VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

onsdag 3 november 2010

Del 4 i serien jobbskivor. Tragik och uppror är ledmotiv.

Ärade bloggläsare, det har blivit dags för den fjärde delen i den omåttligt populära serien av inlägg om vad som döljer sig i min skivback på jobbet. Hoppas att ni haft det bra sedan sist. Först en upprörd läsarkommentar från Lars Åkesson, kommunalråd i Kalmar:

– Hej Nickan. Jag vill förändra världen med en politisk blogg. Jag har genom åren pissat in ett revir som en politisk medveten medborgare med liberala värderingar. Förra veckan pekade kurvan över besökare ned på min blogg. Det är ditt fel. Jag som engagerad och ödmjuk människa tvingas att bli vittne till hur Kalmars invånare hellre läser dina ytliga inlägg om »svartrock« och annat osunt, istället för att läsa mina djupodlade inlägg om frihet, moral och ansvar. Ja, jag är bitter. Jag är förtvivlad. Jag vill att du ska dö! (P.s. Jag kan också tänka mig att du slutar skriva.)

Hej, Lars. Jag hoppas att det inte gör något att jag kallar dig för »kamrat Lars«, kamrat Lars. Det är din lyckodag i dag, kamrat Lars! Jag kommer nämligen att dö – och då kommer jag också per automatik att sluta skriva. Vi ska alla dö kamrat Lars. Sådant är livet. Och den som har skrivit mest om vinylskivor på bloggen innan dess vinner. Lycka till med din blogg.

Och som vanligt skildras inte skivorna i någon rangordning, utan de numreras i den ordning de stod i backen den dagen jag fotograferade av dem. Och efter förra veckans höjdare med The Cramps och svartrock undrar ni säkert om det kan bli skojsigare än så.

16) PICASSO TRIGGER »¡Fire in the Hole!«

Hoppsan, en riktig rökare rätt i krysset med en gång. Från egen planhalva, vem kunde tro det?

Picasso Trigger kom i samma veva som Huggy Bear och Bikini Kill. De gav ut ett gäng vinylsinglar innan de släppte denna fullängdare. Bandet passade inte riktigt in i Riot Grrlz-svängen. Bandets namn »Picasso Trigger« är inte bara en liten färgglad fisk, utan en alltigenom värdelös action-B-film av Andy Sidaris. Den innehåller patetiska actionscener och omitiverade »nu-måste-jag-duscha-under-däck-trots-att-någon-just-apterar-en-bomb-på-min-båt-scener«. Det var antagligen snarare filmen än fisken som fick jänkarbandet Picasso Trigger att välja just detta namn på sin grupp. Medans de riktiga medvetna och radikala Qvinnorna gav sig på och ifrågasatte heliga kor som Russ Meyer’s »Faster Pussycat. Kill! Kill!« sket medlemmarna i Picasso Trigger i allt. Att hylla Sidaris var som att hylla porrfilm i denna typen av kretsar, kanske då inte så konstigt att gruppen aldrig fick något genombrott (Det kunde också bero på att det fanns män med i gruppen. Kan vara så).

Jag skaffade alla vinylsinglarna nere hos Uffes skivkällare i Växjö. Uffe var en stor fan av både Huggy Bear och Bikini Kill, så han tog in allt som påminde om dessa band. Blessed Ethel var ett annat band som gav ut någon singel men som sedan försvann.

Jag tror att »¡Fire in the Hole!« samlar det mesta av de tre första vinylsinglarna. Plattan är rå och oborstad punkrock. Den är så jävla bra att det gör ont att veta att gruppen aldrig kom att göra något större intryck på eftervärlden. Men. NU har jag skrivit om dem. De lyckades trots allt. Grattis Picasso Trigger. Ni är fan bäst!

17) SCIENTISTS »This Heart doesn’t Run on Blood, this heart doesn’t run on love«

HÄR har vi så kallad »svartrock«. Denna grupp kommer från Australien. Detta var den första skiva jag köpte hos Uffe i Växjö. Jag var nyss inflyttad till Rottne från Nässjö där jag gått »Bildlinjen« i två år. Livet kändes meningslöst. Så var det som om – om inte en kyrka – så vart fall ett församlingshem för bortkomna uppenbarade sig i mitt liv. En hel skivaffär med grupper jag aldrig hört talas om. Och man fick röka i affären, bara en sådan grej. Första gången jag var där visste jag inte vart jag skulle börja, så jag rådfrågade Uffe. Han frågade vad jag gillade. Jag svarade kanske något med att jag gillade en del australiensiskt. Midnight Oil tänkte jag väl mest på. Han körde den här Scientistsplattan i näven på mig – och förändrade samtidigt mitt liv. Han frälste mig.

Scientists började som ett riktigt rått och skitigt rockband. De spelade en slags grunge skulle man kunna säga, långt innan termen var uppfunnen. Det var mycket, mycket skitigare än Stooges. Tyvärr kom bandet att gå samma väg som de finska svartrockskollegorna Electric Blue Peggy Sue and the Revolutionions from Mars; de blev snällare och snällare för varje skiva, tills de lät som Sven-Ingvars. En tråkig utveckling, som kan förklaras med att det blev för lite sex och droger och alldeles för mycket rock‘n’roll.

Men det började bra. Den här skivan ska spelas på min begravning. Eller i vart fall på efterfesten.

