Ännu en sådan där listjävel du kan leva utan

Det är bara idioter som som gör listor med »årets bästa skivor«. Varför? För hur stor bråkdel är »årets skivor« av det som man lyssnar på under året? Keith Jarrets »The Köln Concert« från 1975 som jag lyssnat en hel del på under året får således inte finnas med på 2009-listan. Sjuka regler. Ej heller Pig Destroyer, Bobo Stenson Trio, Taake, Kvist, Khold, Wyrd och Kalmarproggarna Ragnarrök. Ej heller The First Band from Outer Space och Magnolia från Åmål. Ingen av dem har släppt någe nytt 2009. Men att skriva listor med »årets bästa skivor« är just vad idioterna i landets samlade tidningar gör just nu. Jag vet inte hur många bajsiga listor jag läst hitintills. Den ena sämre än den andra, och alla svämmar de över med fisig pop från kväkande träskpaddor. Om man smygbortser från Kalle Malmstedts lista i Gp har jag nog inte sett en enda objektiv lista. Allt är skit. Sveriges samlade idiotindiepopbrats ger mig inget val: här kommer Smakfascistens skapares lista:

1) VREID »Milorg«
Den skiva jag spelat mest under hela året är utan konkurrens norska Vreids fjärde och mest komplexa skiva; »Milorg«. En extremt välproducerad black metal-skiva från en grupp som tar sig själva på oerhört stort allvar – och därmed oss lyssnare. Innehållet till musiken blir lika viktigt i den här konceptskivan om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget som själva musiken. Vemodiga norska folktoner i ett landskap av hardcorepunk och black metal.
Användningsområde: Vær gang!
Bästa spår: »Disciplined«

2) DARK FUNERAL »Angelus Exuro Pro Eternus«
En teatraliskt tragedi. Den här skivan talar till mina inre demoner. Det är fullständigt omöjligt att inte ryckas med i tongångarna. Det här är djävulskt bra true black metal!
Användningsområde: Det här får mig att vilja supa mig skitfull, måla mig med corpse paint, snöra på mig kängorna och klättra upp på taket. Stompa sönder takpannorna och vrålandes störta ned i underjorden
Bästa spår: »My Funeral«

3) MASTODON »Crack the Skye«
Skivan som fick mig att våga komma ut offentligt som proggare! Mastodon är ett gäng nördar som inte slutar utvecklas bara för att det går bra för dem. Det blir aldrig slätstruket eller monotomt. Varför ta den enkla vägen när man kan välja den svåra? Mastodon har upptäckt Bo Hansson, bara en sådan sak. En skiva som är enormt givmild med positiva och kraftfulla känslor.
Användningsområde: Förfest, fest och efterfest!
Bästa spår: »The Czar«

4) AHAB »The Divinity of the Oceans«
Doom metal. Funeral doom metal för att vara exakt. Det är tragiskt, tungt, vemodigt och underbart vackert. När den tyska gruppen gör något så oväntat som att plocka in gregoriansk sång i låten »Redemption Lost« tvingas man ta itu med sina fördomar och erkänna att det är ett lysande drag. Långa progressiva låtar som är mycket stämningsfulla. Det här är musik.
Användningsområde: Göteborg har skandinaviens sämsta väder. Men när det gråregnar ger jag mig ut i förorten med det här i lurarna – och allt blir vackert.
Bästa spår: »Yet Another Raft of the Medusa (Pollard’s Weakness)

5) MY DYING BRIDE »The Lies I Sire«
Brittisk goth metal. En riktigt snygg produktion från ett band som hållit på sedan tidigt 1990-tal. Deras tionde skiva är den mest emotionella. Goth är normalt inget som tilltalar mig, men produktionen är så logiskt enkelt och avskalad, men aldrig monotomt. Känslor ges stort utrymme.
Användningsområde: Perfekt när jag tar ett varmt bad med öppna vener.
Bästa spår: »A Chapter in Loathing«

6) GORGOROTH »Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt«
Originalmedlemmen Infernus var nära att kuppas ut ur sin egna grupp av bland annat den förre sångaren Gaahl. Detta blev en nytändning. Gorgoroths bästa skiva. True norwegian black metal!
Användningsområde: Hjälper till att uthärda vardagen. Har du en chef, får detta dig att inse att han måste dö. Själv ber jag mina kunder fara och flyga.
Bästa spår: »Rebirth«

7) WOODEN SHJIPS »Dos«
Om jag har gett er intrycket att jag inte gillar monotomi, har ni fattat mig fel. Wooden Shjips är monotoma spacerockare i Hawkwindskolan. När man lyssnar på det här är det omöjligt att vara arg eller vemodig. Jag blir glad, vill dansa, dricka billig bourbon, ta en cigarett – trots att jag slutat röka – dansa lite till och dansa hela natten lång tills jag sitter nedkissad i en fåtölj och kvider: »groovy!«
Användningsområde: Knarkfest! Knullfest!
Bästa spår: Allt låter likadant. Vem bryr sig.

