Tjo, vad det var livat i parken i onsdags.

Garf, Göteborgs artrock-förening arrangerade idag något som kallades för "MOKS goes to Slottsskogen". Precis som Emmabodafestivalen, har Garf traditionsenligt alltid fula affisher. Se själv.

Festivalen var i Villa BelParc. Vädret var underbart, lagom och behaglig kvällstemperatur med lite lätt fuktig luft. Jag och mitt kvinnliga sällskap slog oss ned vid ett bord. Jag gick och beställde en bayersk och en halvliter pepsi. Jag tappade omsorgsfullt upp min öl och byggde upp en trevlig skumkrona, samtidigt som jag försökte få mitt kvinnliga sällskap att inte bälja i sig sin pepsi i ett svep.
– Du kommer att kissa på dig, varnade jag förmyndande.
– Varför då, frågade hon utan att få svar.

The Divine Baze Orchestra började spela och under hela konserten kunde jag inte höra på vilket språk de sjöng. Jag vet att det var engelska, men det var omöjligt att höra. Min vän Patrik berättade någon gång att han alltid hittade på lite egna ord och verser medan han sjöng, för han glömde alltid texten.

Så gick Magnolia upp på scen. Bandet bjuder på skönt svängande gung (rätt term: groove) med musik som är direkt sprungen ur åren 68-71. Jag tänker på November och Jimi Hendrix. Grymt bra! Spana in deras hemsida, och lyssna på Kvarnsten.

Jag hade väldigt gärna velat se Black Bonzo, men när mitt kvinnliga sällskap kräktes vid matbordet, fick jag en sådant där blixtåterblick från det förflutna. Jag mindes alla de gånger det spårat ur på vårt ungdomshak "Den gyllene oxen" i Växjö. Jag kunde höra Andreas envisa röst:
– Jag spydde inte, jag KLÖKTES!
Det blev rätt pinsamt, och seden kräver att man drar sig undan ... eller också täcker över spyan med en bordsduk. Vi gick.

Passande Roberts butik:

Okej, nu drar jag på någon veckas semester. Jag ska läsa "Deltagänget" av Salka Sandén och bara ta det lugnt. Fiska, grilla och dricka Bäska droppar ...

The Day the Earth Stood Still 2

– JAG HAR NÄRT EN KAPITALIST VID MIN BARM, utbrister jag när min käresta förklarar att den rosa tröjan inte är en tenniströja utan en "piké" och en del av "backslickmodet". Okej. Det räcker. Åt helvete med den. Jag vill fan inte ha någon falsk jävla "backslickunge". En klassförrädare! Bestämt vill jag hävda att det finns en politisk agenda bakom modet med rosa pikétröjor.

Kärestan tycker det var bra att jag nekade honom den rosa piké-tröjan.
– Då slapp jag göra det, säger hon.

Under den äckliga delen av 1980-talet, den pastelliga, hade jag en rosa långärmad tröja. De kallades väl först för sweatshirt och sedan när de där tröjorna fanns med tryck, då hette de collagetröjor. Äckliga var de i vart fall. Köpte jag verkligen den där jävla tröjan själv? Antagligen var det morsan som prackade på mig den, för alla ungjävlar hade de där vedervärdiga fula pastellkläderna. Dessutom hade jag svarta lågskor i skinn, vita strumpor och kilförsedda jeans som slutade strax ovanför ankeln. Och hockeyfrilla. Suck ... ett mörkt stycke i både min och mänsklighetens historia. Den där utstyrseln var ju inget man medvetet valde. Helt plötsligt gick man omkring och såg ut sådär utan att veta hur det gick till. Man följde strömmen. Man anpassade sig.

Men det finns något som heter smak. Bengt Lindberg hade det och han lät inte sina barn gå omkring med vad som helst. Jag måste hindra min son från att drabbas av pikémodet. För lika lite som jag gillar gult, gillar jag rosa. Det är båda komplementfärger. Inget annat. Det är fult med rosa pikétröja kort och gott.

Men samtidigt. Jag ska agera som en konsument. Just nu finns det inget omedelbart behov av tröj-jäveln. Skolan är slut och ungarna har sommarlov. Konsumenter är tveksamma och gör som de alltid har gjort.
– Vad ska det vara bra för?
Det är mitt motto om ni undrar. Jag agerar på följande sätt:
– Rosa piké-tröja. Det har jag aldrig köpt innan. Vad ska det vara bra för?

