God Jul för helvete!

(Nej, jag kan verkligen inte göra ett inlägg utan svärdommar.)

Dags att utse årets album!

Något av det löjligaste man kan göra är att utse årets album. Jag kan reta mig fördärvad på tidningar och recensenter som gör det. De har alltid fel. Och de har ingen koll.

Eftersom jag gjort några illustrationer till Sonic Magazine trillar den ned i brevlådan och ger mig magsyra ungefär varje månad. Mest för att avsaknaden av norsk black metal är så påtaglig, men ungefär lika mycket för att det progressiva innehållet kan sammanfattas med "Dungen". Ett och annat guldkorn bjuder dock tidningen (eller kanske snarare magasinet) på. Bland annat hade jag nog aldrig upptäckt Vooden Shjips (som tagit sitt namn ifrån min favoritlåt med Jefferson Airplane) eller Andi Almqvist – om det inte vore för att de varit med på den medföljande cd-skivan "Sonically Speaking".

Indiepop är för mig numera ett avslutat kapitel, och det är inte utan anledning som det hänger en skylt med texten "indiepop förbjuden" på entrén till Smakfascistens skivbutik. När framförallt band från staterna började flörta med country drog jag mig ur den där svängen. Jag kan med det mesta, men inte country (lite pragmatiskt av mig eftersom jag älskar bland annat The Lancaster Orchestra).

Band of Horses är ett annat band som jag upptäckt genom Sonic. Och Band of Horses är väl det band som de flesta recensenter tycker har presterat årets album; "Cease to begin". Det är indiepop och det är country-influerat. Och det är förbjuden mark för min del. Kanske mest för att alla gillar det. Men vad fan, jag kan inte annat än gilla det jag också. Det är sådan där musik som man sitter och är olycklig kär till. Röker lite cigaretter och så ... Självklart är det inte årets bästa. Någon åsna är jag inte. Röker gör jag inte. Olyckligt kär är jag inte heller.

Årets album har – enligt mig – det norska bandet In Vain kommit med; "The Latter Rain". En grym black metal-resa, förenad med progressiva utflykter till allsköns genrer. "Den här skivan har allt", skulle det lite klichéaktigt kunna stå i annonsen.

Att en sådan musiknörd som jag själv utropar "årets album" är ett stort ironiskt skämt. Jag har nog kanske köpt en fyra, på sin höjd fem album som är släppta i år. Jag köper (visst laddar jag ned lite också, men bara sådant som jag redan har på vinyl, och skit som Gwar, Queen och Great White) mycket skivor, men nuförtiden är jag totalt insnöad på norsk black metal, svensk progg och monotont progressiv metal; så som ISIS, Pelican och OM. Och vad fan, Neurosis, Mastodon och Baroness får inte glömmas bort.

I slutet på januari är det julafton!

Här är lilla omslaget på nya albumet. Ett fullmatat album med kiss-ass-serier! Serier så politiska att de inte fick publiceras i den svenska serietidningen Ernie (detta kunde varit ett skämt, men det är det inte).

Den oroliga pappan.

I helgen skulle vi egentligen ha åkt ned till Helsingborg, men lilltjejen drabbades av vinterkräkan och vi fick snöpligt stanna hemma.

Vinterkräkan undvek vi förra året, men året dessförinnan trodde jag min dotter skulle stryka med. Hon höll på att dö av uttorkning. Utan att överdriva, såg hon ut som hon var ett andetag från döden. Ja, eller så kanske jag överdriver ändå, för jag får lätt panik när hon drabbas av någon allvarligare sjukdom. En gång har jag ringt ambulans, helt i onödan. En annan gång körde jag henne själv – berusad och helt panikslagen – till sjukhuset.

Antagligen beror detta på att jag är en icke jämställd människa. För om min son blir överkörd av en långtradare så fnyser jag bara ett "res-på-dig". Men lycka till med att försöka förklara det för mig när dottern blir sjuk. Jag är inte mottaglig.

I år var jag dock inte orolig för att dottern skulle dö. Jag tyckte hon verkade riktigt stark. Inte för att min bedömning beror på att jag på något sätt blivit en bättre människa, utan snarare är det så att det är hon som blivit det.

När vi då inte åkte iväg till skåneland, utan var hemma, fick jag chansen att gå på bandy. Sicken tur! Detta när anrika Nässjö kom på besök.

Det oresonligt kämpande Gais som fick stryk mot Kungälv var dock som bortblåst i första halvlek. Man kan väl utan att vara elak säga att Gais hade två bandyspelare på plan som platsar i allsvenskan. Nässjö var i och för sig inte mycket bättre, men de satte sina hörnor. Det gjorde INTE Gais. Inte förrän i andra halvlek då de briljerade och hämtade upp ett 0-3-underläge. Detta sporrade dock bara Nässjö, som tryckte till Gais med 5-4.

"Faán", säger jag åt denna överjävliga förlust.

Bandykorven som serverades var ingen wienerkorv, utan en billig slaskprodukt som säkert innehöll både det ena och det andra, som ingen skulle drömma om att äta om de visste vad det var de åt. Nästa gång är det väl läge att ladda portföljen med en termos varm wienerkorv istället för kaffegök. Ja, eller två termosar. Det får man väl plats med.
Men på det stora hela taget var det en riktig bandyfest med strålande solsken. Och i pausen spelades Rainbow med Dio på sång. Kan det bli bättre?

Det kom en julklapp!

För några dagar sedan fick jag nog:
– Jamen fy fan för denna jävla barnmat!
Våra barn bestämmer menyn. Det är spagetti och köttfärssås, potatismos och köttbullar, potatismos med fiskpinnar och plättar var och vareviga dag. Jag spyr på skiten!

En helg stod jag och gjorde, i ett diplomatiskt försök att ena barnens önskemål med mina, köttfärssås på italiensk vis. Ett riktigt långkok. Med selleri, morötter, vitt vin, kycklinglever, vitlök och rökt sidfläsk utöver de vanliga ingredienserna. Men det hade jag inget för.
– Blä!
Och ingen åt. Inte ens kärestan. Helvete! De smakade inte ens. Inte förrän jag hotade dem med utebliven lördagsgodis (kärestan behövde jag inte hota).

Så häromdagen, då jag inte orkade med ungarnas makt över min kost. Då kommer – bokstavligen som ett brev på posten – ett förkläde från SKTF och texten: "Chefen i fokus". Det är jag det! Revolution. Jag är åter chef vid spisen. Och jag har ett förkläde som signalerar vem som bestämmer. Nu ska jag laga min favoritmat varenda dag; det bli porter och gammeldansk, morgon, middag och kväll. Ungarna kan svälta.

Night Fisher av R. Kikuo Johnson

"Night Fisher" heter ett seriealbum tecknat av R. Kikuo Johnson och utgivet av Fantagraphics Books 2005.

Loren Forester ser ut som Harry Potter, men han saknar helt magiska krafter. Han bor på Hawaii tillsammans med sin pappa som driver en tandläkarpraktik. Den ensamstående pappan får arbeta hårt för att betala deras stora hus, stadsjeepen och Lorens studier på en privatskola. Tiden räcker inte riktigt till, och Loren och hans pappa möts endast som hastigast i hemmet.

Loren säger till sin vän Shane från privatskolan, att en sådan pappa ska inte han bli när han blir stor. Han ska minsann åka hem när arbetstiden är slut och vara med sina barn.
"Lägg av", säger Shane. "Skulle du hellre vara hemma hos farsan, än tillsammans med mig och röka på?"
Det är här vi träffar Loren Forester, i brytningspunkten mellan barndomen och det nalkandes vuxenlivet. Mellan pappan och vännen Shane. Mellan de välbärgade och de fattiga. På många sätt är det ett seriealbum som skildrar klass-skillnader.

Loren och Shane har allt man kan begära. Framför allt föräldrar som älskar dem, som skulle förlåta dem vad de än gjorde. Och kanske det är just därför de båda vågar bege sig ut på tunn is. Pröva på droger, stjäla och göra inbrott. För vad som än händer är de trygga. De är A-barn.

Johnson är en mycket driven och hantverksmässigt skicklig illustratör. Han jobbar grafiskt med tusch och pensel. Välkomponerade bilder som får liv av hans penseldrag.

Något jag som jag tycker är roligt är de små tekniska beskrivningar som Johnson stoppar in i handlingen. Till exempel när den drogpåverkade Loren försöker göra en knut. De tillför verkligen en känsla som är lätt för läsaren att relatera till.

Helt klart en av de bättre serierna jag läst på flera år.

Årets första julkort!

December har knappt hunnit börja förrän första julkortet dimper ned på hallgolvet. Det är till mig och min dotter. Vem är det som är så tidigt ute, funderar jag när jag öppnar det vita kuvertet. Herr Elefant såklart. "Hurra för krigsmakten!", hälsar han.

Jag blir tvungen att fira med lussekatter!