Sommarens jamsessioner i backspegeln.

»I backspegeln« var en populär rubrik när jag jobbade på Knasentidningen, så jag snor helt enkelt den till det här inlägget som kommer att summera lite av de skivor jag har lyssnat på under de svala sommarkvällar då jag grillat satan och druckit femtontusen liter öl och tuggat i mig minst tre små grisar som inte var ett skit lyckliga innan de hamnade paketerade i frysdisken.

1. PETER GREEN »In the Skies« (1979)

Jag upptäckte Peter Green när jag gick på Brinellgymnasiet i Nässjö 1987. Hur jag började lyssna på hans musik minns jag inte riktigt, men kopplingen bör ha varit att jag gillade »Albatross« med Fleetwood Mac och ville gräva vidare. Mycket musik på den tiden köpte jag på ren intuition. Så av någon anledning köpte jag »The End of the Game« (1970). Sedan skaffade jag mig resten av hans katalog. »Kolors« (1983) lyckades jag dessutom hitta som bild-lp för typ tjugo kronor. De andra skivorna var inte mycket dyrare. Peter Green var inte i ropet 1987. Peter Green var snarare i ropet 1968-69. Och då var han väldigt mycket i ropet. 1968-69 var de gyllene åren då han bildade och var förgrundsgestalten i Fleetwood Mac. Han var en världsberömd gitarrhjälte som influerade Eric »God« Clapton och Jimmy Page. Det var också då han partajade som om det vore 1999. Ett frekvent missbruk av LSD gjorde att han utvecklade schizofreni.

Under toppen av sin karriär spelades debutalbumet »The End of the Game« in. Det var kort och gott en inspelad jamsession som släpptes som soloalbum 1970, samma år som jag föddes. Albumet är en riktig höjdare, som jag personligen tycker piskar den samtida Jimi Hendrix stjärt. Jag är kanske rätt ensam om att tycka att Hendrix var lite väl begränsad som gitarrist – och lite orättvist; han dog ju och fick aldrig chansen att utvecklas. Men detsamma gäller också faktiskt mer eller mindre även för Peter Green. I vart fall som gitarrhjälte och -virtuos. Efter att ha tagit LSD och utvecklat schizofreni var han död som gitarrhjälte.

När Peter Green, efter att haft diversejobb och suttit inspärrad för psykiatrisk vård, återvänder till musiken 1978 och påbörjar inspelningen av albumet »In the Skies«, är han alltför ovan och osäker som gitarrist, så det blir istället en ung förmåga vid namn Snowy White (sedemera Thin Lizzy) som får gå in och agera sologitarrist i studion. Kvar finns inte virtuosen utan låtskrivaren Green – som inte längre är riktigt i samklang med sin tid. Han skapar inte längre trender och han följer sannerligen inga. Som musiker verkar han tagit intryck av funkmusik och av kollegorna i Santana. I »Proud Pinto« och avslutande låten »Apostle« hittas dessutom lite vaga spanska influenser. På återkomsten står Fleetwood Mac-bluesen inte att finna, inte annat än i spåret »A Fool No More«, en ganska traditionell blueslåt, men framförd med de tydliga greeniska släpande ekoeffekter på gitarren, även om det sannolikt är Snowy som spelar.

Tempot albumet igenom är väldigt lättsamt och behagligt. Nästan långsamt, men ändå aldrig riktigt. Det handlar mera om en slags promenadtakt. Låten »Tribal Dance« låter som en easy listening-cover från något spår som skulle kunna vara plockat från »The End of the Game«. Över huvud taget är det det genomgående något släpiga tempot som gör »In the Skies« så unik. Det sticker aldrig iväg, det sackar hellre aldrig av. Att dra en parallell till svensk dansbandsmusik i foxtrot-takt känns både ogenomtänkt och inte helt dumt – paradoxalt – för att försöka få grepp om ett ord.

När skottarna Teenage Fanclub och deras motsvariga jänkarkollegor Velvet Crush spelade indiepop i början på 1990-talet lät det som om de inte hade gjort annat än att lyssnat på »In the Skies« sedan de föddes. Tyckte jag då. I vart fall när jag hörde dem i Växjö-skivaffären »Uffes Källare« på den tiden. Men givetvis var de båda grupperna lite rockigare; främst Teenage med sina »Heavy Metal«-låtar. Och några spår av funk, Carlos Santana eller spanska gitarrplock stod inte att hitta hos dessa båda grupper. Efter en närmre objektiv granskning är det bara ett spår på »In the Skies« som låter indiepop; »Seven Stars«, också en av de låtar som har ett kristet budskap. Om än vagt. Det verkar handla om någon form av undergångspredikan influerad av Uppenbarelseboken:

Seven stars
light seven lamps
Seven seals opened by the lamb
Seven horns
and seven eyes
Seven spirits from the skies

Titel- och inledningsspåret »In the Skies« är väl annars den enda låten på albumet som har ett egentligt kristet budskap.