Så, nu är saken utagerad. Blir det något märkvärdigt med rosa pikétröjor så blir det väl att man köper en sådan då. Som konsument. Efter det att sonen behöver en tröja, slinker den ned i korgen och hamnar i en påse vid kassan. Och helt plötsligt går sonen omkring med den, precis som jag gick omkring med min rosa tröj-jävel.

Åt helvete med modet!

Nickans blandkasset:

Tidskapseln i amerika visade sig innehålla rost. Gammal kärlek rostar aldrig. Dags att bjuda på lite blandade godbitar från YouTube, lite nostalgi och aptitretare tills dess att jag köpt den digitala vinylspelaren.

Swervedriver - Never Lose That Feeling
Yes! Men varför hittar jag inte "Son of a Mustang Ford"?

Catherine Wheel - I Want To Touch You
Något jag saknar med dagens musik är Crybabyn.

Pond - Agatha
Det här är bra. Sub Pop så det osar om det. B-sidan var ännu bättre. En klar favorit.

Codeine – Loss Leader
Hur många paket House of Bergman rökte jag inte medan jag satt i min storblommiga soffa och lyssnade på denna? Det är ju konstigt att man lever ...

Buffalo Tom – Birdbrain
Riktiga storrökare ... fan, den här jävla låten kunde jag till och med spela på gitarr! Hörde den första gången hemma hos Ekan i Tolg.

Slowdive - Catch the breeze
Gud så deppigt. Och så bra! Slowdive är faktiskt ett band som jag aldrig slutat lyssna på. Så detta är egentligen ingen nostalgi ... jag köpte av någon anledning Slowdives skivor på CD. Fy på mig.

Manic Street Preachers - Motown Junk
Åh, Gud vad bra det är! Och vita braxor och välputsade Dr. Martens är det snyggaste man kan ha.

Dasiy Chainsaw - Love Your Money
Crispin Gray har boa! Jag ville vara som honom. Gray ville nog vara Steve Marriot. Marriot rökte också, precis som mig. I sängen och dog.

Nymphs – Sad And Damned
Inger Lorre köpte en boa för sina sista stålar. Och kissade på Geffens skrivbord. Hon är säkert också död.

S*M*A*S*H - Real Surreal
Fan, inget bra ljud. Men det enda jag hittade med S*M*A*S*H. När jag flyttade till Gbg kring millenieskiftet kunde man köpa fullängdaren på CD på Bengans för typ 40 spänn. Klart jag gjorde det! Det finns säkert ett par exemplar kvar utifall ni är intresserade.

The Day the Earth Stood Still

Som förälder hamnar man ibland i situationer där man målat sig in i ett hörn. Om man verkligen ska säga att man "hamnar" i en sådan situation vet jag inte riktigt – det är kanske mitt perspektiv på det, eftersom det från min sida är oavsiktligt, men det är kanske snarare så att man "sätter sig" i en sådan situation där det visar sig att man målat in sig i ett hörn.

Ena sekunden har man allt under kontroll och känner att man är en riktig farsa. I nästa inser man att allt det fina som man byggt upp är ödelagt. Hur kunde det hända, frågar man sig. Jo, barn är inte barn – de är trots allt individer som en dag ska klara sig själva och sedemera bilda egen familj. När man bytt blöjor och matat dem sedan de var små, är det lätt att glömma det.

Tjejens val av kläder och hennes maskulina förebild storebror är på ett eller annat sätt ett ständigt ämne i mitt liv, från det att jag vaknar, tills dess att jag vaknar igen.

För några dagar sedan gick sonen och jag bort till torget för att köpa några kläder som han kunde ha på sin första skolavslutning. Något utan hål, gräs- och fettfläckar. Innan vi kommer fram har han berättat att han ville ha en rosa tröja. "Visst", sa jag utan att reflektera nämnvärt över det. Det var väl något ironiskt han kläckte ur sig. Jag levde i föreställningen att min son var ett konsekvent barn som tyckte att rosa var fult, för att han var påverkad av den rådande könsrollen om hur pojkar ska vara.

