Se oss köttätare som en lösning. Inte ett problem.

Köttindustrin utarmar vår planet. Vi köttätare framställs som en belastning i media. En cancersvulst som står för största delen av alla utsläpp av växthusgaser. Städerna växer. Efterfrågan ökar hela tiden. Och vi kör stadsjeep till stormarknaden.

Men det gäller att tänka utanför ramarna. Se oss köttätare som en tillgång, rent av en lösning.

98%

(Har ni hört: på Kuba ska de få lov att köpa matberedare som inte håller och datorer som krånglar. Har de inte redan haft sin beskärda del av eländet?)

Näringslivet: ta ert jävla ansvar då!

För tillfället är jag upptagen av jobb, och arbetet med mina serienoveller. Så mitt engagemang i den svenska kulturdebatten är om något åsidosatt. Men något känner jag att jag borde teckna ned i denna blogg, men det får bli helt utan några som helst litterära ambitioner.

Stress, skulle ju kunna var ett aktuellt ämne för mig att gå in djupare i, men ironiskt nog har jag inte tid till det. Istället tänker jag älta den där 80-tals filmen Gremlins. Små äckliga ödledjur, som alla poppade upp ur arslet på en däggdjursandrogyn farsa som hette Gizmo, och deras livsuppgift var att sabba elektronisk utrustning. De söp, rökte, käkade godis och skickade iväg rullstolsbundna kärringar – upp i högan sky. Kort och gott ohyra som var snäppet värre än mal och mjölbaggar. Och jag har dem. De började med att sabba mitt nätverkskort till min dator, sedan dödade de min skanner och igår släckte de min teve.

Nu behöver det inte vara så att jag har Gremlins. Det kan ju faktiskt vara så att allt som tillverkas idag är av dålig kvalitet. Made in China. Billigt material, billig arbetskraft, dålig arbetsmiljö, onödiga transporter; det stavas: s-k-i-t. Det var faktiskt bättre förr. Det var mycket dyrare. Men det var de faktum bättre.

Det finns inget som gör mig så irriterad som datorer, internet och hela den här jävla karusellen som går ut på att uppdatera och uppdatera och uppdatera. Köp mer, köp mer och köp mer. Men vet ni, jag är sååå jävla sugen på att köpa nytt. Precis som Smakfascisten så undrar jag om man inte hade varit lyckligare i gamla Östtyskland. Jag har hört rykten om att de där tillverkade en standardstereoapparat som det var fullt möjligt att laga. Laga. Fattar ni?! Det är när man kan byta ut en trasig detalj, eller till och med få den trasiga detaljen att fungera igen. På så sätt slipper man köpa nytt. Säg det till vårat jävla näringsliv någon. Mig lyssnar de inte på.
Igår fick jag smeknamnet "Hellboy" – eftersom jag – enligt mig själv – lever i helvetet. Himla fyndigt tyckte jag och blev tvungen att göra en illustration. Jag hade bara ett använt Archerspapper hemma, men jag hittade ett hyfsat vitt område på det där jag kunde teckna mig själv med en flaska "Ahle Suröl". En öl som inte alls smakar surt, den heter "suröl" för att den tillverkas enkom för gamla surgubbar som tyckte det var bättre förr, och vill ha ett riktigt gott öl som det smakade förr.

("Förr" är ett relativt tidsbegrepp som utgår ifrån en högst subjektiv verklighetsuppfattning ... något grumlad av alkohol. I Ahle Suröl anges förresten alkoholhalten i vikt, och på grund av det kan den bara säljas ur en bagagelucka på parkeringen i Kållered. Jävla EU. Men god är den. Ölen alltså. Och man känner sig lite bättre efter en. Och riktigt lycklig blir man efter fyra.)

Självmordsbombare tog livet av sig på GP´s kultursidor.

Mats Holm, författare och frilansskribent, tog idag livet av sig på GP´s kultursidor.
Det var vid tidpunkten för Göteborgs-Postens upplaga den 28:e februari 2008 som Mats Holm kom instörtande på kultursidorna. Holm hade snott en dåligt faktaunderbyggd artikel runt kroppen som han på plats utlöste. Holm dog omedelbart vid explosionen, medans GP´s anseende endast blev lindrigt skadat. Målet för attentatet misstänks vara författaren och kulturskribenten Åsa Linderborg.
– Jag vet inte vad Mats tänkte, säger Gabriel Byström, kulturchef på GP. Jag trodde han skulle jobba, så det var därför jag släppte in honom på redaktionen.
Det spekuleras nu om att Holm helt enkelt tagit miste på kulturredaktion. Åsa Linderborg jobbar på Aftonbladets kulturredaktion. Man tror att han helt enkelt kan ha gått fel.
– Men även om han lyckats ta sig till rätt redaktion, är det tveksamt om någon annan än han själv skulle ha förolyckats. Artikeln var för klen, säger serietecknare Nickan Jonasson.
Mats Holm förväntade sig ett bråk efter det att Åsa Linderborg bemött en artikelserie i DN (17, 18 och 20 februari) skriven av Maciej Zaremba.
– Jag har inte jävla aning om vad de där artiklarna handlade om. Jag läser aldrig DN. Det blir ju så när bor utanför Göteborg, säger Jonasson. Kärestan prenumererar på Göteborgs-Posten du vet ...
Det var den 21 februari som Aftonbladet publicerade Åsa Linderborgs respons där hon menade att Maciej Zaremba hade en dold politisk agenda eftersom hans artikelserie enligt Linderborg var snedvriden och utelämnade fakta.
– Jaha ... fan. Det säger du. Jaaa ... alltså jag läser ju Aftonbladet. Men den dagen satt jag och färglade mina seriesidor. Så jag kom faktiskt inte ut den dagen. Och sedan på kvällen så körde jag sonen till hans innebandyträning. Jag vill inte att han ska bli en sådan där fet datanörd du vet. Så ... fan ... jag har ju inte läst den där artikeln heller. Men jag läste ju Holms artikel i GP. Och så fick jag typ kolla upp Åsa artikel på nätet sedan.
– Och en sak vet jag. Att Holms artikel var skit, fortsätter Jonasson. Åsa Linderborgs artiklar på Aftonbladet kultursidorn är ju ofta skitbra alltså. Och så har hon ju skrivet den där boken ”Mig äger ingen”. Den är hur jävla bra som helst. Man vet ju lite vad hon står politiskt efter det. Hon är typ kommunist och så. Och jag verkligen gillar hennes grejer. Hon kan hålla huvudet högt den kvinnan. Fan vad bra hon är. Fakta och sådan skit, det har hon koll på.
– Men den där Mats Holm. Vem fan är det? Stefan Holms brorsa eller? Man vet ju typ ingenting om honom. Var fan står han politiskt, undrar Jonasson.
– Och så när han avslutar sin jävla artikel med att tolka Åsas inlägg: ”Om en del av och ett fel i verkligheten inte är representativ för hela verkligheten ska man inte berätta om den. Om en människa utsätts för ett övergrepp av samhället ska den gode journalisten tiga, annars är man alltså en motståndare till folkhemstanken, eller jämlikhetslagstiftningen.” Jag brast ut i gapskratt när jag läste det. Snacka om klavertramp.
– Som om Åsa skulle påstå att hela jävla ICA är oklanderligt trots att någon jävla tuppjuck i Uppsala packar om köttfärs. Det tror jag inte ett ögonblick på. Visst är det fel att packa om köttfärs, det är det väl ingen som ifrågasätter. Men ”köttfärsincidenten” i sig innebär ju inte att man måste lägga ned ICA. Alla andra varor i den där uppsalabutiken– burkarna, torrfodret, drycken, grönsakerna och mejerivarorna – det var ju säkert inget fel på det. Och kassörskorna tog säkert betalt korrekt. Så varför skrota ICA på grund av detta? ICA finns ju dessutom över hela Sverige.
– Holms jävla artikel slår ju tillbaka så jävla hårt på han själv. Han ifrågasätter ju precis det han säger att man måste göra; ifrågasätta. Ett fatalt självmord. Han ville typ bara mucka gräl. Antagligen är han sur på Åsa av någon anledning. Eller tjenis med den där Zaremba.

Därför bloggar jag inte.

Har börjat arbeta med Karl & Conny och korta serienoveller igen, efter mardrömsprojektet med Roberts butik och små jävla remsor (de flesta finns samlade i albumet "Smakfascisten" på Komika förlag).

Sitter numera i en studio, tillsammans med riktiga människor – av kött och blod – och tecknar för första gången i mitt liv. Utan tillgång till internet. Det känns helt fantastiskt lyxigt. Givetvis har jag skaffat mig en byrå där nedersta lådan är full av sprit. Jag tänkte att jag ibland skulle kunna öppna lattjolajbanlådan och kunna botanisera i ett överflöd – till skillnad från Philip Marlowe som bara har en flaska rye att klunka ur. Men han har å andra sidan inga barn på dagis. Det är tragsikt när man tänker på det. Eller som Robert en gång filosoferade över fadersrollen i en refuserad skämtteckning: "Jag är alkoholist. Men har aldrig tid att dricka." Egentligen var det jag själv som sa det. Säger det. Så nu vet ni. Barnen går före.

Igår gjorde jag klart min första novell. Karl & Conny vid havet. Jag visade den för min käresta. Hon förstod den utan att förstå att hon förstod den. Ett gott betyg tror jag. Som om jag bryr mig.

Acke för gothare.

Hittade en intressant seriebok för några veckor sedan när jag var inne och botaniserade på Dolores, Wet Moon av Ross Campbell. Köpte den första boken på försök, för att se om den innehöll något av värde – utöver det jävelusiskt snygga teckningarna.

Ett utlåtande på baksidan av första boken:
»Toppen, ännu en kraftansträngning av Ross Campbell! Illustrationerna är helt fantastiska. Jag älskar Cleo! Ross är min favoritförfattare/illustratör!«
Melodye Campbell, Ross mamma.

Wet Moon är en påhittad stad i USA. En stad där Cleo och hennes vänner går på skola. Till ytan, eller som första intryck, kan serien Wet Moon beskrivas som en goth/punk/emo-någonting-historia. Jag såg framför mig "Love & Rockets 2.0" tecknat i en stil som verkar ha luddiga drag av japanska serier och traditionella superhjälteserier – i kontrast till Jaime Hernandez renodlat grafiska stil. Och dessutom finns det något med Campbells linjer och former som för mina tankar till Dave Coopers senare projekt, trots att Campbell är mera nyktert realistisk och återhållsam.

Efter det att jag också införskaffat och läst den andra boken i serien om Wet Moon, utkristalliserar sig en ganska traditionell tonårigt relationsdrama. En "Who dunnit?" En: vem har gjort det med vem?

Jag läste i Cristopher Irvings bok om Peter Bagge, att när serietidningen Hate blev som populärast var när Bagge använde sig av det klassiska relationsklichéerna. Och att Bagge inte kunde med det själv. Han skämdes.

Jag känner mig faktiskt rätt besviken. Blir det inte mer än så här? Det är väldigt mycket yta. Ross Campbell har järnkoll på hur de här människorna klär sig, men antagligen bottnar karaktärerna mest i Campbells eget jag, och de serienördar han umgås med. För några referenser till goth/emo/punk – eller vad det nu var det skulle föreställa att Cleo och hennes kompisar är – det kan jag omöjligt hitta. Annat än några bandshirts och ett par textrader här och där. Istället kryllar det av referenser till Star Trek, Godzilla, Batman Beyond och annat som jag har svårt att se annat än som serienörderier. Men eftersom jag är en serienörd så gillar jag det. Och antagligen är Ross Campbell allt annat än de idoliserade tonåringar han framställer (en koll på hans hemsida verkar bekräfta detta).

Wet Moon har lånat många ingredienser av Love & Rockets. Men det blir mer av det goda. Precis som en uppföljare till en slascherfilm: mer mord, mer blod, vassare knivar och barare bröst. Men jag saknar Hopey. Jag saknar Hopey så in i helvete. Jag saknar scenen när hon eldar upp sin bas och förstärkare och förbannar: "DIE YOU DEMONS OF HELL!"

Det finns ett djup och en progression i Love & Rockets som överhuvudtaget inte existerar i Wet Moon. Det är skvaller och vitt patrask för hela slanten. Och när jag inser detta, är Wet Moon det bästa jag läst på mycket länge. En frisk fläkt. Nytt blod. Det är då jag verkligen kan suga åt mig av stämningarna, ansiktsuttrycken och situationerna. Och jag kan verkligen relatera till relationerna och den tid i ungdomen som skildras: dagboksåldern.

Del 1 i serien av vad som är värt att bevara av indien. Ej Indien.

Indiepop och grunge! Lyssna på de orden. Indiepop och grunge. Kan någon människa idag säga att de lyssnar på indiepop eller grunge utan att bemötas med ett gapskratt. Finns det något som är mer ute?

Jag hörde Per Persson på radio för några år sedan. Flera år sedan faktiskt. Något miffo i Vecko-Revyn (Emma Hamberg?) hade då placerat folkrock på utelistan. Därför samlade Per så klart ihop sitt Pack och gav sig ut på turné. När något är som mest ute, det är då man ska haka på, sa han. Per är en vis man.

Och jag är en Per-papegoja. Jag kan också. Därför tänker jag, när indiekulturen är som mest nedkyld, ta detta briljanta tillfälle i akt att studera landsortsfenomenet "indiekultur". En kultur som i Sverige snarades hårt i galgen några veckor innan Suede spelade på Melody i Stockholm i början på 90-talet.

1) Vad finns kvar av indiekulturen?
Svar: vilken ointressant fråga.

2) Vad bör finnas kvar av indiekulturen?
Svar: intressant fråga – tillåt mig fördjupa mig i ämnet:

Här och nu är kanske inte tillfälle för mig att erkänna att jag någonsin har befattat mig med indiekulturen. Utan jag påstår helt enkelt att jag nu hoppar på utetåget. Jag tänker inte förklara hur LOOPs "A Gilded Eternity" har hamnat i min skivsamling. Men, jag tänker däremot kort förklara varför den finns där nu: den är så jävla bra.
Loop spelar monoton rock, enkelt uttryckt. I indiekulturens glansdagar, innan den förödande och utsålda (som i sell-out) konserten i Stockholm, nämndes de i samma andetag som Stereolab och Spacemen 3. Men varför? De som lyssnade på Stereolab och Spacemen 3 var mesiga pojkar som gick i "mansgrupp" och förstod kvinnors känslor, eller tjejer som trodde det var häftigt med batikklänning. Vi som lyssnade på LOOP satt fast i ett missbruk, både av droger och musiken. Själv höll jag hårt om flaskan och trodde på fullt allvar att det var en demon som spelade den inledande basgången till "The Nail Will Burn".

Såklart jämfördes LOOP med Stooges och MC5. Det fanns – och tyvärr finns de fortfarande kvar – idioterna som hela tiden tappar MC5. MC5 är som herpes, man blir aldrig fri från det. Men Can, det tyska bandet som mest är kända för "Mother Sky" och för att ha inspirerat Joy Division, hade varit mer relevanta att tappa. Men de var inte tillräckligt "indie". Inte innan den där jävla konserten.

Idag, regerar OM och ISIS i samma skola. Och Pelican. Men ingen pratar indie. Utom indier.

Alliansen startar kulturkrig.

I senaste numret av Arena (#6 2007) varnar Björn Elmbrant för en kommande svensk kulturkamp. I Danmark rasar den redan. Kulturen är politikens viktigaste stridszon, säger den danska regeringen.

I Sverige ser reaktionära krafter inom Alliansen det som sin uppgift att krossa "kulturvänstern"; ett etablissemang och kompisgäng som de inte kan presentera några belägg för att det faktiskt finns. Det är mer en "känsla" de har. Som medborgare kan man inget annat än att häpna – lika mycket över det faktum att Alliansen är paranoida, som att de påstår sig ha känslor. Maud Olofsson säger: "Vi går från sossefiering till liberalisering", men hennes ord är lika falska som tomma då Alliansen inte har några som helst avsikter att utbilda och lära massorna, något som en liberal politiker ägnar sig åt. Istället börjar Alliansens tidigare uteblivna kulturpolitik utkristalliserar sig, och den framstår mer som diktatorisk och hotfull än som liberal. I ett krig kan de inte hålla sig till mitten, utan väljer istället att lägga sig långt ut till höger. Det som enligt Alliansen är fel ska censureras eller kvävas. En kulturpolitik som tydligen är möjlig att föra med en lomhörd kulturministern.

Problematiken med statliga konstnärslöner, stipendier och kulturstöd riskerar nu att lösas av de giriga och åsiktsfientliga Alliansens lakejer. Redan nu har regeringen tvingat flera museer att slopa sin fria entré med drastiskt minskade besökssiffror som omedelbar följd. "En bok för alla" läggs ned (något som jag personligen har svårt att se som en försämring, men väl en tydlig fingervisning), men det kanske mest anmärkningsvärda är att Alliansen använder statliga Forum för levande historia som front för att svartmåla kommunismen som ideologi, och när några bibliotekarier ifrågasätter det hela, så hotas de till tystnad och lydnad. Alliansens svenska kulturpolitik liknar allt mer något som skulle vara hämtat från diktaturen Vitryssland än som skulle kunna betecknas "liberal".

Som följd kan du som kulturarbetare antingen välja att tillhöra "kulturvänstern" eller också att hålla käften. Björn Elmert efterlyser att de som är verksamma inom kulturområdet snarast möjligt samlar sig till en motstrategi och organiserar nätverk för att bemöta en eventuell svensk kulturkamp.

Vad skulle följderna bli för seriebranschen? Skulle Alliansen nöja sig med att strypa stödet till Galago, eller skulle stipendier till tecknare verksamma i tidningen också dras in? Skulle så ske, skulle detta givetvis smitta av sig på både Schibsteds och Komikas utgivning. Om man där lägger till både Bonniers och Egmonts misslyckande handhavanden med att hålla liv i sin utgivning av manga, så ser det ut att bli en jävligt tunn och blek utgivning fortsättningsvis. Men samtidigt, när polarisarna smälter, kanske det är bättre om de statliga kulturpengarna istället går till simskolan.