8) IMMORTAL »All Shall Fall«
Den här skivan når inte upp i samma klass som exempelvis »Sons of Northern Darkness«, men det är Immortal och det är jävligt bra! Karga fjäll, kalla vindar. Smala vindpinade björkar som lider sig upp mot himlen. Snön yr, blottar den mörka jorden. Odens korpar följer din väg.
Användningsområde: Immortal har nödvändigtvis inget med kyrkbränder att göra. Men det skiter la ja i; för det här lyssnar jag på när jag bränner kyrkor. Hälsad vare Oden!
Bästa spår: »Unearthly Kingdom«

9) BARONESS »Blue Record«
Det amerikanska rockbandet tog världen med storm. I vart fall alla oss som ville ha mer Mastodon. Deras första och andra miniskivor innan debuten med »Red Album« var helt exceptionellt bra. Nu känns det verkligen som de börjar frigöra sig och hitta något nytt. De kan bättre, men det är ändå fan så bra!
Användningsområde: I iPhonen dygnet runt.
Bästa spår: »Steel That Sleeps the Eye«

10) DÄLEK »Gutter Tactics«
Om man älskar My Bloody Valentines oljudsmusik blir det svårt att värja sig mot Hip Hopduon Däleks ljudmattor. Elakt, aggressivt och »groovy«.
Användningsområde: När jag tecknar i studion.
Bästa Spår: »Armed with Krylon«

11) ISIS »Wavering Radiant«
Tunggung. Monotomt malande gitarrmattor från Bostonbandet som tar Neurosis postmetal till en helt ny nivå. Ödesmättat och kraftfullt samtidigt som det är sårbart och ångestladdat. Aaron Turners growlsång är underbar!
Användningsområde: Vardagsdagskvällar. Det här njutter jag plågsamt högt i stereon med en maltvisky och ett pipstopp laktavia.
Bästa spår: »Hall of the Dead«

12) OTEP »Smasch the Control Machine« Riktigt white trash metal. Upprorisk och punkigt. Går i samma skola som Rage Against The Machine och My Ruin. Överstyrt med stor inlevelse och utlevelse.
Användningsområde: När jag Get-a-Grip-sparkar in ansiktet på Nina i Cardigans.
Bästa spår: »Your a WNM Now«

13) ZOMBI »Spirit Animal«
Syntmusik som för tankarna till det italienska bandet Goblin och deras filmmusik till Dario Argentos filmer. Vackert atmosfärsikt malande monotomi. Finns det någon musik som kan göra mig galen och övertygad om att jag är Messiahs, så är det den här.
Användningsområde: När jag cyklar hem från studion.
Bästa spår: »Spirit Warrior«

14) ABRAMIS BRAMA »När tystanden lagt sig«
Heligt tunggung av den gamla skolan. 70-talsrock, boogie, Black Sabbath och koklocka kan aldrig bli fel! Eller? Jo, klart som fan det kan. Det kan bli hur äckligt dåligt som helst. Men Abramis Brama gör det så jävla bra. Och precis som Åmålrockarna Magnolia gör de det med fucking bravur! »More Cow Bell!«
Användningsområde: Det här sjunger jag till!
Bästa spår: »Sista morgonljuset«

15) A PLACE TO BURY STRANGERS »Exploding Head«
Jag skäms lite, men ibland går det inte att bortse från indiemusik. När det blir oljudsrock och skostrirrning med stoboskop och folkölsfylla finns jag där. Bara så där. Pinsam Jesus and Mary Chain-stöld, men ... jag tänker inte stämma dem.
Användningsområde: Det här har jag i lurarna när jag går över Järntorget bort till spritan på Linnégatan.
Bästa spår: »Ego Death«

16) FLORENCE AND THE MACHINE »Lungs«
Det här är så otrendigt det bara kan bli. Tantigt, brittiskt och storblommigt. Såg Florence Welch på Way out West och drabbades av hennes divafasoner. Hon dansar lika lojt som Elaine i teveserien Seinfeld – så hur kan man inte låta sig förföras av det. Hur jävla bisarrt det än kan låta – så är detta sketbra; även att Melody Maker också tycker det.
Användningsområde: När jag är berusad av rödvin på någon folkhögskolefest.
Bästa spår: »Kiss with a Fist«

17) INDUKTI »Idmen«
Det polska alternativa metalbandets andra skiva. En mörkare och mer komplex uppföljare som det tar tid att ge sig in i. Mycket oljud. Kanske skulle den ligga högre upp på listan? Lite förnedrande att placera den under två indieband. Chansen är stor att jag gnager in den här ännu mer under 2010.
Användningsområde: När jag styckar och flår djur i köket, dricker rödvin, bryner vitlök och retar mig på att kärestan kräver att jag stänger av.
Bästa spår: »Ninth Wave«

18) DINOSAUR JR »Farm«
Okej, det här är allt annat än objektivt. Antagligen är den här skivan skrattretande dålig. Antagligen är det så. Men, jag blev bara så där charmad över att mina gamla idoler bara vägrar dö. Detta är deras femte bästa skiva, eller tredje sämsta. Vilket som känns bäst.
Användningsområde: När jag läser mina gamla dagböcker.
Sämsta spår: »Imagination Blind« – Lou Barlow, ska du aldrig dö!?

Grislös spelning och värmländska Hitler Jugend.

Mayhem på Musikens Hus. Det som skulle bli årets bästa konsert! Jag lämnade den svarta ullkostymen hemma och istället snörade jag kängorna ända upp, tog på mig oömma kläder som jag utan att tveka skulle kunna offra i ett hällregn av grisblod. Det hade jag inget för skulle det visa sig. Mayhem vågade dyka upp på Musikens Hus utan vare sig getahuvuden eller grisknoar. Inte så mycket som ett litet undelathuvud på en tandpetare kunde de bjuda på.

– Besviken?

Ja, jo faktiskt. Till detta hör att sedan Blasphemer lämnade Mayhem tycker jag gruppen är rätt ointressant. Rent musikaliskt. De kan inte rucka liv i »Freezing Moon«, »Deathcrush« eller ens komma nära känslan på det klassiska proggalbumet »Grand Declaration of War«. Visst bär det emot att skriva det. Men så är det.

(Fotograferade av denna bild från min »Den store Ronny Haugeland-boka«, JIPPI Forlag 2003)

Kvällens antiklimax blir hemfärden. Jag står utanför och diskuterar med Max – som inte delar min upplevelse, utan är helt lyrisk – när en lång vit limousin med mörka rutor sakta glider förbi entrén.

– Åkte Mayhem limousin?

Jag hoppas fan inte det. Darin åker limousin. Jag har till och med sett honom i exakt samma bil när han lämnade av en lycklig liten fjortis i Majorna. Antagligen hade denne vunnit tävlingen »En dag med Darin«. Sådana dagar slutar rätt tidigt på dagen förresten.

Att ett blackmetalband skulle kunna komma på tanken att sätta sig i en limousin som Darin åkt med känns … väldigt mycket unblack metal. Den vita limousinen lyckades passera mig ännu en gång på vägen hem. Jag tog det som ett tecken. Ett hån.

Roligare hade jag tidigare på den dagen, då jag sket i att jobba och istället slank in på Konsthallen och studerade Ivar Arosenius-utställningen. En helt fantastisk utställning, med mycket mer material än vad som kunde beskådas på akvarellmuseet i Skärhamn. Jag blev mäkta imponerad och betagen. Jag kunde inte annat än att – i ren inspiration – traska ned till spritan på Avenyn och köpa på mig ett par julöl och en liten halvpava.

– Fest?

Jag satt och skrev i studion. Hittade en Karl och Conny-novell jag börjat på. Det är en speciell känsla när man hittar något man inte inte minns man skrivit. Man tycker det är fan så bra och tänker: precis så här känner jag också. Det är fördelen med att skriva när man dricker, man minns det inte dagen efter.

Under den gångna helgen hann jag med ett besök på Florence Academy of Art i Mölndal där min förre detta studiokamrat numera studerar. Det började hemma med lammkalops och akvavit och slutade på Kråkan där jag drack alldeles för mycket öl.

Dagen efter körde jag till Sjöaremossen och tittade på bandy. Frillesås tog emot Jönköping. Tveksamt om jag skulle ha kört bil överhuvudtaget den dagen. Men Gais bandymatch på Arena Heden blev inställd och man är ju inte den som bommar en chans att få uppleva lite äkta skogshuggarbandy. Och jag blev inte besviken. Frillesås såg riktigt farliga ut. De anföll ibland med så mycket som fyra gubbar. Mycket snyggt och beslutsamt spel och de satte skotten på mål. Årets match hitintills!

Den inställda Gaismatchen blev av under gårdagen. Vädret har varit ypperligt de senaste dagarna. Till och med jag själv har hunnit med att skrinna ett par gånger, men, det finns alltid ett »men« i smogghålan Göteborg. Mildluft lyckades leta sig in från havet bara ett par timmar innan matchen. Snöprognosen blev till hällregn. Och det så efterlängtade hällregnet var inte grisblod under en Mayhemkonsert när det väl kom. (Med Yoda-röst:) Sabbade isen på bandymatch det gjorde. Riktigt pissväder det var.

Bandymatchen mellan Gais och Karlstad Boltic bjöd på nya upplevelser: bandyhulliganer. Jag trodde inte sådana fanns. Men i Värmland finns ju alldeles för mycket skit. Inte bara Bofors. Så med facit i hand förvånar det mig inte att de kom just därifrån. Kärestan har berättat om ett värmländskt lag i division 1 vars följeslagare tydligen har dåligt rykte.

Innan gårdagen har jag som mest sett en polis på en bandymatch. Igår kom både en patrullbil och piketen. Sju poliser räknade jag det till, utöver alla vakter. Stämningen var usel. Vakterna beslagtog öl. Man undrar ju vad det ska leda till. Och inte blev det roligare när Gaisklacken – som består till övervägande delar av 50-plussare – hånades av en mycket berusad skinnskalle. Denne värmlänning bjöd oss åskådare på en hel del könsord, obscena gester, lite hata-Gais-bröl och avslutningsvis lite Hitler-heilande innan polisen drog ut honom. Tydligen var han inte den ända i den tillresta klacken som Hitler-heilade. Fy fan vilket pack!

(Håller på Boltic?)

– Och matchen?

Suck. Någon vinst blev det ju tyvärr inte. Och om man jämför med matchen på Sjöaremossen så var det inte mycket till bandymatch heller. Om det berodde på isen och vädret är inget jag vågar sia om, men båda lagen ägnade sig åt långa-bollar-på-Bengt-spel. Gais bandy körde det spelet när de höll till på Ruddalen. Mycket tråkigt att titta på när det inte fungerar. Vilket det sällan gör. Elitserielaget Sandviken klarar av det. Men Gais och Boltic gör det inte. Kanske har det fungerat bra på träningen den sista tiden. Det är ju onekligen ett livsfarligt spel om man lyckas sätta det. Istället fick vi se ett ganska blekt och oorganiserat spel från båda lagen. Mycket jämnstarka och likvärdiga i sin spelstil tog det helt enkelt ut varandra. Boltics anfallare var mycket hungriga och ettriga, de utnyttjade väl det faktum att de låg mycket högt och störde. Tre rena slarvspel från Gaisförsvarare gjorde att Boltic lätt kunde plocka till bollen i mer eller mindre frilägen. Gais lyckades med detta bara en gång, men var inte tillräckligt pigga i psyket för att kunna fullfölja. Matchens enda spelmål lyckades man dock få till. Och det tackar jag för.

Det blir att trösta sig med svenska Dark Funerals senaste album »Angelus Exuro Pro Eternus«. Här pratar vi om äkta black metal med rötterna i manodepression. Bandysmäcken av!

Hata, hata, hata Göteborg!

Så blev det den stora dagen, med både bandypremiär och porterfestival. Jag vaknade lite för sent, lite för dimmigt. Jag var inte direkt sugen på någon sillafrukost. Och någon pyttipanna, med ovänt ägg och rödbetor med ett välskummat dubbelbock till hann jag varken laga eller duka fram. Jag drack visst lite för mycket bourbon dagen innan … men samtidigt var det ju en del av planen som jag så listigt smidde ihop innan; »Operation vingklippning«.

Efter det att jag fått på mig kläder, som jag eventuellt själv lagt prydligt på sängen, var det bara att packa portföljen full av öl och sprit. Ett par Golden Pride och en uppsättning av Snälleröds små akvavitar, där jag redan paxat besken; som mera är söt än besk om man jämför med mamman till alla beskar: Bäska Droppar; den uteblivna frukosten som stod och frös tillsammans med en kasse öl på balkongen. Jag knöt kängorna samtidigt som kaffet rann ned i termosen.

Jag cyklade i kärringtempo ned till stan, allt för att inte bli svettig och kall som min löjtnant varnat mig för att bli.
– Tänk på tyskjävlarna – de dog bokstavligen talat med brallorna neddragna, hade han högljutt skrockat.
–Kylan är er fiende!
En förtiofem minuter innan matchstart hann jag med en korvbricka med mos vid en av Sibyllakoncernens mojjar. Inge gott mos och ingen riktig Wienerkorv. De där svenska husmanskostdetaljerna och finesserna försvinner så lätt när entreprenörer som inte tar dem på allvar ska göra affärer av dem. Det smakade bukfylla.

Så råkade jag ut för favoriter i repris. Testosteronmän kom marscherandes en bit därifrån jag stod. Flockdjuren som skanderade i kör. Det var vrålet av värsta fotbollsklacken. Jag höll fan på att sätta industrikorven i halsen. Inte fan kunde det vara Gaisklacken? Vad hade hänt? Låg jag fortfarande kvar hemma i sängens spritångor. Red maran min penis?
– Hata, hata, hata Göteborg, tyckte jag mig kunna urskilja i brölet och drog en lättnadens suck. Att det skulle kunna vara Tranåsklacken, var inte en realistisk tanke, så den uppstod aldrig.

Jag fattade varför det var så mycket poliser kring Avenyn. Men vilka var detta? Fotbollssäsongen var väl över? Jag lyssnade och lyssnade, men hade svårt att höra vad de brölade. Jag tyckte mig kunna höra »Björklöven« mitt i apsorlet, men vad skulle Björklövens klack – om någon sådan existerade – göra i Göteborg? Det var säkert något annat man skrek. Snart försvann de upp för trappan till Valand och det där vackra konsumtionslugnet jag läst om på kultursidorna, det som inte fanns i Ullared, det infann sig istället i längs Avenyn i Göteborg.

Jag kunde inte låta bli att fundera. Om de nu hatade Göteborg så mycket, vad gjorde de då här? Och hur skulle det kännas att jobba inne på Valand, att tvingas servera några som skanderar att de hatar staden man bor i? Chefen på Valand, var han eller hon där och lät sig hånas, eller var chefen ute och lördagsshoppade med familjen samtidigt som de anställda tvingades fullfölja chefens åtagande? Hur fan kunde man sjunka så lågt som människa att man nedvärderade sig och sin verksamhet till nivån under packet?

Hade det funnits en gaskammare där på Avenyn så hade jag nog med gott samvete kunnat utdela den spark som förflyttade den ansvarige över tröskeln till denna. Jag såg mig själv mumsa på det sista av mitt pulvermos, med blicken fäst på den jäveln som dog i en pöl av sitt eget piss och bajs.
– Nej, men fy fan vad mosbrickan smakade skit helt plötsligt!

Jag hivade det som var kvar i närmsta sopkärl och mötte upp med en vän innan vi gled in till Arena Heden. Där inne, serverades tack och lov äkta bandykorv i dubbel bemärkelse. Riktig Wienerkorv! Inte åsnepitt från Sibylla. Jag njöt och svalde ned mitt dåliga humör.

Vi tog plats, och det tog inte lång tid innan Gais bandy gjorde det första målet. Min vän skrattade elakt och applåderade.
– Det var nog första gången jag sett Gais göra mål, bet han sarkastiskt till.
Det här var inte första gången han följt med på en Gaismatch – första bandymatchen var det – i detta låg alltså en stor portion kritik hur uselt fotbollslaget var. Jag kunde inget säga. Gais fotbollslag hade varit utomordentligt usla de gånger jag bjudit med min vän.

Efter ett par mål till vågade jag föreslå en skål. Men min vän ville ta det försiktigt och inte döda alla smaklökar inför Porterfestivalen. Någonstans för mitt inre kunde jag se mig själv sitta på en stol i en terapiring.
– Hej, jag heter Nickan Jonasson och jag är alkoholist.
Jag drack en kopp kaffe.

Så av någon anledning, tappade en Gaisspelare humöret ute på isen och utdelade en käftsmäll på en Tranåsspelare. En pinsam och evighetslång tystnad infann sig.
– Man tycker ju dom skulle ägna sig åt att spela bandy och inte åt att bråka, sa min vän. Helvete! 2–0 till honom. Jag gav efter för suget och bet av besken.

När Gais vunnit med 9–3 hade vi trots allt mer eller mindre tömt min bandyportfölj. Vi for vidare på våra cyklar, genom höstmörkret passerade vi min arbetslokal vid Järntorget där det lös. Någon satt där och slavade. En lördag. Båtarna låg förtöjda, stora och tysta på vår vänstersida.

Porterfestivalen fanns på tredje våningen i Novotel, hotellkomplexet nere vid Klippan där man en gång i tiden bryggde Carnegie Porter (eller?). I entrén ingick ett glas som man skulle använda vid provningarna och en förteckning av samtliga porter och stout som var representerade. Otåligt skred jag till verket. Jag kastade mig direkt över bordet där flaskorna från Närkes Kulturbryggeri fanns. Det är det bryggeriet jag personligen håller som – inte bara Sveriges – utan hela jävla världens bästa. Valet föll på Black Golding (tyvärr var det också den enda av bryggeriets öl som fanns kvar. Festivalen började någon timma innan bandypremiären och Närke-törstiga hade de övriga besökarna varit), ett öl som har en oerhört djup. Att dricka är som att simma ned i en mörk magisk tunnel. En komplex porter med mycket att upptäcka.

Efter ytterligare ett par provningar började smaklökarna kännas bedövade. Vi gjorde vårt bästa för att skölja både mun och glas mellan varven, men det märktes rätt snabbt att det som framträdde mer än önskvärt av de milda portersorterna var sötman. Portern från Göteborgs Nya Bryggeri var spännande att prova. Klart var att Carnegie Porter var deras förebild, även om man låg snäppet under i klass. Jag har läst någonstans att de haft problem med att komma över sina vanliga ingredienser till flaggskeppet Prippens Starkpilsner. Kanske saknades även det där lilla extra till portern? Åbro fanns också representerade med en försöksporter. En rätt misslyckad historia, trots att den lagrats ett år. Men förhoppningsvis kommer de tillbaka sporrade med en ny brygd.

Klassen kallad »Indianporter« kunde innehålla en hel del sorter som i mitt tycke placerats i fel fack. Likaså tyckte jag att det var en hel del hermeliner i klassen »Imperial Porter«. Fast att försöka sig på klassindelning av porter och stout är ett omöjligt projekt. Jag lämnar det därhän, och applåderar istället tilltaget att försöka bringa ordning i kaos.

Jag hittade några nya favoriter. Tror jag. Jag måste smaka dem igen. Men ett par öl från ett kanadensiskt bryggeri (Brasserie Dieu Du Ciel) gav sug efter mersmak, likaså en isländsk porter vid namn Lava.

Klockan halv åtta på kvällen satt jag på cykeln i hällande ösregn på väg tillbaka till hemmet. Jag räknade ut att mängden porter jag fått i mig understeg två pint. Operation vingklippning hade lyckats.

Morgonstund har akvavit i mun.

Idag är det dan före doppardagen för oss bandyälskare i Göteborg. I morgon börjar nämligen säsongen hemmavid. Det är premiär på Hedens isbana. Gais bandy tar emot smålänningarna Tranås, ett lag som ryktesvis ska ha ett par vassa ryssar i sitt stall. Vilket i och för sig stämmer in på mer än vart annat lag. Jag har sett Tranås ett par gånger innan. Mot Gais och Frillesås. Mycket kan givetvis ha hänt sedan dess, men tillsammans med Nässjö minns jag dem som det mest skönspelande laget i Allsvenskan. Stil och finess! Som bandyåskådare betyder det mer än vinst för det egna laget.

Vädret ska inte bli det bästa. Prognosen igår var duggregn och 5 plusgrader. Men Heden ska ha ett mycket kraftigt aggregat som klarar detta. Så isen ska det inte vara något fel på. Jag har förresten själv redan provat den. Hedens is. Jag och min dotter var där och skrinnade förra helgen.

Att klä sig för bandy är ju en hel vetenskap. Förra året var det lugnt, eftersom jag då åkte spårvagn ned till Heden. Men i år, sedan fittorna i Västtrafik har inför ett cp-system med pant och skit som vi pensionärer inte begriper, bojkottar jag de asen. Fast egentligen bojkottar jag dem inte alls. Och systemet begriper jag visst (jag har ju tjugofem år kvar tills dess jag inte gör det). Egentligen är jag överviktig för att jag dricker för mycket öl och sprit. Men vem vill erkänna det? Och alla andra hatar ju Västtrafik. Så … poängen ska bli att jag cyklar i år. Och att man då inte kan klä sig hur som helst. Man måste tänka och kombinera material. Ull, bomull och syntet och sånt skit som jag fan inte orkar älta här. Risken är väl dessutom att ni som läser den här bloggen ändå inte bryr sig om bandy. Obildade jävlar!

Har ni gjort lumpen? Jag har. Och där hade jag en sådan där jävla fallskärmsjägare som löjtnant. En stridis. För det mesta ville jag utdela en spark i arslet på den satan. Men så här i efterhand, har man haft nytta av att slava under den ärrade typen. Han fick mig, typ, att tänka en hel del på hur man klär sig. Och det gick ju inte skita i vad han sa, på samma sätt som man reflexmässigt kunde göra åt farmors eller föräldrarnas tjat. Jag var ju för harig för att strunta i vad löjtnanten sa. För det mesta bet jag bara ihop och tänkte: »du har lärt mig hur man gör en jägarbomb, spränger den och flyr utan att åka dit. Var det särskilt smart?«

Nu kommer lite utbildning: bandyportföljen är det viktigaste. Eller kanske snarare innehållet. En termos med antingen kaffe eller varm glögg (och vad jag anser om varm glögg kan du läsa här) och så givetvis en liten flaska sprit så man ska spetsa kaffet eller glöggen med. Ett par muggar, sockerbitar till kasken och kanske några skedar. Fast det är nästan överkurs med sked. Man har ju fingrar.

Det börjar tyvärr bli andra tongångar när det gäller bandy. Som bekant finns det illvetna gubber o tjärringer som vill förbjyda portföljer på arenorna runt om i landet. Och inomhushallarna som byggts är drogfria och folktomma som följd. Bättre var det förr. Heden är väl allt annat än ett skräckexempel när det gäller fylleri. Men under premiären och annandagen är det ju inte drogfritt precis. Men medelåldern är så pass hög att det inte är många som minns vad testosteron är för något. Och så är det ju kallt att se på bandy. Man MÅSTE ju ha en sup.

Det finns också ju de som anser att bandy är ett svepskäl för att ta sig en konrad. Precis som de kallar den lagrade akvaviten till sillfrukosten för »återställare«. Men jag är blåkonservativ när det gäller gamla hednatraditioner. Mayhem och grisblod inte minst! Fast jag har ju högt blodtryck och ska dö snart, så vem bryr sig vad jag tycker.

Samma dagjävel som det är bandypremiär är det dessutom Porterfestival. Ikväll gäller det att hårdträna med akvavit och dubbelbock för att det ska vara någon ordning på torpet. Och imonn så blir det tidig morgonmad. Bäska droppar. Och en saaaaaatans huvudvärk på söndag.

Vi hörs. Motherfuckers.

ISIS + förband Dälek, 2 november Parken, Göteborg.

Den senaste tiden har det kommit en uppsjö med nya musiktitlar från band i den mera alternativa metalfloran. Inte minst från den amerikanska supergruppen Shrinebuilder, med medlemmar från Neurosis, Om, Sleep och Melvins, som släppt sitt efterlängtade självbetitlade alster. Media har fokuserat väldigt unisont på Pelican, men den kanske mest intressanta titeln kommer från tyska doomgruppen Ahab.

När amerikanarna Isis, som är ett av fundamenten i denna lite mera pretentiösa delen av metal, igår gästade Parken i Göteborg, en vanlig sketen måndagskväll, var uppslutningen förhållandevis god. Det märks tydligt att genren växer.

Parken var för mig en ny bekantskap. Betydligt mindre konsertställe än Sticky Fingers. Efter en snabb koll i baren, där det inte fanns öl värt namnet, bestämde jag mig istället för att lägga en slant på en tröja. Vid bordet med de olika bandens handelsvaror stod en engelsktalande man som jag talade om för – på knackig engelska – att jag ville ha den svarta tröjan med det blåa trycket. Trycket på tröjan visade sig dagen efter i dagsljus vara lila. Men det går ju det med, tänkte jag, även om det var Tinky Winky-nyans.

Med min nyinköpta t-tröja i näven ställer jag mig på scengolvet och upptäcker att bakgrundsmusiken kommer från ett förband. De spelar lite introvert och stämningsfullt, men inte mycket mer.

Det riktiga förbandet är oljudshipp-hopparna Dälek, också de ifrån USA. Detta var deras andra besök i staden. De var här och gästade tidningen Göteborgs Frias fest för ungefär ett år sedan. Jag känner givetvis till dem och är en stor beundrare av duons två senaste skivor »Abandoned Language« och »Gutter Tactics«. De låter väldigt mycket tidig hip-hop à la Public Enemy. Enkel och avskalad rapsodi till inspelade My Bloody Valentine-pålägg.

McDälek, som den överviktiga rapsoden kallar sig, försöker förgäves få igång publiken. Det blir rätt pinsamt när han visar sig förvänta sig att vi ska måndagsropa »yeah!« Efter spelningen tackar han bara en person i publiken. Vi andra sög.

När Isis äntligen går på, känner jag av min ålder. Jag är inte 20 längre. Mina fötter är redan ömma och jag kan inte hjälpa att kapitalistfantisera om de där skosulorna för 500 kronor jag såg på Naturkompaniet förrförra veckan. Fan, vad gott om jag hade haft dem i kängorna, tänker jag.

Ljudet är riktigt bra. Riktigt, riktigt bra, och jag glömmer snabbt värken i fötter och leder. Tillsammans men Wooden Shjips besök på Nefertiti visar sig Isis spelning vara årets höjdare. Hitills. De levererar. Men låtvalet är något lugnare än jag förväntat mig.

Det är inte mycket man får se av bandmedlemmarna. Det är mycket huvuden i vägen. Men då och då får jag se en glimt av sångaren Aaron Turner gunga i takt med sin egen musik ovanför alla huvuden. Han har lagt sig till med en riktig kalufs. Han ser ut som ett sådant där penntroll med risigt hår som fanns när jag var liten och gick i skolan. Och det slår mig att han också vrålar som om han hade haft en HB uppkörd i rektum. Jag kan inte låta bli att flina för mig själv. Åt min egen liknelse.