Vi traskade runt torgets samtliga butiker och sonen dissade allt. Vid ett tillfälle då vi gick mellan alla butiker pekade sonen på en kille i sin ålder som till min stora förvåning hade en rosa tenniströja på sig. "Stackars ungjävel", tänkte jag, men blev ändå lite konfunderad över att sonen sa att han ville ha en sådan. Jag menar: VARFÖR skulle han vilja det? För någon dag sedan hade vi haft en diskussion om om män och kläder, sonen hade då rådissat Kurt Cobain och hans klänningar. Jag blev helt ställd. Och tyst. Det där med Kurt Cobain var ju något ironiskt jag tutat i honom, och nu fick jag det helt oironiskt tillbaks i ansiktet. Pang!

Varför, jo det visade sig bero på att minst två killar på skolan hade rosa tröjor. Således en trend! En är en idiot, två är en trend. Och sonen skulle nu haka på.

Inne på Lindex hittade vi en skjorta med en massa dödskallar och ett svart linne som vi bestämde oss för. Jag fick lite dåligt samvete för detta val eftersom jag pratat med min syster för någon dag sedan och då hade hon ojat sig över att kläder till barn mer och mer påminner om hårdrocken och punkens attribut. Jag hade sagt att jag funderade på att köpa en Misfits-keps till sonen. Att klä barnen på detta sätt urholkar en subkultur. Kapitalismen gör profit på ett ideal som vill stå utanför kapitalismen och vara ett alternativ. Men jag tänkte jag kunde komma undan hennes påhopp (som ska komma från henne förresten) genom ett Jurrassic Park-citat: "Life will find a way".

[Tillägg i efterhand: min syster ringde och klagade på mig. Hon hävdar bestämt att hon hånskrattar åt att subkulturens ikoner kommersialiseras. Jag tror henne. Hon låter hälsa att alla som vill, kan köpa Misfits-flip-flop på Kvantum i Växjö ...]

När vi var inne på Lindex och på väg mot kassorna HITTADE ungjäveln en sådan där rosa tröja. Att han gjorde det på flickornas avdelning var nu inget han reflekterade över. Annars är han jävligt medveten om VAR kläder till honom finns. Denna snabba omställning gjorde mig svimfärdig. Jag började sluddra och prata osammanhängande. Jag försökte komma ur situationen genom att säga att jag var tvungen att diskutera detta med min käresta (hans mamma). Hon svarade inte på mobilen och jag tog då det klassiska projektledar-beslutet att inte ta ett beslut utan det fick hans mamma göra och hon svarde inte så nu går vi mot kassorna. Jag fick ett ilsket "Meeeen ...!" till svar och jag ljög då att jag dessutom inte hade några pengar.

Låt oss nu fundera på saken:

1) Är jag en pappa som tillämpar jämlik uppfostran? Jämlikhet ska tillämpas på båda könen och få dem att mötas på mitten. Jag tillämpar jämlikhet på min dotter, men befäster könsroller på min son. Jag är således hemsk.

2) Om min dotter ser sin storebror som förebild, hur skulle då detta påverka henne? Skulle detta inte få till resultat att hon också skulle vilja ha rosa och sjunka in i den traditionella könsrollen av en flicka som gillar rosa och ska vara prinsessa? Jo, jag fruktar för det. Bättre således att INTE ha några rosa ungar alls.

Fortsättning följer ...

The heat is on.

Nu har jag faktiskt köpt ett paket med brännbollsracketar till min dotter. Två stycken givetvis. Ett platt och ett runt. Båda är rödfärgade! De ser ut som om någon skulle ha använt dem för att utföra ett politiskt vansinnesmord. Gått loss på Mats Odells skalle med dem; modell Brian De Palma.

Whack! Whack!
– So you’re selling out Vin & Sprit you fat fuck!
Whack! Whack!
Eat that you fucking cunt!

Ibland flimrar sådana där scener förbi skallen på mig. Min kompis som är konstnär – riktig konstnär och inte någon jävla seriefjolla som jag – han ser alltid kvinnor nakna. Han kan inte hjälpa det. Det får mig att misstänka att han har de där Hobbexglasögonen man kunde köpa på 70-talet. Eller, det har han ju inte. Men kanske linser. Hobbexglasögonen skulle, enligt katalogen, göra så att man såg alla människor som nakna om man hade dem på sig. Men man var tvungen att vara 15 för att kunna beställa dem. När jag väl blev 15 hade jag glömt allt om Hobbex. Allt jag tittade på var Knight Rider. Och ett par flickor som jag var hemligt förälskad i.

Fy, fan. Från brännboll till Mats Odells hjärna á la Palma till Hobbex till bittra tonårsminnen. Det är en strid ström från mitt medvetande. Jag är på James Joyce-humör.

Men nu måste jag återgå till ämnet. Brännboll. Jag släpade med mig dottern till baksidan där det finns en stor gräsplan. Hon var så där entusiastisk som endast en fyraåring kan vara. Värmen var tryckande och hon var utpumpad efter dagis. Hon svingade ett par slag. Vi började utan boll. Jag ansträngde mig verkligen för att få henne att hitta adrenalinet inom sig och bara slå. Som i besinningslös ilska. Som om hon tappat kontrollen. Blivit förbannad. Blockerat civilisationens koder och anammat viljan:

Whack! Whack!
– So you’re selling out Vin & Sprit you fat fuck!
Whack! Whack!
Eat that you fucking cunt!

Men. Det är svårt att få en fyraåring att känna sådär. Hon tyckte mest det var kul att få svinga. Så då plockade jag fram bollen. Instinktivt tog hon då det platta racket, "tennisracketet", som hon kallade det. Jag tänkte först hejda henne, och försöka få henne att fortsätta med det blodröda runda ... men jag hejdade mig.

Hon slog ett par slag. Och det gick väl bra. Men ganska snabbt tog värmen ut sin rätt. Vi fick avbryta och gå in. När vi kom in hade sonen kräkts på sitt Lego. Av värmen.

Jag tänker på den där radioföljetongen, "Sommarmord". Den gick på 80-talet. Värmen fick människor att tappa kontrollen. När värmen gick upp – då blev det sommarmord. Inte så jävla konstigt.

Den allvarsamma leken.

Det första jag tänker på när jag läser seriealbumet "Climbing Out" (2002) av Brian Ralph är likheten med stallkamraten James Kochalkas album "Monkey Vs Robot" (2000). Båda tecknar de med pensel i en lite naiv cartoonstil sprungen ur sextiotalets barnserietidningar. Det är oerhört stämningsfullt. Rent av poetiskt. Det finns hos dem båda ambitionen att göra något seriöst av barndomens lek med plastfigurer.

Det Brian Ralph gör, kan lite styvmoderligt definieras som fantasyserier. Och precis som matiné-skräckfantasten Richard Sala, hämtar Ralph en hel del inspiration till sitt galleri av karaktärer från barndomens pojkrum. Det är framförallt grottmänniskor och talande apor som befolkar Ralphs historier. Här finns också den onde vetenskapsmannen, tidsmaskinen – och en skatt. Flera av elementen skulle kunna vara hämtade från HG Wells "Tidsmaskinen"(1895).

Rummet från barndomen är en skådeplats. En teater. En värld där puberteten och det motsatta könet inte på långa vägar gjort sin scendebut. Jag tänker på frågan som journalisten ställde till Jan Lööf: varför är det så ont om tjejer i dina historier. Jag svarar: tjejer?
För att kunna uppleva djupet i Ralphs historier gäller det att man själv tar tidsmaskinen tillbaka till sitt eget barndomens jag, innan skolan gjorde sitt bästa för att tvätta hjärnan ren med logik. "Climbing Out" är en poetisk historia om individen i förhållande till kollektivet. Individen Vs gruppen; Monkey Vs Robot. Det är barnsligt enkelt. Svart och vitt. Men när man själv tar tidsmaskinen tillbaka, det är först då man kan uppleva det vida spektrumet i Ralphs historia. Det är då stämningarna får liv och minerna får en betydelse. Att svika en vän. Alla har vi gjort det. Minnet av det finns kvar som en speta under huden. Infekterad. Glöm aldrig. Det gör ont att behöva tänka på det.

