Ett gäng kalrakade grabbar har tagit över ett bord framför mig. Tre skinnhuvuden. Någon av dem minns jag som en av stor stark-beställarna i baren. Men de är knappast några heilare. De har inte ens några välputsade kängor. En kille med ljust pojkhår, som kanske är deras kompis, han har en Fred Perry-jacka. Precis en sådan som jag själv tänkte köpa för två månader sedan då jag fick in lite pengar från ett reklamjobb. Men jag avstog. De verkar inte vara riktiga skinnhuvuden. De är kanske ofrivilligt hårlösa precis som jag? Bara lite mera karaktärsfulla eftersom de är nyrakade. Själv finner jag aldrig varken ork eller lust till att raka huvudet. Bäbisfjunen på skulten lyckas alltid hinna växa ut någon centimeter innan jag finner en lucka i livsplaneringen för att tukta dem.
Jag funderar på om de där skinnhuvudena har kapat bordet eller inte? Satt det inte två gråhåriga musiklärare där innan pausen? Jo, jag tror det. Men de har nog gått för att kissa. Eller kanske beställa en öl. Kanske röka en cigarett. Nu sitter det vad man kan tänka sig är ett gäng hetlevrade nynazister på deras plats. I vart fall om man är sextio plus och musiklärare i Majorna. De lär ju inte våga kräva dem tillbaka.
– Revolutionen har segrat!
Efter konserten saknar jag det obligatoriska bordet med skivor och t-tröjor. Jag hade gärna velat passa på att köpa några skivor. Jag vet att jag höll en Fläsket-skiva i min hand, deras första, i somras. Valde mellan att köpa den eller en skiva med kalmarproggarna Ragnarök när jag besökte Slottskogen goes progressive. Jag fick låna pengar av någon eftersom jag spenderat alla mina egna på sprit och öl. Jag valde Ragnarök.
Några dagar passerar. Det är jobb och det är bandyträningar. Det är vad jag hinner med. En dag lyckas jag ta mig tid att gå ut till Sisjöns industriområde för att slinka in på Systembolaget där och införskaffa en flaska jänkarbourbon. En Maker’s Mark. Jag älskar att gå långa sträckor. Nu när snön har lamslagit alla cykelbanor har jag inte vågat mig på att cykla. Spårvagn åker jag sällan. Med de nya korten är det inte möjligt att kolla hur mycket pengar man har på kortet, utan att först gå ombord på en spårvagn. Är det då tomt har man böter på 1.500 kronor att vänta. Att i det läget snabbt fiska upp mobiltelefonen och beställa en biljett hjälper inte. Den är ogiltig om man inte beställer innan man går ombord. För mig har det bara varit att uppgivet sucka åt eländet. Åker jag spårvagn så gör jag det när jag kan låna kärestans månadskort. Annars går jag. Jag går ned till stan. Jag går tillbaka. Det tar förtiofem minuter var väg i raskt tempo. Det har hållit mig i form den senaste tiden. Ironiskt nog har jag faktiskt gått ned ett par kilo. Annars var tanken med att börja cykla, att det var det som skulle innebära att jag skulle tappa de där retfulla kilona som lagt sig om magen. Något min kropp aldrig verkade förstå.
De förtiofem minuter det tar att gå är också ett värdefullt tillfälle att nöta in alla de skivor jag inte hann med att lyssna på under förra året. En dag tömde jag min iPhone på allt. Hela black metalsamlingen. Istället tryckte jag in ett gäng skivor jag missunnat, däribland Indukti som jag tidigare skrivit om, ett gäng välproducerade progressiva metal-skivor som blivit liggande; In Vain’s »Mantra« till exempel. Den gjorde mig lite besviken. Rätt mycket faktiskt. Jag utropade deras andra skiva »The Latter Rain« som årets bästa skiva 2007. En skiva som för övrigt innehöll saxofon. 70-tals-porrfilms-saxofon. Nu har de gjort ett nytt alster. Jag har spelat den några gånger … men … det drar för mycket åt country and western för min del. Det är väl den enda riktiga barriär jag inte lyckats bryta ned; country.
När indiescenen på 90-talet började vurma för soul hängde jag till viss del med. Isaac Hayes och Curtis Mayfield kan ju ingen normal människa förneka, men när scenen omfamnade countryn upplevde jag det som ett oerhört svek. Istället började jag lyssna på 10-kronors vinylskivor. Det blev Styx, Rush, Saga, Blue Öyster Cült och Yes för hela lilla slanten.
Jackson Browne i all ära. Och till viss del också David Lindley. Men därefter går det en knivskarp gräns. Allt bortom den gränsen är äcklig country och förtjänar inte att spelas. Och utövare bör skickas tillbaka i tiden för att byta plats med förintelsens judar, kommunister och zigenare. En countrymusiker är som bäst – och ni får mer än gärna citera mig – när han eller hon ligger naken, nedkissad och död på ett betonggolv i något av nazisternas koncentrationsläger.
Kanske är det just In Vain som inspirerat den norska black metalgruppen Emporors frontman Vegard Sverre Tveitan att plocka in saxofon på senaste alstret med soloprojektet Ihsahn. Den norska black metalsfären kan ju inte vara större än ankdammar i största allmänhet.
IHNSAHN »After«Ihsahn’s tredje skiva »After« ska vara den tredje i en triologi, läser jag på wikin. Jag har ingen av de två övriga. Ihnsahn är en helt ny bekantskap för mig. Jag hittade skivan genom en blogg, blev intresserad när jag såg att det var norskt och att det på omslaget fanns ett svartvitt fotografi på ett gammalt kors tagit på en kyrkogård. Så billig och lättlurad är jag!
Första genomlyssningen var en jättebesvikelse eftersom musiken knappast går att kategorisera som True Norwegian Black Metal. Men Ihnsahn’s »After« har varit en av de (få) skivor som funnits i min iPhone på senaste tiden och jag har verkligen tvingat mig själv att lyssna på den.
Man ska ju inte säga att det är få grupper som klarar spela progressiv metal ungefär som Opeth. Det finns en hel del band som både klarar och kan. I mitt fall handlar det bara om att jag inte orkar ge dem alla en chans. Det blir lätt att man avfärdar det mesta. Något jag nu alltså bestämt mig för att råda bot på. För ger man »After« en ärlig chans att växa, vilket jag starkt rekommenderar att ni gör, så finns det en hel del matnyttigt att livnära sig på ett bra tag framöver.
Ironiskt nog är »After« svår att ta till sig för att den är så in-i-helvetes välproducerad att man baxnar. Även en backslick-kille från Stureplan kan uppvisa mänskliga känslor. Det gäller bara att ge honom en chans. Hur motbjudande och äcklig han än låter vid första intrycket.
Låt fem in i plattan, »Undercurrent«, är låten som får mig att kapitulera. Jag lyssnar på den när jag går från Bengans, längs Bangatan för att gena genom de isknaggliga vägarna i Slottskogen till det som en gång var Säröbanan. Jag hör att låten har bandlös bas. Det känns helt rätt just där och då. Särskilt med västkuststämsång och en modest saxofon. Allt faller på plats när Tveitan börjar growla ungefär halvvägs in i låten, för att sedan följas av saxofonen som tar de kanske sorgligaste och mest plågade saxofontoner jag någonsin hört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar