Det finns ju för helvete ingen dålig kristen musik!

Jag befinner mig i min tecknarateljé en bit från Järntorget. Skannern läser in en illustration jag tecknat. I ett gränsland står jag med tankarna någonstans i det blå och blicken sökande ut över parkeringen och sossarnas högborg, Folkets Hus.

Ibland brukar man kunna titta på tonårskillar och yngre män som åker skateboard utanför. Men idag är det folktomt, förutom de sporadiska klungor med folk som anlänt till kajen en bit bort för att sedan skynda sig förbi vår ateljé på väg till Järntorget och dess spårvagnar.

Jag delar lokal med sex andra kollegor i den »mindre lönsamma kulturbranschen«. I pengar mätt. Det är så göteborgspolitikerna ser på oss. Som »mindre lönsamma«. Jag hörde en socialdemokrat säga det på Västnytt härom dagen. Han var lite frustrerad. Han ville ju verkligen skapa bra förutsättningar för kulturarbetare … men … men. Kulturarbetarna var ju inte så lönsamma som han önskade. Det hade ju varit så enkelt för honom om alla hade kunnat vara lönsamma. Då hade han kunnat behandla alla lika, ungefär så som sossarna uttryckte det på den tiden då han var ung och flickorna inte hade någon bh och de hade en krullig fin frissa mellan benen. Det var då livet var enkelt och härligt och flickorna luktade gott och smakade inte läppglans som de antagligen gör nu. Det var längesedan han kysste någon flicka.

Kanske sossepolitikern sitter i klossen där borta, funderar jag. Folkets Hus. Men antagligen inte. Sossarna har för länge sedan övergett det där huset. Rent ideologiskt.

Bakom mig, får plötsligt min tecknarkollega ett utbrott : »FAN! DET FINNS JU FÖR HELVETE INGEN DÅLIG KRISTEN MUSIK!«

Det visar sig att den cooljazz vi lyssnat på en timme tillbaka är psalmer i jazztappning. Och anledningen till att jazzen spelats är för att hämnas oförrätten att jag några timmar tidigare spelat Peter Greens mästerliga skivalbum »In the Skies« – och, i min kollegas tycke, alldeles för sent informerat honom om att det fanns ett kristet budskap i texterna.

Min kollega har svårt att acceptera några trosuppfattningar över huvud taget. Han har inget speciellt emot kristendomen, han hatar alla religoner och dess utövare. Judar, muslimer och till och med kyrkbrännare. Han gör inga undantag. Dessutom befinner han sig mitt uppe i ett ställningskrig med mig, den äldre och bättre kollegan. Symboliskt har han till exempel, utom räckhåll för mig, hängt upp en stor bild på en gam som smaskar i sig ett as som ett kronverk ovanför sin plats. För tydlighetens skull har han känt sig nödgad att inkludera ett par egenhändigt textade namn med tillhörande pilar på bilden som informerar om att det är jag som är aset och att det är han som är pippifågeln.

Hans tolkning av mitt Peter Green-spelande är att det varit en medveten trojansk häst. Jag bjuder på fin musik. Han tackar. Jag säger det var förresten kristen musik.

Hans motangrepp, bredsidan som skulle skicka mig sjunkande ned i djupet, har istället självantänt och exploderat i hans egna båt. Han upptäcker att han gillar kristen musik. Han gillar när gamla jazzgubbar tolkar psalmer. Det finns trots allt ett litet ljus inom honom.

Hans strategi på motattack och sökningar på den musiktjänst han betalar en månadsavgift för att kunna utnyttja ger inga bra sökresultat. Han söker efter något som kan irritera mig. Jag tror inte han vet vad »unblack metal« är för något, om något sådant ens existerar annat än i ren teori. Hans strategi går inte ut på att lura mig. Istället vill han spela något dåligt, flina och säga: »sådant här gillar du.« Han söker efter något med tungmål, och helst av allt en galen pastor som skriker i falsett. Något som kan bekräfta hans fördomsfulla bild av hur det går till i norra Småland och Uppsala-trakten. Sökningarna på »kristen« och »kristet« bjuder bara på easy listening. Istället för att vi båda skulle ha lidit, har vi nu trummat med fingrarna och vaggat med våra huvuden och nackar. För kristen musik är bra!

Har du sett »Gilliap« frågar jag upprymd min kollega. Jag förklarar att det i den filmen finns ett gäng gamla gubbar som sitter och spelar psalmer. »Jävligt bra film«, lovar jag. Men min kollega tar inte betet. Han har är mätt på kristendom.