Vi behöver varandra, vi behöver kollektivet, vi är en del av en grupp. Det är detta Ralph förmedlar till oss med "Climbing Out". I dagens samhälle är trycket på individen enormt. Du ska vara vacker, du ska vara intelligent, du ska vara social, du ska ha en karriär, du ska bära rätt kläder, äta rätt, motionera rätt och så vidare. Vem klarar av den pressen? Är det inte konstigt om man vill fly allt och sätta sig i ett hörn och bara vilja vara ett barn igen? Ralph gör det. Och han leker med sina grottmänniskor och talande apor. Han bearbetar och leker på ett barns vis om sin samtid. Och det är både givande och roligt att se på.

Copyright © 2002 Brian Ralph.

Brian Ralph
"Climbing Out"
ISBN: 0-9700858-5-0

http://www.bralph.com/

Det var Sandinista som sket på bordet!

För någon vecka sedan läste jag en artikel i Tidningen Frölunda om att det hade varit skadegörelse på ett minigolfkafé som ligger en bit från Frölunda Torg. Ägaren uttalade sig i artikeln och sa att han misstänkte att de skyldiga var ett tjejgäng som han tidigare avhyst. Han trodde att skadegörelsen var deras hämnd för att han sagt till dem. Det roliga var, tycker jag som inte äger kaféet och behöver städa där, att någon hade BAJSAT på ett av borden. Det lät ju först lite märkligt tyckte jag, men jag kunde ändå föreställa framför mig hur en av tjejerna i det lokala tjejgänget satt och klämde ut en varm bajskorv på ett av fikaborden. Hon med svart vågigt hår och vita mjukisbyxor.

Idag när jag hade varit och lämnat tillbaka några böcker och tittat efter ifall nya numret av Galago letat sig till biblioteket hörde jag ett mycket intressant samtal som motsäger kaféägarens misstankar. Det var när jag gled ned från Kulturhusets tegeltrappa som jag hörde några välbekanta alkoholister tala – underförstått – hur det var de som hade skitit på borden. Fulla som as förstås.

Självklart, tänkte jag. Det är så klart att det var alkisarna. Minigolfkaféet ligger mitt i deras revir. Jag fick ånyo en bild av händelsen, denna gång hur en av alkoholisterna – Sandinista – släntrar in och krystar ut en ljusbrun fyllediarré på ett av borden, ivrigt påhejad av sina garvande polare.

Jag, min dotter och min son åkte för övrigt spårvagn med krystmarodören för några veckor sedan. Medans jag var och köpte ett hundrakort att åka för, så skällde han på min tjej för att hon gungade på ett räcke för nära vägen. Något hon får göra för mig.

Måste erkänna att jag var tvungen att göra mig ett påhittat extra ärende till biblioteket bara för att lyssna lite mer på alkoholisternas samtal. Krystmarodören (det får bli hans nya smeknamn istället för Sandinista) var då borta, och hans garvande polare satt kvar med en kille som verkade rätt ordentlig till utseendet. Jag hörde dem snacka med en fet jävel (honom kallar jag för "Kåkfararen" eftersom han inte är fet utan bara så jävla överbyggd med muskler, vilka – antar jag – han har dragit på sig under ett tristessfängelsestraff; modell längre) och fråga om hur det varit på jobbet. Aha, de har jobb, tänkte jag. Intressant, kanske blir jag tvungen att låna lite fler böcker.

Hade Krystmarodören med sig papper tror ni? Eller ... han måste fan bara ha fyllebajsat och sedan dragit upp jeansen. Men varför just på ett bord? Hmm ... hur hade jag tänkt. På lördag ska jag ta med mig en filmkamera, en kasse 7,5 och rekonstruera.

En vanlig dag på väg till dagis ...

Idag ville min tjej (4 år) ha sin storebrors (7 år) avlagda svarta pyjamaströja med en dinosaurie på sig till dagis.
– Nej, det är ju din pyjamströja. Den kan du väl inte ha, sa jag och insåg samtidigt att det var korkat sagt av mig. Det var egentligen inget som gjorde den tröjan till en pyjamaströja. Så jag gav efter. Dessutom hade jag precis fått henne att gå med på att inte använda sin Barça-tröja som börjat lukta efter ha varit välanvänd i en veckas tid. Och tjejen klagar jämt på att hon inte har coola kläder – ett resonemang hon ordagrant knyckt av sin stora idol; storebror. Och där stod jag med en rosa tröja med ett hjärta på och fick det argumentet som en kall fisk i fejjan.
– Ja, ta den tröjan då, gav jag med mig.
En seger, tänkte min dotter och krävde dessutom att få ha på sig sin storebrors Batmanmask (JAG har inte köpt den. Han fick den i present av någon) som hon betraktar som sin.
– Okej, visst, sa jag och lät henne mycket pedagogiskt (?) välja om hon ville ha sin solhatt eller kepsen som jag köpt till henne. Hon valde kepsen. Seger, tänkte jag. Hon ifrågasatte inte huvudbonad.

