Snart kommer det fjärde albumet från Dungen. Redan nu kan man lyssna på ett smakprov på deras My Space-sida:
"Sätt att se."
Så måste jag tipsa om Sub-pop-bandet Comets on Fire’s jamsession med Wolf Eyes som man hittar på deras My Space-sida. "Wolf Eyes Middle vers" heter låten. Kan man annat än älska?
onsdag 27 augusti 2008
tisdag 26 augusti 2008
Hata Kalle Anka.
Kulturdebatten har blossat upp igen. Äntligen, får man väl lov att säga. OS-helvetet stod i vart fall mig upp i halsen. Nog för att sport är kultur, men dessa extrabilagorna är så långt ifrån kultur man kan komma.
Upprinnelsen till kulturdebattens vara eller inte vara, är vad jag kan förstå bland annat att Svenska Dagbladet ska – eller har – gjort om sina kultursidor. Eftersom jag varken är blå eller tjockhultare så kan jag inte säga vilket. Och – till saken hör också – att även om jag hade koll på Svenskan – så skulle jag vägra erkänna det. Kritiker, förläggare och författare är dock oroliga för att nivån ska sjunka, att masskulturen ska trampa in och göra anspråk på det som endast kvalitativ borgerlig litteratur kan förmedla: en korrekt och riktig världsbild.
På bland annat Aftonbladet har man försökt att nyansera debatten, och göra den lite mer human och röd. Bland annat gjorde Erik Wijk ett fruktlöst försök att värva Malte Persson, som för tillfället är månadens erbjudande. Kanske fanns det någon form av sarkasm bakom erbjudandet, men Malte Persson visade med bravur hur bildad han är och lufsade iväg som en stor ståtlig tiger som något vågat pinne-peta på.
Förläggaren Svante Weylers vill att debatten ska handla om högt och lågt. Om den riktiga litteraturens vara eller inte vara. Den debatten vill jag se om serier. För är det ett medie som verkligen dras med lik i garderoben – så är det seriemediet.
Under 2000-talet har serien uppnått en riktig hög nivå, där jag ser David B’s »Epileptic« och Craig Thompsons »Blankets« som de stora milstolparna. Stora tunga böcker som verkligen berättar om den värld vi lever i på ett personligt sätt. I Sverige har det äntligen börjat dyka upp små tunga namn som Li Österberg & Patrik Roshling, Henrik Bromander, Åsa Grennvall, Anneli Furmark och Marcus Ivarsson för att nämna ett fåtal, som börjar föra upp den svenska serien till en hög nivå.
Men över allt detta fina som håller på att ta form, så hänger kapitalismen i form av Kalli Anka-spöket och flinar förväntansfullt.
Upprinnelsen till kulturdebattens vara eller inte vara, är vad jag kan förstå bland annat att Svenska Dagbladet ska – eller har – gjort om sina kultursidor. Eftersom jag varken är blå eller tjockhultare så kan jag inte säga vilket. Och – till saken hör också – att även om jag hade koll på Svenskan – så skulle jag vägra erkänna det. Kritiker, förläggare och författare är dock oroliga för att nivån ska sjunka, att masskulturen ska trampa in och göra anspråk på det som endast kvalitativ borgerlig litteratur kan förmedla: en korrekt och riktig världsbild.
På bland annat Aftonbladet har man försökt att nyansera debatten, och göra den lite mer human och röd. Bland annat gjorde Erik Wijk ett fruktlöst försök att värva Malte Persson, som för tillfället är månadens erbjudande. Kanske fanns det någon form av sarkasm bakom erbjudandet, men Malte Persson visade med bravur hur bildad han är och lufsade iväg som en stor ståtlig tiger som något vågat pinne-peta på.
Förläggaren Svante Weylers vill att debatten ska handla om högt och lågt. Om den riktiga litteraturens vara eller inte vara. Den debatten vill jag se om serier. För är det ett medie som verkligen dras med lik i garderoben – så är det seriemediet.
Under 2000-talet har serien uppnått en riktig hög nivå, där jag ser David B’s »Epileptic« och Craig Thompsons »Blankets« som de stora milstolparna. Stora tunga böcker som verkligen berättar om den värld vi lever i på ett personligt sätt. I Sverige har det äntligen börjat dyka upp små tunga namn som Li Österberg & Patrik Roshling, Henrik Bromander, Åsa Grennvall, Anneli Furmark och Marcus Ivarsson för att nämna ett fåtal, som börjar föra upp den svenska serien till en hög nivå.
