Hjärnsubstansen kletar ned skolkorridorerna till tonerna av Burzum

Varg Vikernes var en av de stilbildande pionjärerna inom black metal-rörelsen. En mycket arg provokatör som ofrivilligt kom att skapa internationella rubriker med kyrkbränder, och inte minst i samband med det ursinniga mordet på kollegan Øystein Aarseth. Svek och mordhot ska enligt Vikernes ha varit motivet som fick en konfrontation de båda emellan i Øysteins lägenhet att fullständigt spåra ut. Vikernes utdelade en ansenlig mängd knivhugg och lät mordvapnet sitta kvar djupt nedstött i Øysteins skalle då han lämnade mordplatsen.

Mycket av myten kring Burzum, och kanske till och med black metal som genre, hämtar sitt livselexir ur dessa mycket tragiska händelser, de, och Mayhem-sångaren Per Yngve Ohlins makabra självmord.

Vikernes var utanförskapet förverkligad i och med den ambitiösa enmansgruppen Burzum. Han var en Tolkiennörd som ville gå sin egen tvärtemotväg; precis som Gunilla Woldes barnboksfigur Emma. När Emma ska klä på sig, sätter hon byxorna på huvudet och benen trär hon genom tröjan, om jag minns min barndomshjältinnas handlingar rätt. Det handlar om att inte välja det konventionella. Att göra uppror. Om så för upprorets skull. Att vilja göra något eget och unikt.
När alla vid tidpunkten mickade sina feta Marshall-förstärkare, valde Vikernes istället – självklart – motvalls som han var, en Peavey-förstärkare. En förstärkare som har ett ljusare, burkigare och ettrigare ljud än den gängse Marshall-förstärkaren. Och i studion valde han de sämsta mikrofonerna, till exempel ett enkelt headset att vråla i. Och varför använda en Gibson-gitarr för 25 papp när man kan mangla lika bra på en nybörjar-Weston för nästan ingenting.

Vikernes håller hårt i myten om sig själv, och beskriver den gärna så detaljerat som möjligt på sin egna hemsida. Varför överlåta något till andra som man kan göra mycket bättre själv?

Att hitta alternativa källor till Vikernes berättelser är inte lätt. Men det finns elaka (och kanske avundsjuka) tungor som pratar om en bortskämd unge med en mamma i bakgrunden som betalade. Även om det inte rörde sig om några pengarmängder, var det tillräckligt för att det skulle ha svidit i ögonen på bland andra vänsterstalinisten Øystein. Det är en version som i vart fall inte står att läsa på Burzum.org.

Ribban och mallen för Burzums svartmetall sattes direkt på första ep’n »Aske« som utkom på Øysteins numera kultförklarade skivetikett Deathlike Silence Productions. Grunden var inte blues som kan urskiljas i till exempel Entombeds dödsmetall som vid början av 1990-talet gått och blivit »trendig« som både Øystein och Vikernes uttryckt det. Grundstommen bestod istället av en malande monotom ambientmetal. Ljudbilden var förvånansvärt ljus och vemodig. Och Vikernes ångestfyllda vrål därtill skapade en lika delar kaotisk som vacker komposition. Stilen förädlades och cementerades i och med mästerverket »Hvis lyset tar oss« där det skandinaviska vemodet också skickligt tonsätts med trevande synttoner i den kvartslånga låten »Tomheten«. Det är enkelt och snyggt. Avskalat och naket.

Om Burzums musik skulle vara filmmusik, så skulle det mycket väl kunna vara till en film om skolskjutningar. Till Gus Van Sant’s »Elephant« till exempel. Det är ungefär den typen av förtvivlad och smygande ångest som musiken kan tänkas ljudsätta. Just i »Tomheten« lyckas Burzum fånga ett vemod och en känsla av att något oundvikligt kommer att ske. Ironiskt nog för att just inget sker. Lugnet före stormen. Eller efter. Jag kan föreställa mig hur reklambyråfräckt det skulle kunna se ut när de stylade och chica jänkarungdomarna går omkring i slowmotion i skolans korridorer, inte ett ont anande om den annalkande blodiga upplösning då deras livlösa kroppar, förvridna, ligger i ett hav av spegelblankt blod. Då, istället till tonerna av Burzums Peavey-gitarrmangel och Vikernes ekomättade ångestskrik. Äckligt snyggt! Och helst av allt skulle det inte finnas någon sensmoral i en sådan filmversion. Bara ångest, elände och en ofrånkomlig hämnd utan att det varken ställdes frågor eller gavs svar.

Men vad jag minns var det inte så i Elephant. Det kanske till och med var tystnad i de där korridorscenerna. Men i vilket fall som helst skulle det ha blivit bättre med Burzummusik till. MEN. Magin med musiken hade också i samma stund försvunnit om någon satt en prislapp på den. Särskilt om det hade varit Gus Van Sant. Det hade varit totalrätt och totalförnedring på samma gång. Utförsäljning.

(Något näst intill liknande har faktiskt hänt med Burzums musik. Men sådant vill i vart fall inte jag låtsas om.)

Varg Vikernes har idag avtjänat det fängelsestraff han fick för mordbränder och mord. Han har återupptagit Burzum och släppte under början av året skivan »Belus«. Att jämföra den med mästerverket »Hvis lyset tar oss« går inte.

Vikernes har flyttat ut på landet. Han lever i ett förhållande och är inte längre (lika) arg. Och under fängelsevistelsen har han mognat som både människa och musiker. Han är inte längre Emma Tvärtemot. Men läs detta: han är fan inte uträknad. Han är fan inte uträknad. »Belus« är så jävla bra att jag baxnar. När det manglas gitarrvemod i »Kaimadalthas' Nedstigning« måste jag i samma stund utropa låten som ett modernt Burzummästerverk.

»Belus« har mera tyngd. Mer bas. Och i »Sverddans« är det inte bara vinteranden som får på käften, utan även den som inte trodde att Burzum skulle kunna spela metal med gungande bluesdofter. Det verkar inte bättre än att Burzum tagit intryck av alla de Peter Beste-fotograferade poserband som inspirerats av hans musik. Säga vad man vill om det. Men jag gillar det som fan. Välkommen tillbaka Varg, du har varit saknad.

En fackla i det svarta.

Vad har Carina Rydberg, Klas Östergren och den kultförklarade norska black metalgruppen Darkthrone alla gemensamt? Jo, postarbete. De har alla jobbat på posten. Sångaren och gitarristen i Darkthrone, Ted Skjellum, jobbar kvar. Sedan 21 år tillbaka, om jag uppfattar sången till »I Am the Working Class« från nya skivan »Circle the Wagons« rätt. Tack vare detta jobb slipper han att hora med sin musik. Darkthrone är kompromisslöst äkta. Har alltid varit.

I början på 90-talet skiftade Darkthrone musikstil, från att ha spelat death metal till att istället börja spela black metal, eftersom dödsmetallen hade blivit för populär. Och genom åren har de inte varit svartmetallen särskilt trogen. Det har knappast handlat om True Norwegian Black Metal, vilket retat – och retar – gallfeber på många av deras fans.
När nya skivan »Circle the Wagons« kom för några månader sedan, var det många som dissade den på allsköns metalforum. Allt var fel. Omslaget, musiken och rubbet. Men många är vi som tycker annorlunda. Kanske till och med så många att man idag kan tala om att Darkthrone har blivit populära. Riktigt populära. För jag har bara läst positiva recensioner av albumet. I en recension, som jag läste i en lokalblaska när jag var på besök i Takidas hemstad Ånge, var recensenten till och med så lyrisk att han la sig ned på knä och dyrkade. Jodå, jag är beredd att lägga mig bredvid honom och ljuda in i litanian. »Circle the Wagons« är duktigt bra. Tyvärr. För håller alla positiva jubelkörer i sig, så lär väl Darkthrone börja spela country eller disco nästa år.

En av medlemmarna i Darkthrone, Ivar Enger, ska enligt sägnen ha blivit så putt av att något gick honom emot – eller emot Darkthrone – att han helt enkelt gick till skogs för att aldrig mera komma tillbaka. Puts väck! Fast antagligen har han aldrig funnits, ungefär som Death Breath-gitarristen Mange Hedquist. En påhittad medlem. Antagligen påhittad för att det alltid är enklare med ett extra pålägg av en själv. Så slipper man kompromissa.

I sista spåret på plattan skanderar en kör »Bränn Inte Slottet« innan man kör igång och avslutar »Circle the Wagons« med en härlig instrumental old school metal. Det kan jag inte tolka på annat sätt än att man härmar sina konservativaste fans, för att sedan bara köra över dem. Musiken på »Circle the Wagons« doftar förföriskt av garage och gammal 80-talshårdrock. Själv kommer jag osökt att tänka på muskelrockaren Thor.

Darkthrone har slutat snubbla omkring i mörkret. En fackla visar dem numera vägen. Vägen bär tillbaka till 1980-talet. Till skatter som de inte tror vi kommer att uppskatta. Men att anta något sådant är givetvis en grov felbedömning.

Historien skrivs av vinnarna.

Bang, nr 1 2010. »Nördarnas återkomst« deklarerar den feministiska kulturtidskriften stolt på omslaget av årets första utgåva tillsammans med en inramad ikonbild på en osynlig flicka i två olika tappningar.

När jag läste på kultursidorna att Bang hade gjort ett specialnummer om den kvinnliga nörden kände jag en sann värme långt in i maggropen. Det kändes så klockrent och jag antog att det här kunde bli en klassisk tidning i jämförelse med numret av Dazed & Confused där Radioheadsångaren Thom Yorke intervjuar sig själv och Paul Auster och Lou Reed improviserar fram en artikel. En vältummad tidning i min bokhylla.

Jag hittar nördnumret av Bang i en Press Stopbutik under påskhelgen och sträckläser det från pärm till pärm ombord på tåget hem från Stockholm till Göteborg. Att läsa tidningar från pärm till pärm är egentligen något jag aldrig har tålamod till. Det händer väldigt sällan och är således ett mycket gott betyg. Bang är en tidskrift jag tidigare bara förstrött bläddrat i på biblioteket, men tidigare aldrig funnit en tilltalande anfang in i. Nu, med ett temanummer om nördar öppnar redaktionen sin port, lägger fram dörrmattan med texten »Välkommen« och det är bara för mig att kliva in och känna mig som hemma. »Öl finns i kylen« säger någon. »Ta hur många du vill«.

För nog känner jag mig hemma. Alldeles för hemma skulle jag vilja påstå. Det känns många gånger hemskt att läsa en del artiklar. Jag känner ett lustfyllt obehag och lite paranoida tankar likt Maja Lundgren i »Myggor och tigrar«. Det är mig de talar till. Och de driver med mig. De har lusläst min blogg. De har till och med bemödat sig med att spåra upp och förlöjliga ett par av mina kommentarer jag skrivit på andras bloggar om boken »Dinosauriejägarna«. Jag kan emellanåt känna mig så jävla genomskådad. Och det är bara att ge skribenterna stjärna i betyg åt sina analyser om de sociala strukturerna i vad man menar är nördgängen. Precis så var det.

När tidningen är slut är jag alldeles lycklig och full av tankar. Jag småflinar och tycker det var ett skitbra nummer. Men. Men, men, men – skulle de inte hylla den kvinnliga nörden? När jag bläddrar igenom numret så finns hon inte där. Inte i texterna. Pelle Forshed har dock lyckats fånga henne på avstånd i sin illustration. Men jag upplever inte att jag överhuvudtaget mött den kvinnliga nörden, eller egentligen någon nörd överhuvudtaget i numret. Jag har läst om de som umgicks med nördar.

Kan man göra ett temanummer om nördar utan att en enda gång nämna »Aspergers syndrom«? Jag förväntade mig att Bang skulle hylla något som aldrig hyllats. Något som faktiskt är svårt att hylla, en missanpassad och bräcklig individ. Någon som inte är som man ska vara. De som skriver i Bang är inte nördar. De har aldrig varit nördar, men de vill gärna vara en nörd. En nörd anno 00-talet. De vill så väldigt gärna ha ett begrepp att enas kring. Men de är inget annat än ett gäng Ulf Lundellvargar på jakt efter sin flock. De är alla överlevare som kunde lämna Linköping, Eskilstuna och Braås bakom sig. Det kunde de göra för att de inte är nördar. Det spelar nämligen ingen roll hur långt en nörd reser, de kan aldrig lämna sig själva.

