– Hej Nickan. Jag hittade din utmärkta blogg genom den helsidesannons du publicerat i Wärmlands Folkblad. Tack för att du finns och ger mänskligheten hopp om bättring och bot.
Tjipp, tjipp Kent!
Kalle på Nabben i Rottne hör också av sig via mediet Lillemor Svensson i Älmhult och klagar över att det var jag som olovligen stal hans eka.
– Hej Kalle. Nej det var Oskar. Det var också Oskar som brände ned Görgens julbock, tjuvfiskade upp godsägarens kräftor och stal ölen på lagret i Rydets lanthandel och inne på Konsum. Jag var bara med som oskyldig påtittare. Det var inte jag.
Nu fortsätter den spännande serien, som denna vecka inte når upp till förra veckans höjdpunkter. Men det är inte slut än. Så ta inte livet av bara för detta. Och som vanligt skildras inte skivorna i någon rangordning, utan de numreras i den ordning de stod i backen den dagen jag fotograferade av dem.
21) PETER GREEN »The End of the Game«Nu säljer jag ut, för här kommer jag att hänvisa till ett inlägg jag skrivit tidigare i år:
»Sommarens jamsessioner i backspegeln«.
22) ELECTRIC BLUE PEGGY SUE AND THE REVOLUTIONIONS FROM MARS »You Tell Me That It's Evolutionion«Det här är en kär liten pärla i min samling. Tyvärr den enda i sitt slag som jag har. En EP med kanske Finlands bästa band. När det begav sig. Tiden stavades »Bommen« och programledaren i radioprogrammet var var den gamle proggaren Lars Aldman, numera programledare i framstjärtens lokala sändningar på Sveriges Television.
Det här bandet har onekligen ett långt och jobbigt namn. Det blir en kort novell om man skriver det två gånger. De brukar omnämnas som »EBPSRM« i texter, men säg det utan att dö. Jag kommer att påstå att det är vedertaget att kalla dem för »Electric Blue Peggy Sue« och fortsättningsvis göra det.
Electric Blue Peggy Sue var ett band med en djävulsk energi. De spelade en slags punkgarage som gick de flesta på nerverna. För sin tid – slutet av 1980-talet – var dessa finnar (kan man också kalla dem) ett slags hardcore-band. Som jag skrivit innan, taggade de av mot slutet. Numera är de husband och okrönta mästare i Finlands motsvarighet till svenska Dansbandskampen och kallar sig för »Electric Blue Peggy Zue«. Tråkigt. Men så kan det gå när man blir nykter och slutar bära morakniv.
Jag är egentligen inte rätt människa att döma dem, eftersom jag själv har blivit en mjukispappa som både motionerar regelbundet och värnar om att mina grannar verkligen stoppar ned rätt återvinningsmaterial i bingen. En mes, kort sagt. Kanske beror det på att just detta bandet växte upp och började byta blöjor på andra än sig själva.
Electric Blue Peggy Sue var ett av alla de band som spelade under Hultsfredsfestivalens glansdagar i begynnelsen. Dess fans hade ofrivilligt fått dreadlocks av att rulla sig i kräks och festivaldamm. Som jag minns fansen så var de ofta patinablonderade. Smutsiga. Nog för att detta var svartrock. Men Electric Blue Peggy Sue kom i en brytpunkt då begreppet började vattnas ur, få en annan betydelse och grupper som Hoodo Gurus och Dolkows vars någon form av genombrott satte dolkstöten i ryggen på den nedkräksiga rockaren. Sedan skulle alla ha fula skjortor med fula psykadeliska mönster i ockrafärger. Håret skulle tvättas rent från kräks och damm, återfuktas med conditioner och slutligen borstas så att det blev elektriskt. Mitt hår tålde inte detta, så jag tappade det 1991. Under en vecka försvann det!
Kvar finns ju i och för sig den här vinylskivan. Jag skulle kunna ha omslaget som en hatt! Det hade varit trevligt. Kanske att jag skulle kunna uppdatera mig senare med att klä mig i Akimbo’s »Jersey Shore« som givits ut på vinyl med ett blodigare hajomslag. Hajar är ju alltid effektfulla. De påminner oss om att vi i havet inte alltid är högst upp i näringskedjan.
Annars hade ju Electric Blue Peggy Sue ett tufft omslag där en kvinna suger av en gädda fotograferat genom en fitta (eller en väldigt fuktig ringmuskel). Kanske till och med mer provokativt idag än då.
23 & 24) TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS »Hard Promises« och »Long After Dark«Tom Petty var ett sådant där band som jag av någon anledning började samla vinylsinglar av. Likaså Stray Cats. Dessa båda 10-kronorsskivor inhandlades under en skivmässa under Kronprinsen i Malmö. Det skedde sent i livet. Lite väl sent. »Men det var ju så billigt!« Det bara stod där och jag kunde inte låta bli.
Tom Petty and the Heartbreakers var ett band som släppte mycket roligt på vinylsinglarnas B-sidor. »Heartbreaker’s Beach Party« och »Gator on the Lawn« är mina två absoluta favoriter. Ingen av dem återfinns på dessa båda skivor.
Tja, vad fan säger man om Tom Petty annars? De är ju som snabbmakaroner. Man har det alltid. Man äter det ibland. Men. Det är ju snabbmakaroner. Ni vet ju själva.
Man ska ju givetvis inte vifta bort »The Waiting«, »She’s a Woman in Love«, »You Got Lucky« och »Change of Heart« … men de är bättre som singel med en skön B-sida. Då när alla låtarna är bra, blir ju liksom hela skivan bättre.
Fan, dessutom var det ett par ordentliga hack på någon av de här LP-skivorna.
25) SUPERTRAMP »Breakfast in America«Den här godbiten är inte särskilt progressiv. Rent av löjlig om man jämför den med album av Yes eller Rush. Men en skön platta att spela när det är fest och någon 50-plussare har letat sig in i gemenskapen och behöver något att sjunga med i när de sveper den där sista Tequila-knacken innan de tvingas vingla med ut på byn bara för att kräkas halvvägs ned i trappuppgången, vända om och tillbringa resten av kvällen på toaletten. Dagen efter får de en utskällning av kärestan och bestämmer sig för att aldrig mer så länge de lever att festa med 30- och 40-åringar igen.
Två helger senare är de åter tillbaka i soffan med en tequila i en näven och innerpåsen med de förtryckta texterna till »Breakfast in America« i andra och ylar med i titelspåret.
Nästa gång, blir det den sista delen. Ska det bli det ultimata inlägget eller bara ett mediokert slut på denna lyckade bloggsatsning?! Det återstår att se …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar