VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

fredag 24 april 2009

It Came Crawling Out From The Cellar

Jag sparar det mesta jag tecknar. Alltifrån rent kladd, till skisser och original. Jag Katalogiserar det däremot inte, utan allt stoppas i stora kartonger som förpassas till vind och källare efter devisen: "det kan vara kul att se på någongång". För det är det.

Förra veckan plockade jag upp en sådan där kartong. I kartongen hittade jag en hel pärm full av sångtexter. För jo, jag har varit med i ett band. Där fanns inte bara själva texterna, utan nästan varje utkast till dem fanns bevarat. Dessutom hittade jag dikter, brev och en maskinskriven novell på 11 sidor! Jösses. Jag satt hela kvällen, långt in på natten och läste. Jag tyckte det var skitkul, och så tänkte jag på de där tillställningarna där man på en scen läser ur sina dagböcker. Och alla skrattar. Att delta i något sådant hade varit ett perfekt sätt att skämma ut sig.

I den där pärmen med alla jobbiga självmordstexter fann jag vårt bands officiella affisch eller vad man ska kalla det. "Karezza", kallade vi oss (Och snälla, snälla, snälla, ta inte reda på vad det betyder. Det är sjukt pinsamt). Så om ni någon gång undrat vad det är för affisch som pryder Smakfascistens affärsdisk, så är det just denna. Illustrationen är i vart fall lysande. "Rottne Records" – kan det bli fräckare än så? Och en liten referens till serietidningen Love & Rockets som jag på den tiden läste.


Jag är fubbet som gormar med en cigg i örat. Detta var alltså på den tiden det växte så pass många hårstrån på mitt huvud att de tillsammans kunde bilda en frisyr. Vid sidan om mig står Mikael Jansson och spelar gitarr. Även han kunde skriva pinsamma texter. Han låg bland annat bakom texten till vår högst lokala hit "Stoneface". Vår enda låt med engelsk text. Bakom sitter vår trummis "Blarren". Han sparkades efter ett tag och ersattes med en trummaskin som fick namnet "Blarren". Vi hade ingen bas och var alltså långt före White Stripe. Själva beskrev vi vår musik som en blandning av Ulf Lundell och Motörhead. Låt oss aldrig mer beröra detta ämne igen.

onsdag 25 mars 2009

ÄNTLIGEN!


Det är ju inte det att jag har slutat skriva, för mina texter hittar ni numera på Komika Magasin. Men visst. Den här bloggen missköter jag. Men se på mig med mina stora Bambi-ögon: jag har ett liv!

Men skit i det. Äntligen har det hänt! Och jag pratar inte om att Ronnie Sandhal har fått Nobelpriset – utan om att vi äntligen har kommit tillbaka till 1977; året då punken fördärvade allt det fina som den proggressiva musiken byggt upp. Året då King Crimson bryskt förpassades i garderoben med allt annat som var bra. Inte för att punk är dåligt. Nej. Men det är dåligt att bara ETT band i hela världen klarade övergången med bravur: Rävjunk. De skrek: "There can be only one!" och på marken låg Bill Brufords huvud i en pöl av blod. Och inte bara hans. Det var många som fick sina huvuden avkapade av Kurgan.

Men nu är vi äntligen där: proggen är tillbaka. IN YOUR FACE! Mastodon släpper "Crack the skye" och alla sår är läkta. Det tog 22 år. Tjugotvå ÅR. Ungefär vad det tar för en människa att bli något sådär mogen. Och äntligen kan vi proggare komma ut ur vår garderob med erkännandet: 
– Jag är en proggare!
Länge har jag lyssnat på rock, rockabilly, hardrock, heavy metal, jazz, jazzmetal, hip-hop, rapmetal, pop, indiepop, grunge, classic, aor, funkadelic, punk, black metal, death metal, corny metal, king of the pops metal, falukorv metal, fispop, discomental, industrijazz, folk, country ’n western (såklartjagintehar), the gothenbourg sound (sucks), häjkån bäjkän och ja ni fattar. Men NU: jag lyssnar på progg. Allt i ett. Ungefär som när Vidal Sassion kom med sin "2 in one". Varför välja, när man kan få allt. 

Men skit i det. "The Czar" från "Crack the skye". Behöver jag säga mer!? DETTA är framtiden. Och till råga på allt kommer kleti och pleti förstå det när de vallfärdar för att se Mettalicka, men istället får uppleva Mastodon och "The return of progg".