Vad man i numret av Bang lyfter fram och trycker på är istället tjejen som gled in i kompisgänget med övervägande del killar ett par trappsteg ned på populäritetsskalan. Killar som under högstadiet snubblade sig igenom gymnastiken, hade medvetet osynliga kläder för att inte få stryk, bodde med ohippa föräldrar i ett svennebananhus och drömde om att bli skådespelare, artist eller i vart fall något medialt. Killar precis som jag, som förbarmade sig över killnörden. Lät han komma in i gänget. Eller, som kanske mer korrekt beskrivet var alldeles för snälla och väluppfostrade för att be honom dra åt helvete. Tjejnörden lät vi aldrig komma in. Aldrig tjejnörden. Helt enkelt för att hon aldrig sökte kontakt med oss. Och gjorde hon det, märkte vi det inte. Ville inte märka det. Hon hade ett annat besvärande kön. Flickan eller flickorna som gled in i vårt kompisgäng var inga nördar. Lika lite som killarna. Det var gruppens killnörd som var den egentliga nörden. Han som vi idag vet hade Aspergers syndrom. Eller en släng av det. Hans nördighet smittade av sig på oss andra. Drog ned oss i skiten. Det var alltid han som ställde de idiotiska och plumpa frågeställningarna till gängets enda tjej. Hon som gav oss status och hopp, och man tänkte »den jävla idioten kommer skrämma bort henne«. Man försökte alltid släta över vad han hade sagt. Hoppades på att hon skulle förstå att vi inte var som han. Att vi skulle komma i ett bättre läge. Man övervägde att lägga in en stöt på henne. Men. Jag lät bli. Det kändes aldrig rätt. Och jag hoppades att hon skulle locka till sig en annan tjejkompis som var lite snyggare. Fast helst vill jag bli tillsammans med hon som fick mig att stamma och se vinögd ut.

Och egentligen ville man aldrig knulla som det sas och också sägs i Bang. Man ville älska. Man ville bli älskad. Men vi var väl alla för upptagna med något annat för att komma underfund med hur vi borde ha gjort. Betett oss. Det vet vi istället nu. Femton-tjugo-tjugofem år senare då vi tycker oss ha lyckats. Lite grann. Tillräckligt för att ge oss själva någon form av pris för lång och trogen tjänst. Vi klarade oss från kiss på byxorna och spräckt näsben mitt på skolgården. Vi tycker själva att vi har blivit lite hipsters. Vi träffar andra som oss. Och vi förbarmar oss fortfarande över killnördar. Till och med samlar på dem. Precis som Andy Warhol gjorde. Vi solar oss i deras charm och excentriskhet. Och vi känner oss lite nostalgiskt mobbade och utanför när vi tvingas ställa oss sist i krogkön till någon stureplanskrog, eller snällt vänta i baren med en fuktig hundralapp i näven för att få beställa en Staropramen.

Att jag känner igen mig och mina vänner i artikelmaterialet till 100 procent (vågar jag nästan påstå) är en del av problemet. Jag skruvar på mig i obehag åt beskrivningar som att nörden »är nästintill fysiskt inkapabla till kallprat för att det finns så mycket intressant att säga«. Jo, jo, det är mycket jag kan kryssa för i min nördchecklista. För visst kallar jag mig gärna nörd. Men är jag det? Nä. Sällan. Jag skulle med lätthet ha kunnat umgåtts med aristokratbarnen, akademikerbarnen, så väl som arbetarbarnen. Jag hade aldrig några problem med att anpassa mig. Det jag hade problem med var att känna mig hemma. Att jag idag kallar mig för nörd – är en efterkonstruktion. Jag hade vänner. Gott om dem. Jag var olyckligt kär. Visst. Men hade jag verkligen velat knulla med någon så hade det säkert kunnat gå att ordna. Men inte med rätt tjej. Gjorde det mig till nörd? Nä, det som gjorde mig till nörd var killnörden jag umgicks med. Och tjejen som gled in i vårt gäng var ingen nörd. Hon var precis som oss. Vilsen.
Tjejnörden – den riktiga tjejnörden. Den där tjejen som ofta drog sig undan. Hade lillgamla kläder, var oerhört smart, alltför känslig och hade ett utseende som de heterosexuella pojkarna i bästa fall inte la märke till. Hon som skaffade modefrissan sist av alla och då såg ut som en idiot. Hon som tycktes förvinna under rasten. Hon som inte vågade bjuda hem någon eftersom hennes föräldrar var osunt religiösa. Hon som var mobbad för att ingen ville se åt hennes håll. Inte minst kompisgänget som beskrivs i Bang. Vart blev hon av? Hon som de först fyllde med sprit och sedan sperma på avslutningsfesten. Det var ju henne alla kallade nörd, det var hon som stod längst ned på skalan. Hon som aldrig någon förbarmade sig över. Hon som vi var tacksamma över att slippa. När ska hon hyllas? Eller är det fortfarande så att ingen vill kännas vid henne? Att hennes vilsna systrar och bröder nu tjuvat hennes titel? Skrivit bort henne från historien ..?

