Det handlar om svartrock och Hultsfred. Del 3 i inläggen om vad som döljer sig i min skivback på jobbet.

Mejlskörden har återigen varit stor, på gränsen till enorm. 36 nya positiva kommentarer har jag fått. Och så en knepig fråga från Anna-Greta Sjökvist i Alingsås som skriver och undrar:

– Men Gud, vilken bra blogg du har Nickan. Att skriva på det sättet du gör är ju banbrytande. Alla har bloggar där de fotograferar sig själva iförd nya kläder och med plutande mun framför en spegel. Visst kan det vara intressant att skriva utifrån ett perspektiv om kläder som man köpt. Men. Har man inte läst lite väl många bloggar som bara innehåller blogginlägg utefter detta koncept? Jag tycker i vart fall det känns sååå daterat. Att skriva om vinylskivor känns däremot fräscht och spännande. Ti-hi!

Hej, Anna-Greta. Jag har inte läst någon blogg om kläder, så jag kan tyvärr inte svara på din fråga. Men himmel – vad kul att du upplever min blogg som banbrytande. Riktigt skoj att läsa. Puss, puss!

Ja, gott bloggläsande folk. Då fortsätter vi den populära serien av blogginlägg om vad som finns i min skivback på jobbet. Och som vanligt skildras inte skivorna i någon rangordning, utan de numreras i den ordning de stod i backen den dagen jag fotograferade av dem. Och efter förra veckans bottennapp med 10 CC utlovas denna gång flera höjdare. Pass på:

11) DEEP PURPLE »Concerto for Group and Orchestra«

En klassiker från 1969! Rockmusik och klassisk musik i en skön blandning. En skiva som jag tror fortfarande inte digitaliserats. Tillsammans med »Made in Europe« är detta min min absoluta Deep Purple-favorit. Formgivningen av omslaget är fortfarande aktuellt då det precis återanvändes som homage när Opeth släppte sin senaste dvd-live-box »In Live Concert at the Royal Albert Hall« (en grym box som ni måste skaffa om ni inte redan gjort det).

Vinylen är originalpress, duktigt knastrig och saknar tyvärr innerpåsen i original. Tack vare det kunde jag köpa den för ynka 40 kronor. Även denna skiva inköpt i Malmö under 1990-talet. Ett köp jag aldrig ångrat.

12) DINOSAUR »Dinosaur«

Mina vänner lyssnade på »Bug«. Jag blev helt såld. Lyckades med att – som första tjomme i bekantskapskretsen – komma över ett exemplar av Dinosaur Jr’s första skiva. Informationen på skivan är knapphändig. Här finns inga årtal eller någon information om tryckort. Antagligen rör det sig om en återutgivning. Påminner om en kanadensisk pressning, men skall vara amerikansk. Inte så välspelad. Jag bandade över den till kasset för att inte slita sönder den. Ett smart drag. Nu kan jag även njuta den på äldre dagar. »Forget the Swan« har något skevt över sig som inte stod att finna i Dinosaur Jr’s övriga utgivning.

13) PALE SAINTS »The Comfort of Madness«

Den här skivan köpte jag enbart för att den var så jävulusiskt snygg. Den här skivan har ett omslag i grov, matt kartong. Omkring 400 g kartong skulle jag gissa. En skiva som man vill ha i knät och bara klappa. Tråkigt då att det är en hårig, äcklig katt på omslaget. Katter ska stängas i bur, dränkas in i zippo-bensin och tuttas på. Det har jag lärt mig av en användare på Facebook.

Det här är ju indiepop. Skostirr, oljud och vän kvinnosång i en skön blandning. »The Comfort of Madness« har faktiskt har stått sig bra genom åren. Kanske att jag har någon till skiva med Pale Saints, men i så fall på cd. Gruppen gjorde förutom denna skivan inget djupare intryck på mig.

14) THE CRAMPS »Bad Music for Bad People«

Att mina föräldrar lät mig åka till den första Hultsfredsfestivalen var för min mamma en gåta. Hon tänkte aldrig tanken på att inte låta mig åka– förrän ungefär ett årtionde efteråt. Då hade jag redan slutat åka.

Under den första festivalen hade jag en akt som var ett måste: Nils Lofgren. Det var därför jag var där. Mina vänner skulle se The Triffids.

