Bränn ned Ica.

Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt hade jag kundkort hos Ica. Jag som hatade Ica. Jag som dessutom är emot sådant där. Kundkort. Det är som en prenumeration. Ett löfte. Man förbinder sig och lovar. Jag, konsumenten som är kroniskt otrogen. Jag som handlar en dag framåt. Jag som handlar där jag befinner mig. Jag hade nu lovat att handla på Ica. Jag var en hora.

Storhandlar gör jag aldrig, mest för att jag gillar att gå och cykla. När jag väl lämnar ritbordet eller datorn vill jag kunna röra lite på mig. Då blir det aldrig att man orkar släpa på en massa kassar. Bilen tar jag väldigt sällan när jag handlar. Jag gör det kanske en gång varannan vecka, och då oftast för att jag måste ha båda barnen med mig, eller för att jag har träningsvärk i benen och varken orkar cykla eller gå.

Jag hatar de allra flesta affärer, de har aldrig något jag vill ha. Affärer kan till exempel ha allt från en sorts senap till flera hundra, men det är aldrig rätt sort. Alltid fel. Jag vet inte hur många gånger jag har plockat en korg i stort sett full bara för att lacka ur fullständigt när jag inte kan hitta rätt vara. Då svär jag en liten visa, något som ofta inkluderar något i stil med »jävla skitaffär«. Sparkar lite på min korg. Överväger att lägga upp allt på hyllorna igen innan jag ilsket bara lämnar korgen och går ut medans jag mumlar förbannelser och svordomar.

Sedan hamnar jag i en annan affär där jag vet att den saknade varan finns. Men givetvis saknar då de något annat livsviktigt. Många gånger skiter jag då i att handla och sitter hellre hemma hungrig och hatar. Jag hatar så mycket att jag till slut:
a) måste dricka sprit.
b) ringa och beställa en pizza.
c) laga nått sket av det som finns hemma.

Ofta blir det c. Sedan är jag jättesur och ställer ultimatum till min käresta.
– I morgon får fan du handla. Jag ska aldrig mer handla. Aldrig! Jag var på Hemköp innan idag och de hade fan inte Edvins senap. Jag hatar dem! Jag hatar Hemköp – fattar du? Jag hatar de jävlarna.

Hon lovar att handla tills dess att jag kommit på bättre tankar. Och så påpekar hon att jag har barn och borde uppföra mig bättre. Men det vill jag inte. Jag vill döda. Då brukar min son också vilja döda. Sedan skriker kärestan på mig. Då måste jag förklara för min son att jag inte vill döda på riktigt, utan att det bara är något jag säger. Min son förstår. Sedan åker kärestan och handlar. Givetvis åker hon då till Ica. Det är bara Ica i Småland som har Edvins, det vet ju alla – utom min käresta. Ica i Västra Götaland har den ondskefulla konkurrenten Västervikssenap. Dessutom hatar jag ju Ica mer än Hemköp. Hur kan hon svika mig så? Jag och min son tecknar då upp en plan för hur vi ska ödelägga samtliga affärer i vårt område. Inte bara Ica, utan alla affärer. Rubbet. Jag lovar min son att han ska få ha eldkastaren, bara han är försiktig.

Men eldkastare av rätt märke är svåra att få tag på. Jag vill ha den modellen som jänkarna hade under andravärldskriget. Den de brände japaner levande med på Stilla Havets små exotiska öar. Men den är omöjlig att få tag på nuförtiden, så det slutar alltid med att jag måste cykla ned till saluhallen i hällande ösregn för att få tag på min senap. Eller mina isterband, eller min korv, eller ost, eller vad fan det nu kan vara. Västervikssenapen får stå och skämmas i kylskåpet tills den torkar eller möglar.

Min käresta var pådrivare av att vi skulle skaffa kundkort hos Ica. Jag hatade idén eftersom jag hatar Ica. Men under sommarhalvåret, då vi brukar bo i Halland, där det finns en jättefin liten Icaaffär, veknade mitt hat. Skogen och landsbygden har alltid en dämpande effekt på mitt hat. Så harmonisk, nästan berusad, skrev jag på en lapp som kärestan stack till mig. Det blir ju så när man är lycklig på landet. Men. Sommaren tar ju alltid slut och man återvänder till förorten, höghusen, parkeringarna, skräpet, klottret, hundskiten och den helt sinnesjuka stämningen; stressen.

Sedan uppdagades det att min syster också hatar Ica. Min son berättade det. Han har hatkoll. Då kände jag genast att jag var tvungen att återuppta mitt hatande. Och mycket värre än innan. Så då hatade jag på utav bara fan: hata, hata, hata, jävla piss-Ica-helvete, hata, hata, hata, helt plötsligt så står jag där med ytterligare ett kundkort i näven. Ett Coop-kort. Hur fan gick det till?

Min syrra handlar på Coop, det vägde väl säkert in, och i samma veva så började jag hata AdLibris, och då var ju Bokus enda alternativet eftersom jag sedan tidigare tok-hatar Cdon, och Bokus är ju typ Coop. Sedan ligger det ju ett vettigt Systembolag precis jämte Coop … och så brukar jag faktiskt reta mig på att jag aldrig har kundkort på Coop varenda vår eftersom man då kan köpa den där norska träoljan som är så jävla bra, tre stycken till ett jävla skitbra pris. Och så var det nog köttet. Coop har mycket bättre kött. Lamm framförallt. Och så är det ju så rent och snyggt hos Coop.

I somras fyllde jag jämnt. Förtio år som ni kanske vet. Kärestan är nästan lika gammal. Hon är några månader yngre och fyller jämt först om någon vecka. Igår. Igår fick hon en gåva från Ica. En jävla frystårta för 29 kronor. Men gav Ica mig någon frystårta när jag fyllde 40? Nä, det gjorde de inte! Och som tack för det Ica, kan ni dra åt helvete på riktigt. Nu hatar jag er så jävla mycket att jag aldrig – så länge jag lever – ska äta något som befunnit sig i er jävla hundskitsaffär. Jag hatar er så mycket att jag när som helst kommer att sprängas.