Freddan rengör mitt kök.

Den här disktrasan hittade jag för ett tag sedan nere i vårt grovsoprum. Den låg prydlig och oanvänd jämte ett rött durkslag. Någon hade inte haft hjärta att använda den. Men ej heller hjärta att riktigt slänga den. Kanske tyckte de den var ful, eller också kändes det kanske inte riktigt bekvämt att ha en politisk disktrasa. Kanske visste de att jag istället skulle uppskatta den?
För vem vill inte ta ett stadigt tag om Freddans nacke och sedan med våld trycka ned hans ansikte i den röda plastduken och torka bort ungarnas bearnäsklet.
– Ha, där fick du smaka på något annat än falukorv ditt kräk!

Nickan Nordströms Saxparty del 2.

Efter ungefär en timmes Fläsket är det tid för paus. Det måste ju konsumeras öl också. Nefertiti är ju ingen jävla ungdomsgård med kommunalt stöd. Men jag har ingen lust att konsumera. Ölen var mycket god. Blommighet i stil med vad jänkarna producerar. Jag är nöjd. Fast jag kan ju inte låta bli att snegla på en liten bardisk längst in i hörnet av den bortre delen i lokalen. Den är stängd. Men förföriskt upplyst. En cider kanske hade varit gott? På is.

Ett gäng kalrakade grabbar har tagit över ett bord framför mig. Tre skinnhuvuden. Någon av dem minns jag som en av stor stark-beställarna i baren. Men de är knappast några heilare. De har inte ens några välputsade kängor. En kille med ljust pojkhår, som kanske är deras kompis, han har en Fred Perry-jacka. Precis en sådan som jag själv tänkte köpa för två månader sedan då jag fick in lite pengar från ett reklamjobb. Men jag avstog. De verkar inte vara riktiga skinnhuvuden. De är kanske ofrivilligt hårlösa precis som jag? Bara lite mera karaktärsfulla eftersom de är nyrakade. Själv finner jag aldrig varken ork eller lust till att raka huvudet. Bäbisfjunen på skulten lyckas alltid hinna växa ut någon centimeter innan jag finner en lucka i livsplaneringen för att tukta dem.

Jag funderar på om de där skinnhuvudena har kapat bordet eller inte? Satt det inte två gråhåriga musiklärare där innan pausen? Jo, jag tror det. Men de har nog gått för att kissa. Eller kanske beställa en öl. Kanske röka en cigarett. Nu sitter det vad man kan tänka sig är ett gäng hetlevrade nynazister på deras plats. I vart fall om man är sextio plus och musiklärare i Majorna. De lär ju inte våga kräva dem tillbaka.
– Revolutionen har segrat!

Efter konserten saknar jag det obligatoriska bordet med skivor och t-tröjor. Jag hade gärna velat passa på att köpa några skivor. Jag vet att jag höll en Fläsket-skiva i min hand, deras första, i somras. Valde mellan att köpa den eller en skiva med kalmarproggarna Ragnarök när jag besökte Slottskogen goes progressive. Jag fick låna pengar av någon eftersom jag spenderat alla mina egna på sprit och öl. Jag valde Ragnarök.