Att gå med en fyraåring kan ta hur lång tid som helst, så jag har fått henne att åka på sin sparkcykel till dagis. Efter släntrade jag i mina träskor, som min käresta hatar.

När vi kom till dagis stannade vi i tamburen för att smörja på solfaktor. Då kom tjejmaffian inrusandes i klunga med en blond lillgammal flick-flicka (utan manliga förbilder) i spetsen som självutnämnd ledare.
– Men Siri, har du din Batmanmask idag igen, började hon på, och min dotter hånade henne genom att härma henne med förställd röst. Jag kanske borde ha sagt till min tjej att inte härmas, men ... nej, varför skulle jag det. Jag ville inte lägga mig i.

Flick-flickan, som är så där extremt lillgammal, ifrågasatte sedan vårt val av Skalman-solfaktor och visade oss sin Nivea-flaska och verkade samtidigt inte bli nämnvärt störd över att tjejen härmade allt hon sa med en förställd röst. Sedan förklarade flick-flickan för tjejen att de skulle hoppa på en studsmatta och då fick tjejen lova "att ta hand om Batmanmasken". DÅ kunde jag inte hålla käft längre.
– Man ska väl inte TA HAND OM Batmanmasken fattar du väl! Man sätter den på sig och BLIR Batman, nästan röt jag åt henne.

Då tittade flick-flickan på mig med en förställd min som visade att hon inte riktigt begrep. Ungefär: jag är söt och ska ta hand om dockor. Batmanmasken är inte söt, alltså måste det vara en docka.

Då rös jag. Jag kunde omöjligt med att läxa upp min dotter för att hon hånade denna människa. När hon kommer hem ska jag lära henne att slå med det runda brännbollracket. Sedan, när de båda går i skolan, kan flick-flickan klaga på att "hon inte kan" och min tjej kan slå en boll över gårdsplanen och springa ett helvarv. Det vinner respekt.

SONIC Magazine.

Fett najs det här blev då!

Det vackraste som finns.

När en göteborgare vill uppleva något riktigt vackert, så sätter de sig och äter glass och tittar på det här:


Utsikten vid Röda Sten. Sveriges i särklass fulaste plats, men göteborgare älskar Röda Sten. Men jag känner mig väldigt kluven till området ... jag gillar nog mer soptippen i Rottne.

Sverige – Danmark!

Det stora samtalsämnet i Danmark just nu är vad det var för dåre som rusade in på planen och berövade Danmark ett ypperligt tillfälle att förnedra det svenska landslaget.

Men i Västra Frölunda är det stora samtalsämnet något helt annat: hur kunde Lagerbäck byta in fyllot från Alt-Hallen i 80:e minuten? Jag höll på att skita på mig. Zlatan satt ju för helvete på bänken, och det kan väl knappast spela någon roll om de så opererat bort båda benen på honom; han skulle ändå spela bättre boll än fyllot från Alt-Hallen.

Matchen är över. Sverige vann (!) med 3-0. Tack vare en dansk dåre, och efter att ha lugnat ned mig och spanat i Wikin kan jag konstatera – och meddela – att fyllot från Alt-hallen har en dubbelgångare:
Den här.

Vad har hänt med kiss- och bajs-humorn?