Strupen är bra torr och jag saknar verkligen en öl. Men min placering på scengolvet är alltför bra för att jag ska överge den. Efter midnatt, när jag kommer hem, rejält uppe i varv, häller jag upp det sista ur en flaska rye, öppnar en god öl och varvar ned med ett par egenhändigt bakade surdegsmackor framför dumburken. En timme senare somnar jag på spikmattan.

Kvar av årets musikaliska utbud i Göteborg är Mayhems novemberspelning på Musikens Hus. Och det är inte så lite.

Jag erkänner: jag stal mina vänners sista pengar.

Jag har stängt ned mitt Facebook-konto. Det var ett stort steg att ta. Kan inte hjälpa det, men jag känner mig lite som en förrädare. Jag var nämligen en ihärdig anhängare av detta sätt att hålla kontakten med vänner och folk. I början. Och dessutom har jag övertalat flera stycken att gå med, däribland min käresta. Och sedan, när de jag tjatat in, väl är där – då sticker jag. Bara sådär.

(Om du – som läser detta – är en av de som jag lurat till att gå med: förlåt. Det var dumt av mig.*)

Jag kände inte att jag kunde trappa ned. Modset i mig gastar alltid »All or nothing«. Antingen hänger man sig åt något till hundra procent, eller så skiter man i det. Jag är en kontrollmänniska. Jag måste hela tiden ha kontroll. Och jag hade inte full kontroll över Facebook. Då blev det till att hytta iväg skiten.

Statusuppdateringarna var nog det som fick mig att överge Facebook. De är så begränsade. Var begränsade. Och så kom jag nog på att jag saknade den här bloggen. Att kunna skriva längre. Försöka analysera sig själv lite. Föra dagbok och samtidigt tänka efter ett par gånger vad det är jag skriver. Räkna svordomarna. Ifrågasätta. Måste det stå »jävla fitta« här. Och här. Och här. Kanske låter »sumphål« bättre?! Vad hade Sture Allén skrivit om han var ... mig. Eller skriver man »... var jag«?

När jag tågluffade med två vänner i början på 1990-talet någon gång, lämnade jag medvetet plastfilmskameran hemma. Istället tog jag med mig en dagbok. På den tiden var dessa gjorda av papper. Jag tänkte som så, att om tio-tjugo år sådär, så kommer det att vara jävligt rolig att läsa den. Särskilt om man jämför med vad jag skulle få ut av ett par platta fyllekort.

Det togs inte en enda bild på den där resan. Om man bortser från ett tillfälle då vi alla tre klämde in oss i en fotoautomat. Och jag hade rätt. Vågar jag lova. Det är förbannat roligt att ha den där resedagboken idag. Och lite tragiskt. Jag mår lite dåligt när ångesten bubblar fram på ett par sidor. Att läsa den där längtan jag hade tecknat ned med min handstil. Detta att jag ville något annat hela tiden. Jag fanns aldrig där på något sätt. Men sedan blir jag givetvis glad när jag inser att jag nu uppnått allt jag ville då. Och att jag inte har den där »längtan« kvar inom mig.

Det är ju också fantastiskt intressant att läsa om en händelse som är nedtecknat på plats, just då, för att sedan jämföra det med mitt minne av händelsen. Mycket glömmer man. Förstår jag. Och det jävliga är, att om jag skulle visa mina vänner boken, skulle de utbrista:
– Nej, så där var det inte alls! Fan, vad du ljuger!
För det var ju vid ett par tillfällen då vi rök ihop under den där resan. Jag har ju fördelen av att kunna köra upp en bok under näsan på dem och visa hur det verkligen var. Om så skulle behövas. De har inget att visa. De jävlarna hatar mig fortfarande för att jag vid ett tillfälle tog våra sista mynt, varav väldigt få av dessa var mina, och köpte en Cherry Coke i en läskautomat. En läsk som jag var mycket medveten om att det bara var jag som tyckte om.

Det var mitt i natten. Vi väntade på ett tåg på en öde station. Vi frös. Och mina vänners skrik när jag tryckte på »Cherry Coke«-knappen istället för på »Coca-Cola«-knappen ekar fortfarande. Att jag så medvetet svek dem glömmer de aldrig. Och min tafatta ursäkt om att jag »råkade trycka fel« gjorde det bara värre.

He, he, he. Det är ett ljuvt minne. Jag skulle betala rätt mycket för att kunna lura dem igen. Jävla förlorare.

*) Ha, ha. Jävla förlorare.

Max Andersson-intervju i Sömn.

En intressant Max Andersson-intervju, från början publicerad i fansinet Sömn:

http://transcenders.wordpress.com

Kul läsning. Tråkigt dock att förutsättningarna för en serietecknare inte förändrats ett skit sedan Max skrev sina svar. Inte mer än att man numera kan förkovra sig i musik när innehållet i plånboken sinar ...

Och vad vackert det är med skrivmaskinsstil!