Några dagar passerar. Det är jobb och det är bandyträningar. Det är vad jag hinner med. En dag lyckas jag ta mig tid att gå ut till Sisjöns industriområde för att slinka in på Systembolaget där och införskaffa en flaska jänkarbourbon. En Maker’s Mark. Jag älskar att gå långa sträckor. Nu när snön har lamslagit alla cykelbanor har jag inte vågat mig på att cykla. Spårvagn åker jag sällan. Med de nya korten är det inte möjligt att kolla hur mycket pengar man har på kortet, utan att först gå ombord på en spårvagn. Är det då tomt har man böter på 1.500 kronor att vänta. Att i det läget snabbt fiska upp mobiltelefonen och beställa en biljett hjälper inte. Den är ogiltig om man inte beställer innan man går ombord. För mig har det bara varit att uppgivet sucka åt eländet. Åker jag spårvagn så gör jag det när jag kan låna kärestans månadskort. Annars går jag. Jag går ned till stan. Jag går tillbaka. Det tar förtiofem minuter var väg i raskt tempo. Det har hållit mig i form den senaste tiden. Ironiskt nog har jag faktiskt gått ned ett par kilo. Annars var tanken med att börja cykla, att det var det som skulle innebära att jag skulle tappa de där retfulla kilona som lagt sig om magen. Något min kropp aldrig verkade förstå.

De förtiofem minuter det tar att gå är också ett värdefullt tillfälle att nöta in alla de skivor jag inte hann med att lyssna på under förra året. En dag tömde jag min iPhone på allt. Hela black metalsamlingen. Istället tryckte jag in ett gäng skivor jag missunnat, däribland Indukti som jag tidigare skrivit om, ett gäng välproducerade progressiva metal-skivor som blivit liggande; In Vain’s »Mantra« till exempel. Den gjorde mig lite besviken. Rätt mycket faktiskt. Jag utropade deras andra skiva »The Latter Rain« som årets bästa skiva 2007. En skiva som för övrigt innehöll saxofon. 70-tals-porrfilms-saxofon. Nu har de gjort ett nytt alster. Jag har spelat den några gånger … men … det drar för mycket åt country and western för min del. Det är väl den enda riktiga barriär jag inte lyckats bryta ned; country.

När indiescenen på 90-talet började vurma för soul hängde jag till viss del med. Isaac Hayes och Curtis Mayfield kan ju ingen normal människa förneka, men när scenen omfamnade countryn upplevde jag det som ett oerhört svek. Istället började jag lyssna på 10-kronors vinylskivor. Det blev Styx, Rush, Saga, Blue Öyster Cült och Yes för hela lilla slanten.
Jackson Browne i all ära. Och till viss del också David Lindley. Men därefter går det en knivskarp gräns. Allt bortom den gränsen är äcklig country och förtjänar inte att spelas. Och utövare bör skickas tillbaka i tiden för att byta plats med förintelsens judar, kommunister och zigenare. En countrymusiker är som bäst – och ni får mer än gärna citera mig – när han eller hon ligger naken, nedkissad och död på ett betonggolv i något av nazisternas koncentrationsläger.

Kanske är det just In Vain som inspirerat den norska black metalgruppen Emporors frontman Vegard Sverre Tveitan att plocka in saxofon på senaste alstret med soloprojektet Ihsahn. Den norska black metalsfären kan ju inte vara större än ankdammar i största allmänhet.
IHNSAHN »After«

Ihsahn’s tredje skiva »After« ska vara den tredje i en triologi, läser jag på wikin. Jag har ingen av de två övriga. Ihnsahn är en helt ny bekantskap för mig. Jag hittade skivan genom en blogg, blev intresserad när jag såg att det var norskt och att det på omslaget fanns ett svartvitt fotografi på ett gammalt kors tagit på en kyrkogård. Så billig och lättlurad är jag!

Första genomlyssningen var en jättebesvikelse eftersom musiken knappast går att kategorisera som True Norwegian Black Metal. Men Ihnsahn’s »After« har varit en av de (få) skivor som funnits i min iPhone på senaste tiden och jag har verkligen tvingat mig själv att lyssna på den.

Man ska ju inte säga att det är få grupper som klarar spela progressiv metal ungefär som Opeth. Det finns en hel del band som både klarar och kan. I mitt fall handlar det bara om att jag inte orkar ge dem alla en chans. Det blir lätt att man avfärdar det mesta. Något jag nu alltså bestämt mig för att råda bot på. För ger man »After« en ärlig chans att växa, vilket jag starkt rekommenderar att ni gör, så finns det en hel del matnyttigt att livnära sig på ett bra tag framöver.