18) DAISY CHAINSAW »Eleventeen«

Den här skivan köpte jag sista året jag besökte Hultsfredsfestivalen 1994. Då hade jag redan alla maxisinglar de gett ut. Jag hade väntat för länge med att köpa LP-skivan. Den hann ta slut. Men ett exemplar hittade jag två år senare på festivalen. Skivan är i extremt bra skick.

Daisy Chainsaw slog igenom med dunder och brak 1992 med »Love your Money«. Mycket tack vare sångerskan Katie-Jane Garsides totala utlevelse, och det faktum att de tackade nej till ett skivkontrakt med Madonna’s skivbolag. Garside lämnade dock gruppen efter ett tag. Trots detta fortsatte gitarristen och grundaren Crispin Gray att försöka ta bandet vidare. Men medias och publikens intresse var minst sagt ljumt.

Jag såg Daisy Chainsaw på Smålands Nation i Lund (1995?) när de uppträdde med den nya sångerskan Belinda Leith. Det var nog en av de bästa konserter jag upplevt. Crispin Gray såg ut som Steve Marriot och var den übercoolaste människa jag någonsin sett. Det var en underbar kväll. Men det märktes också vilka hopplösa förutsättningar bandet hade. Grays ansikte var grått och fårigt. Han var sliten och uträknad. Ändå gav han allt. Han var en underdog och jag tog honom till mitt hjärta mer än innan.

Ironiskt nog spelar idag både Katie-Jane Garsides och Crispin Gray tillsammans i gruppen QueenAdreena. Men ingen bryr sig.

[Edit: En Spotify-länk till QueenAdreena:]
http://open.spotify.com/album/1vvIvXegL1fxg6uQE5gEWZ

19) ALICE DONUT »Revenge Fantasies of the Impotent«

»Den impotentes hämndlystna fantasier«, kan man annat än älska den titeln? Jag hade hört Alice Donut’s »Rise to the Skin« och köpte den här skivan nere hos Uffe. Omslaget är ju minst sagt jättefult. Det är hemskt. Estetiken påminner om omslaget till tidigare omnämnda Raped Teenagers »I kräftans klor«. Men det passar verkligen musiken.

Alice Donut gör här inte bara en oförglömlig trumpetversion av Black Sabbath’s »War Pigs«, utan även de fyllesnackar sig igenom den improviserade spoken word-låten »Come Up With Your Hands Out«. En låt som skulle heta »Come Out With Your Hands Up« om de spelat in den i nyktert tillstånd. Men det gjorde de inte. Och hade de gjort det så hade den antagligen inte hamnat på en skiva.

Låten handlar om en hemmafru som inte är som omgivning vill. De förtycker henne, men hon tar oväntat hämnd inne på en bank. Hennes sista ord innan martyrskapet är »Eat led asshole!«.

20) TOTO »Hydra«

Okej, jag är fullt medveten om att denna skiva sticker i ögonen på de allra flesta. Det här albumet får inte finnas i någons samling. Wings är ju löjliga i jämförelse. Toto är det ultimata hatbandet. Att klanka ned på Steely Dan, men samtidigt gilla Toto’s »Hydra« är dubbelmoral. Medlemmarna i Toto sägs vara amöbor, de som lyssnar på deras musik är etter värre. Tycker de flesta. Hade de inte tyckt det, hade jag antagligen inte heller köpt den här skivan för 10 kronor i den där porrbutiken (som jag nämnt i flera tidigare inlägg) i Malmö.

Att gilla Toto’s »Hydra« är ett ställningstagande emot smakfascism – för demokrati och yttrandefrihet, samtidigt som man visar kuken för etablissemanget. Att jag tycker den är bra på riktigt och fullkomligt njuter av produktionen kan vi lämna där hän. Köp den inte – utan fortsätt istället hata. Något vill man ju vara ensam om.

Håll ut gott folk. Om världen finns kvar, så återkommer jag nästa vecka med del 5. Spänningen är olidlig. Till sist vill jag också bara påpeka att det går jättebra att visa fittan för etablissemanget också. Så att alla vet.
– So say we all!

4 kommentarer:

Dbv_Patrik_76 sa...

TOTO!!!!! Vad kommer näst??? Level 42?

Dbv_Patrik_76 sa...

Enorma bilder du har. Alla med oskärpa. Kan inte utläsa prislappen på hydra, står det 98 kr? I så fall är du dummare än jag trodde.

Z68 sa...

Alice Donut var viktiga i mitt musik liv. Hörde de på någon samling för "jättelänge sedan" med Lisas Father och köpte det jag kunde hitta vilket väl var 3 skivor innan revenge fantasies..men nu kommer poängen som jag ska skriva om i min blogg "snart" Jag blev omnämd i MTVs 120 minutes av Paul King innan de skulle spela låten Rise to the skin första gången där, då jag faktiskt hade skickat ett BREV dit och ville höra något med Alice Donut eller Dead Kennedys...jag har det inspelad på VHS ! (dock säger han "she wants to hear" om mig men kul anyway) Men det var nog the highpoint and 15 minutes of fame (15 seconds)

oj vad långt inlägg sorry..bra skivor heja heja !

Nickan sa...

Patrik: Ledsen för sent svar, men har inte haft vägarna förbi jobbet förr än idag. Det står "20" på prislappen. Helt okej, väl. Och jo, det kommer bli mycket värre. Del 6 kommer att innehålla riktiga skräckexempel ...

Z68: Fan vad coolt! Det var ju säkert den gången jag hörde dem. Hade det också på VHS. Nu har jag dock knappt några kassetter kvar.