Förra veckan plockade jag upp en sådan där kartong. I kartongen hittade jag en hel pärm full av sångtexter. För jo, jag har varit med i ett band. Där fanns inte bara själva texterna, utan nästan varje utkast till dem fanns bevarat. Dessutom hittade jag dikter, brev och en maskinskriven novell på 11 sidor! Jösses. Jag satt hela kvällen, långt in på natten och läste. Jag tyckte det var skitkul, och så tänkte jag på de där tillställningarna där man på en scen läser ur sina dagböcker. Och alla skrattar. Att delta i något sådant hade varit ett perfekt sätt att skämma ut sig.
I den där pärmen med alla jobbiga självmordstexter fann jag vårt bands officiella affisch eller vad man ska kalla det. "Karezza", kallade vi oss (Och snälla, snälla, snälla, ta inte reda på vad det betyder. Det är sjukt pinsamt). Så om ni någon gång undrat vad det är för affisch som pryder Smakfascistens affärsdisk, så är det just denna. Illustrationen är i vart fall lysande. "Rottne Records" – kan det bli fräckare än så? Och en liten referens till serietidningen Love & Rockets som jag på den tiden läste.
Jag är fubbet som gormar med en cigg i örat. Detta var alltså på den tiden det växte så pass många hårstrån på mitt huvud att de tillsammans kunde bilda en frisyr. Vid sidan om mig står Mikael Jansson och spelar gitarr. Även han kunde skriva pinsamma texter. Han låg bland annat bakom texten till vår högst lokala hit "Stoneface". Vår enda låt med engelsk text. Bakom sitter vår trummis "Blarren". Han sparkades efter ett tag och ersattes med en trummaskin som fick namnet "Blarren". Vi hade ingen bas och var alltså långt före White Stripe. Själva beskrev vi vår musik som en blandning av Ulf Lundell och Motörhead. Låt oss aldrig mer beröra detta ämne igen.
2 kommentarer:
Jag spelade munspel i ett bluesband men jag var så dålig att jag slutade självmant.
Lundell är gubbig, blues är långvården!
Skicka en kommentar