåret blev mina tältgrannar från Uppsala brutalt överfallna av ett gäng skinheads. Det fanns ett syskonpar bland dem som var första generationen svenskar. Det var därför skinheadsen gav dem alla stryk. Denna händelse fick mig att lova mig själv att jag aldrig någonsin mer skulle uppsöka festivalen. Istället blev det Roskilde i ett par år ... och sedan kom vuxenlivet med käresta och barn. Då fanns det inte i världsbilden att tälta i regnrusk och kyla. Dricka solvarm mellanöl och vakna bakfull på samma liggunderlag som en skolkamrat med kompostandedräkt.

Sedan kom stadsfestivalerna. Way Out West. Metaltown. Det blev några besök där. Det fungerade trots allt när man hade barn. Man kunde åka hem och sova i sin egen säng. Ta en dusch. Man hade också insett att man har mycket roligare på en festival om man minns den dagen efteråt. Och så dog festivalen i Hultsfred.
 

Men ur askan reste sig en sotmörk festival. En festival som är som skapt för en frustrerad black metal-förälder som inget hellre vill - än att fly storstaden och familjen för att bo på hotell, käka lyxfrukost, dricka öl och bara koppla av i dagarna två.
 

När jag för andra året i rad återvänder till denna festivalen, är mer eller mindre hälften av alla människor jag möter i Hultsfred invandrare. Några skinheads syns inte till. Det är mycket som hänt i världen - och i Hultsfred - sedan den där dagen då skinheadsen fick mig att lova att aldrig återvända.
 

2015 har festivalen ett mera nischat program än 2014. Det är mer eller mindre uteslutande death och black metal. Förra året bjöd trots allt på godbitar som El Camino och Alfahanne. Två band som med hull och hår inte gör sig hemmastadda i de båda ovan nämnda genrerna. Jag har dock största förståelse för att programmet nischas ännu hårdare. Alfahannes konsert får väl betecknas, ur ett publikfriande perspektiv, som ett rent fiasko. Vad var vi? Tio personer som tittade på och lyssnade. Några till som tog en öl, kanske. Alfahanne själva blev jättebesvikna och klev av i förtid. Med gråten i halsgropen. Trots att de gett allt och imponerat stort på alla oss tio i publiken.

Förra året spelade också black metal-bandet Skogen. Ett band vars konsert var ett fiasko på riktigt. På grund av ljudet. Världshistoriens sämsta. Basen var death metal-mixad. Starkt, alltså. Och slog ihjäl allt.

(Bara för att gemene hen inte hör någon skillnad på death och black metal - innebär det ju inte att där inte finns någon. Men för att ni oinvigda ska få ett hum om skillnaden, kan man säga att death metal är mer blues - och black metal har stora likheter med klassisk musik. Men de två genrerna möts ständigt i ett ingemansland.)

Dåligt ljud var något jag var orolig inför detta året. Genomgående för förra året, var att ljudbilden var riktigt dålig på de band som drog mer åt black metal. En genre som utvecklats till att (ironiskt nog) kräva mer av den som sitter vid mixerbordet än vad som från början var tänkt med den genren. Men det gäller att den som rattar verkligen förstår black metal och dess ljudbild. Så är nog tyvärr inte fallet. Eller?!

Death metal-musiken funkar utmärkt i Hultsfred. Genomgående. Men ett band som Khold, som är en slags blandning, får inte en rättvis ljudbild. Ljudet brister många gånger. När band som 1349 och mästerliga Valkyrja spelar är det under all jävla kritik. HAVREGRYNSGRÖT! En grådaskig sörja i öronen.

Jag misstänkte ett tag mannen vid mixerbordet. Men Dark Funeral har med sig sin egna mixerbordsgubbe. En man med imponerande skäggväxt. Han lyckas okej inledningsvis. Men sedan är det havregrynsgröt. En trist sörja. Och ett band som är mer Spinal Tap än Spinal Tap - hade verkligen behövt ett bra ljud.

BRA LJUD - är som kontrast - en underdrift när man ska beskriva ljudbilden under fredagens konsert med Niklas Kvarfoths Shining. Det är så jävla bra ljud att ... man häpnar.