Men över allt detta fina som håller på att ta form, så hänger kapitalismen i form av Kalli Anka-spöket och flinar förväntansfullt.
måndag 25 augusti 2008
Ett litet tips …
Sveriges bästa sajt om (och med) serier heter Komika Magasin. Jag har precis skrivit en recension där. Kolla upp det!
söndag 10 augusti 2008
Väckelsemöte i Slottsskogen.
Jag upptäckte Neil Young 1984. Det var det året han skulle spela i Stockholm tillsammans med Nils Lofgren. Jag hade sett Lofgren på Olympen i Lund och var (är) ett hängivet fan. Neil Young visste jag då inte vem det var, men jag beställde »American Stars & Bars« och »The Beach« ur LP-Fyndet-katalogen för att lyssna in mig på hans musik. Konserten blev inställd några dagar efter det att jag fått skivorna med posten.
Min Neil Young-samling kom dock att växa. Sju år senare var den mer eller mindre komplett. Jag fullkomligt gick in i Youngs musik. Jag lärde mig att spela akustisk gitarr till »American Stars & Bars«. Och »Heart of Gold« blev den första låten jag lyckades lära mig. När jag så småningom köpte en elgitarr kunde jag stå i timtal och improvisera till »Cortez the Killer«, »Like a Hurricane« och »Down by the River«. Ännu mer tid spenderade jag ensam och olyckligt förälskad, rökandes i min storblommiga soffa med »Barstool Blues«, »Powderfinger« och »Alabama« i stereon som tröst.
När jag vid en morgon lämnade frukostbordet för att sätta på »After the Goldrush« sa min kompis Åsa som då sovit över högt för sig själv att – med tydlig sarkasm – "nu ska Nickan gå till kyrkan". Det var mycket träffande. Så satt jag där apatisk, rökte ett par cigaretter och lyssnade till prästens predikan.
Nio år efter den inställda Stockholmskonserten, NIO ÅR av total hängivenhet, skulle så mitt tillfälle att äntligen få se Neil Young komma. Neil skulle spela tillsammans med Booker T på Roskildefestivalen. Mina förväntningar var enorma. Och mötet 1993 blir en total besvikelse. Jag var helt tom efteråt. Jag drog mig undan sällskapet, grät och söp mig full.
När jag kom hem från festivalen fann jag tröst i Nils Lofgrens »See What Love Can Do«.
Jag gav bort »Harvest Moon«. Skivan kom att representera konserten. Jag HATADE den. Neils skivor blev så småningom demonstrativt undanskuffade. Jag kom aldrig över besvikelsen efter konserten 93. Uppbrottet blev dock väldigt utdraget. Och känslokallt. Jag hade gjort slut. Det var över.
Under denna period hann Neil med att besöka Roskilde en gång till. Med Crazy Horse. Då var det mycket bättre. Men av någon anledning bleknade minnet av den konserten rätt fort. Kanske för att jag då vande av mig behovet att höra Neils predikningar. The damage was done – så att säga.
Igår spelade Neil Young i Slottskogen, på Way out West-festivalen. Jag var där med blandade känslor. Och jag var nog där, mer som sällskap till min käresta, än för att se Neil. Men mötet med Neil blev denna gång positivt. Jag var redo att förlåta. Inte minst för att Nils Lofgren talat om för mig, med sin senaste skiva med Neil-tolkningar, att tiden var mogen. Och när Neil som tredje låt spelade »Powderfinger« fick jag den upplevelse jag ville ha 1993. Stålbadet. Allt blev förlåtet. Jag släppte all agg jag hyst mot honom efter Roskildekonserten. Och jag tror för första gången jag förstod hur mycket den låten betytt själsligt för mig. Och jag blev förvånad över att jag fortfarande mindes texten.
När jag kom hem, plockade jag fram skivorna igen. »Weld« hade hunnit bli väldigt dammig. Och när jag nu lyssnar på »Powderfinger« är jag glad att jag verkligen överlevde de där åren. Men det har jag Nils att tacka för.
Nu kan jag gå vidare.
