Nickan Nordströms Saxparty del 1

Det har varit mycket jobb för mig den senaste tiden. Jobba, jobba, jobba, samma sak händer i morgon. Inte särskilt utvecklande. Särskilt inte när man inte får göra det som är roligt. Och bättre blev ju inte livet av att Gais den senaste tiden har börjat spela zombiebandy. Hoppet om en plats i Elitserien är definitivt död.

Ett par dagar var jag tvungen att hälla i mig en hel del öl för att över huvud taget kunna slappna av och komma till ro. Stressen biter när man börjar komma upp i åren. Jag är inte tjugofem längre. Samtidigt har man så mycket livserfarenhet att man lärt sig att inte göra för mycket. Jobb är bara jobb. Man ska jobba för att kunna leva. Inte leva för att jobba.

Med ett par dagars ledighet i ryggen, lite skridskoåkning, bandy och en hel del motion, utkristalliserar ett mönster den senaste veckan; saxofon. Något oväntat. Men är det något jag gång på gång den senaste veckan kommit på, så är det att just saxofon är jävligt bra:

De gamla sjuttiotalsproggarna Fläsket Brinner gav en spelning på Nefertiti. Jag lyckades faktiskt utan större besvär lura med mig kärestan, kanske för att Nef var hennes ungdomshak. Det är inte ofta vi går på samma konserter. Senast var Way Out West då hon stod jämte mig och hatade My Bloody Valentine. Som straff tvingade hon mig att se den den där äckliga lilla brittiska popfittan Lily Allen. Men kärestan orkade själv inte mer än två låtar.

Jag betalar givetvis inträde för kärestan. Stället är packat av folk i den övre medelåldern. Alla ser de ut som de är eller har varit musiklärare i Majorna. Jag vill bjuda kärestan på en öl. Hon vill först ha en engelsk cider, men ångrar sig när hon ser priset. Den är för dyr. Mina pengar är ju hennes, resonerar hon antagligen. Istället väljer hon en tjeckisk öl.
– Nähä, säger jag bestämt. Välj något annat som jag kan uttala.
Hon envisas dock. När bartendern tar upp min beställning så blir jag tvungen att peka på kranen och beställa »en sådan«. Själv beställer jag en gotländsk IPA.

Det väller in en hel del folk som inte ser ut att behärska vare sig flöjt eller piano. De beställer »stor stark« trots att det inte finns på tavlan. De får industriöl. Så kommer en kille fram till baren och beställer en Leffe.
– Vad är det man beställer här, undrar en kille bakom honom.
– Leffe.
– Säger man så?
– Ja, om det är en »Leffe« man vill ha.

Vi ställer oss och väntar på Fläsket. Min IPA känns som en hel måltid. Jag känner mig proppad. Tänker på förrförra bokmässan då jag drack ett flertal IPA i Komikas och Man av Skuggas monter, jämnade till med några industriöl i kapitalets monter, för att senare på kvällen beställa in Gammeldansk citron och ytterligare några IPA på Haket. Dagen efter var jag helt sänkt. Jag spydde långt fram på kvällen. Detta trots att jag inte drack mer än sju-åtta öl. Och en gammeldansk. Inte mycket mer än vad man får i sig en måndag förmiddag. Jag har spekulerat i en hel del ifall det var just det att jag drack IPA som gjorde att jag mådde så där dåligt dagen efter. Indian Pale Ale är ju rätt rik på humle. En öl kan ju säkert innehålla lika mycket som ett sexpack industriöl? Min slutsats lutar åt att det faktiskt är så – ett helt amatörmässigt antagande. Och trots avsaknaden av en trovärdig vetenskaplig avhandling i ämnet, har jag sedan förrförra bokmässan varit lite mer försiktig med IPA. En eller två får räcka. Idag blir det inte mer än en. En gotländsk.

Så plötsligt kommer en kille förbi, eller kanske en medelålders man om vi ska vara noga, med likadant glas som jag. Vi tittar på varandra. Han ser ungefär ut som jag, tänker jag. Han tittar på mig och verkar tänka samma sak. Hans hår är rufsigare. Och. Jag har inget hår kommer jag på. Just det. Det tappade jag när jag var tjugoett.

Doppelgängern masar sig förbi och jag tänker på en annan doppelgänger jag såg på Järntorget några dagar tidigare. Han var längre och hade också hår. Men han hade inga glasögon.

– Hur ropar man in Fläsket Brinner egentligen, frågar jag kärestan. Som om hon skulle veta, men jag försöker bara föra en konversation.
– Fläsket! Fläsket! Fläsket! skanderar jag tyst och hötter med knutna nävar. Jag tittar frågande på henne, men hon är inte med på noterna.

Så kommer någon i bandet, bärandes på en gitarr, och försöker äntra scenen. Men han fastnar i publikhavet och stånkar och stönar uppgivet.
– Jävlars vilken gammal gubbjävel, tänker jag. Han ser verkligen ut att komma från långvården.
Någon hjälper gubben upp på scen. Kärestan skrattar. Och gubben fumlar med sina sladdar vid förstärkarna. Han måste helt klart varit med i originaluppsättningen. På en höft försöker jag räkna ut hur gammal han kan tänkas vara. Säkert sjuttio kommer jag fram till. Jag konsulterar kärestan. Och får medhåll. Resten av bandet kommer in. En liten pensionärsförening.

Så kör de igång. Och det ordentligt. Det är Bo Hansson-toner och gubben med gitarren kan verkligen rocka. Jisses. Det behövs mer än ett hårt slag av ett bollträ för att ta död på den gubben, tänker jag. Han verkar inte ha gjort annat än att spela gitarr i sina dar.

Och där, under konserten, så kommer jag på mig själv med att tänka att »det är jäkligt bra med saxofon«. Saxofonisten och gitarrgubben kör vemodiga fina melodislingor tillsammans. Det är så bra. Det nästan ryser uppför nacken. Jag känner igen de flesta låtar, trots att jag faktiskt inte har en enda Fläsket Brinner-skiva. Men det är ju en grupp som finns på allsköns samlingar. Som jag har. Och de spelar ett par låtar från Bo Hanssons »Sagan om Ringen«. Den har ju alla.

Tråkigt nog är det bord och mat som gäller framför scen. Det blir som en 1-klass-avdelning. De som vill ha en bra och fin plats kan köpa det. Majornas samtliga musiklärare har lagt beslag 1-klass-platserna. Rimmar jävligt illa med progg tänker jag. Men är det inte signifikativt för den generationen de tillhör? Att sälja ut sina ideal. Ena dagen predikar de Marx, nästa dag jobbar de på reklambyrå. Jag kan inte låta bli att stå och reta mig på uppdelningen. Men jag får inget medhåll av kärestan. Jag gnisslar tänder och tänker på min egen situation. Jag är ju för fan själv en reklamhora kommer jag på. Vad har man för val när man sitter i en rävsax? Bäst att hålla käften. Socialister och kommunistsvin är illa omtyckta.

(Mer saxofon utlovas framöver. Fortsättning följer, som det heter.)