Shining är festivalens udda fågel. Ankungen. I ärlighetens namn så är det prog. Andra får kalla musiken för vad de vill. Men när jag hör Shining den här natten i Hultsfred - så hör jag ett prog-band. Det är så in-uta-helvetes snyggt! Alla kan sin grej till punkt och pricka. Det är välrepeterat. Hela gänget är fullblodsproffs. INGEN kan slå dem på fingrarna!

Det är första gången jag ser Shining. Jag gör det från bekvämt avstånd. Visst är jag hyfsat påläst om Shining. Jag har sett några konserter på Youtube. Sett ett par intervjuer med Niklas och jag känner igen samtliga låtar som spelas. Mer än väl. Trots detta hade jag inga som helst förväntningar på Shining. Men det jag får se och höra är magi.

Niklas stormar in på scen med en flaska visky i ena handen. Bortsett från en klunk som han spott-sprutar på någon längst fram i publiken så bäljar han i sig halva innehållet i flaskan under den dryga timme de spelar. Men han blir långt ifrån lika tokpackad som norrbaggen Stenby i 70-talsrockbandet Brutus skulle bli. Niklas verkar oroande opåverkad och oberörd av det dekadenta överflöd av alkohol han häller i sig. Ja, bortsett från ett smärre utbrott han får på någon annan där framme vid scenkanten, en "judehora" som förtjänar ett kokt stryk. Jag drar på munnen åt det hela. Är det den löjligt politiskt korrekte Martin Aagård från Aftonbladet Kultur?

Konserten är slut tio minuter över klockan två på natten. Så länge vet jag inte om jag varit vaken sedan den tiden då min son höll mig vaken - och jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet på Älvsborgsgatan i Majorna och vaggade honom till ljudet av mina gamla raspiga Jackson Browne-vinyler. Men jag är inte trött. Tycker jag. Sedan vaknar jag på hotellrummet tidigt på morgonen. Teven står på. Jag har glömt att borsta tänderna. Jag slocknade.

Kvart i nio börjar någon spela trummor någonstans på Hotel Hulingen. På riktigt. Någon, som är dålig på att hålla takten, för att inte säga "helt jävla skitkass" på att hålla takten sätter igång att trumma. Kanske för att väcka någon innan frukostbuffén stänger. Eller för att öva?! Jag vet inte.

Lördagsförmiddagen blir avkopplande lugn. En lång frukost avlutas med ett besök till Coop där jag köper Pucko, lördagsgodis och en Svenska Dagbladet. Vid kassorna har jag tid att hjälpa en äldre dam att plocka ned hennes varor i en kasse. Hon tackar artigt och jag bemöter henne med ett uppriktigt leende. Jag älskar Hultsfred.

Det är kallt ute. "Gött", tänker jag. Då är ölen som ligger i bilen lagom kalla.

Världspremiär för ”Rock för droger.”

Jag gjorde en sökning på nätet efter ”Rock emot droger”. Det fanns i stort sett inget värt att hitta. Bortsett från bland annat en notis om ett tröttsamt arrangemang i IOGT-NTO’s regi. Då borde ju ”Rock FÖR droger” ge en massa träffar tänkte jag. Jag sökte. Och kammade noll. Inte en enda träff. Därför kommer här världens första inlägg om ”Rock för droger”:

Drogrock, finns det? Klart det gör. Droger och musik hör ihop. Alkohol, cannabis, LSD och ecstasy – alla har de sina genrer i musiken. Att droga och lira musik – eller dansa berusad – är knappast en modern uppfinning. Sedan urminnes tider har droger och musik levt i symbios. Under jazz-eran var det cannabis som gällde. Under hippie-eran var det alla droger. 

I flera länder har cannabis under de senaste åren blivit avkriminaliserat. Och genren ”stoner” är växande. 

Första gången jag hörde talas om ”stoner” som kommer av ”stoned”; alltså att vara stenad eller hög på cannabis (marijuana, hasch eller annan form) var under en av de korta sessioner jag fått för mig att läsa på universitet. Jag fick höra det av en studiekamrat. Vi pratade musik och han visade ett visst intresse när jag berättade vad jag lyssnade på. Det var nämeligen ”stoner-musik” enligt honom. Och kanske hade hade han hittat en drogpolare. Trodde han. Istället frågade jag: 

– Vad fan är stoner!? 

Jag vet inte riktigt vad han svarade. Men han nämnde inget om cannabis i vart fall. Och det var nog enda gången den grabben snackade med mig. Sen var jag antagligen körd. Nåja, jag hoppade av ändå. Universitetet lockade inte. Och jag kände mig dessutom för gammal. 

Som alla andra i 70- och 80-talets Sverige – så blev jag itutad att tro att hasch var en dödsdrog. I skolan såg vi filmer om ungdomar som började med hasch för att sedan fortsätta med tyngre droger ända tills man fann dem döda på en offentlig toalett. Så var det. Ett bloss och ni är fast. Flera före detta missbrukare var på besök och kunde med egna ord bekräfta detta. Både de och deras vänner hade börjat med hasch – för att sedan fortsätta med tyngre droger. För tar man en drog tillräckligt länge blir man liksom van. Sedan måste man hitta en ny tyngre drog för att få den där ”rushen” som man söker. Så är det. Sa man. Man ljög inte. Helt säkert var det så. Bergis. Lovar. Jag loooovar! 

När jag omkring 2005 höll på med mitt andra seriealbum och skulle göra research om cannabis skickade jag helt enkelt mejl till polisen och bad om att få prata med någon som var insatt. Och någon tidig morgon några veckor senare ringde någon mycket insatt snubbe. Han undrade om jag skulle skriva science fiction. Det skulle jag ju inte. Vi började snacka och desto mer jag frågade – desto mer kunde jag riktigt höra hur han skruvade besvärat på sig på andra sidan luren. Jag kunde ingenting. Vilket jag samtidigt trodde att jag gjorde. Tills slut insåg jag också hur dum jag antagligen lät. Jag hade noll koll på droger. Han hänvisade mig till en massa hemsidor där han tyckte jag skulle läsa på. Jag förstod att han ville bli av med mig. Jag tackade så mycket och vi la på. Jag orkade aldrig kolla de där hemsidorna. Istället strök jag allt i manus som hade med cannabis att göra. Allt som inte var Karls subjektiva upplevelser. De hade jag ju mer eller mindre själv upplevt. Så de kunde ingen ta ifrån mig. 

Länge lyssnade jag alltså på stoner utan att jag ens visste om det. Hur pinsamt är det? Inte särskilt mycket om man kommer från Rottne. Då är det mycket man inte känner till. Jag är van vid att folk tycker jag är en okunnig bonnjävel. Och antagligen har de rätt.  

Jag vill här lägga in en brasklapp: man behöver inte droga för att lyssna på drogrock. Men sanningen är den att det inte skadar att göra det; röka lite ogräs och stämma sinnena – så att säga. Och ni kommer inte sluta era dagar i någon främmande människas piss med en tom spruta i armen för att ni gör det. Cannabis är nämligen inte beroendeframkallande. Så om ni provar och ändå slutar på det viset, ska ni veta att det inte berodde på cannabiset (om man nu skriver så i bestämd form). Man kan inte heller överdosera sig till döds med cannabis. Vilket jag väldigt länge trodde.  

Och nu: en kort lista med rock för droger:  

Bongripper 

Det här behöver ni veta: bong är en slags enkel vattenpipa, ofta i glas, som man röker ”weed” och hasch i. Ripper har varken något att göra med ”att skära upp någon”, eller ”att stjäla”. Utan det handlar om ”att andas in”. Bongripper betyder helt enkelt att dra i sig bloss från bongen. Att röka på.  Bongripper är också ett av tungviktarbanden i genren stoner. Enligt dem själva så är namnet ironiskt menat. Men det är inget som kommer att kritiskt avhandlas här – utan här tipsar jag om ett av världens absolut tyngsta skivor: 

 

Satan Whorshipping Doom (2010). 

Låtarna på skivan är enligt följande: 

1. Hail (13:44) 

2. Satan (11:37) 

3. Whorship (16:01) 

4. Doom (11:53) 

Vad mer behöver ni veta? Inget.  

Bongzilla 

Bong bör ni veta vad det är nu. Godzilla är ju den där skitstora geckoödlan som ödelägger Tokyo. Bongzilla är således den skitstora bongen. Eller nåt. Till skillnad från Bongripper är – Bongzilla storkonsumenter av cannabis. Deras skivor är också till skillnad mot Bongripper sämre och av skiftande kvalitét. De har egentligen bara gjort en duktigt bra skiva:  

Gateaway (2002). 

Skivan kan beskrivas som rätt ”groovy”. Det svänger. Låten ”Hashdealer” är så jävla grym! Inledningsspåret ”Greenthumb” är inte så dålig den heller. En klassiker.  

Sleep 

Sleeps Holy Mountain (1992).

Bandet som är föregångare och genrebildande för genren stoner. Matt Pike, den tatuerade gitarristen och sångaren som för det mesta är barbröstad och svettig (och rätt äcklig) spelar numera i High on Fire. Också. Ibland finns Sleep fortfarande. Men egentligen är nog bandet nedlagt och har sin historia bakom sig. Lyssnar ni, hör ni att det rör sig om Black Sabbath-inspirerad musik. Men lite släpigare på sina ställen. Blir det ännu släpigare och enformigare, kallas det för ”drone”. En genre som helt klart är närbesläktad och drogig som bara den. Musiken är bra att vara hög till – men se upp om ni ser dem live – åsynen av Matt Pike kan ge upphov till snedtripp. 

Electric Wizard

 

Dopethrone Dope (2000).

Dope betyder knark. Throne är tron, en sådan att sitta på. Knarktronen. Jag har sett Electric Wizard en gång. Men de gjorde egentligen inget större intryck på mig. Men de måste ju (ändå) vara med på min lista på Rock för droger.

YOB 

Live at Roadburn 2010.

YOB’s skivor finns inte på Spotify. Bara senaste skivan och en live-skiva från Roadburn. Roadburn är en hel festival för rock och knark. Dödsknark. Så det måste klämmas in på listan. YOB är tillsammans med Bongripper riktigt utmejslade och egensinniga. Men skivorna som inte finns på Spotify; till exempel ”The Unreal Never Lived” (2005) är ett måste i genren. Två av låtarna på The Unreal Never Lived-skivan återfinns på Roadburn-skivan. Som är helt okej. Men YOB blir snäppet vassare i studio.

Så. Det får räcka med dödsknark. Tills nästa gång. Auf Wienersnitzel music lovers!

Invasionen av Norge 1940 i nytt ljus.

 

Göteborgs-posten hade den 9:e april publicerade ett reportage om de första dagarna av invasionen av Norge. Texten kom från Strömstadstidningen och var skrivet 1940. Bara några dagar efter invasionen. Det var en artikel som inspirerade mig att läsa mer om ämnet. Strax efter hittar jag boken ”Sänkningen av Blücher den nionde april 1940” av Alf R. Jacobsen. I Ullared givetvis. Men inte inne på GeKås utan inne på bokhandeln som ligger vid parkeringen. Att jag hittar boken så tätt inpå måste vara ett tecken från vår allsmäktige skapare om att det är dags för mig att ifrågasätta mitt blogginlägg från den 5:e oktober 2009.

Så här skriver jag: 

Strax efter midnatt den 9:e april 1940 anföll Nazityskland Norge. »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«, var den norska regeringens svar. Inledningsvis förlorade den tyska krigsmakten ett av sina modernaste skepp i invasionen, kryssaren »Blücher«.

Efter att jag läst Jacobsens bok så framstår ju ovan som ren propaganda. Jag skäms. Ändå vill jag minnas att jag läste på en hel del innan jag skrev det där inlägget.

Först och främst: »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«. Citatet må vara korrekt. Men det ger en skev bild. För en sida av myntet är att när uttalandet görs så har mer eller mindre Norge redan gett upp. Och inte bara gett upp. Man har kommit överens och har en … under omständigheterna … normal relation till tyskarna. Många norrmän och tyskar kommer mycket bra överens. De blir till och med vänner.

