VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

torsdag 1 oktober 2015

Mörkaste Småland 2015

Efter den allra första Hultsfredsfestivalen, det året då Nils Lofgren fanns med överst på affischen, blev festivalen min ständiga höjdpunkt på året. Mitt personliga Blåkulla som jag och katten tog kvasten till för att släppa loss. Varje år dog katten. I sammanlagt nio år. Sista året dog den för alltid.

Under det nionde hultsfredsåret blev mina tältgrannar från Uppsala brutalt överfallna av ett gäng skinheads. Det fanns ett syskonpar bland dem som var första generationen svenskar. Det var därför skinheadsen gav dem alla stryk. Denna händelse fick mig att lova mig själv att jag aldrig någonsin mer skulle uppsöka festivalen. Istället blev det Roskilde i ett par år ... och sedan kom vuxenlivet med käresta och barn. Då fanns det inte i världsbilden att tälta i regnrusk och kyla. Dricka solvarm mellanöl och vakna bakfull på samma liggunderlag som en skolkamrat med kompostandedräkt.
Sedan kom stadsfestivalerna. Way Out West. Metaltown. Det blev några besök där. Det fungerade trots allt när man hade barn. Man kunde åka hem och sova i sin egen säng. Ta en dusch. Man hade också insett att man har mycket roligare på en festival om man minns den dagen efteråt. Och så dog festivalen i Hultsfred.
 
Men ur askan reste sig en sotmörk festival. En festival som är som skapt för en frustrerad black metal-förälder som inget hellre vill - än att fly storstaden och familjen för att bo på hotell, käka lyxfrukost, dricka öl och bara koppla av i dagarna två.
 
När jag för andra året i rad återvänder till denna festivalen, är mer eller mindre hälften av alla människor jag möter i Hultsfred invandrare. Några skinheads syns inte till. Det är mycket som hänt i världen - och i Hultsfred - sedan den där dagen då skinheadsen fick mig att lova att aldrig återvända.
 
2015 har festivalen ett mera nischat program än 2014. Det är mer eller mindre uteslutande death och black metal. Förra året bjöd trots allt på godbitar som El Camino och Alfahanne. Två band som med hull och hår inte gör sig hemmastadda i de båda ovan nämnda genrerna. Jag har dock största förståelse för att programmet nischas ännu hårdare. Alfahannes konsert får väl betecknas, ur ett publikfriande perspektiv, som ett rent fiasko. Vad var vi? Tio personer som tittade på och lyssnade. Några till som tog en öl, kanske. Alfahanne själva blev jättebesvikna och klev av i förtid. Med gråten i halsgropen. Trots att de gett allt och imponerat stort på alla oss tio i publiken.
Förra året spelade också black metal-bandet Skogen. Ett band vars konsert var ett fiasko på riktigt. På grund av ljudet. Världshistoriens sämsta. Basen var death metal-mixad. Starkt, alltså. Och slog ihjäl allt.

(Bara för att gemene hen inte hör någon skillnad på death och black metal - innebär det ju inte att där inte finns någon. Men för att ni oinvigda ska få ett hum om skillnaden, kan man säga att death metal är mer blues - och black metal har stora likheter med klassisk musik. Men de två genrerna möts ständigt i ett ingemansland.)
Dåligt ljud var något jag var orolig inför detta året. Genomgående för förra året, var att ljudbilden var riktigt dålig på de band som drog mer åt black metal. En genre som utvecklats till att (ironiskt nog) kräva mer av den som sitter vid mixerbordet än vad som från början var tänkt med den genren. Men det gäller att den som rattar verkligen förstår black metal och dess ljudbild. Så är nog tyvärr inte fallet. Eller?!
Death metal-musiken funkar utmärkt i Hultsfred. Genomgående. Men ett band som Khold, som är en slags blandning, får inte en rättvis ljudbild. Ljudet brister många gånger. När band som 1349 och mästerliga Valkyrja spelar är det under all jävla kritik. HAVREGRYNSGRÖT! En grådaskig sörja i öronen.
Jag misstänkte ett tag mannen vid mixerbordet. Men Dark Funeral har med sig sin egna mixerbordsgubbe. En man med imponerande skäggväxt. Han lyckas okej inledningsvis. Men sedan är det havregrynsgröt. En trist sörja. Och ett band som är mer Spinal Tap än Spinal Tap - hade verkligen behövt ett bra ljud.
BRA LJUD - är som kontrast - en underdrift när man ska beskriva ljudbilden under fredagens konsert med Niklas Kvarfoths Shining. Det är så jävla bra ljud att ... man häpnar.

Shining är festivalens udda fågel. Ankungen. I ärlighetens namn så är det prog. Andra får kalla musiken för vad de vill. Men när jag hör Shining den här natten i Hultsfred - så hör jag ett prog-band. Det är så in-uta-helvetes snyggt! Alla kan sin grej till punkt och pricka. Det är välrepeterat. Hela gänget är fullblodsproffs. INGEN kan slå dem på fingrarna!

Det är första gången jag ser Shining. Jag gör det från bekvämt avstånd. Visst är jag hyfsat påläst om Shining. Jag har sett några konserter på Youtube. Sett ett par intervjuer med Niklas och jag känner igen samtliga låtar som spelas. Mer än väl. Trots detta hade jag inga som helst förväntningar på Shining. Men det jag får se och höra är magi.
Niklas stormar in på scen med en flaska visky i ena handen. Bortsett från en klunk som han spott-sprutar på någon längst fram i publiken så bäljar han i sig halva innehållet i flaskan under den dryga timme de spelar. Men han blir långt ifrån lika tokpackad som norrbaggen Stenby i 70-talsrockbandet Brutus skulle bli. Niklas verkar oroande opåverkad och oberörd av det dekadenta överflöd av alkohol han häller i sig. Ja, bortsett från ett smärre utbrott han får på någon annan där framme vid scenkanten, en "judehora" som förtjänar ett kokt stryk. Jag drar på munnen åt det hela. Är det den löjligt politiskt korrekte Martin Aagård från Aftonbladet Kultur?
Konserten är slut tio minuter över klockan två på natten. Så länge vet jag inte om jag varit vaken sedan den tiden då min son höll mig vaken - och jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet på Älvsborgsgatan i Majorna och vaggade honom till ljudet av mina gamla raspiga Jackson Browne-vinyler. Men jag är inte trött. Tycker jag. Sedan vaknar jag på hotellrummet tidigt på morgonen. Teven står på. Jag har glömt att borsta tänderna. Jag slocknade.
Kvart i nio börjar någon spela trummor någonstans på Hotel Hulingen. På riktigt. Någon, som är dålig på att hålla takten, för att inte säga "helt jävla skitkass" på att hålla takten sätter igång att trumma. Kanske för att väcka någon innan frukostbuffén stänger. Eller för att öva?! Jag vet inte.
Lördagsförmiddagen blir avkopplande lugn. En lång frukost avlutas med ett besök till Coop där jag köper Pucko, lördagsgodis och en Svenska Dagbladet. Vid kassorna har jag tid att hjälpa en äldre dam att plocka ned hennes varor i en kasse. Hon tackar artigt och jag bemöter henne med ett uppriktigt leende. Jag älskar Hultsfred.
Det är kallt ute. "Gött", tänker jag. Då är ölen som ligger i bilen lagom kalla.


Inga kommentarer: