Det var genom Torbjörn Hallgren jag första gången hörde talas om det franska metalbandet Gojira. Eftersom Herr Hallgren har visat sig ha riktigt god smak så kollade jag ganska ögonblickligen upp dem. Laddade ned The Way of all Flesh och lyssnade på den ett antal gånger. Det lät väl som okej metal, tyckte jag då. Jag hade dock svårt att hitta någon ingång i musiken. Det lät väl mest som allt annat. Jämnbra döds, typ.
Jag har aldrig riktigt begripit varför Gojira har nämnts i samma mening som jänkarproggarna Mastodon. Jag ser inga likheter annat än att de båda bandet inte passar in bland de traditionella metalgenrerna. Men till en början begrep jag inte ens det. Om Gojira, alltså.
Mastodon begrep jag däremot tidigt. Efter att ha sett en video med dem på ZTV klottrade jag ned deras namn på en lista över intressanta grupper jag skulle kolla upp. När jag sedan såg Remission i den där hårdrocksskivbutiken (vars namn jag verkligen inte kommer ihåg) nere i Göteborgs centrum förstod jag direkt av bara omslaget att jag skulle älska det. Det blev ett inköp direkt. Sedan dess är jag en inbiten Mastodonbeundrare. Efter något år eller så, fick jag också se dem för första gången då de var förband till Slayer och Slipknot i Scandinavium 2004. De såg ut som ett gäng hipsters. Och de fick knappt tillgång till PA’t då de spelade. Lite fräckt att förband alltid ska ha så tunt ljud. Ändå var det sketbra. Efteråt kunde jag bara rest mig och gått. Det fanns inget mer att uppleva den kvällen.
När Mastodon nu skulle spela på Metaltown utanför Göteborg fick jag ångest. Det var så mycket annat skoj som hände den dagen. Men jag tänkte tills sist att detta blir säkert sista chansen för mig att se dem innan de knarkar ihjäl sig. Så jag löste biljett till lördagen. Enda dagen jag kunde gå. Och jag hade nog inte orkat två dagar heller. Jag blev helt jävla slut av att vara på den småländska fyllefestivalen Muskelrock. Gå omkring nykter där var inte direkt jätteroligt. Men grymma spelningar var det förstås; Year of the Goat, Brutus och Early Man för att nämna höjdarspelningarna. Bäst av allt var dock fläsklägget med surkål som Kafé Deluxe-killarna kokat ihop. Jävlars vilket mört och gott kött. »Lika gott som marsipan«, som min bortgågne morfar antagligen skulle ha uttryckt det.
Year of the Goat blev också första konserten på Metaltown. Jag var lite orolig över att jag inte skulle komma fram i tid. Metaltown har ju varit en av Sveriges mest kritiserade festivaler och bland annat haft en hel del problem med bussar till och från området. Men i år flöt allt riktigt bra och vi hamnade framför scenen i god tid. Metaltown visade sig i år vara en riktigt professionellt genomförd festival, och jag såg inga konstigheter någonstans. Tvärtom. Dessutom var folk i det närmaste nyktra jämfört med Muskelrock där man får lov att kånka in kassavis med starköl på området – bara det är tappat på burk eller pet. Glasflaskor är däremot inte tillåtet att kånka in.
Jan, som jag var med på Metaltown, vi drack några Graveyard-öl utanför området innan. Jag hade beställt en platta från Systembolaget. Tack och lov skulle vi dela på den, för det hade varit jobbigt att behöva dricka upp en hel platta själv. Ölen var tunn och bara blaskigt besk. Cocktopussy-illustrationen på burken var enda behållningen. Vi tog dock bara med oss fyra till festivalen. Annars hade vi väl kissat på oss.
Gnäll och kritik skulle det dock visa sig bli på Metaltown ändå, i vart fall enligt Bella Stenberg på Göteborgs-Posten. Detta för att spelschemat levererade ett par duktiga krockar; främst Mastodon vs Gojira (en schysst filmtitel förresten) där Bella skrev att valet i hennes fall var enkelt: Gojira. I mitt fall var det ännu enklare: Mastodon.
Mastodon var ju så satans bra. Jag har inte sett dem live efter att de släppte Crack the Skye, annat än på dvd; den där Aragonspelningen som är riktigt hemsk. Riktigt usel. Jag klarar inte ens av att höra på eländet. Men utanför Göteborg levererade de. De har också onekligen en stor katalog att ösa material ur.
Gojira-krocken bekymrade mig alltså inte det minsta. Men jag tänkte någon gång innan festivalen att jag kan väl åtminstone ladda ned en konsert och se vad jag missade. Så i början på veckan kom jag ihåg att jag hade tänkt det. Hittade en konsert på nätet som jag laddade ned. Öppnade upp och av någon anledning blev det fjärde spåret på The Link Alive. Där knapprar trummisen Mario Duplantier i gång Embrace the World så enkelt och avskalat att jag begrep vad det handlade om med en gång. Rytm!
Konserten jag hade tankat ned hade sketdålig bild, så jag ville inte fördärva upplevelsen med att titta vidare. Jag surfade ut och hittade genast istället en Live-dvd, plus en utgåva av det nya kommande albumet med tillhörande live-dvd. Att det inte var samma live-dvd jag precis kikat på brydde jag mig inte ens om att kolla efter. The Flesh Alive-dvd’n hade en dokumentär om bandet. Sånt gillar jag! Både Mastodon och Vreid har gjort lyckade sådana dokumentärer. Så det skulle säkert vara bra!
Beställningen kom sedan lagom till fredagen. Jag hade då kvar två Graveyard och dessutom fanns en slatt Bulleit bourbon kvar i en flaska hemma, så jag såg fram emot en kväll i soffan framför teven och stereon. Men det gick inte för sig. Ingen av de övriga medlemmarna i den familj jag tillhör och bor ihop med var särskilt intresserad av fransk metal. Jag försökte med argumentet att det var en given fortsättning på kvällen som kärestan inlett så fint med fransk fisksoppa och fransk chardonnay. Men nä. Jag blev tvungen att sätta mig med den bärbara familje-pc’n och sonens Call of Duty-lurar.
Jag började med Bordeaux-spelningen på The Flesh Alive. Den är nog en av de bästa konsertinspelningar jag någonsin har sett. Pollet på pollet trillade ned. Och klockan två på natten hade jag sett dokumentären, tre konserter med i stort sett samma låtar, och lyssnat på de flesta av dessa låtar på Spotify. Nu förstår jag Gojira. Som först.
Gojira är ju svinbra! Trummisen Mario är ju inte bara ryggraden – utan han är själva skelettet som bygger upp bandet och musiken. Han är ju helt otrolig! Jag har inte fastnat så för rytmer sedan jag hörde Sepeltura’s Roots.
Där sent på natten slår det mig också att det inte varit ett enda gitarrsolo. Inte ett enda. I normala fall är det ett stort minus i min bok. Men med Gojira saknar jag inte den typen av utsvävningar. Marios trumsolon och rytmiska utsvävningar väger upp mer än väl.
Sedan måste jag säga det att A Sight to Behold och nya spåret Liquid Fire är så jävla bra. Det känns som en naturlig fortsättning på både Neil Young’s skiva Trans och gruppen Trans Am’s skiva Futureworld där den gemensamma nämnaren är vocoder-sång. Vem kunde tro det? Och hur kunde jag undgå att höra det när jag tidigare lyssnade på The Way of all Flesh? Jag vet faktiskt inte.