Festivalen var detta år i stort sett bara befolkat av så kallade svartrockare. Svartrock har i vår tid felaktigt definierats som en tidig form av goth. Visst är det till viss del sant. Men 1980-talets frånvaro av snabba medier som fastslog vad man skulle lyssna på för att vara svartrockare, eller vilken musik som gick bra att kalla för svartrock bidrog till att innebörden av vad som verkligen var svartrock kunde skilja sig markant åt från stad till stad. Den enda egentliga gemensamma nämnaren var att man till viss del var svartklädd och lyssnade på någon form av »rock«. Det kunde till och med räcka med att det fanns någon som klädde sig i svart i ens närmsta bekantskapskrets för att man skulle smittas.

I 1980-talets Sverige gick alla omkring i pastellfärgade kläder. Svart ansågs vara fel, opassande och inte minst fult. Svart var fortfarande starkt förknippat med begravning och sorg. Svart var uppseendeväckande. Svarta kläder var allt annat än vanligt. Under senare delen av 1990-talet bröts föreställningarna om svarta kläder definitivt ned, modet blev ju då som bekant nattsvart. Under flera års tid var allt svart eller grått – till och med vita gardiner.

Svartrock var ett svenskt fenomen, precis som proggen, som inte var »prog«. »Svartrockare« var dessutom ett skällsord som i mångt och mycket till en början bestämdes och definierades av en inte alltför begåvad betraktare. Vad som var hårdrock, synt eller punk var bekant. Men allt annat konstigt kallades för »svartrock«. Till en början hade det alltså mera med utövarnas svarta klädsel att göra. Det var unga som ställde sig utanför det friska förenings-Sverige. Och man kan anta att utövarna till en början inte själva kallade sig svartrockare, utan det rörde sig senare om en yngre generation som klev in i den rollen. Spektrat på vad som kallades svartrock var alltså mycket brett. När tevekanalerna Musicbox och MTV bröt igenom så förvann begreppet mer eller mindre.

I en sådan krets av svartrockare diskuterades under första Hultsfredsfestivalen The Bangles flitigt av en person. Vad jag minns av diskussionen vara att en kompis till honom vid ett tillfälle blev förbannad och skrek i ett vredesutbrott:
– VAD FAN! JÄMFÖR DU THE CRAMPS MED BANGLES!?
Varpå det small och blev däng för den stackars Bangles-personen.

The Cramps lyssnade man bland annat på om man var svartrockare. På första Hultsfredsfestivalen var det en hel del som gick omkring med svarta motorcykeljackor och t-tröjor med den skettuffa The Cramps-loggan. Bandet skulle också vara »världens bästa band«, sades det. Jag blev förförd. The Cramps skulle bli mitt band. Jag kom, trots att jag aldrig hört The Cramps, att teckna en seriefigur, Robban, som gick omkring med en t-tröja med The Cramps-loggan. Men Robban hade precis som jag själv en svart getskinnskavaj istället för en motorcykeljacka. Och det skulle dröja två år innan jag lyckades med konststycket att hitta en LP-skiva med »The Cramps«. Samlingen »Bad Music for Bad People« införlivades i min skivsamling. Skivan är en återutgivning, skulle jag tro. Det var en enorm lycka att hitta denna skiva. Året efter fick jag dessutom tag på LP-skivan »Stay Sick« tillsammans med en stor plansch med Posion Ivy iklädd endast en paljettförsedd bikini och en kulspruta. Lyckan var total – jag har faktiskt aldrig varit riktigt lika lycklig sedan dess.

Lux Interior är inte död. Han är för alltid levande!

15) THE CLASH »The Clash«

De flesta av mina kompisar var helt sålda på The Clash. Själv plockade jag bara på mig de två första skivorna och någon singel. Det här är ju tidlös musik som – om inte alla – så i vart fall de flesta har i sin skivsamling. Den här, den första skivan, är betydligt punkigare än något annat de gjorde.

Här finns det också en rolig hultsfredsanekdot att berätta. 1988 spelade Joe Strummer & The Latino Rockabilly War på festivalen. Några Clash-låtar spelades, bland annat »Brand New Cadillac«. På natten, när jag skulle gå och lägga mig i tältet, låg det någon jävla idiot ett par tält bort och heja-ramse-ylade »Jockes rumpa!« som om han hakat upp sig. Till slut fick jag nog, så jag skrek för allt vad lungorna mäktade med:
– MEN VISA RÖVEN DÅ FÖR HELVETE!
Efter det var det tyst bortsett från några sporadiska skratt.
På morgonen, dagen efter, fick jag förtäljt för mig att killen legat och ropat »Jocke Strumpa« som i »Joe Strummer«. Så mitt primalskrik hade låtit som ett bittert utspel från någon som inte fick komma till.

Nu var det slut för den här gången. Tills dess att nästa inlägg i denna förträffliga serie om LP-skivor på mitt jobb kommer så säger jag: ajöken kamrater!

– So say we all!