Hemmavid under 1990 talet, var serietidningen Pyton ett glädjeämne för många killar av låg rang på skolgården. Låg rang innebar att de tillhörde det lägre skiktet i den statiska hierarkin som rådde – och antagligen fortfarande rår – på skolgården. Låg rang också för att killarnas humor ansågs vara osofistikerad, eller "barnslig" som tjejerna anklagande uttryckte sig. Om tjejer också läste Pyton – gjorde de i så fall det i smyg. Precis som Lotta på Bråkmakargatan. Det var inget jag märkte av. Däremot har jag förstått att de flesta kvinnor (före detta tjejer) älskar kiss- och bajs-humor. En redaktör, kvinna, sa en gång till mig då jag tvekade över en idé jag kläckt:
– Kiss- och bajs-humor är aldrig fel.
Och så fick det bli. Hon uppmuntrade mig att gå vidare med min idé. Den där händelsen etsade sig verkligen in i mitt medvetna. Det var nämligen första gången en kvinna var så pass öppen och rakt ärlig om något som var så "okvinnligt" och förknippat med barnsliga killar på skolgården. Hade tjejerna hela tiden gått omkring och gillat kiss- och bajs-humor utan att våga stå för det? Eller fanns det något som kunde definieras som "kvinnlig" kiss- och bajs-humor? Hade denna i så fall högre status?

Genom åren har jag bedrivit en högst ovetenskaplig undersökning i ämnet och kommit fram till att de flesta kvinnor ser kiss och bajs-humor som något naturligt, självklart och befriat från skam. Inte minst genom alla dessa mammor som fullkomligt njuter över att, med sina barn, äntligen ha fått en trogen publik att skoja tillsammans med och till och med uppmuntra i ämnet kiss och bajs. Detta har fått mig att fundera kring varför jag fick fördomen om att tjejer/kvinnor inte gillar kiss- och bajs-humor inpräntad i mig. Hur kunde jag ha så fel?

Sedan den tiden jag lämnade skolgården och de tjejer som klagade på att killarna av låg rang var "barnsliga" bakom mig har mycket hänt. Bland annat finns det gott om kvinnor som har harmoniserat med sin kropp och erövrat tillbaka sin fitta från männen (den formuleringen har något brundinskt över sig). I den uppsjö av kvinnliga komiker som blommat ut i olika medier får det egna könet lov att vara centralt. De funderar över namnet, ojjar sig att hon sitter illa till och således är svårt att se, de filosoferar kring lukten och könshåret etc, etc. Allt mycket detaljerat ogenerat. I bräschen går ofta lesbiska kvinnor. Deras besatthet av fittan får till och med mig som hetrosexuell man att fundera på om jag verkligen är så besatt av fittan som jag tror att jag är. Och kontentan är, antar jag, att lite kiss och bajs som humortema idag ter sig ytterst banalt. Eller?

I seriernas lilla svenska ankdamm försvann Pyton och ersattes av Mega-Pyton. Med det namnet signalerade man att det nu var extra mycket kiss och bajs. Men istället kretsade humorn mer kring vårt västerländska samhälle och en uppfattning om att det inte stod rätt till (som om det skulle finnas några tvivel på den saken). Det roliga låg mera i tankarna kring VARFÖR någon fes, snarare än ATT någon fes. Fisen i sig var inte längre det roliga. Nja, jag är inte beredd att verkligen stå för den analysen, men någon cynisk sanning finns det kanske i den. Eller inte.

Hur som helst, kisset och bajset försvann. Eller? Jag vågar påstå att den försvunnit som genre. För om man ser till den svenska seriebranschen så är kiss och bajs-humorn ofta ett naturligt inslag i seriös och allmänt accepterad humor. Jag vet inte om jag vågar utnämna Malin Biller som skurtant i den bemärkelsen i att hon varit en av dem som tvättat rent och polerat bajskorven och till och med satt den på en pedistal, för bland annat hennes serier visar att de föreställningar jag fick inpräntade på barndomens skolgård inte stämmer.

Detta förbryllar mig. Det känns som om jag missat ett pressmeddelande under senare delen på 1990-talet där det deklarerats att "kvinnor numera både kan och får – med stolthet – skratta ut åt kiss- och bajs."

Kanske är det så, att under puberteten lägger sig tjejer till med en jargong, som får till följd att de ser på sig själva som så mycket äldre och mognare än killarna, och ratar helt enkelt ned på killar som inte verkar ha uppfattat detta. Denna jargong slängs några år senare, likt en gammal omodern kavaj, obemärkt ut med soporna. Om inte, skulle jag vilja – precis som Expressen nedlät sig att göra – ropa ut med storstilad löpsedel: HUR KAN MAN VARA SÅ DUM?