Den instrumentala låten »Apostle« som avslutar »In the Skies«, den påminner mig väldigt mycket om ZZ Tops instrumentala låt »Asleep in the Desert«, som med sina spanska influenser i sin tur påminner mig en hel del om Dire Straits »Private Investigations« som givetvis leder oss helt och hållet bort från ämnet. Men det gör inget. Det var ändå slut. Det finns inget mer att tillägga än att det inte finns något vackrare än att sitta ensam med en bourbon och ett pipstopp laktavia och titta upp mot den stjärnklara natthimlen samtidigt som »In the Skies« knastrar på skivspelaren.

2. EARTHLESS »Rhythms From A Cosmic Sky« (2007)

Jänkarbandet Earthless från solskensstaten Carlifonia verkar aldrig ha hört talas om Peter Green. Det enda de verkar ha lyssnat på är Jimi Hendrix. Och Black Sabbath förstås. Kanske har de också ett kristet budskap, i vart fall har de döpt det inledande instrumentala spåret på »Rhythms From A Cosmic Sky« till »Godspeed«. Låten klockar in på 20:55! Och om Peter Green påminner mig om indiepop så påminner Earthless musik mig om de tidiga Rävjunk-inspelningarna. Här finns det tendenser som andas Hawkwind, Sleep och (med Earthless samtida) YOB. Det drar åt spacerock men bör nog mera korrekt beskrivas som någon form av psykadelisk hård rock med rötter förtio år tillbaka i tiden, i året jag föddes: 1970.

Jag läste som hastigast i internetupplagan av Aftonbladet för några veckor sedan om jänkarungdomar som blev »höga« på monoton musik. Jag orkade inte sätta mig in alltför mycket i artikeln, eftersom den verkade vara hämtad från kvällstidningarnas förlaga »En Ding Ding Värld«. Men att man kan bli hög på musik är väl knappast någon nyhet för mig eller resten av mänskligheten heller för den delen. Och ska man knarka sig sönder och samman heter drogen: Earthless. Glöm all skit som pubesbarnen och vitmakt-anhängarna skriver på Fl-ass-backs knarkavdelning. När du känner för att vara asocial men ändå vill ha kul är det Earthless du ska ha i lurarna. »There is no coming back« som en raspig strupcancer-reklamröst kunde informera. I så fall kan jag bara hålla med, även om det aldrig når närheten av de musikaliska höjder Hendrix nådde med »Room Full of Mirrors«.

3. MY BROTHER THE WIND »Twilight In The Crystal Cabinet« (2010)

Om Earthless är knarkmusik med rötterna i Hendrix, så skulle man kunna göra det lite enkelt för sig och skriva att den svenska konstellationen My brother the Wind är knarkmusik med rötterna i Neil Young.

Albumet, som det utmärkta svenska skivbolaget Transsubstans släppte strax innan jag gick på min semester och Sverige fick den varmaste sommaren i mannaminne, är en jamsession inspelad i Åmål och det första som jag tryckte in i stereon när jag anlände till stugan där jag tillbringade största delen av min grisgrillarsemester. Barnen klagade. Kärestan klagade. Ingen verkade uppskatta det faktum att medlemmar från Anekdoten, Makajodama och Magnolia samlats och spelat in den kanske bästa svenska jam-skivan någonsin! Och var det inte musiken de klagade på, så var det den extremt höga ljudvolymen jag avnjöt skivan på. Herregud In the Skies! Det här är ju verkligen musik som man vill att skogens konung, älgen, också ska kunna njuta av. Så det var öppna fönster som gällde, och vrida volymen ända upp till elva.

Basgångarna på andra låten »Electric Universe« är helt jävla otroliga. Jag bara måste påpeka det en gång till: basgångarna på andra låten »Electric Universe« är helt jävla otroliga. Helt jävla otroliga!

Och nu måste jag fan gå och lägga mig.