(Gårdagens låtlista:)
1. Love and Only Love
2. Hey Hey My My
3. Powderfinger
4. Fuckin’ Up
5. Cortez the Killer
6. Cinnamon Girl
7. Lonesome Me
8. Mother Earth
9. Needle and the Damage Done
10. Unknown Legend
11. Heart of Gold
12. Old Man
13. Just Singing a Song Won’t Change the World
14. Get Back to the Country
15. En purfärsk ny låt. (Sweet Changes?)
16. Words
17. Keep on Rockin’ in the Free World
Extranummer:
18. A Day in a Life (Beatles-cover)
Min Neil Young-samling kom dock att växa. Sju år senare var den mer eller mindre komplett. Jag fullkomligt gick in i Youngs musik. Jag lärde mig att spela akustisk gitarr till »American Stars & Bars«. Och »Heart of Gold« blev den första låten jag lyckades lära mig. När jag så småningom köpte en elgitarr kunde jag stå i timtal och improvisera till »Cortez the Killer«, »Like a Hurricane« och »Down by the River«. Ännu mer tid spenderade jag ensam och olyckligt förälskad, rökandes i min storblommiga soffa med »Barstool Blues«, »Powderfinger« och »Alabama« i stereon som tröst.
När jag vid en morgon lämnade frukostbordet för att sätta på »After the Goldrush« sa min kompis Åsa som då sovit över högt för sig själv att – med tydlig sarkasm – "nu ska Nickan gå till kyrkan". Det var mycket träffande. Så satt jag där apatisk, rökte ett par cigaretter och lyssnade till prästens predikan.
Nio år efter den inställda Stockholmskonserten, NIO ÅR av total hängivenhet, skulle så mitt tillfälle att äntligen få se Neil Young komma. Neil skulle spela tillsammans med Booker T på Roskildefestivalen. Mina förväntningar var enorma. Och mötet 1993 blir en total besvikelse. Jag var helt tom efteråt. Jag drog mig undan sällskapet, grät och söp mig full.
När jag kom hem från festivalen fann jag tröst i Nils Lofgrens »See What Love Can Do«.
Jag gav bort »Harvest Moon«. Skivan kom att representera konserten. Jag HATADE den. Neils skivor blev så småningom demonstrativt undanskuffade. Jag kom aldrig över besvikelsen efter konserten 93. Uppbrottet blev dock väldigt utdraget. Och känslokallt. Jag hade gjort slut. Det var över.
Under denna period hann Neil med att besöka Roskilde en gång till. Med Crazy Horse. Då var det mycket bättre. Men av någon anledning bleknade minnet av den konserten rätt fort. Kanske för att jag då vande av mig behovet att höra Neils predikningar. The damage was done – så att säga.
Igår spelade Neil Young i Slottskogen, på Way out West-festivalen. Jag var där med blandade känslor. Och jag var nog där, mer som sällskap till min käresta, än för att se Neil. Men mötet med Neil blev denna gång positivt. Jag var redo att förlåta. Inte minst för att Nils Lofgren talat om för mig, med sin senaste skiva med Neil-tolkningar, att tiden var mogen. Och när Neil som tredje låt spelade »Powderfinger« fick jag den upplevelse jag ville ha 1993. Stålbadet. Allt blev förlåtet. Jag släppte all agg jag hyst mot honom efter Roskildekonserten. Och jag tror för första gången jag förstod hur mycket den låten betytt själsligt för mig. Och jag blev förvånad över att jag fortfarande mindes texten.
När jag kom hem, plockade jag fram skivorna igen. »Weld« hade hunnit bli väldigt dammig. Och när jag nu lyssnar på »Powderfinger« är jag glad att jag verkligen överlevde de där åren. Men det har jag Nils att tacka för.
Nu kan jag gå vidare.
(Gårdagens låtlista:)
1. Love and Only Love
2. Hey Hey My My
3. Powderfinger
4. Fuckin’ Up
5. Cortez the Killer
6. Cinnamon Girl
7. Lonesome Me
8. Mother Earth
9. Needle and the Damage Done
10. Unknown Legend
11. Heart of Gold
12. Old Man
13. Just Singing a Song Won’t Change the World
14. Get Back to the Country
15. En purfärsk ny låt. (Sweet Changes?)
16. Words
17. Keep on Rockin’ in the Free World
Extranummer:
18. A Day in a Life (Beatles-cover)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