Ironiskt nog är »After« svår att ta till sig för att den är så in-i-helvetes välproducerad att man baxnar. Även en backslick-kille från Stureplan kan uppvisa mänskliga känslor. Det gäller bara att ge honom en chans. Hur motbjudande och äcklig han än låter vid första intrycket.

Låt fem in i plattan, »Undercurrent«, är låten som får mig att kapitulera. Jag lyssnar på den när jag går från Bengans, längs Bangatan för att gena genom de isknaggliga vägarna i Slottskogen till det som en gång var Säröbanan. Jag hör att låten har bandlös bas. Det känns helt rätt just där och då. Särskilt med västkuststämsång och en modest saxofon. Allt faller på plats när Tveitan börjar growla ungefär halvvägs in i låten, för att sedan följas av saxofonen som tar de kanske sorgligaste och mest plågade saxofontoner jag någonsin hört.

Nickan Nordströms Saxparty del 1

Det har varit mycket jobb för mig den senaste tiden. Jobba, jobba, jobba, samma sak händer i morgon. Inte särskilt utvecklande. Särskilt inte när man inte får göra det som är roligt. Och bättre blev ju inte livet av att Gais den senaste tiden har börjat spela zombiebandy. Hoppet om en plats i Elitserien är definitivt död.

Ett par dagar var jag tvungen att hälla i mig en hel del öl för att över huvud taget kunna slappna av och komma till ro. Stressen biter när man börjar komma upp i åren. Jag är inte tjugofem längre. Samtidigt har man så mycket livserfarenhet att man lärt sig att inte göra för mycket. Jobb är bara jobb. Man ska jobba för att kunna leva. Inte leva för att jobba.

Med ett par dagars ledighet i ryggen, lite skridskoåkning, bandy och en hel del motion, utkristalliserar ett mönster den senaste veckan; saxofon. Något oväntat. Men är det något jag gång på gång den senaste veckan kommit på, så är det att just saxofon är jävligt bra:

De gamla sjuttiotalsproggarna Fläsket Brinner gav en spelning på Nefertiti. Jag lyckades faktiskt utan större besvär lura med mig kärestan, kanske för att Nef var hennes ungdomshak. Det är inte ofta vi går på samma konserter. Senast var Way Out West då hon stod jämte mig och hatade My Bloody Valentine. Som straff tvingade hon mig att se den den där äckliga lilla brittiska popfittan Lily Allen. Men kärestan orkade själv inte mer än två låtar.

Jag betalar givetvis inträde för kärestan. Stället är packat av folk i den övre medelåldern. Alla ser de ut som de är eller har varit musiklärare i Majorna. Jag vill bjuda kärestan på en öl. Hon vill först ha en engelsk cider, men ångrar sig när hon ser priset. Den är för dyr. Mina pengar är ju hennes, resonerar hon antagligen. Istället väljer hon en tjeckisk öl.
– Nähä, säger jag bestämt. Välj något annat som jag kan uttala.
Hon envisas dock. När bartendern tar upp min beställning så blir jag tvungen att peka på kranen och beställa »en sådan«. Själv beställer jag en gotländsk IPA.

Det väller in en hel del folk som inte ser ut att behärska vare sig flöjt eller piano. De beställer »stor stark« trots att det inte finns på tavlan. De får industriöl. Så kommer en kille fram till baren och beställer en Leffe.
– Vad är det man beställer här, undrar en kille bakom honom.
– Leffe.
– Säger man så?
– Ja, om det är en »Leffe« man vill ha.