Ladies and gentlemen: start downloading!

torsdag 20 november 2008

Grebbestad Julöl

Dags för nummer två: Grebbestad Julöl. Bryggeriet ligger i en nedlagd matjesillsfabrik i norra Bohuslän. Där gör de bland annat Sveriges bästa bocköl. Men nu gäller det julöl.

Det här är ett riktigt godisöl! Ett helmaltsöl. Smaken är bränd och knäckig. Något söt. Tonerna drar åt grönt te och metall. Beskan kommer krypande och har ett verkligt bett som inte släpper taget. Ett öl som verkligen fungerar till julmaten. Dagen till ära har jag gjort en Jansson. Och till det fungerar Grebbestads mycket bra. Här är det inte fråga om någon förändring till sältan. Till och med beskan kravlar sig fram mot slutet. Mycket bra. Det förtjänar ett stort plus i min bok.

Kärestan plockar fram ett vanligt dricksglas och serverar sig. Jag skäller på henne för att hon inte häller upp i det rena glaset jag ställt fram åt henne. "Jävla fascist!" får jag till svar när jag tvingar henne att byta. Trots att det är försent. Hon har fördärvat sitt öl.

Jag försöker få henne engagerad i en diskussion om lukter, men båda barnen tävlar om uppmärksamhet och hennes kommentarer blir cyniska och okoncentrerade:
"Doft är ju inte så viktigt", kläcker hon ur sig. Synd att man inte får slå kvinnor tänker jag. "Det kan ju dofta stall och ändå vara jättegott", fortsätter hon. Ja, dansk ost, som Den gamle Ole luktar ju bäbisbajs och är jättegott tänker jag. Det har hon ju fullständigt rätt i. Men det var inte det jag ville veta. Jag ville veta vilka ord jag skulle kunna använda. Hon dissar allt jag föreslår, men utan att själv komma med något konstruktivt.

En tredjedel av mitt (vi är ju inte gifta) Jubilæum är borta. Jag tittar förvånat på flaskan. "När drack vi så här mycket" undrar jag. "Har vi druckit annat än till surströmmingen?" Kärestan vet inte. Både Gammeldansken och Bäska Dropparna är slut. Det är ju katastrof!

Karl i skogen.


En lite mer renodlat grafisk sida.

onsdag 19 november 2008

Dugges julöl: RUDOLF ren ale.

Dugges Ale & Porterbryggeri är ett litet bryggeri i Mölndal som brygger opastöriserat öl i engelsk stil. Mest känd är man för sin göteborgssvit med Avenyn ale i spetsen. Även julölet har göteborgsanknytning i namnet. Eller vad sägs om Rudolf ren ale – kan det bli MER göteborgskt än så?

Jag bloggade väl en hel del om julöl när Max och jag hade bloggen Smörätare tillsammans. Det bör väl ha varit ett år sedan? Därför plöjer jag på i gamla fåror.

I ölhyllan inne på Systembolaget (jag tackar GUD varje dag för att det får finnas kvar) ratade jag engelska, amerikanska och belgiska öl. De har aldrig tilltalat mig förr om åren. Ej heller de svenska storbryggeriernas pissöl. De har alla haft sin chans. Alla öl av intresse i min korg kommer som vanligt från mindre bryggerier.

Och först ut blir då Dugges. Jag tycker helt klart att ölet vinner på att drickas något svalare än rumstempererat. Absolut inte kylskåpskallt. Ölet vinner också på att njutas till salt mat. Till exempel doppet. Eller salta pinnar för den torftige. Då sker helt klart en harmonisering av smakerna. Och om det verkligen "vinner" vet jag ju inte, att det förändras – är väl kanske mer vad som händer rent objektivt. Det där med att det "vinner" är väl bara en formulering jag (också) lagt mig till med.

Men ölet är givetvis (också) förträffligt allena. Smaken är inledningsvis mycket syrlig. Sedan följer ett spektra av brända toner som övervägande drar sig åt kola, men där man även kan skönja svaga kaffetoner. Avslutningen är tydligt besk. Till salt mat försvinner i stort sett det syrliga och beska. Kvar finns de brända tonerna.

För den som tidigare är bekant med Dugges olika ölsorter är detta inget öl som sticker ut – ur deras sortiment måste tilläggas. Något som jag tycker är anmärkningsvärt är att ölet har hög alkoholhalt. Sju procent. Hög alkoholhalt tycker jag kan vara lite lurigt. Tyvärr är jag personligen lite lättlurad och faller ofta till föga för öl med en lite högre alkoholhalt. Jag älskar harmonin, de runda och söta nyanserna som då brukar uppkomma. När man läser på etiketten att man tillsatt socker känner jag mig lite lurad. Men jag tröstar mig med att det är ett julöl och att det då är fullt tillåtet med okonventionella metoder. Det ska ju då inte behöva smusslas med "råfrugt", glukossirap och annat som hör julen till. Inte för att något sådant finns i Dugges öl – utan kanske mera i Ceres Juletøj (den er smuk og go).

