En härlig bandyafton med Gais.

»När vi inte ens kommer till avslut när de ger bort bollen, då blir det tufft, säger Gaistränaren«, står det att läsa i lördagens Göteborgs-posten. Det var match i fredags. Både Gais fotbollslag och bandylag spelade, på ungefär samma tid. Jag valde att ta bilen ut till Ale Arena, Jennylund, för att se Gais bandylag möta Ale-Surte på deras hemmaarena.

Det är fortfarande augusti, och vädret är ännu så pass milt att man fortfarande kan njuta en eftermiddagsöl på balkongen. Hösten är här, det vet jag, för skogen är full av svamp och de svarta överdimensionerade och håriga spindlarna har börjat komma upp ur kloakerna. Det gör de alltid när hösten kommer. De söker sig upp genom rören. På morgonen när man kliver upp och går in till toaletten så ligger de där. I handfatet. Samma sak vartenda år. Nionde året i rad. Spindelsäsong. När jag väl flyttar från den här lägenheten, kommer jag inte sakna de där svarta spindlarna.

Det är fortfarande augusti och fotbollssäsongen är ännu inte över, men isen ligger redan inuti Ale Arena. Både barnen och jag själv blir sugna på att ge oss ut på den när vi ser isen ligga förföriskt blank. Ändå är detta inte bandypremiären på försäsongen. Den missade jag förra veckan. Dagen innan hade jag trillat dit den lyckliga timmen på en av stadens rockklubbar. Det var halva priset och jag beställde in sprit och till och med alkoläsk. Jag ville prova. Och förresten – hellre alkoläsk än »stor stark«.

Ändå gick jag tidigt hem tyckte jag. Jag visste att jag skulle köra bil dagen efter. Men vad hjälper det när man också börjat kvällen tidigt med en öl på en av centralstationens krogar – mitt på dagen? Föga. Eftermiddagsfotboll på Gamla Ullevi med flera öl, efter det följde rockklubben och ännu ett par till öl, en visky, ett par alkoläsk och sedan blev jag bjuden på Jägermeister. Och jag glömde bort att jag är förtio fyllda och vuxen, att jag ska varva med vatten.

Suck och stön. Jag vaknar upp dagen efter och känner mig som den småfete medelålders mannen som Grabbarna från Angora sjunger om. Han som har polare som förfestar med Bacardi Breezers. Och hela livet låter som Linkin Park. Fruktansvärt.

Det hade ju inte varit första gången jag hade gett mig ut stupfull i en bil. Men det var nog sjutton eller arton år sist. Och då bodde jag ute på landsbygden, och någe körkort att förlora hade jag väl knappt hunnit att få. Nu är jag sta’bo, med ungar och hela kvillibitten. Bilen fick stå. Bandyn fick vara. Istället fick jag sitta i soffan och titta på bubblorna i glaset när min alvedon brusade.

Gais bandy har inför årets säsong gjort en riktig kanonvärving. De har värvat världskändisen Magnus Muhrén. Detta är en helt otrolig värvning. Som om att få hit Ronaldinho eller Ronaldo för att göra en jämförelse med fotboll. En spelare som har haft sin absoluta topp, men som samtidigt har så mycket erfarenhet och pondus att han är värd sin vikt i guld. Denne spelare finns nu i Gais bandy. Siktet är helt klart inställt på Elitserien … och det här trodde man ju fan inte var sant, men … det är sant. Klart som fan man är sugen på att få se lite bandy, klart som fan man blir purken på sig själv när man super bort den första chansen.

Den där första träningsmatchen vann Gais mot storebror Kungälv. I och för sig en repris från förra årets försäsong. När det väl gäller brukar Gais åka på däng. Men när man i kvalet förra säsongen såg Gais utmana Kungälv om en plats i Elitserien så såg man också att det inte är mycket som skiljer de båda lagen åt. Lillebror har blivit stor. När nu även pappa Muhrén spelar i laget, ja då jävlar! Nu blir det bandy. Nu blir det bandy!

Valet mellan fotbollsgais och bandygais var således inte så svårt att göra. Det som jag tycker är intressant, är att den där kommentaren fotbollstränaren Axén gör i Göteborgs-Posten, hur den lika väl kunde gälla för Gais bandy. Det är ett självsäkert och välrepeterat lag som inleder matchen. De första tio minuterna visar de upp ett underbart anfallsspel. En formationsuppställning som verkar vara 5-2-3. Hårt defensivt och aggresivt på en gång. Jag blir djupt imponerad. Lite besviken är jag över att jag inte hittar nr 13, Murhén på isen.

Det säger pang tre gånger. Gais leder med 3-0 ganska snart. Runt omkring mig talas det om utklassning. Om sanningen ska fram så var det ändå Ale som hade vassast chanser i inledningen. Gais spelade så lekande lätt och avslappnat, verkade inte ta matchen på något större allvar, de var lite för självsäkra. Att sätta tre noll i baken på Ale-Surte är ju heller inget som man ska inbilla sig att man kommer undan med ostraffad. Som att köra in handen i ett getingbo.

Ale-Surte är ett fysiskt starkt lag. De spelar alltid stabilt och bra. Det är inte för inte de har byggt sig en inomhusarena, och de blir inte glada när kusinen från staden kommer hit och glider med sina fina skridskor och tror de kan skjuta bollen förbi målvakten i nät bara för att de är från storstaden. Föga oväntat tog de sporrade vildkatterna så småningom ledningen.

Själv var jag aldrig orolig för Gais del. Jag kände hela tiden på mig att de skulle vinna. Visst brakade spelet ihop så småningom. Något 5-2-3 såg jag inte röken av.
– Vad spelar de nu? Vad fan har de för uppställning, frågade jag min son. Inte för att jag förväntade mig ett svar. Jag pratade mest högt för mig själv.

Det visade sig också att Muhrén minsann fanns på isen hela tiden. Men inte med nummer 13 utan nummer 66 (Hellströms gamla nummer?). Numren på tröjorna stämde inte överens med numren på det där lilla jävla bladet som man alltid sitter och kikar i för att hålla reda på vilken spelare som är vilken. Det rådde totalt jävla nummerkaos på isen. 12 och 18, vicka fan var det? De fanns ju inte med på lappjäveln. Och det går ju fan aldrig höra vad man mumlar ut i högtalarsystemet. Så skit samma. Värre och mer irriterande är ju att det tydligen skrivs »numren« när man trots allt faktiskt säger »numrena«. Vad är det för jävla land vi lever i? Numrena heter det väl ändå?

Precis som Axén sa så blir det tufft när man inte gör mål när motståndarna ger bort bollen på egen planhalva. Då ska det bli mål. Det fick man i hemläxa av Vänerborg förra säsongen. Men. Gais var inte särskilt taggade. Det slarvades hela tiden, med allt. De sprätte bollarna hit och dit. Tappade och schablade. Men i grund och botten hade man ett spelsystem, som när man fått rutin på det, kommer att sparka stjärt. Att de inledningsvis tänkte på annat och var lite väl styva i korken, oroade mig inte. För de vinner. Såklart. Det fanns väl kanske ingen anledning att ta ut sig i onödan.

När jag nöjd och glad kliver ut genom entrén från Ale Arena, blir jag helt paff. Det är som att komma ut till en bastu. Värmen utomhus överraskar mig. Barnen som är sockerstinna av kexchoklad och godis springer av sig i den intilliggande skogen. De hittar ett par soppar. Själv hittar jag några kantareller vid vägkanten. Vilken fin avslutning.