Jag har givetvis lyssnat på den och torrt kunde jag konstatera att skivan var om möjligt ännu sämre än deras dans med döden-skiva. Inget kräkmedel, bara jävligt ointressant. Därför blir jag förvånad när jag gång på gång läser recensioner av skivan i tidningar. Det är fyror hit och det är fyror dit? Vad i helvete är det frågan om?! Är jag den enda i hela världen som inte fått tag i den riktiga skivan? Den skivan jag har lyssnat på är fan inte värd några fyror. Den är inte värd ett skit.
Läste en hyfsad artikel i Rushnumret av det engelska magasinet Prog. Det handlade om norsk progg. En liten, kort och ändå djuplodad artikel, som i vart fall hinner med Ihsahn och ett norskt Shining. Det norska Shining beskrivs som ett jazzmetalband. En av medlemmarna är Jørgen Munkeby som spelar saxofon på Ihsahns tredje album »After« (som jag skrev om i våras). Givetvis blir jag tvungen att smålyssna på norska Shining där jag hittar det på nätet. Jørgens saxspel på »After« är bland det bästa i sin genre jag hört.
Och ta förresten det med en nypa salt. Jag har inte hört så mycket saxofon i mina dagar. Vad kan det röra sig om? Gato Barbieri, David Sanborn och …? Fan vet. Saxofon är ju ett instrument man sällan trillar på, så att säga. Jag minns det mest som ett irriterande inslag i 80-talsmusiken. Band som till exempel Dire Straits och Huey Lewis hade alltid med någon jävla saxofonist som stod och tutade i bakgrunden. Någon som en gång under varje konsert fick gå längst fram på scenen och pliktskyldigt spela ett saxsolo i strålkastarljuset. Var det någon som gillade det? Någon som brydde sig? Saxofonen upplevdes många gånger som en onödig ingrediens. Den fick lov att vara med, men den fick aldrig lov att ta del av musiken på allvar. Samtidigt är det ju förstås också andra saker som spelar in. Som att det knappt är någon som spelar saxofon … varken då eller nu.
Det fanns ju band som Fiendens musik, som hade en saxofonist som fick vara med på lika villkor i musiken, om än som ett kompinstrument. Jag vill minnas att det var saxofon med på någon Ebba Grönskiva. Kanske samma snubbe? Fiendens Musik och Ebba Grön turnerade ju tillsammans.
I Shining är Jørgen i vart fall inte en onödig ingrediens. Han är en bärande del av bandet. Jag har inte hunnit lyssna in mig så mycket på deras musik. Shining-skivor växer inte på träden. Men det är ett band som jag satt högt upp på min »Att lyssna på-lista«.
I Prog-artikeln rankas fem klassiska norska proggalbum; Borknagars »Epic« är ett av dem. Det blev aldrig att jag lyssnade in mig på just »Epic«. Annat kom i vägen. Jag kan ju inte göra annat än att plocka fram det. Detta sker i samma veva som jag jobbar med att försöka ge nya Iron Maiden en chans. Men efter att ha lyssnat på Borknagar … hur kan man då lyssna på Maiden igen? Någonsin! Borknagar är allt mycket bättre av det som Iron Maiden försöker sig på att närma. Problemet är att Iron Maiden redan har allt. De är inte längre hungriga. De har inget att leva för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar