Vad döljer sig i min skivback på jobbet? Del 2.

Så är det dags för andra delen i den briljanta serien blogginlägg om vad som finns i skivbacken på mitt jobb; min ateljéplats på Heurlins Plats i Göteborg, Sverige. Oh, yes! Det har kommit minst 164 kommentarer, alla positiva, alla förväntansfulla. En del frågor också. Som till exempel Per Andersson i Luleå som skriver:
– Nickan, du är fan bäst. Tack för din fina blogg, vore det inte för den hade jag tagit livet av mig minst tre gånger. Jag har en fråga; kommer jag att få läsa en genomgång av alla dina vinylsinglar i bokstavsordning?
Hej, Per. Tack för berömmet. Det är en dröm jag har att få katalogisera och skriva uttömmande om mina vinylsinglar. Kanske att jag startar upp en helt egen blogg i detta ämne så småningom. Men just nu är det inte möjligt eftersom jag inte bestämt i vilken ordning jag ska skriva om dem.
Vidare skriver Magdalena Svensson i Hudiksvall:
– Vilket berättargrepp Nickan. Du överträffar verkligen dig själv!
Oh tack, Magdalena. Jag skickar ett signerat nakenfoto med posten.

Och nu, förväntansfulla läsare, kommer den spännande fortsättningen. Och som jag tidigare skrivit så visas skivorna inte i någon rangordning:

6) WINGS »Wings at the Speed of Sound«

Den här skivan var den första skivan med Wings jag köpte. Jag kommer fortfarande ihåg hur förföriskt den tittade emot mig när jag såg den inklämd mellan ointressanta skivor i en grön läskeblask-back i en skivaffär i Malmö. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var uppror från min sida. Jag var en rebell, jag gick emot strömmen. Jag var en bråkstake som inte åt med bestick. Ouppfostrad. Vild. Totalt jävla galen! Jag köpte en skiva med Wings. Det fick ingen människa med sund musiksmak göra under 1990-talet. Men det var J. Mascis och jag mot världen. Vi två hade förstått. Framtiden stavades riktig musik. Musiker-musik! Äntligen kunde man lyssna på musik som var gjord av riktiga musiker som kunde spela. Mascis hade gjort en cover på Peter Framptons »Show Me the Way«. Alla trodde han hade gjort ett ironiskt låtval. Men jag hade förstått att så inte var fallet och införskaffat alla Framptons skivor. Nu, var det dags för nästa steg; Wings. Allas hatobjekt. Det gick inte längre att göra uppror med punk och hårdrock. Indiepopen, grungen och postrocken hade blivit kommersialiserad. Det enda sättet man kunde göra uppror på, var genom att börja lyssna på musik som ingen ville veta av. Först och främst vinyl. Ingen ville ha vinyl. Ingen ville ha Paul MacCartney. Ingen utom The Beatles-fansen som tvångsmässigt köpte hans skivor. Utan att lyssna på dem. Wings var den nya punken! »Wings at the Speed of Sound« blev den nya förfestarskivan. Mina vänner var till en början skeptiska. Men fler och fler började komma ut ur garderoben var eftersom. Det var härligt att lyssna på Wings. Det var härligt med riktig musik!

Och skivan kostade bara tjugo spänn. Ett riktigt klipp!

7) PAUL McCARTNEY »McCartney II«

Ja, den här skivan har ju några bra låtar. Jag är faktiskt inte så inlyssnad på den. Det är nog också antagligen anledningen till att den här skivan återfinns i backen på min arbetsplats. Att jag ska lyssna mer på den. För jag vill minnas att det finns ett par spår på den som är så jäkla bra. Men. Det här är inte Wings. Det måste sägas. Det måste tydliggöras. Skivan köpte jag på en skivmässa vid Kronprinsen i Malmö under sena 1990-talet och har stått och samlat damm sedan dess.

8) 10 CC »Bloody Tourists«

Den här köpte jag i en porrbutik i Malmö som låtsades vara en second-handaffär. I affären fanns två skivbackar med 10-kronors-skivor. Jag hann med att vara där och bläddra i backarna några gånger innan innehavarens Starta-eget-bidrag gick ut och han lade ned verksamheten. Ingen höjdarskiva. Jag lyssnade några gånger på den när jag köpte den i slutet på 1990-talet. Plockade fram den och spelade den ett par gånger för några veckor sedan. Tyckte då att den var rätt pinsam. Ta mig tusan om inte en låt på denna hemska skiva rent ut av lät som reggae. Men, trots detta inte lika usel som Steely Dan.

(Nej, Steely Dan är inte något som går att definiera som »musiker-musik«. Det är skit.)

9) THE POLICE »The Outlandos d’Amour«

Den här skivan hade jag på kassett under 1980-talets slut. För er som inte vet vad en kassett är för något, så kan jag tala om att det var dåtidens torrent-mp3-fil. Det var en lång tunn fysik plastremsa som var uppsnurrad på en liten spole, och när man spelade kassetten i en för sådan kassett avsedd maskin så spolades den tunna plastremsan upp på en annan spole varefter den först gått förbi och nuddat ett slags metallhuvud som kunde utläsa musik ur den tunna remsan. Rent tekniskt handlade det om magnetism och det var precis som det låter: väldigt olagligt. Musikerna och skivbolagen fick inga pengar då man spelade in musik på kassettbanden. Det var i och för sig ingen som visste att det var olagligt. Man måste komma ihåg att detta var på den tiden då internet och mobiltelefoner inte fanns att tillgå för vanliga människor, så kunskap om upphovsrätt var inte något som spreds särskilt fort. I Rottne visste man vid denna tidpunkt över huvud taget inte något om upphovsrätt. Så min skolkamrat lät mig »banda« (=spela in) denna skiva. Som ni har förstått har jag sedemera införskaffat musiken på laglig väg. För tio kronor.

För mig är denna skiva synonymt med en blå folkvagn där värmen drevs av en bensinmotor utan termostat som inte gick att stänga av. »The Outlandos d’Amour« är också synonym med extrem fylla som alltid slutade med kräks i rännstenen. Det här mina kära bloggläsare – är folkpartist-punk. En borgerlig variant av The Jam.

10) 10 CC »Historia de la Musica Rock«

Usch! Även denna skiva införskaffades i ovan nämnda porrbutik vid samma tillfälle som »Bloody tourists«. Världen kryllar av »Historia de la Musica Rock«-skivor. Alla är de kassa. Så även denna. Men ibland tar det ett årtionde innan man hinner lyssna på sina tio-kronors-fynd och inse att de inte var något fynd. Tyvärr har alltså butiken där jag köpte denna vinylskiva för länge sedan lagt ned, så jag kan inte gå tillbaka dit och försöka byta den. Annars hade jag bytt den mot någon tidig Steve Miller-platta.

Det var allt för den här gången. Håll tillgodo. Ta inte livet av er. Inte riktigt än. För jag kommer tillbaka med fler inlägg!

– So say we all!