Vi ställer oss och väntar på Fläsket. Min IPA känns som en hel måltid. Jag känner mig proppad. Tänker på förrförra bokmässan då jag drack ett flertal IPA i Komikas och Man av Skuggas monter, jämnade till med några industriöl i kapitalets monter, för att senare på kvällen beställa in Gammeldansk citron och ytterligare några IPA på Haket. Dagen efter var jag helt sänkt. Jag spydde långt fram på kvällen. Detta trots att jag inte drack mer än sju-åtta öl. Och en gammeldansk. Inte mycket mer än vad man får i sig en måndag förmiddag. Jag har spekulerat i en hel del ifall det var just det att jag drack IPA som gjorde att jag mådde så där dåligt dagen efter. Indian Pale Ale är ju rätt rik på humle. En öl kan ju säkert innehålla lika mycket som ett sexpack industriöl? Min slutsats lutar åt att det faktiskt är så – ett helt amatörmässigt antagande. Och trots avsaknaden av en trovärdig vetenskaplig avhandling i ämnet, har jag sedan förrförra bokmässan varit lite mer försiktig med IPA. En eller två får räcka. Idag blir det inte mer än en. En gotländsk.

Så plötsligt kommer en kille förbi, eller kanske en medelålders man om vi ska vara noga, med likadant glas som jag. Vi tittar på varandra. Han ser ungefär ut som jag, tänker jag. Han tittar på mig och verkar tänka samma sak. Hans hår är rufsigare. Och. Jag har inget hår kommer jag på. Just det. Det tappade jag när jag var tjugoett.

Doppelgängern masar sig förbi och jag tänker på en annan doppelgänger jag såg på Järntorget några dagar tidigare. Han var längre och hade också hår. Men han hade inga glasögon.

– Hur ropar man in Fläsket Brinner egentligen, frågar jag kärestan. Som om hon skulle veta, men jag försöker bara föra en konversation.
– Fläsket! Fläsket! Fläsket! skanderar jag tyst och hötter med knutna nävar. Jag tittar frågande på henne, men hon är inte med på noterna.

Så kommer någon i bandet, bärandes på en gitarr, och försöker äntra scenen. Men han fastnar i publikhavet och stånkar och stönar uppgivet.
– Jävlars vilken gammal gubbjävel, tänker jag. Han ser verkligen ut att komma från långvården.
Någon hjälper gubben upp på scen. Kärestan skrattar. Och gubben fumlar med sina sladdar vid förstärkarna. Han måste helt klart varit med i originaluppsättningen. På en höft försöker jag räkna ut hur gammal han kan tänkas vara. Säkert sjuttio kommer jag fram till. Jag konsulterar kärestan. Och får medhåll. Resten av bandet kommer in. En liten pensionärsförening.

Så kör de igång. Och det ordentligt. Det är Bo Hansson-toner och gubben med gitarren kan verkligen rocka. Jisses. Det behövs mer än ett hårt slag av ett bollträ för att ta död på den gubben, tänker jag. Han verkar inte ha gjort annat än att spela gitarr i sina dar.

Och där, under konserten, så kommer jag på mig själv med att tänka att »det är jäkligt bra med saxofon«. Saxofonisten och gitarrgubben kör vemodiga fina melodislingor tillsammans. Det är så bra. Det nästan ryser uppför nacken. Jag känner igen de flesta låtar, trots att jag faktiskt inte har en enda Fläsket Brinner-skiva. Men det är ju en grupp som finns på allsköns samlingar. Som jag har. Och de spelar ett par låtar från Bo Hanssons »Sagan om Ringen«. Den har ju alla.

Tråkigt nog är det bord och mat som gäller framför scen. Det blir som en 1-klass-avdelning. De som vill ha en bra och fin plats kan köpa det. Majornas samtliga musiklärare har lagt beslag 1-klass-platserna. Rimmar jävligt illa med progg tänker jag. Men är det inte signifikativt för den generationen de tillhör? Att sälja ut sina ideal. Ena dagen predikar de Marx, nästa dag jobbar de på reklambyrå. Jag kan inte låta bli att stå och reta mig på uppdelningen. Men jag får inget medhåll av kärestan. Jag gnisslar tänder och tänker på min egen situation. Jag är ju för fan själv en reklamhora kommer jag på. Vad har man för val när man sitter i en rävsax? Bäst att hålla käften. Socialister och kommunistsvin är illa omtyckta.

(Mer saxofon utlovas framöver. Fortsättning följer, som det heter.)

This one goes out to the one I love ....

När kärestan och min son var och handlade på den lokala (och värdelösa) stormarknaden (som jag själv bojkottar), plockade de i affären ned en potatis som de tyckte var formad som ett hjärta. Så fel de hade.

(Lägg märke att det är lite mögel på palsternackan.)