Det här kommer du att älska!

I gränslandet mellan hårdrock och indiepop växer befolkningen så det knakar. En av de senaste invånarna jag upptäckte är Jesu; en blandning av skostirrarmangel, vän sång och riktigt tunga urladdningar. Spontant när jag hörde dem tänkte jag på det gamla Sub Pop-bandet Codeine som var ett av mina favoritband på tiden det begav sig. Jesu’s ljudbild är dock mer komplex och producerad. Jesu äter inte devisen "less is more". Överstyrt distade gitarrer samsas med keyboardmattor, hörbar sång och tunga trummor i ett sävligt tempo. Lite Slowdive och ISIS skulle man kunna säga.

För några år sedan hade jag en tvättäkta hårdrockargranne. En långhårig, smal kille med leopard-tights och nitbälte. Jag lurade på honom Kataklysm vid ett tillfälle, vid ett annat undrade jag om han lyssnade på Neurosis. Det gjorde han INTE. Jag fick en mycket misstänksam blick till svars. Samma misstänksamma blick får man när man nämner Neurosis för sina medelklasspolare som innan lyssnade på indie, men som numera lyssnar på "alternativ country". Och de får för övrigt misstänksamma blickar av mig när de tipsar mig om något med meningen:
– Det här kommer du att älska!
Varenda gång hatar jag det.


(Jesu bildades 2003 av engelsmannen Justin Broadrick som spelat i Godflesh, Head of David och Napalm Death.)

måndag 17 november 2008

Bra att veta på resa.


Här kommer en text ur broschyren "Bra att veta på resa". Min pappa och mamma fick den då de åkte till Mallorca en gång i tiden:


SÄTT OCH SEDER

Andra länder andra seder. Ju snabbare vi slutar upp med att jämföra allting med hur det är hemma och accepterar tingen som de är desto trevligare får vi. Lustigt nog är det mestadels fråga om detaljer, skenbart ovidkommande för oss och därför så lätta att strunta i eller slänga ur sig några kritiska ord om. Men för den lokala befolkningen kan de detaljerna vara beståndsdelar i ett självklart sätt att uppträda eller bete sig.

Du går till exempel aldrig in i en kyrka i shorts eller baraxlad. Och baddräkt det är någonting man bär på stranden och inte åker på scooter i runt Mallorca. På sina ställen hittar Du plakat om att det är förbjudet att klä av sig på stranden. Jag kan försäkra Dig att det inte är mera tillåtet om det inte finns något plakat.

Du kan spara Dig utgiften för en bikini. I nio badorter av tio runt Medelhavet är dessa minimala plagg förbjudna. Och mina herrar, inte för att är förbjudet att bära strumpor till sandaler – men det är inte vackert. Och eftersom vi ändå är inne på karikatyravdelningen försök att klara er utan er hederliga svenska portmonnä med blixtlås och skräpgömmor. Ha pengarna i byxfickan. Där ligger de säkrast.

Herrar reser sig upp när en dam kommer till eller lämnar bordet. Detta gäller också herrarnas egna fruar. Det är INTE löjligt att kyssa på handen, däremot är det löjligt att ta tag i en damhand och skaka den som om man hälsade på en lumparkompis på Storgatan.

Är Du på nattklubb och publiken visslar åt artisten är det ett tecken på bifall. Hör du någon som klappar i händerna kan det vara för att tillkalla kyparen. Det är effektivaste sättet – två vänliga slag med handflatorna. Men försök inte klinga med porslin eller glas – då får Du aldrig någon service.

Var inte rädd för att fråga , när det är någonting Du inte förstår. Sydlänningen älskar att förklara. Särskilt om det rör sig om mat och dryck. Ägaren av den lilla restaurangen kanske inget högre önskar än att få inviga Dig i sina kulinariska färdigheter. Den grövsta oartighet Du kan göra honom är att låta honom förstå att Du har bråttom och bara tänker "slänga i Dig en bit". Tar han illa upp kan Du vara säker på att han "räknat fel".

Den svenska kvinnans självständighet inte bara förvånar sydlänningar, den är i det närmaste obegriplig för dem. Jag vågar knappast tänka mig hur en spanjor skulle betrakta en spanjorska, som uppträdde med samma frigjordhet som en svenska. Men det kanske kan vara värt att tänka på för svenskor som reser söderut.