En annan bra bok i detta ämne är Pepetela’s ”Sköldpaddans historia” (Bokförlaget Tranan, 2000). En bok om en enkel bonde i Angola som har svårt att förstå vad som är skillnaden mellan soldater och soldater. Med all rätt.

Den sida som aldrig kommer fram – eller i vart fall väldigt sällan skildras – är den att tyskarna i själva verket var individer och inte ett homogent kollektiv. De var som alla andra. Som norrmännen själva. De var inte övertygade NAZISTER. Detta står i vart fall att läsa mellan raderna i Jacobsens bok. Det är inget han varken döljer eller lyfter fram. Men vinnaren skriver historien. Och historien är den att Hitler var genuint ond och alla tyskar var nazister. Vilket så klart bara är strunt. Var Hitler ond eller oförmögen att känna empati? (Jag lämnar det hän.)

Jacobsen förhåller sig väldigt objektiv för att vara norsk och jävig i målet. Men han slinter ordentligt på tangentbordet tillräckligt många gånger och färgar boken med adjektiv som är allt annat än objektiva. Det rör sig endast om ett fåtal meningar här och där – men med formuleringar som »Han hade som förste norrman stupat för friheten och självständighetens sak – mot nazismens totalitära ondska« följer mycket av Jacobsens trovärdighet med Blücher ned till havets kalla och svarta botten.

Jag blir tvungen att lägga boken åt sidan och ta ett par djupa andetag innan jag mäktar med att fortsätta. För det måste jag. På det stora hela är boken mycket objektiv och skildrar händelser ur både tyskarnas och norrmännens sida. Det perspektiv som man saknar – efter att ha läst boken – är tredje parts. Det behöver ju nödvändigtvis inte vara dåligt eftersom det istället då blir min känsla och slutsats som läsare som i slutändan blir det perspektivet. Den stora frågan jag ställs inför efter att ha läst boken är: var det värt det?

Den vid tidpunkten norske utrikesministern, som antagligen förstod att Tyskland höll på att invadera Norge, förhåller sig väldigt passiv. Han bör ha vetat om att försöka försvara Norge är meningslöst – och kommer bara innebära onödigt lidande. Genom att inte agera försöker han (antagligen) undvika det som ändå sker: att ett fåtal individer agerar utefter ”heder” och ”moral”, och fattar beslut med följden att massor av människor dör.

Att bara läsa om krigets fasor gör mig förtvivlad. Hur kunde de så lättvindigt offra sina medmänniskor!? »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang.« Är inte det ren idioti? Om något som vittnar om en skev världsuppfattning? Eller rent av ondska? Själv kan jag inte annat än att känna avsky för de norska befäl som på eget bevåg sätter sig upp mot en övermäktig krigsmakt och fattar beslut som berövar så många människor livet – och traumatiserar många fler därtill. Oavsett deras nationalitet. Men samtidigt är felet såklart inte deras. Felet ligger hos de politiker som omedelbart borde ha kapitulerat och lagt sin stolthet åt sidan och agerat på det svåraste sätt man kan göra: som en pacifist.

Nästa steg är kanske att förkovra sig i hur svenska beslutsfattare agerade under kriget. Den 5:e oktober 2009 skriver jag:
I Sverige får man inte älska sig själv och det egna landet. Inte efter det vi gjorde under kriget. Vi ska känna skam. Hos oss finns endast en historia som tillåts hyllas; det är den statligt finansierade och återberättande historien om vår egen psykos, om dagen vi borde tagit livet av oss.
Det är inte skrivet som om det skulle vara mina egna ord. Märk väl. Utan som om det var en allmängiltig syn eller uppfattning. Svårt att inte totalt revidera den bilden. Jag måste säga att jag faktiskt kan känna en stolthet över att de svenska beslutsfattare agerade som de gjorde. Eller stolthet och stolthet. Tacksamhet, snarare. De räddade många människoliv genom att välja en annan väg än det som kom att bli det norska agerandet. Och det kunde de göra eftersom Sverige var mer förberett.